Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors
- Thread starter Anchorman
- Start date
Cissi said:
Jesper sänker hagelgeväret, och säkrar det igen, men håller det i läge för att snabbt kunna höja det till skott om det skulle behövas.
"Hur kommer det sig att ni är här vid sjukhuset? Med tanke på mängden zombies som finns här verkar det vara ett rätt jobbigt ställe att hänga på."
Han nickar neråt craftern och den mängd hel och halvmosade vandrande lik som vandrar omkring vid entren.
Han hör Jimmys kommentar med halva örat och skrattar till.
"Haha! Glappfitta!"
Han kommer på sig själv, och rodnar.
"Ähum."
Mikael/Lollo
Sedan hör jag apan med geväret säga: "Ta det lugnt bruden. Den där glappfittan kommer inte vara några problem" En av de andra nykomlingarna skrattar. Apan har en sidekick. Jag bryr mig inte. Om hon (Lunde) dras till deras typ då är hon så skadad att jag inte vill ha henne ändå. Fast det är mer troligt att Zombisarna har jagat henne upp i famnen på dem.
Jag svarar oberört på sidekickens fråga: "Vi väntar tills alla är med och så tar vi ett snack"
Jag noterar roat att Rutger också har gett sig in i spelet. *fnyser roat* Han kan få trösta henne efteråt.Mårten said:
Sedan hör jag apan med geväret säga: "Ta det lugnt bruden. Den där glappfittan kommer inte vara några problem" En av de andra nykomlingarna skrattar. Apan har en sidekick. Jag bryr mig inte. Om hon (Lunde) dras till deras typ då är hon så skadad att jag inte vill ha henne ändå. Fast det är mer troligt att Zombisarna har jagat henne upp i famnen på dem.
Jag svarar oberört på sidekickens fråga: "Vi väntar tills alla är med och så tar vi ett snack"
Rutger
Rutger suckar lite när frågan ställs. Dock verkar det lugnt nu när de är tillbaka i trapphuset och craftern täcker hallen där nere.
"Vi hittade en polisbil och fick kontakt med polishuset. Visade sig att de hade fångat en av de som är ansvariga för hela skiten. Senare visade det sig att en i vår grupp kände henne och fick kontakt och därför är vi här nu. Hon skulle hit så vi gick hit för att få svar, och det fick vi."
"Vi fick kontakt med dem som satt där uppe, de är på 17e våningen, men de är för upptagna med sin forskning så ingen får störa dem. Man kan ju bara hoppas att de forskar i ett botemedel."
Rutger blir lite vassare i talet och det merks att han inte har så mucket till övers för dem som sitter där uppe och forskar men han skrattar till lite.
"Ironiskt nog verkar det som de blev anfallna, det var så vi tappade kontakten med dem i alla fall."
Rutger suckar lite när frågan ställs. Dock verkar det lugnt nu när de är tillbaka i trapphuset och craftern täcker hallen där nere.
"Vi hittade en polisbil och fick kontakt med polishuset. Visade sig att de hade fångat en av de som är ansvariga för hela skiten. Senare visade det sig att en i vår grupp kände henne och fick kontakt och därför är vi här nu. Hon skulle hit så vi gick hit för att få svar, och det fick vi."
"Vi fick kontakt med dem som satt där uppe, de är på 17e våningen, men de är för upptagna med sin forskning så ingen får störa dem. Man kan ju bara hoppas att de forskar i ett botemedel."
Rutger blir lite vassare i talet och det merks att han inte har så mucket till övers för dem som sitter där uppe och forskar men han skrattar till lite.
"Ironiskt nog verkar det som de blev anfallna, det var så vi tappade kontakten med dem i alla fall."
Lars har inte hjälpt till så mycket när Bengt flyttade kroppen, om man inte räknar att lägga en pizza några meter bort som hjälp.
Nu verkar han dock återhämta sig sakta, även om han fortfarande är ganska blek i ansiktet. Han har lyckats få tag i en defibrillator som han hanterar lite klumpigt och ovant.
Vad tror du farsan? Dra på den här mot en zombie så borde han flyga som ungen i Jurassic Park eller?
Nu verkar han dock återhämta sig sakta, även om han fortfarande är ganska blek i ansiktet. Han har lyckats få tag i en defibrillator som han hanterar lite klumpigt och ovant.
Vad tror du farsan? Dra på den här mot en zombie så borde han flyga som ungen i Jurassic Park eller?
Jag kommenterar Lars upphittade defilibrator med:
- Moderna defilibratorer mäter automatiskt hjärtrytm och fungerar inte på de med aktiva hjärtslag... har zombies hjärtslag?
Sen ger jag den en blick.
- Å andra sidan är det landstingspolitiker som sköter inköp av material hit... så den där är från 80-talet och kommer funka som en finfin elchocksapparat.
Jag hör att Rutger och Lollo pratar med folk, men kan inte se dom.
- Kommer ni? ropar jag lite otåligt.
Lunde
Jag är redan högst uppe på trappavsatsen och svänger enligt instruktion av åt vänster. Killar, kan inte vara i samma rum i fem minuter innan de ska börja pinka revir. Plötsligt känns det väldigt skönt med alla timmar jag tillbringar i verkstäder, motorträffar och garage. Jag är van vid deras tugg och de skulle säkert höja både ett och två ögonbryn om de hörde mig häva ur mig några av de svordomar jag lärt mig på truckstoppen ute i Europa. Jag ler för mig själv, bleknar när jag passerar en huvudlös kropp och vrider snabbt huvudet åt sidan och håller på att tappa motorsågen när min blick faller på... Bengt! Ambulans-Bengan!
Jag spricker upp i det största leendet jag haft på hela dagen och nästan springer fram mot honom, dumpar motorsågen på golvet och slår armarna om halsen på honom när han vänder sig emot mig.
Ambulans-Bengan har varit en återkommande del i mitt liv under i stort sett hela min barndom. Han har anlitats som sjukvårdsansvarig vid arrangemang, kommit i ambulansen och tagit hand om oss ungdomar när vi kraschade på banan eller skar oss på skärverktyg. Jag har bara åkt med honom en gång. När jag som sextonåring kraschade i ett rallylopp och bröt vertenda ben i höger arm och skar upp ett djupt sår på halsen. Jag har fortfarande ett ljust ärr längs med käken efter det.
Bengt är den enda under hela dagen jag stött på som jag känner, om man inte räknar Lollo då... och jag är överlycklig över att han mår bra.
"Vad glad jag är att se dig, gamle man!" Viskar jag, håller honom hårt och snyftar till.
Jag är redan högst uppe på trappavsatsen och svänger enligt instruktion av åt vänster. Killar, kan inte vara i samma rum i fem minuter innan de ska börja pinka revir. Plötsligt känns det väldigt skönt med alla timmar jag tillbringar i verkstäder, motorträffar och garage. Jag är van vid deras tugg och de skulle säkert höja både ett och två ögonbryn om de hörde mig häva ur mig några av de svordomar jag lärt mig på truckstoppen ute i Europa. Jag ler för mig själv, bleknar när jag passerar en huvudlös kropp och vrider snabbt huvudet åt sidan och håller på att tappa motorsågen när min blick faller på... Bengt! Ambulans-Bengan!
Jag spricker upp i det största leendet jag haft på hela dagen och nästan springer fram mot honom, dumpar motorsågen på golvet och slår armarna om halsen på honom när han vänder sig emot mig.
Ambulans-Bengan har varit en återkommande del i mitt liv under i stort sett hela min barndom. Han har anlitats som sjukvårdsansvarig vid arrangemang, kommit i ambulansen och tagit hand om oss ungdomar när vi kraschade på banan eller skar oss på skärverktyg. Jag har bara åkt med honom en gång. När jag som sextonåring kraschade i ett rallylopp och bröt vertenda ben i höger arm och skar upp ett djupt sår på halsen. Jag har fortfarande ett ljust ärr längs med käken efter det.
Bengt är den enda under hela dagen jag stött på som jag känner, om man inte räknar Lollo då... och jag är överlycklig över att han mår bra.
"Vad glad jag är att se dig, gamle man!" Viskar jag, håller honom hårt och snyftar till.
Mårten said:
Jesper lyssnar medan mannen pratar.
"Hm, ja, tydligen verkar jag vara immun mot smittan, så om någon fortfarande lever och forskar fram ett botemedel kanske jag kan hjälpa till."
Han sänker geväret mot golvet och sträcker fram handen.
"Jesper. Jesper Salomon. Trevligt att se att någon annan har överlevt det här jävla helvetet. Jag trodde att vi var de enda som var kvar."
Mikael/Lollo
LaoWai skriver:
Han (Jesper) sänker geväret mot golvet och sträcker fram handen.
"Jesper. Jesper Salomon. Trevligt att se att någon annan har överlevt det här jävla helvetet. Jag trodde att vi var de enda som var kvar."
Hmm Han kanske inte är något lowlife ändå. Apan står ensam. Jag tar den utsträckta handen. "Lollo" Jag nickar åt de andra och vrider på nacken efter min utvalda, men hon verkar ha bråttom att kommma uppför trappan. "Vi är glada att se er också. Som Rutger säger verkar det inte vara friden och fröjden där uppe på forskningsavdelningen precis"
LaoWai skriver:
Han (Jesper) sänker geväret mot golvet och sträcker fram handen.
"Jesper. Jesper Salomon. Trevligt att se att någon annan har överlevt det här jävla helvetet. Jag trodde att vi var de enda som var kvar."
Hmm Han kanske inte är något lowlife ändå. Apan står ensam. Jag tar den utsträckta handen. "Lollo" Jag nickar åt de andra och vrider på nacken efter min utvalda, men hon verkar ha bråttom att kommma uppför trappan. "Vi är glada att se er också. Som Rutger säger verkar det inte vara friden och fröjden där uppe på forskningsavdelningen precis"
Anchorman
Swashbuckler
- Joined
- 28 Apr 2012
- Messages
- 1,890
Nicola
Trappan är som tur tom hela vägen upp till sextonde våningen, en dörr finns vid vid trappan den är stabil och vid sidan av den är det en kortläsare.
Lina säger när hon går fram och känner handtaget.
Det här är ju en väg upp, antagligen den enklaste om vi bara hade haft ett passerkort. Jag var därinne igår och hämtade... ja du vet vad. Då släppte dem in mig, men det lär nog inte hända nu.
Lina går fram till dörren och kollar ut genom glasrutan.
Hon vinkar till sig Nicola och tillsammans kollar dem ut.
På våningen syns tre fyra zombies i korridoren, bara några meter ifrån korridoren står en gallerdörr som är stängd och med största sannolikhet låst.
Finns några rejält underliga snubbar här har jag hört, så jag antar att dem behöver lite säkerhetstänk. Men vi borde kunna hitta en nyckel nånstans i rummen till höger eller vänster.
Lina har ryckt ner en utrymmningsplan och pekar på den.
Det finns gott om rum på den här våningen, många små verkar det som.
Så problem ett, in genom gallerdörren, problem två hantera zombies, problem tre ta sig upp en våning på nåt sätt.
Lina ser aningen bekymrad ut och ett par rynkor har dykt upp mellan ögonbrynen.
Hur går det med handen förresten?
Alla andra
Lars får ett förvånat uttryck när en total främling enligt han hoppar på hans pappa. En snabb titt i korridoren och sedan säger han till de två kramandes.
"Max 4 personer eller 320kg", tror vi får åka i två omgångar.
Axel har kommit upp även han och fixar fram en Cola ifrån läskmaskinen. Hans svärd står lutad mot väggen.
Trappan är som tur tom hela vägen upp till sextonde våningen, en dörr finns vid vid trappan den är stabil och vid sidan av den är det en kortläsare.
Lina säger när hon går fram och känner handtaget.
Det här är ju en väg upp, antagligen den enklaste om vi bara hade haft ett passerkort. Jag var därinne igår och hämtade... ja du vet vad. Då släppte dem in mig, men det lär nog inte hända nu.
Lina går fram till dörren och kollar ut genom glasrutan.
Hon vinkar till sig Nicola och tillsammans kollar dem ut.
På våningen syns tre fyra zombies i korridoren, bara några meter ifrån korridoren står en gallerdörr som är stängd och med största sannolikhet låst.
Finns några rejält underliga snubbar här har jag hört, så jag antar att dem behöver lite säkerhetstänk. Men vi borde kunna hitta en nyckel nånstans i rummen till höger eller vänster.
Lina har ryckt ner en utrymmningsplan och pekar på den.
Det finns gott om rum på den här våningen, många små verkar det som.
Så problem ett, in genom gallerdörren, problem två hantera zombies, problem tre ta sig upp en våning på nåt sätt.
Lina ser aningen bekymrad ut och ett par rynkor har dykt upp mellan ögonbrynen.
Hur går det med handen förresten?
Alla andra
Lars får ett förvånat uttryck när en total främling enligt han hoppar på hans pappa. En snabb titt i korridoren och sedan säger han till de två kramandes.
"Max 4 personer eller 320kg", tror vi får åka i två omgångar.
Axel har kommit upp även han och fixar fram en Cola ifrån läskmaskinen. Hans svärd står lutad mot väggen.
Rutger
Rutger
"Immun?" Rutger tittar lite skeptiskt på killen med bandage på armen. [Har för mig du hade det]
"Aja, har du inte blivit zombi vid det här laget är det alltid skönt att träffa flera som klarat sig. Akta dig bara för forskarna där uppe" Säger Rutger med ett ironiskt leende samtidigt som han går upp.
Han kommer upp på första våningen och ser att kvinnan har slängt sig om Bengts hals, verkar som de känner varandra. Han mumlar lite för sig själv men de runt omkring hör ändå "Skönt att lite positiva saker händer i detta kaos."
Sedan märker han zombin på golvet, blinkar hårt, det blir lite för mycket tillbakablick. Som bombröjare åt armen fick han ibland arbeta som minröjare, dock såg de konsekvenserna av en mina ibland värre ut men det är ändå bilder han inte gillar.
Rutger
"Immun?" Rutger tittar lite skeptiskt på killen med bandage på armen. [Har för mig du hade det]
"Aja, har du inte blivit zombi vid det här laget är det alltid skönt att träffa flera som klarat sig. Akta dig bara för forskarna där uppe" Säger Rutger med ett ironiskt leende samtidigt som han går upp.
Han kommer upp på första våningen och ser att kvinnan har slängt sig om Bengts hals, verkar som de känner varandra. Han mumlar lite för sig själv men de runt omkring hör ändå "Skönt att lite positiva saker händer i detta kaos."
Sedan märker han zombin på golvet, blinkar hårt, det blir lite för mycket tillbakablick. Som bombröjare åt armen fick han ibland arbeta som minröjare, dock såg de konsekvenserna av en mina ibland värre ut men det är ändå bilder han inte gillar.
Jimmy går tyst och utan att titta på de andra, han verkar också skapa avstånd mellan sig och Lunde. Han ser tagen ut, som att det gör ont i honom. Han verkar betrakta varje detalj som en tavla och det är uppenbart att hans fokus på värdsliga är ett försök att hålla borta det inre.
Bengt
"Vad glad jag är att se dig, gamle man!" viskar Lunde och jag blir alldeles varmt inombords. När vi släpper kramen ser jag att hon noterar mina udda kläder, och att mannen bredvid mig (som ser ut som en typ 30 år yngre kopia av mig och av alla borde antas vara min son) även han är klädd i "bensinmacksuniform".
- Lång historia. Vi blev tvugna att ta en simtur och sen hitta ombyte, förklarar jag kort.
Jag tittar först surt på de nyanlända som bär skjutvapen, men inser att min civiliserade åsikt om sådana inte riktigt fungerar just nu och går över i ett svagt leende. Jag presenterar mig som Bengt och skakar kort hand med alla som är intresserade.
- Det verkar alltså som att vi är åtta personer. Hissen tar fyra.
Jag spanar mot dörren där nykomlingarna anlände och hoppas att inga zombies ska komma alltför snart.
- Jag åker gärna första vändan.
"Fast det kan ju vara fullt med zombies där uppe... nåja, för sent att ångra sig..." tänker jag omedelbart efter jag sagt så.
"Vad glad jag är att se dig, gamle man!" viskar Lunde och jag blir alldeles varmt inombords. När vi släpper kramen ser jag att hon noterar mina udda kläder, och att mannen bredvid mig (som ser ut som en typ 30 år yngre kopia av mig och av alla borde antas vara min son) även han är klädd i "bensinmacksuniform".
- Lång historia. Vi blev tvugna att ta en simtur och sen hitta ombyte, förklarar jag kort.
Jag tittar först surt på de nyanlända som bär skjutvapen, men inser att min civiliserade åsikt om sådana inte riktigt fungerar just nu och går över i ett svagt leende. Jag presenterar mig som Bengt och skakar kort hand med alla som är intresserade.
- Det verkar alltså som att vi är åtta personer. Hissen tar fyra.
Jag spanar mot dörren där nykomlingarna anlände och hoppas att inga zombies ska komma alltför snart.
- Jag åker gärna första vändan.
"Fast det kan ju vara fullt med zombies där uppe... nåja, för sent att ångra sig..." tänker jag omedelbart efter jag sagt så.
Lunde
Jag torkar mig i ansiktet med armarna. Bengt, verkar vara sitt gamla vanliga jag.
Jag hälsar på Rutger ordentligt, och Lars som presenterar sig som Bengts son innan jag vänder mig mot Lollo. Jag tvekar en sekund och sträcker fram handen. Han verkar inte känna igen mig, men jag vågar knappt se honom i ögonen. Det är då fan! Att han kommer åt mig på det där sättet bara genom att vara... sig själv! Jag visste inte att jag fortfarande var arg på honom, och över en sån småsak! Fan vad pinsamt. Jag rodnar ännu mer. Föbannat.
Fortfarande med min hand i Lollos vrider jag på huvdet mot Jimmy när de börjar diskutera uppfärd och försöker dra åt mig handen igen.
"Ehm, jag tycker de med skjutvapen åker först... för att... Jimmy är... jag tror Jimmy och Jesper kan röja väg för oss andra..."
Jag torkar mig i ansiktet med armarna. Bengt, verkar vara sitt gamla vanliga jag.
Jag hälsar på Rutger ordentligt, och Lars som presenterar sig som Bengts son innan jag vänder mig mot Lollo. Jag tvekar en sekund och sträcker fram handen. Han verkar inte känna igen mig, men jag vågar knappt se honom i ögonen. Det är då fan! Att han kommer åt mig på det där sättet bara genom att vara... sig själv! Jag visste inte att jag fortfarande var arg på honom, och över en sån småsak! Fan vad pinsamt. Jag rodnar ännu mer. Föbannat.
Fortfarande med min hand i Lollos vrider jag på huvdet mot Jimmy när de börjar diskutera uppfärd och försöker dra åt mig handen igen.
"Ehm, jag tycker de med skjutvapen åker först... för att... Jimmy är... jag tror Jimmy och Jesper kan röja väg för oss andra..."
Nicola:
"Jag klarar mig." säger jag när Lina ger mig en orolig blick. Svettpärlor syns i pannan på mig men jag håller god min, vill inte sakta ner henne och jag vet att jag kommer klara detta. "Okay. Jag är din backup. Välj mål du först, ta ut en eller två om du tror du hinner det innan de reagerar. Och när de gör det backar du så tar vi varannan. Vi har reach advantage." Jag kramar mitt vapen i handen. Extra-poäng för vänsterfattning, tänker jag. Och ännu fler poäng för first-kill med batong.
Lina är först in, vi följer planen så gott det går. Jag väntar in hennes reträtt och sen blir det världens klubbsving med batongen rakt i skallen på första zombien som anfaller. Det ser för taffligt ut när man slåss med fel hand, men precisionen är okay [sänker närstrid till 3 från 5].
"Jag klarar mig." säger jag när Lina ger mig en orolig blick. Svettpärlor syns i pannan på mig men jag håller god min, vill inte sakta ner henne och jag vet att jag kommer klara detta. "Okay. Jag är din backup. Välj mål du först, ta ut en eller två om du tror du hinner det innan de reagerar. Och när de gör det backar du så tar vi varannan. Vi har reach advantage." Jag kramar mitt vapen i handen. Extra-poäng för vänsterfattning, tänker jag. Och ännu fler poäng för first-kill med batong.
Lina är först in, vi följer planen så gott det går. Jag väntar in hennes reträtt och sen blir det världens klubbsving med batongen rakt i skallen på första zombien som anfaller. Det ser för taffligt ut när man slåss med fel hand, men precisionen är okay [sänker närstrid till 3 från 5].
Mikael/Lollo
[Måste hinna med ett snabbt inlägg innan dagislämning och allt]
För första gången får jag chansen att titta närmare på motorsågstjejen. "Ah Afrikabussen" Just det! Vi har träffats förut. Det är den trevliga tjejen som kört turister till Afrika. JAg skule göra ett insag åt lokalTV. Vi hade mycket gemensamt att prata om och allt gick bra tills hon hamnade framför kameran. Då blev hon blötsligt buttter och tvär. Jag har sett det förut, med blyga människor. Jag söker i mitt minne och jag har ett gott minne för både namn och ansikten. "Samantha, Hej" Mitt leende är obevekligt.
[Måste hinna med ett snabbt inlägg innan dagislämning och allt]
För första gången får jag chansen att titta närmare på motorsågstjejen. "Ah Afrikabussen" Just det! Vi har träffats förut. Det är den trevliga tjejen som kört turister till Afrika. JAg skule göra ett insag åt lokalTV. Vi hade mycket gemensamt att prata om och allt gick bra tills hon hamnade framför kameran. Då blev hon blötsligt buttter och tvär. Jag har sett det förut, med blyga människor. Jag söker i mitt minne och jag har ett gott minne för både namn och ansikten. "Samantha, Hej" Mitt leende är obevekligt.
"Samantha, Hej"
Jag vrider blicken mot Lollo och sliter åt mig handen. Något mörkt faller över mina ögon.
"Jag...!" Min röst är hård men jag hejdar mig nästan omedelbart och jag får nått förvirrat över mig.
Okej, han vet vem jag är men kommer fortfarande inte ihåg vad jag heter... eller jo det gör han ju, fast han i sin självupptagenhet inte kan bemöda sig att kalla mig det jag bad honom.
Vi hade trevligt när vi över en kopp kaffe diskuterade mina resor i Afrika och hur inslaget för lokal-TV skulle läggas upp men så fort han steg ut framför kameran så försvann det och nått annat kom fram. Jag böjer på huvudet och stirrar ner på mina händer.
Bandagen är smutsiga och det har blött igenom från såren i mina händer och verkligheten slår ner på mig med full kraft. Alla nära och kära som vi inte vet något om, alla därute som kanske aldrig blir sina gamla jag... alla vi har dödat och som kommer att dö. Och jag blir upprörd över att en lokalkändis envisas med att kalla mig för det namn mina föräldrar gav mig.
Jag backar ifrån Lollo utan att titta på honom, och viskar... nästan ohörbart, för rösten bär knappt.
"... Lunde... kalla mig Lunde..."
Jag vrider blicken mot Lollo och sliter åt mig handen. Något mörkt faller över mina ögon.
"Jag...!" Min röst är hård men jag hejdar mig nästan omedelbart och jag får nått förvirrat över mig.
Okej, han vet vem jag är men kommer fortfarande inte ihåg vad jag heter... eller jo det gör han ju, fast han i sin självupptagenhet inte kan bemöda sig att kalla mig det jag bad honom.
Vi hade trevligt när vi över en kopp kaffe diskuterade mina resor i Afrika och hur inslaget för lokal-TV skulle läggas upp men så fort han steg ut framför kameran så försvann det och nått annat kom fram. Jag böjer på huvudet och stirrar ner på mina händer.
Bandagen är smutsiga och det har blött igenom från såren i mina händer och verkligheten slår ner på mig med full kraft. Alla nära och kära som vi inte vet något om, alla därute som kanske aldrig blir sina gamla jag... alla vi har dödat och som kommer att dö. Och jag blir upprörd över att en lokalkändis envisas med att kalla mig för det namn mina föräldrar gav mig.
Jag backar ifrån Lollo utan att titta på honom, och viskar... nästan ohörbart, för rösten bär knappt.
"... Lunde... kalla mig Lunde..."