Suspension of Disbelief

[JohanL]

Det är ett extremt vanligt grepp i både böcker och filmer (t.ex. att blanda en skolmiljö med magi eller övernaturliga varelser). Jag har för mig att det finns något begrepp för det i stil med "combining mundane and extra ordinary" inom litteratur.

Det finns också ett litterärt behov här - man vill introducera världen för läsaren på samma sätt som den introduceras för någon huvudperson. Även om det inte är någon sorts Isekai kommer huvudpersonerna gärna från Fylke, Two Rivers, eller liknande fredliga avkrokar, och kan inte mycket om världen utanför. Så att deras mentor har en anledning att berätta det för dem, och för läsaren. I Rhetorics of Fantasy gör Farah Mendelsohn ingen typologisk skillnad på Harry Potter, Narnia och Lord of the Rings, utan klassar dem som "Portal-Quest Fantasy" (en av de fyra kategorierna där).

(Eller så skiter man i att förklara saker och slänger läsaren i den djupa änden av bassängen utan flytväst, som Steven Erikson. )

 

[Faehrengaust]

Eller när storyn kommit i ett läge där saker behöver skarvas lite med för att det ska vara intressant. Typ i ett spel utan helning har en rollperson brutit ett ben vilket kan ta ett halvår och rehablitera. Men storyn behöver move on så man skarvar lite och säger att tre veckor senare tar rollpersonen sig fram helt okej på en krycka.

Just läkandet är en grej som jag kan störa mig på. Visserligen inte om det tar 3 veckor att läka, det är tillräckligt realistiskt för att jag ska svälja det.

Men, om en person är nära döden och en vecka senare är oskadad så reagerar jag.

Samtidigt så tycker jag det är dötrist att en rollperson ska ligga och vila medan resten äventyrar så därför brukar jag försöka skapa världen på ett sådant sätt att läkandet går snabbare i världen, dvs att snabbläkning följer världens naturlagar.

Ex:
- I Star wars så finns tankarna (kommer inte ihåg vad de heter) som man ligger i för att snabbläka.
- I DnD så är magisk helning lätt att få tag på.

I en av mina världar så fanns Helningsandar vars enda mål var att hela alla levande varelser som blev skadade (men inte sjuka). Så fort någon skadades så var andarna där och påbörjade helningsprocessen. Helningen var inte ögonblicklig, men relativt snabb. Men det viktiga var att det inte bara gällde rollpersoner, utan alla levande ting så hela världen och samhället var utformad efter att det var så naturlagarna var. Dessa andar blev dock skräckslagna av döden och folk som dödade. Så om man dödade en levande varelse så blev man inte hjälpt andarna på ett tag (sedan glömde de). Det gjorde att dödande var något ingen ville göra vilket också kraftigt påverkade världen (ex. blev krig helt annorlunda och slaktare var ett av de värsta yrken som fanns och gavs åt fångar/slavar).

Jag gillar den typen av lösningar på "problem" i inlevelse. Då blir "problemet" i stället något coolt.

 

[Faehrengaust]

Mycket viktig poäng! Jag tror det är få, om ens några, spelare som hade orkat med en spelvärld där precis allt var annorlunda än i vår värld. Jag kan acceptera att magi kan få ett hus att flyga, om gravitationen i övrigt oftast fungerar som här på jorden. Det är också ok om det finns områden i spelvärlden med avvikande gravitationsförutsättningar för att gudarna tycker det är kul att skoja med de små varelserna som lever där. Båda avvikelserna förklaras av sådant som är rimligt i en fantasykontext.

Håller med. Det kan ibland vara kul att köra en eller ett par speltillfällen med helt galna regler (t.ex. en drömsekvens eller ett kort besök på en annan dimension), men man orkar inte med det i längden.

Spelade vid ett tillfälle en magiker i Ars Magica som specialiserade sig tungt på Faerie. Det var kul i början, men återkommande besök i deras märkliga dimension blev för jobbigt både för mig som spelare och för spelledaren. Till slut bestämde vi oss för att inte rollspel de bitarna utan låta det ske lite i bakgrunden.

 

[JohanL]

När jag var ung, för många decennier sedan, skrev jag, likt många andra, massvis av brev till Äventyrsspel. Jag ville ju veta hur reglerna skulle tolkas och hur spelvärlden fungerade på riktigt. Då var det också viktigt med statistik och matematik. Nu tycker jag att sådant är bland det tråkigaste som finns. Jag förundras ofta över många av regelfrågorna som ställs till speltillverkarna.

Fördelen med att ha en värld som fungerar i detaljerna är att det går att resonera från dem. Hur stora städer borde vara följer direkt ur befolkningstäthet och urbaniseringsgrad. Hur stor armé ett land kan ställa upp handlar om befolkning kombinerat med hur bred rekryteringen är. Om land X är rikt är det säkrast att vi vet vad det är rikt på. För att vi ska kunna ha feta knösar till handelsmän måste det finnas meningsfull handel att göra, vilket innebär att olika saker måste produceras på olika ställen. Vet vi varifrån kungen får sina inkomster, kommer det att säga mycket om hans prioriteter.

Allt sådant här hjälper till att få en sammanhängande värld, oberoende om man talar om suspension of disbelief eller intern realism.

 

[JohanL]

Spelade vid ett tillfälle en magiker i Ars Magica som specialiserade sig tungt på Faerie. Det var kul i början, men återkommande besök i deras märkliga dimension blev för jobbigt både för mig som spelare och för spelledaren. Till slut bestämde vi oss för att inte rollspel de bitarna utan låta det ske lite i bakgrunden.

Och till och med Faerie går på sin egen interna, märkliga logik som i alla fall delvis går att begripa. Om allt är surrealism blir det väldigt svårt att veta vad man ska göra eftersom konsekvenser inte går att förutse alls.

 

[Genesis]

Sen är det väl så att olika personer vill ha olika andel av det mundana och det extra-ordinära. Min gissning är att de flesta här på forumet tillhör gruppen om vill ha en stor andel av det extra-ordninära. Men de flesta av oss har säkert bekanta som helt tappar intresset om man försöker prata om fantasy, sci-fi eller något annat som inte är helt realistiskt. Jag har i alla fall flera kollegor som aldrig skulle kunna tänka sig att läsa en bok som innehåller någon form av övernaturligheter.

Jag är definitivt åt det hållet, om än inte helt. Men oftast vill jag inte ha fantastisk i mitt rollspel, eller i böckerna jag läser. Det mesta jag spelar är ”vår värld, punkt”, och i princip all litteratur jag läser är utan fantastik.

Däremot har jag gärna, ibland, surrealism, som sagt. Men då är just poängen att det fantastiska inte grundas i en internlogik. Sådana berättelser finner jag tråkiga. Jag har ingen lust att spela Sagan om Ringen i rollspel, liksom. Men jag spelar gärna Amélie från Montmartre. Eller typ Äppelkriget, som jag tänker inte har ett så solitt världsbygge. Och jag tänker att om man läser Kafkas Förvandlingen så är liksom inte grejen att den utspelar sig i en värld där folk förvandlas till insekter. Om man läser den och funderar på vad som borde vara konsekvenserna av ett samhälle där folk ibland förvandlas till insekter så har man missat hela poängen.

Just det här fokuset på världsbygge är en av de saker jag verkligen finner avtändande inom nördkulturen. Men det är såklart min preferens. Jag gillar det inte, men jag fattar att andra går igång på den. Jag fann @Svarte Faraonens klimattråd superintressant för att klimatvetenskap är superintressant, men jag är inte så intresserad av att spela i världen som skapas i den, och om en spelvärld har byggts för att ha ett realistiskt klimat så kan jag nästan garantera att jag inte är intresserad av den.

 

[Faehrengaust]

Och till och med Faerie går på sin egen interna, märkliga logik som i alla fall delvis går att begripa.

Ja, och just i det här fallet så blev det nog ett ytterligare problem iom att jag och spelledaren hade olika bild av den interna logiken i Faerie.

Det är ett problem när det blir för märkligt. Den gemensamma uppfattningen blir svårare att få till och det krävs mycket mer kommunikation vilket gör spelet trögare. Det är mycket enklare när grunden är någorlunda lik våran egen värld.

Jag gillade t.ex. Vampire the Masquerade (de första versionerna, jag har inte spelat de senaste så jag vet inte hur de är). Världen var mycket enkel att ta till sig och förmedla eftersom det "bara" var vår egen värld tolkat på ett mörkare sätt och med vampyrer i. När de sedan kom ut med Wraith, så köpte jag den och gillade den inte alls. Det var för konstigt och svårspelat. Bara att förmedla världen för spelarna tog flera speltillfällen och det blev aldrig något flyt i spelet pga den märkliga världen.

 

[JohanL]

Ja, och just i det här fallet så blev det nog ett ytterligare problem iom att jag och spelledaren hade olika bild av den interna logiken i Faerie.

Det kan jag lätt tro!

 

[Faehrengaust]

Just det här fokuset på världsbygge är en av de saker jag verkligen finner avtändande inom nördkulturen. Men det är såklart min preferens. Jag gillar det inte, men jag fattar att andra går igång på den. Jag fann @Svarte Faraonen s klimattråd superintressant för att klimatvetenskap är superintressant, men jag är inte så intresserad av att spela i världen som skapas i den, och om en spelvärld har byggts för att ha ett realistiskt klimat så kan jag nästan garantera att jag inte är intresserad av den.

Ja, vi är alla olika och det är ju tur det.

Jag älskar själva världsbyggandet och har byggt flera världar som aldrig har spelats bara för att jag tycker om processen. Numera kan jag tycka att världsbyggandet är roligare än spelandet

Men, jag går nog inte så långt att jag räknar på befolkning eller skapar realistiska klimatmodeller. Jag är mer intresserad av folkslag, raser, kulturer och samhällen. Och jag gillar att fundera på hur fantastiska element förändrar/påverkar världen och de som lever där.

 

[Quadrante]

Jag gillar inte att mötas av logik om det är ett område eller sfär som man inte förväntas förstå.

 

[Rangertheman]

Fördelen med att ha en värld som fungerar i detaljerna är att det går att resonera från dem. Hur stora städer borde vara följer direkt ur befolkningstäthet och urbaniseringsgrad. Hur stor armé ett land kan ställa upp handlar om befolkning kombinerat med hur bred rekryteringen är. Om land X är rikt är det säkrast att vi vet vad det är rikt på. För att vi ska kunna ha feta knösar till handelsmän måste det finnas meningsfull handel att göra, vilket innebär att olika saker måste produceras på olika ställen. Vet vi varifrån kungen får sina inkomster, kommer det att säga mycket om hans prioriteter.

Allt sådant här hjälper till att få en sammanhängande värld, oberoende om man talar om suspension of disbelief eller intern realism.

Ja och nej. Jag håller med om att det hjälper till att skapa en sammanhängande värld, men samtidigt blir det för realistiskt för mig personligen. Jag spelar för att se hur rollpersonerna reagerar på att det står en enorm armé vid gränsen, hur de kan påverka situationen, och vad det innebär rent praktiskt för dem. Hur kungen fått ihop den enorma armén ur ett glesbefolkat och fattigt område är jag fullständigt ointresserad av.

 

[Rangertheman]

Just det här fokuset på världsbygge är en av de saker jag verkligen finner avtändande inom nördkulturen. Men det är såklart min preferens. Jag gillar det inte, men jag fattar att andra går igång på den. Jag fann @Svarte Faraonens klimattråd superintressant för att klimatvetenskap är superintressant, men jag är inte så intresserad av att spela i världen som skapas i den, och om en spelvärld har byggts för att ha ett realistiskt klimat så kan jag nästan garantera att jag inte är intresserad av den.

Jag är lite kluven, men i stort sett känner jag samma som du. I vissa fall, som till exempel i Symbaroum, har jag uppskattat världsbygget. Men i grund och botten är jag bara intresserad av det som finns runtomkring rollpersonerna för stunden. Om det över tid blir till en spelvärld är det helt ok, men jag har svårt att tänka mig något mer avtändande än att släppa ner rollpersonerna i en hel värld som någon annan byggt.

 

[JohanL]

Hur kungen fått ihop den enorma armén ur ett glesbefolkat och fattigt område är jag fullständigt ointresserad av.

Där skiljer jag mig - min suspension of disbelief eller känsla för intern realism gör sönder om kungen och hans tiotusen ridddare kommer från ett land som är beskrivet att ha 200 000 invånare. Jag kommer genast att börja resonera (antagligen högt vid spelbordet, om även min rollperson begriper sådant här): "Det där kan uppenbarligen inte vara landets egen armé, det är omöjligt att de kan ha fått ihop det. Är det någon annans de har med sig? Är det en illusion någon kastat? Något skumt är det i alla fall." Om det då visst är landets armé och ingen har gjort hemläxan så att det är det minsta realistiskt blir det jättekonstigt för mig.

 

[Rangertheman]

Där skiljer jag mig - min suspension of disbelief eller känsla för intern realism gör sönder om kungen och hans tiotusen ridddare kommer från ett land som är beskrivet att ha 200 000 invånare. Jag kommer genast att börja resonera (antagligen högt vid spelbordet, om även min rollperson begriper sådant här): "Det där kan uppenbarligen inte vara landets egen armé, det är omöjligt att de kan ha fått ihop det. Är det någon annans de har med sig? Är det en illusion någon kastat? Något skumt är det i alla fall." Om det då visst är landets armé och ingen har gjort hemläxan så att det är det minsta realistiskt blir det jättekonstigt för mig.

Hade jag varit SL hade ingen, inte ens jag, vetat att det bodde 200 000 invånare i grannlandet. Ni hade bara fått veta att det står tiotusen riddare på tröskeln. "Vad gör ni?"

 

[Rangertheman]

Hade jag varit SL hade ingen, inte ens jag, vetat att det bodde 200 000 invånare i grannlandet. Ni hade bara fått veta att det står tiotusen riddare på tröskeln. "Vad gör ni?"

Det hänger ihop med resonemanget kring världsbygge. Har man byggt en spelvärld och det finns några inkonsekventa delar, eller ens delar som någon uppfattar som inkonsekventa, så finns det en risk att spelet kommer att handla om det.

 

[JohanL]

Hade jag varit SL hade ingen, inte ens jag, vetat att det bodde 200 000 invånare i grannlandet. Ni hade bara fått veta att det står tiotusen riddare på tröskeln. "Vad gör ni?"

Men allt sådant här hänger ihop. Har vi varit i deras huvudstad? Hur stor är den? Även om vi inte har folkräknat, borde vi veta magnituden i alla fall.

 

[Rangertheman]

Men allt sådant här hänger ihop. Har vi varit i deras huvudstad? Hur stor är den? Även om vi inte har folkräknat, borde vi veta magnituden i alla fall.

Hehe, jag har nog spelat för mycket PbtA. Hade någon spelare ställt sådana frågor hade jag vänt på dem: "Jag vet inte. Har ni? Vad var det mest minnesvärda med den staden? Vad hittade ni på som gör att ni sannolikt inte vågar er tillbaka dit?"

 

[Minimoni]

Jag är nog skadad av att vara historiker och gillar när saker har en intern logik, helst så nära vår egen världs som möjligt(med några undantag). Jag hade också undrar hur ett land med 200 000 invånare kunnat resa 10 000 riddare!?

 

[Quadrante]

Jag hade också undrar hur ett land med 200 000 invånare kunnat resa 10 000 riddare!?

Lätt om de fick resa, svårt om de skulle uppbåda.

 

[Rangertheman]

Jag är nog skadad av att vara historiker och gillar när saker har en intern logik, helst så nära vår egen världs som möjligt(med några undantag). Jag hade också undrar hur ett land med 200 000 invånare kunnat resa 10 000 riddare!?

De är kanske inte mänskliga utan en gåva från demonguden som kungen dyrkar?