Jag tycker det är en kul tråd men också en som kan riskera att såra folk. Och riskerar att bli fylld av debatter. Men, det är intressant att läsa hur olika vi alla är. Så ska försöka få ned mina tankar.
1.
Att allt ska lösas med våld. Med detta menar jag inte att jag har emot våld i rollspel. Det är inte sant, jag kan verkligen uppskatta det. Och jag gillar det här jobbiga, grisiga, våldet som kan upplevas som stötande. Våldet som har ett syfte att porträttera något eller väcka känslor (men visst, även jag kan ha varma minnen av när man i gamla Vampire lät sin City Gangrel gå lös på gänget med Prinsens livvakter och slaktade dem på en runda). Problemet jag har är att så pass många äventyr och spel är byggda helt och hållet på att våld ska lösa alla situationer. Jag tycker det är tråkigt eftersom det finns spel och spelmiljöer som jag är intresserad av men det blir ett för stort steg för mig att orka använda dem då allt är så våldsfokuserat. För mig så tar våld ofta bort tid från dramat, mysteriet och gestaltandet.
2.
Jag tycker något som är tråkigt med vår hobby är individer som är övertygade om att de har svaret på vad som är RÄTT typ av rollspel. De som tycker alla är sämre bara för att de inte tycker om det som faller dem i smaken. I synnerhet de som känner att de måste ta upp det på ett hånfullt sätt. Det som är tråkigt med detta är att dessa personer finns i hela hobbyn och kan vara väldigt skilda från varandra ideologiskt och gällande vilka spel de spelar men den finns där, fanatismen och den giftiga tungan. Vissa föraktar DungeonCrawl, andra spel som är för Realistiska, för fokuserade på Grisodling eller att de innehåller element som de inte gillar (queerbudskap, våld, fascism, vänsterpropaganda, övergrepp, en svartvit värld, att man kan spela ond, en spelvärld med rasistiska inslag, naket osv). De kan (eller vill) inte förstå att folk kanske finner något annat i dessa spel som inte de själva blir tilltalade av. Sedan brukar åsikterna tyvärr spilla över på personerna som spelar dessa spel och man sätter en stämpel på dem och att vad de gillar definierar dem som personer. Ungefär som att en kille som hade kajal på högstadiet (när jag växte upp) per automatik var bög. Så kort och gott, jag ogillar den typ av Översittare som vår hobby skapar. Mobbare som slår sig på bröstet och tror sig ha rätt.
3.
Spelledare som inte lyssnar på gruppen utan bara kör sin egen grej. Detta är något jag tyvärr upplevt allt för många gånger. Att spelledaren anser sig ha nån slags position där hen (men det är bara manliga spelledare som betett sig såhär som jag upplevt det) kör på med ”sin typ av spel” när det är uppenbart att spelgruppen inte är bekväm med det. Tror det har att göra med många av råden i gamla rollspel där spelledarens ord var lag och spelledaren hade rollen som rollpersonernas motståndare och inte en medspelare som skulle föra fram historien. Jag tycker mycket om när en spelledare sätter sig ned och verkligen pratar med spelarna om vad det är för något som ska spelas, var fokuset ska ligga. Inte att spelledaren ses som någon demonregissör som alla ska vika sig för och bara acceptera. Det värsta som kan hända är när spelledaren tar över rollpersonerna och säger vad de gör, eller när en spelledare spelar ut en scen mellan sina favoritspelledarpersoner och inte låter rollpersonerna delta eller ingripa. Eller att det finns en stor och viktig handling som rollpersonerna inte är en del av utan det är spelledaren är bara fascinerad av sina spelledarpersoners göromål. Rollpersonerna är där som åskådare. Och när en spelledare tar sin favoritrollperson (som hen har skapat) och låter den vara huvudpersonen. Nån slags power trip för spelledaren. Som spelarna bara ska delta i som nån slags ynnest.
(Bonus)
Lägger till en fjärde som en liten bonus. Men jag tycker det är tråkigt när spelare inte vill skapa personer som är flerdimensionella. Erkänna att de har svagheter. Att en person är komplex och inte genomgod eller genomond. I synnerhet spelare som vill ha en rollperson som är ”tuff och bäst”. För min typ av spel är det jättesvårt att skapa drama då sådana rollpersoner alltid undviker att känna sig utsatt. Men som sagt, detta är verkligen ett mindre problem och det funkar oftast bra att bara prata med spelaren.
Kan bara hålla med!
