Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors

[Recca]

Nicola:

Jag står och kokar ett par långa sekunder, mest känner jag mig missförstådd men det gör mig bara arg, hela dans skit kommer tillbaks. Vem fan är han att döma mig!?

Sen springer jag efter och hoppar liksom förbi Jesper och landar vigt i området där det är lite plant mellan våningarna. Jag snurrar runt och blockerar hans fortsatta promenad. "Du är fan inte den enda som förlorat vänner din jävla idiot!!" Skriker det nästan, men inte riktigt. Jag står ivägen, fötterna isär och muckar med idioten.

 

[Laowai]

Nicola:

Jag står och kokar ett par långa sekunder, mest känner jag mig missförstådd men det gör mig bara arg, hela dans skit kommer tillbaks. Vem fan är han att döma mig!?

Sen springer jag efter och hoppar liksom förbi Jesper och landar vigt i området där det är lite plant mellan våningarna. Jag snurrar runt och blockerar hans fortsatta promenad. "Du är fan inte den enda som förlorat vänner din jävla idiot!!" Skriker det nästan, men inte riktigt. Jag står ivägen, fötterna isär och muckar med idioten.

Jesper tar ett steg närmare, och stirrar ner på Nicky med sina 194 cm, död och hat i ögonen.

"Du verkade vara jävligt snar att låta henne dö om du tycker att det är så jobbigt att hon är borta!" Väser han, och lutar sig framåt nog för att hans kropp nuddar Nickys, och han känner hennes varma andetag.

"DU bad MIG om hjälp, sen frågar du om jag är dum, och sen säger du att jag är dum i huvudet för att jag ville få det gjort! Ditt jävla cp! Tror du inte att jag hellre hade gjort andra saker än att passa upp på ditt uppblåsta jävla ego!!!"

Han nästan skriker det sista, och är på fullaste allvar waaay inne i Nickys personliga utrymme.

Jespers ögon är helt svarta av ilska, och slagen hänger i luften.

 

[Cissi]

Mikael/Lollo

Till Lunde: "Sex skott kvar. Sedan är jag rökt. Vi behöver hitta mer vapen. Håll utkik efter jag vet inte; sportaffärer, jakt och fiske, vad som helst"

Lunde

Jag skakar på huvudet.
"Vi åker tillbaka nu... Pärlan orkar inte mycket till..."
...och inte jag heller, tänker jag.

 

[Anchorman]

Ambulansen

Anna vänder ansiktet mot Erdan när han sträcker fram handen. Hon tar inte handen utan sitter fortfarande med armarna i kors, med tyst röst, nästan som en viskning säger hon:
Anna... Jag såg dig spela för några veckor sen, ni var duktiga, ni vann mot Kalmar.
Hon verkar mjukna något men sitter fortfarande med armarna i kors och axlarna höjda något.

En välkänd syn uppenbarar sig när Sjukhusets tegelfasad dyker upp längre fram.
Sjukhusets utsida ser ut som den gjorde när Lollo, Rutger och Lunde lämnade det.
Garageporten är öppen precis som den lämnades.

När den numera skruttiga ambulansen närmar sig sjukhuset slocknar helt plötsligt hela sjukhuset, en snabb titt åt sidorna visar att det inte bara är sjukhuset där ljuset släcks utan överallt. Gatubelysning, lägenhetsfönster, trafikljus allt slockar.
Sjukhuset tänds dock upp igen efter ett tiotal sekunder.

Sjukhuset

Axel, Lars Bengt och Mohammad sitter och smaskar på de mikropizzor som finns. Alla känner det nog att de skulle vilja ha fler men det här stillar den värsta hungern.

Medan de avnjuter de sista tuggorna slocknar helt plötsligt allt ljus även all annan el verkar stängas av.
Ett tiotal sekunder senare tänds allt upp igen, dock är belysningen nu mer dämpad och verkar inte som om alla elektronikprylar har satts igång igen.
Mohammad reser sig nervöst och går mot fönstret och kollar ut.
Fan allt är slocknat överallt, strömmen måste ha gått i hela stan. Sjukhuset har en reservgenerator så att inga livsviktiga maskiner stängs av.
Men på grund av nedskärningar är den väldigt gammal, den borde ha bytts för längesen.

Mohammad gör sig redo för att sätta sig igen men hejdar sig i sista stund och slänger ytterligare en blick ut för fönstret.
Verkar som ambulansen kommer tillbaka i alla fall.

[Laowai och Recca kika in off topic]

 

[mårten1]

Rutger

Bra, hon börjar komma tillbaka lite granna i alla fall. Erdan verkar vara fotbollspelare och verkar som Anna har lite koll på det hela, är nog bäst om de byter plats tänker Rutger. Erdan kanske kan få Anna på fötter igen. Rutger reser sig så gott det går i den trånga ambulansen och pekar åt Erdan att sätta sig där framme, Steve sitter på slutenden av båren så Rutger sätter sig mot dörren och börjar plocka ihop sina grejer i ryggsäcken igen.

Rutger noterar strömavbrottet, men att det ska gå för hela stan på en gång, känns lustigt. Kan de ha stängt av den utifrån eller är det bara extrem otur? Aja, vi är i sjukhuset igen i alla fall... dock är det som ett fyrtorn nu så det gäller att ta sig upp till de säkra våningarna så fort det bara går.

 

[Recca]

Nicola:

Jespers ord tjänar bara till att pusha mig över kanten. Vem fan är han att behandla mig så! Vem fan är han att döma mig!? Rassejävel!!

Jag är plötsligt åter i den där tunneln. Jag hade bara hundra meter kvar till bussen, sprallig och glad var jag med mitt brons. Trea i junior-sm i tiokamp. Fyra killar mötte mig där. Stålhätta, rakade skallar, bomberjackor. Jag försökte gå förbi dem. Jag borde ha vänt om och sprungit istället.

Jag minns inte hur jag kom att ligga på marken. Jag minns bara att jag var där helt plötsligt. Att de sparkade mig. Jag tror det ända som räddade mig var att jag var tjej. Istället uppstod en annan typ av sadism. De spottade på mig, hånade mig. Sa att de skulle ...våldta mig...

...Efteråt... Sjukhuset. Jag vaknade i den där vita salen men mindes varje detalj och det åt i mig. Sex månader. Sex månader av mitt liv borta.

Jag tar ett snabbt steg bakåt och tar avstamp med foten för att med knogen slå mot solarplexus. Jag har tränat för det här ögonblicket i sju år. Nu jävlar! Hämnd jävla rassejävel!!

Allt blir becksvart. Jag ser mig omkring, försöker blinka bort mörkret. Står där och sträcker mig efter nåt att ta tag i så jag kan orientera mig. Alla tankar på hämnd, våld och massaker har gått ur mig i ett ögonblick. Som när man släpper luften ur en ballong. Infriat istället av mörkret...

 

[Laowai]

Nicola:

Jespers ord tjänar bara till att pusha mig över kanten. Vem fan är han att behandla mig så! Vem fan är han att döma mig!? Rassejävel!!

Jag är plötsligt åter i den där tunneln. Jag hade bara hundra meter kvar till bussen, sprallig och glad var jag med mitt brons. Trea i junior-sm i tiokamp. Fyra killar mötte mig där. Stålhätta, rakade skallar, bomberjackor. Jag försökte gå förbi dem. Jag borde ha vänt om och sprungit istället.

Jag minns inte hur jag kom att ligga på marken. Jag minns bara att jag var där helt plötsligt. Att de sparkade mig. Jag tror det ända som räddade mig var att jag var tjej. De spottade på mig, hånade mig. Sa att de skulle ...våldta mig...

...Efteråt... Sjukhuset. Jag vaknade i den där vita salen men mindes varje detalj och det åt i mig. Sex månader. Sex månader av mitt liv borta.

Jag tar ett snabbt steg bakåt och tar avstamp med foten för att med knogen slå mot solarplexus. Jag har tränat för det här ögonblicket i sju år. Nu jävlar! Hämnd jävla rassejävel!!

Allt blir becksvart. Jag ser mig omkring, försöker blinka bort mörkret. Står där och sträcker mig efter nåt att ta tag i så jag kan orientera mig. Alla tankar på hämnd, våld och massaker har gått ur mig i ett ögonblick. Som när man släpper luften ur en ballong. Infriat istället av mörkret...

Jesper ser slaget komma, och hinner precis spänna magen när det blir svart.

'vafan, hur hårt slog hon mig egentligen?' hinner han tänka innan han förstår att det faktiskt är mörkt

"Vad i helvete? Vad fan hände?" Han sträcker ut handen mot väggen och får tag i en handledare.

"Nicky! Är du kvar?"

Jesper ser absolut ingenting i beckmörkret. Kanske en strimma ljus från de andra våningarna, men än så länge är hans ögon helt ovana vid mörkret. Han famlar efter Nicky för att känna om hon är där, och kommer efter en stund åt henne och försöker i blindo hitta en hand att få tag i så att de kan hålla tag i varandra.

 

[Recca]

Nicola:

Jag famlar. Sen känner jag något och fattar tag i det. En hand. Fan då! Så här skulle det ju inte bli. Så jäkla pinsamt. På väg att slå ihjäl varandra och så slutar det med handhållning. Jag skrattar till högt åt det bisarra i situationen. Ännu råder mörker och jag kan inte låta bli att notera att handen som jag håller i är varm och stark.

 

[Laowai]

Nicola:

Jag famlar. Sen känner jag något och fattar tag i det. En hand. Fan då! Så här skulle det ju inte bli. Så jäkla pinsamt. På väg att slå ihjäl varandra och så slutar det med handhållning. Jag skrattar till högt åt det bisarra i situationen. Ännu råder mörker och jag kan inte låta bli att notera att handen som jag håller i är varm och stark.

Jesper skrattar även han så snart spänningen släpper efter grälet.

"Fyfan. Det är så jävla bisarrt det här."

Han stryker halvt omedvetet en tumme över Nickys hand, och känner knogarna. Hårda, platta knogar, skulpterade av timmar vid slagbräder och armhävningar på knogarna säkert.

Jesper kan inte låta bli att tycka att det är fan rätt jävla sexigt med muskulösa tjejjer som kan hantera sig själva. Hennes händer bidrar bara till intrycket.

"Är vi okej eller?"

 

[Recca]

Nicola:

Är vi okay? Jag låter frågan dansa i mitt sinne, försöker formulera ett svar kring den genom att väga den mot de känslor jag hyser i detta nu, men den enda slutsatsen jag når är att det känns som fel fråga. Vi är så nära varandra och mörkret gör att det känns så tryggt, som om vi är de enda två levande på jorden, inte omgivna av ett hav av zombies. Jag känner värmen från hans kropp intill min, mina läppar så nära hans hud. Plötsligt trycker jag mig mot honom, lätt till en början, söker gensvar, desperat söker jag det. Fysisk åtrå, jag vill känna en annan kropp intill min, det är det jag behöver. Tryggheten av en annan himlakropp intill min i denna oändliga svarta rymd som omger oss.

 

[Laowai]

Nicola:

Är vi okay? Jag låter frågan dansa i mitt sinne, försöker formulera ett svar kring den genom att väga den mot de känslor jag hyser i detta nu, men den enda slutsatsen jag når är att det känns som fel fråga. Vi är så nära varandra och mörkret gör att det känns så tryggt, som om vi är de enda två levande på jorden, inte omgivna av ett hav av zombies. Jag känner värmen från hans kropp intill min, mina läppar så nära hans hud. Plötsligt trycker jag mig mot honom, lätt till en början, söker gensvar, desperat söker jag det. Fysisk åtrå, jag vill känna en annan kropp intill min, det är det jag behöver. Tryggheten av en annan himlakropp intill min i denna oändliga svarta rymd som omger oss.

Jesper rycker först till lite när Nicky tränger in sig tätt intill honom.
Han är smutsig och svettig och blodig över sin bara överkropp, men hon verkar inte bry sig.
Hans hand hittar in innanför hennes jacka och lägger sig precis i ländryggen. Hon är kokhet, av hat och rädsla, ansträngning och nu, lust.

Han drar henne nära, och deras läppar hittar varandra. Jesper kröker nacken, men Nicky behöver fortfarande stå lite på tå för att nå hela vägen upp.

Jesper lyckas med andra handen få av henne jackan, och de står båda två, halvnakna i det helt svarta trapphuset, och kysser varandra passionerat.

Hud pressar mot hud i trapphusets tunga mörker, medan zombierna ylar utanför det nedsläckta sjukhuset

 

[Recca]

Nicola:

Lamporna blixtrar till i trappen, flimrar, jag möter Jespers blick och han ser för första gången en öppen Nicola; inga bombvärn och säkerhetsmurar står mellan oss. För en gångs skulle är mina inbillade krav på mig själv; den självpåtvingade självständighet jag ålagt mig, inte närvarande. Jag känner bara att jag måste ut, och det här är vägen ut... Den lättaste, snabbaste, mest tilltalande vägen... Ut.

Det är lika delar kär-lek som en kamp om herravälde, ena stunden har jag ryggen mot väggen och Jespers läppar tryckta mot mina, hans händer över min kropp, girigt greppande. I nästa har jag fått ned honom i trappan, gränslat honom över höften och nafsat och kysst hans hals. Vildsinthet, ömhet, om vartannat.

...Erik finns inte just nu. Och varför skulle han göra det, när vi är så långt från varandra. Han sitter i sitt universitet, fångad, säker på andra sidan Bergsfors, på andra sidan jorden. Det här är nu.

 

[Cissi]

Spoiler

Ambulansen

Anna vänder ansiktet mot Erdan när han sträcker fram handen. Hon tar inte handen utan sitter fortfarande med armarna i kors, med tyst röst, nästan som en viskning säger hon:
Anna... Jag såg dig spela för några veckor sen, ni var duktiga, ni vann mot Kalmar.
Hon verkar mjukna något men sitter fortfarande med armarna i kors och axlarna höjda något.

En välkänd syn uppenbarar sig när Sjukhusets tegelfasad dyker upp längre fram.
Sjukhusets utsida ser ut som den gjorde när Lollo, Rutger och Lunde lämnade det.
Garageporten är öppen precis som den lämnades.

När den numera skruttiga ambulansen närmar sig sjukhuset slocknar helt plötsligt hela sjukhuset, en snabb titt åt sidorna visar att det inte bara är sjukhuset där ljuset släcks utan överallt. Gatubelysning, lägenhetsfönster, trafikljus allt slockar.
Sjukhuset tänds dock upp igen efter ett tiotal sekunder.

Lunde

En iskall kår letar sig ner över min rygg när mörkret griper om Bergsfors i septemberskymningen och jag slutar nästan att andas. Men det tar bara några ögonblick och sedan blinkar elektriciteten igång igen och sjukhusets våningar lyses åter upp.
Ett lugn lägger sig över mig. Vi lyckades nästan med det vi åtog oss att göra och hittade... Erdan och Steve(?)på vägen.
Jag spanar upp mot sjuttonde, undrar om de andra är där, Bengt och Lars, Nicky och Lina, Mohammad, Jimmy, Axel och Jesper. Jag blir varm vid tanken på Jesper och jag drar mig till minnes känslan av hans armar runt min kropp, hur han tröstade mig, hur han kysste mig. Vid Gud hoppas han mår bra. Jag fylls av ett behov av att känna hans händer mot mitt ansikte igen, höra hans röst.

Jag styr ned Pärlan för garagenedfarten och vi är framme.

 

[Laowai]

Nicola:

Lamporna blixtrar till i trappen, flimrar, jag möter Jespers blick och han ser för första gången en öppen Nicola; inga bombvärn och säkerhetsmurar står mellan oss. För en gångs skulle är mina inbillade krav på mig själv; den självpåtvingade självständighet jag ålagt mig, inte närvarande. Jag känner bara att jag måste ut, och det här är vägen ut... Den lättaste, snabbaste, mest tilltalande vägen... Ut.

Det är lika delar kär-lek som en kamp om herravälde, ena stunden har jag ryggen mot väggen och Jespers läppar tryckta mot mina, hans händer över min kropp, girigt greppande. I nästa har jag fått ned honom i trappan, gränslat honom över höften och nafsat och kysst hans hals. Vildsinthet, ömhet, om vartannat.

...Erik finns inte just nu. Och varför skulle han göra det, när vi är så långt från varandra. Han sitter i sitt universitet, fångad, säker på andra sidan Bergsfors, på andra sidan jorden. Det här är nu.

Jesper reser sig upp, så att Nicky sitter gränsle i hans knä, och deras ögon möts. Han tar tag i hennes hår, och drar bak hennes huvud så att han kommer åt att kyssa hennes hals och axlar.

Han drar in handen under hennes gula sport bh och börjar dra av den, och kysser Nickys bröst så snart han kommer åt dem.

 

[mårten1]

Rutger

När Lunde parkerar ambulansen i garaget öppnar han försiktigt dörren. Verkar som zombisarna de slogs mot förut troligen förföljde ambulansen för just nu är det tomt i garaget. Han har ryggsäcken på ryggen och hammaren ligger på axelbanden igen. Han leder ut de som är där bak och hjälper Anna ut som fortfarande är inlindad i filten.
Väl ute ser han Lundes händer och får lite stora ögon när de har blött igenom bandagen.
"Ok, hissen tar bara fyra personer. Lunde åk upp med de nya du, så kan du be Bengt kolla över dina händer och arm samtidigt. Så håller jag och Lollo fortet här nere."

Han börjar röra sig mot hissen och leder Anna dit som fortfarande inte riktigt kommit tillbaka, han tar fram passerkortet men vänder sig mot Lunde.
"Snyggt kört. Men ta hand om dina händer nu." säger han med varm röst och ett uppmuntrande leende.

 

[Recca]

Nicola:

Jag går nästan sönder när han tar över så där. Åhhh. Jag kastar bak huvudet och trycker mig mot hans kropp, rider honom genom det tunna tyget... [Fade]

Efteråt bjuder jag honom glatt att följa med till den där sköna soffan i personalrummet, jag vinkar med mig honom, ägnar inte så många ord egentligen. Jag sjunker ner i soffan. Nöjd då dagens hemska sanningar för några värdefulla minuter skjutits ur mitt medvetande tillåter jag sömnen krypa över mig.

 

[Cissi]

Spoiler

Rutger

När Lunde parkerar ambulansen i garaget öppnar han försiktigt dörren. Verkar som zombisarna de slogs mot förut troligen förföljde ambulansen för just nu är det tomt i garaget. Han har ryggsäcken på ryggen och hammaren ligger på axelbanden igen. Han leder ut de som är där bak och hjälper Anna ut som fortfarande är inlindad i filten.
Väl ute ser han Lundes händer och får lite stora ögon när de har blött igenom bandagen.
"Ok, hissen tar bara fyra personer. Lunde åk upp med de nya du, så kan du be Bengt kolla över dina händer och arm samtidigt. Så håller jag och Lollo fortet här nere."

Han börjar röra sig mot hissen och leder Anna dit som fortfarande inte riktigt kommit tillbaka, han tar fram passerkortet men vänder sig mot Lunde.
"Snyggt kört. Men ta hand om dina händer nu." säger han med varm röst och ett uppmuntrande leende.

Lunde


Jag kliver ur ambulansen på ostadiga ben och tittar på mina händer när Rutger börjar prata om dom. Bandagen är blöta och mörkt, mörkt röda och det bultar i dem och svider på armen. Jag nickar och ler.
"Ska bara..."

Jag går iväg över golvet och börjar rota runt bland verktyg och pinaler på arbetsbänkar och i verktygslådor medan Rutger hjälper Anna, Erdan och Steve ur ambulansen.
Jag hittar ganska fort det jag söker: ett par batteridrivna verkstadsstrålkastare på fot, ett par ficklampor och extra batterier. Strömavbrottet gjorde mig nervös. Jag avskyr mörker. Det är en sak att sova i en lastbil på en parkering upplyst av strålkastare eller på savannen i hytten på en buss med stjärnklar himmel ovanför. Att vandra omkring på Bergsforss sjukhus i beckmörker utan lampor, med zomibes runt varje hörn... helst inte. Jag ber Steve och Erdan att hjälpa mig med lamporna och tar tillbaka mitt verktygsbälte från Lollo med ett leende. Fyller det med verktyg och pinaler och batterier.

 

[mårten1]

Rutger

Han ser hur Lunde verkar hitta en massa saker, de kan potentiellt sitta på en guldgruva här nere med saker som skulle kunna komma till användning. Han vänder sig till Lollo, "Lollo, kan du stänga garage porten, verkar ju finnas en massa saker vi kan ha nytta av så vore ju trevligt om vi kan komma ner utan att behöva bry oss om zombis."

Han leder Anna till hissen och sveper seden kortet och dörrarna öppnas, verkar inte som någon använd hissen sen de åkte i alla fall.

 

[Cissi]

Lunde

Jag slänger en blick på Rutger och Anna när jag håller på att linda ihop en rulla ståltråd och stoppa i en ficka. Anna ser fruktansvärd ut. Blek och hon skakar som ett asplöv, om det inte vore för att Rutger höll i henne skulle hon nog trilla omkull.
"Rutger, åk upp med Anna. Mina skador dödar mig inte men jag tror att Bengt måste titta lite på henne... Jag klarar mig, det finns en hel del grejer här nere som kan vara bra att ha med sig upp."
Jag lyfter på en smutsig trasa och hittar en insektsnyckel som åker ned i verktygsbältet.
"Åk nu, ta med dig Erdan, Steve och lamporna, vi kan komma att behöva dom."

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Rutger: "Lollo, kan du stänga garage porten, verkar ju finnas en massa saker vi kan ha nytta av så vore ju trevligt om vi kan komma ner utan att behöva bry oss om zombis."

"I'm on it" Jag går till porten och drar igen den så att den går i lås. På väg tillbaka ser jag pilbågen jag slängde tidigare och ett lik med en pil i munnen. Jag tar tag i pilen, blundar och rycker loss den. Två pilar kvar och sex patroner. Jag behöver något mer.

Jag går efter Lunde som verkar ha hittat lite grejer. Jag tar en av ficklamporna (om Lunde släpper den ifrån sig) och en kofot. Jag nickar åt Erdans håll och säger:
"Hela Bergfors stora hjälte kommer till undsättning. Nu vet jag att allt kommer att ordna sig"

Lunde: "Rutger, åk upp med Anna. Mina skador dödar mig inte men jag tror att Bengt måste titta lite på henne. Ta med dig Erdan, Steve och lamporna, vi kan komma att behöva dom." [kortade detta citat]

Jag inser att Lunde just sett till att vi två blir ensamma här nere ett tag. Jag sneglar på henne. Tänker hon...Nej det är inte likt henne.

Jag går tillbaka till Rutger. Då kan jag ta kortet när de klivit in i hissen. Sedan går jag tillbaka till Lunde.