Spela smart?

[Rangertheman]

Jag har sett begreppet "att spela smart" nämnas i flera trådar? Vad är det egentligen? Exempel på osmart eller direkt korkat spel är inte svåra att hitta. Men jag tänker mig att smart spelande väldigt ofta är kontextuellt.

MÖP-spelaren som föreslår att gruppen ska göra samma manöver som general Obskyrs trupper gjorde i Det glömda slaget 743 f. kr. får förmodligen ingen bonus av en vanlig SL, men får +X på slaget av MÖP-SL, alternativt lyckas rakt av i den spelledarens kampanj.. Vad som betraktas som smart bygger då både på IRL-kunskaper hos spelaren och hur väl de resonerar hos SL.

Den som spelat i en grupp länge och synkat ihop sin spelstil med SL har kanske större chans att "spela smart" än nykomlingen som visserligen har kloka idéer, men som inte ligger i linje med de lösningar som gruppen brukar ha. Eller så får nykomlingens idéer stort genomslag och genererar bonusar för att de är nya och fräscha. En spelare med talets gåva har lättare att övertala SL om att hens idé är smart än spelaren som inte riktigt vågar tro på sina idéer och därmed inte kan sälja in dem på samma sätt.

Även i spel som till största delen handlar om rollpersonernas färdigheter och förmågor kan det har betydelse HUR de används: smart eller osmart.

Går det att hitta en allmängiltig definition av att "spela smart"? I många fall kanske det inte är så viktigt, men om rollpersonernas liv och/eller framgång bygger på att spelarna spelar smart, är det desto viktigare.

 

[krank]

Vad som betraktas som smart bygger då både på IRL-kunskaper hos spelaren och hur väl de resonerar hos SL.

[…]

En spelare med talets gåva har lättare att övertala SL om att hens idé är smart än spelaren som inte riktigt vågar tro på sina idéer och därmed inte kan sälja in dem på samma sätt.

Jag tror att det blir svårt att komma undan från att någon måste göra en bedömning av huruvida spelarens förslag var smart eller inte. Den makten kan man såklart lägga hos hela gruppen eller hos spelaren själv, men åtminstone det senare tänker jag borde vara lite otillfredsställande – för att jag ska kunna känna mig smart tänker jag mig att det måste finnas något yttre som bekräftar att det var det.

Så normalt sett, i trad och OSR och de flesta spelgrupper, landar det hos SL.

Och ja, det betyder att det blir lite orättvist, på samma sätt som alla saker man gör kring spelbordet som kräver "player skill". En del spelare är bättre på att snacka för sig än andra. En del spelare är bättre på att opta (eller bara komma ihåg) system. En del spelare är bättre på slutledningsförmåga, eller improvisation, eller att få ihop en sammanhängande berättelse, eller vad det nu är spelet utmanar.

Det enda sättet att få rollspel att bli icke-orättvist är typ att spela Trygg-Torkel tänker jag mig…


Hur tänker du dig att en "allmängiltig definition" skulle se ut? Vad skulle man ha den till? Kan du ge ett exempel på en "allmängiltig definition", som även om den kanske inte är perfekt åtminstone illustrerar vad det är du letar efter?

 

[Rickard]

Hur tänker du dig att en "allmängiltig definition" skulle se ut? Vad skulle man ha den till? Kan du ge ett exempel på en "allmängiltig definition", som även om den kanske inte är perfekt åtminstone illustrerar vad det är du letar efter?

Tror trådstarten mer syftar på att det kanske inte finns en sådan situation, åtminstone som inte har med system mastery att göra.

Jag håller med om det, särskilt om att anpassa sig till spelledarens planer snarare än sina egna. Jag gillar samspelet mellan deltagarna och att rätta sig till någon på det sättet rimmar illa till hur jag vill spela.

 

[krank]

Tror trådstarten mer syftar på att det kanske inte finns en sådan situation, åtminstone som inte har med system mastery att göra.

Vad menar du med "situation" här? Jag känner mig ärligt talat väldigt förvirrad över vad trådstartaren frågar efter, vilket känns lite underligt eftersom det hen pratar om ju ligger ganska mycket i linje med den spelstil jag föredrar.

Jag håller med om det, särskilt om att anpassa sig till spelledarens planer snarare än sina egna. Jag gillar samspelet mellan deltagarna och att rätta sig till någon på det sättet rimmar illa till hur jag vill spela.

Medan jag å andra sidan ser spelledaren och spelvärlden som den yta mot vilken mina planer måste ta spjärn. Samspelet mellan spelarna intresserad mig ju inte speciellt mycket, om det vi samspelar kring inte är djupt rotat i att lösa de utmaningar spelvärlden och spelledaren ställer upp. SL har bestämt vem mördaren är och vilka larmsystem borgen har. Det är upp till oss spelare att räkna ut vem mördaren är utifrån de ledtrådar vi får, och att göra en plan som låter oss först få veta vilka larm som finns och sedan ta oss runt dem. Det blir såklart viss godtycklighet från SL i huruvida den skyldige SLPn lyckas snappa upp att vi börjar närma oss hen i vår mordutredning och kanske flyr, eller om hen tycker att vi är tillräckligt diskreta. Det är dock en godtycklighet jag har svårt att se problemet med, och har svårt att se hur man får bort med mindre än att man helt tar bort det moment jag tycker om.

 

[erikt]

För att man skall ha någon nytta av att "spela smart" så måste SL (alternativt spelgruppen) hålla med om att något är "smart".

Jag menar, det spelar ingen roll om man själv tycker att något är jättesmart att göra (och det kanske till och med skulle vara det i verkligheten) om resten av spelgruppen är övertygade om att just det skulle vara bland det dummaste man kunde göra i den situationen.

Så, nej det finns inget sätt att "spela smart" som fungerar oberoende av spelgrupp.

 

[Zeedox]

Vad jag tänker på när jag "spelar smart" är när jag utnyttjar allt jag förstår om situationen för att uppnå mina mål. Det kan vara kul ibland, tråkigt ibland.

Ett exempel när jag spelade smart med min rollfigur: Vi ville lura en inkvisitor till ett palats. Eftersom inkvisitorn var gravt drogberoende och inte fått sin fix på länge berättade min rollfigur att knarklangaren inkvisitorn försökt få tag på gömde sig på på palatset. Det lyckades finfint, och inkvisitorn gav sig snabbt av, utan jag rullade några slag för charm, lurendrejeri eller andra färdigheter, något min barbar inte alls var duktig på. Men jag som spelare ville få handlingen att fortgå.

Ett annat exempel när jag låtit bli att spela smart: Rollpersonerna har hittat ett hus där en demon ligger förseglad. Min rollperson går ned i källaren och jag får aningar om att demonen ligger under ett skynke framför mig. Vad att göra? Gå därifrån är smart för min rollpersons fortsatta överlevnad. Men det blir mycket mer spännande att se vad som ligger under skynket. Så jag drar av det - och drabbas av de fruktansvärda konsekvenserna innan resten av gruppen tvingas undsätta mig. Men spännande var det!

 

[Genesis]

Tänker att det finns en anledning till att SL ofta kallas "domare" i den här typen av spel. Att göra bedömningar om hur saker borde funka är ju hela poängen med den rollen. Domaren gör sitt bästa för att vara opartisk, men är såklart mänsklig, med allt vad det innebär. Det är ju också en färdighet, så domaren blir förhoppningsvis bättre med tiden, allteftersom hen lär sig mer och utvecklar sina färdigheter som domare.

 

[Mogger]

Går det att hitta en allmängiltig definition av att "spela smart"? I många fall kanske det inte är så viktigt, men om rollpersonernas liv och/eller framgång bygger på att spelarna spelar smart, är det desto viktigare.

Är det inte så att rollspel ofta är gladaction där man inte behöver äta, rengöra sår eller klä sig varmt för att överleva strapatser i vildmark och grotta? Att då plötsligt ha med sig rep, underställ, ombyte, mat för två veckor och första hjälpen-grejer ter ju sig som oerhört smart.

Vi spelar ex T2000 nu och där gäller det att spela smart eller dö. Smart = bedöm och minimera risk, för att optimera framgång. Alltså typ som i verkligheten.

Tänker jag. Att lära sig reglerna kan ju också vara smart.

 

[Skarpskytten]

Jag tänker att i "spela smart"-spelen kan följande två komponenter ingå i det sociala kontraktet:

1) Min rollfigur är min avatar, och oavsett vilka spelvärden den har, så kommer jag att spela så smart som möjligt för gruppen som helhet. Om min rollfigur har INT 3 kommer jag exempelvis inte medvetet lägga fram korkade idéer, och om min rollfigur har CHA 3 kommer jag inte gestalta det på ett sätt som påverkar gruppens möjligheter att lyckas negativt.
2) Min rollfigur är min avatar, och oavsett vilken personlighet den har så kommer jag att spela så smart som möjligt för gruppen som helhet. Om jag gestaltar min rollfigur som girig, så kommer jag exempelvis aldrig fatta suboptomala beslut "för att det är vad en girig person skulle göra i den här situationen".

 

[Mogger]

1) Min rollfigur är min avatar, och oavsett vilka spelvärden den har, så kommer jag att spela så smart som möjligt för gruppen som helhet. Om min rollfigur har INT 3 kommer jag exempelvis inte medvetet lägga fram korkade idéer, och om min rollfigur har CHA 3 kommer jag inte gestalta det på ett sätt som påverkar gruppens möjligheter att lyckas negativt.
2) Min rollfigur är min avatar, och oavsett vilken personlighet den har så kommer jag att spela så smart som möjligt för gruppen som helhet. Om jag gestaltar min rollfigur som girig, så kommer jag exempelvis aldrig fatta suboptomala beslut "för att det är vad en girig person skulle göra i den här situationen".

Det är ju inte smart, det är fusk! *

*Jag skojar bara lite.

 

[Skarpskytten]

Det är ju inte smart, det är fusk! *

*Jag skojar bara lite.

Ja, i vissa spel skulle det vara fusk. Eller kanske snarare: enligt vissa sociala kontrakt skulle det vara fusk.

 

[Quadrante]

[Spela smart] förutsätter väl oftast att det finns något som är mer optimalt och att man kan välja rätt för att vinna/lösa det (vad nu problemet är). Även att det är det bästa valet för spelaren och inte nödvändigtvis personen inom fiktionen.

 

[Gamiel]

Viktade tärningar.

 

[God45]

Exempel på smart spel som var oberoende spelledaren.

Vi spelar Vampire. Vi är tre spelare påväg för att ta över en domän och göra någon av oss till furste där. Jag och spelare 2 är drivna politiska odjur med stödet från vår sekt att bli furste… Men vi är primärt snofsiga, snackiga gentlemän som inte har ett våldskapital övertag över den andra. Spelare 3 kan inte bli fursten för den personen tillhör fel klan, fel politiska gren och har inte stödet. Men spelare 3 är/har ett massivt våldskapital.

Så både jag och spelare 2 vet att personen som har spelare 3 på vår sida när vi tagit över domänen blir furste. Och att det är en you win or you die situation. Att spela så att man har spelare 3:s stöd och att spelare 3 inte litar på den andra? Det är smart spel.

 

[Zeedox]

Ett till exempel när jag inte spelat smart: Jag är trött efter en lång vecka på jobbet. Jag börjar tafatt att prata med en SLP för att få ut information ur den, men märker efter ett tag att jag inte lyckas formulera mina frågor på ett vettigt sätt, eller känner mig stressad för att spelmötet börjar ta slut. Så jag frågar "kan jag rulla på en färdighet för att få reda på var Lady Bomb bor?", och spelledaren tillåter det.

Så det här med att "spela smart" hänger för mig ofta på att vara så duktig, som spelare, att jag inte behöver göra en rull.

 

[SpringandeKulle]

Spela smart kan vara att vara konsekvent i sin hantering av situationer. Ibland kan man vara lite trött eller så och göra saker som inte är normalt för ens karaktär vilket kan överraska övriga spelare.

 

[JohanL]

Jag tror att det blir svårt att komma undan från att någon måste göra en bedömning av huruvida spelarens förslag var smart eller inte.

Det här är en av sakerna som gör mig skeptisk till hela grejen - ”player skill” betyder att kunna övertyga SL. Din ”player skill” kommer att bli mycket högre när du väl känner SL och vet vad som går hem.

The Dying Earth gör detta explicit (och till en feature, eftersom det är ett spel där bullshitting är ens rollperson främsta redskap också):

”Thus the only true circumscriptions on your actions are maintained by the twin poles of your persuasiveness and your GM's gullibility.”
—Robin Laws, The Dying Earth RPG, ”The overarching rule of efficacious blandishment”

 

[JohanL]

Tror trådstarten mer syftar på att det kanske inte finns en sådan situation, åtminstone som inte har med system mastery att göra.

Och, läser jag, att det blir en starkare faktor ju mindre roll rollpersonens kompetens spelar. Har du ett färdighetsbaserat system kommer rollpersonen i exemplet att få slå Battle i vilket fall, med i bästa fall en måttlig bonus på slaget om SL är riktigt imponerad (som MÖP hade jag tagit till slaget vid Leuktra 371 f. Kr.).

 

[Rickard]

Och, läser jag, att det blir en starkare faktor ju mindre roll rollpersonens kompetens spelar. Har du ett färdighetsbaserat system kommer rollpersonen i exemplet att få slå Battle i vilket fall, med i bästa fall en måttlig bonus på slaget om SL är riktigt imponerad

Japp, men spelledaren kan modifiera slag eller avkräva flera slag (negativ modifikation). På ett sätt tycker jag Apocalypse World är befriande här när de inte har modifikationer (med sanning modifikation, för spelledaren kan ställa in längden på konflikten).

 

[luddwig]

”player skill” betyder att kunna övertyga SL.

Nja. Player skill betyder först och främst att kunna komma på smarta idéer i den kontext där rollpersonen befinner sig. Sedan gäller det förvisso att beskriva sin idé för spelledaren så att hen förstår den och kan bedöma den. Om det övergår till att spelaren försöker övertala spelledaren har det dock blivit något annat än player skill. Åtminstone inom OSR. Måhända definieras player skill annorlunda i andra delar av hobbyn.