Nekromanti Svensk film
- Thread starter Storuggla
- Start date
Re: För många filmer - för många småbolag
Det kanske var specifikt för Ebert, det vet jag i och för sig inte.
*EDIT* Det härär ett bra exempel. Själva filmen som helhet berörs med en enda mening - "up until this moment the movie is well paced and intelligent".
Var det annorlunda förr? Jag läste några av Roger Eberts gamla filmrecensioner från 60-talet, och de innehöll i princip ingen information alls om filmerna. Ofta bestod de bara av någon slags kryptisk anekdot som skulle ha en allegorisk koppling till filmupplevelsen.
Det kanske var specifikt för Ebert, det vet jag i och för sig inte.
*EDIT* Det härär ett bra exempel. Själva filmen som helhet berörs med en enda mening - "up until this moment the movie is well paced and intelligent".
Re: För många filmer - för många småbolag
Apropå din länk:
Apropå din länk:
Det där är helt klart värt att citera. Jag fick anstränga mig upp emot 10 sekunder för att undantrycka den skrattattack som skulle fått mina arbetskamrater att undra varför mitt döseriösa arbete plötsligt blivit så väldans lajbans.
Re: För många filmer - för många småbolag
Nu fattar jag ingenting, recensionen går ju klart och tydligt igenom filmens premiss, handling (t.o.m slutscenen!) och dessutom med ett omdöme. Dessutom med referenser till verkliga händelser och andra filmer.
Utom att perspektivet är lite märkligt, att fokusera så mycket på de moraliska aspekterna av en scen, så är det väl inget som helst märkligt med den recensionen? Vad säger ni andra?
Nu fattar jag ingenting, recensionen går ju klart och tydligt igenom filmens premiss, handling (t.o.m slutscenen!) och dessutom med ett omdöme. Dessutom med referenser till verkliga händelser och andra filmer.
Utom att perspektivet är lite märkligt, att fokusera så mycket på de moraliska aspekterna av en scen, så är det väl inget som helst märkligt med den recensionen? Vad säger ni andra?
Re: För många filmer - för många småbolag
Vi kanske läste recensionen olika du och jag - jag tyckte att det var lite skevt att bara spendera ett enda stycke av sex på att tala om själva filmen. Fem sjättedelar av recensionen går åt till diverse anekdoter och moraldiskussioner kring en enda av filmens många scener.
Men det var inte det bästa exemplet, det har du rätt i.
Vi kanske läste recensionen olika du och jag - jag tyckte att det var lite skevt att bara spendera ett enda stycke av sex på att tala om själva filmen. Fem sjättedelar av recensionen går åt till diverse anekdoter och moraldiskussioner kring en enda av filmens många scener.
Men det var inte det bästa exemplet, det har du rätt i.
Wilmer
Hero
Svensk animerad film [ANT]
Är det bara jag som blir skrämd vettlös och gråter över den mystiska ondska som gömmer sig i Dunderklumpen?
Är det bara jag som blir skrämd vettlös och gråter över den mystiska ondska som gömmer sig i Dunderklumpen?
Pom
Swashbuckler
Re: Svensk animerad film [ANT]
Som mycket liten såg jag den på bio när den kom. Jag minns den som helt outhärdligt tråkig och mina föräldrar har berättat att jag gnällde rätt högljutt i biosalongen.
Empiriska undersökningar? Du bortser alltså från det faktum att det faktiskt säljs en hel del biobiljetter till dessa filmer?
Japp, jag ser svensk film på bio. Och på dvd. Jag är överhuvudtaget lite kluven til biobesök, det är sjukt dyrt, det ät fullt av folk som tror att de kan sitta och prata och prassla med chipspåsar, "glömma" att slå av sina mobiler (ut med dem fortare än kvickt ur salongen, rulla dem i tjära och taggtråd) och knuffa i stolsryggen som jag sitter på.
Men i övrigt. Att se en film på storduk med ruggigt bra ljud, jo det är det inga fel på. Om sedan filmen är svensk eller inte spelar inte lika stor roll. Eller, det är inte heller sant. Svenska filmer går lika bra att se på dvd, det blir liksom ingen förlust. Att se en amerikansk action a´la Matrix på vita duken går ju inte att slå med att se den hemma i det lilla formatet. Det blir liksom en liten upplevelseförlust där...
Det vimlar av bra svenska filmer, här är ett axplock:
Den enfaldige mördaren
Tillsammans
Fucking Åmål
Storm
Så som i himlen
Livet är en schlager
Miffo
Vägen ut
Populärmusik från Vittula
Förortsungar
Smala Sussie
Tomten är far till alla barnen
Vi hade i alla fall tur med vädret
mfl.
Svenska filmmakare är däremot rätt kassa på action och thrillers. Det blir aldrig speciellt trovärdigt...
/Daniel
Japp, jag ser svensk film på bio. Och på dvd. Jag är överhuvudtaget lite kluven til biobesök, det är sjukt dyrt, det ät fullt av folk som tror att de kan sitta och prata och prassla med chipspåsar, "glömma" att slå av sina mobiler (ut med dem fortare än kvickt ur salongen, rulla dem i tjära och taggtråd) och knuffa i stolsryggen som jag sitter på.
Men i övrigt. Att se en film på storduk med ruggigt bra ljud, jo det är det inga fel på. Om sedan filmen är svensk eller inte spelar inte lika stor roll. Eller, det är inte heller sant. Svenska filmer går lika bra att se på dvd, det blir liksom ingen förlust. Att se en amerikansk action a´la Matrix på vita duken går ju inte att slå med att se den hemma i det lilla formatet. Det blir liksom en liten upplevelseförlust där...
Det vimlar av bra svenska filmer, här är ett axplock:
Den enfaldige mördaren
Tillsammans
Fucking Åmål
Storm
Så som i himlen
Livet är en schlager
Miffo
Vägen ut
Populärmusik från Vittula
Förortsungar
Smala Sussie
Tomten är far till alla barnen
Vi hade i alla fall tur med vädret
mfl.
Svenska filmmakare är däremot rätt kassa på action och thrillers. Det blir aldrig speciellt trovärdigt...
/Daniel
Re: Marknadsföringsfaktorn
Tjapp, Krank. Ett bra tag sedan sist. Måste bara påpeka att jag vid en snabbtitt på hyllan för diskmedel på min lokala Ica-butik inte hittade så otroligt många fler gröna diskmedel än gula, röda, blå eller ofärgade. På diskbänken hemma står ett oparfymerat och ofärgat...
Och jag tycker att mycket amerikansk film är bra, jag inbillar mig att det är för att jag tilltalas av deras sätt att berätta en historia. Om jag sedan har påverkats av reklam eller liknande för att i första taget gå och se filmen betyder ju inte att jag är nöjd då jag går från biografen. Jag har lurats att se väldigt många dåliga filmer både genom häftiga trailers och mun till munmetoden. Om jag tycker en film är bra tycks alltså inte bero på hur väl bolaget marknadsfört den.
/Daniel
Tjapp, Krank. Ett bra tag sedan sist. Måste bara påpeka att jag vid en snabbtitt på hyllan för diskmedel på min lokala Ica-butik inte hittade så otroligt många fler gröna diskmedel än gula, röda, blå eller ofärgade. På diskbänken hemma står ett oparfymerat och ofärgat...
Och jag tycker att mycket amerikansk film är bra, jag inbillar mig att det är för att jag tilltalas av deras sätt att berätta en historia. Om jag sedan har påverkats av reklam eller liknande för att i första taget gå och se filmen betyder ju inte att jag är nöjd då jag går från biografen. Jag har lurats att se väldigt många dåliga filmer både genom häftiga trailers och mun till munmetoden. Om jag tycker en film är bra tycks alltså inte bero på hur väl bolaget marknadsfört den.
/Daniel
Re: Marknadsföringsfaktorn
Jag tror att det är ett misstag att se på enskilda filmer om man ska försöka analysera det här. Någon gång har t.ex jag fått i mig att det är ganska roligt med action. Vartifrån har jag fått den idén? Jo, jag har från relativt unga år utsatts för ett mediaklimat och ett socialt klimat där action anses vara något roligt och spännande. På samma sätt kan man spåra övriga variabler angående vad man anser vara "bra" eller "dåligt"...
Så nej - det handlar inte bara om marknadsföringen av en enskild film. Det handlar om media- och kulturklimatet överlag, och de filmer, reklamer, tidningar, recensioner etc etc etc som ingår där...
Vad jag tror är att mediaklimatet är på väg att förändras en smula, i och med att fler blir kulturproducenter. Jag tror på en framtid där de riktigt stora mediajättarna gått åt h-e (good riddance!) och fokus istället ligger på mindre, och fler, produktioner.
Japp!
Gah, det var ett exempel, människor... Häng inte upp er så mycket på de exakta detaljerna... =)
...men däremot får man anta att dina tidigare erfarenheter, som fått dig att koppla ihop X med "bra" och Y med "dåligt", bygger på tidigare filmer, dvs de förväntningar filmbolagen skapat genom tidigare filmer?
Jag tror att det är ett misstag att se på enskilda filmer om man ska försöka analysera det här. Någon gång har t.ex jag fått i mig att det är ganska roligt med action. Vartifrån har jag fått den idén? Jo, jag har från relativt unga år utsatts för ett mediaklimat och ett socialt klimat där action anses vara något roligt och spännande. På samma sätt kan man spåra övriga variabler angående vad man anser vara "bra" eller "dåligt"...
Så nej - det handlar inte bara om marknadsföringen av en enskild film. Det handlar om media- och kulturklimatet överlag, och de filmer, reklamer, tidningar, recensioner etc etc etc som ingår där...
Vad jag tror är att mediaklimatet är på väg att förändras en smula, i och med att fler blir kulturproducenter. Jag tror på en framtid där de riktigt stora mediajättarna gått åt h-e (good riddance!) och fokus istället ligger på mindre, och fler, produktioner.
Re: Mannen på Taket och Arn
Äntligen nämnde någon Mannen på Taket - troligen min favorit bland svenska filmer. Den är helt enkelt den absolut bästa polisfilm jag sett - French Connection inräknad. Som action- och spänningsfilm är den oöverträffad i Sverige och som persondrama så är den gedigen. Det är just blandningen av dessa två element som gör Mannen på Taket till en så stor film - det och Bo Widerbergs oslagbara öga för detaljer och, som Stefan Jarl uttrycker det, hans kärlek för saker som går fel. Såna småsaker som hela tiden inträffar i det dagliga livet, men som normalt aldrig får synas uppe på bioduken.
Den har dessutom den där unikt svenska touchen (eller är det kanske bara Bo Widerbergs touch som spökar?) som jag saknar i dagens svenska filmer. Idag är det mesta inom svensk film väldigt internationellt (egentligen amerikanskt) i fråga om bildspråk, tempo, dramaturgi, etc. Jag såg nyss trailern till Arn på bio, och den verkar lite hårddraget vara Kingdom of Heaven med några svenska skådisar. Skämt åsido så var åtminstone trailern smockfull av klyschor. Jag misstänker att filmskaparna har anammat hollywoods berättarstil till fullo.
Notera att jag inte menar detta som någonting negativt! Jag älskar film från hollywood - Steven Spielberg är en mycket skicklig regissör i mitt tycke. Som någon annan här påpekade så är han en väldigt duktig berättare och jag älskade München (för att inte tala om Indiana Jones-filmerna).
Men min poäng var att när vi ändå siktar på att slå oss in på den internationella arenan så är det synd att vi inte väljer att profilera oss lite annorlunda och tillföra någonting unikt svenskt till det hela. Det funkade ju för Jan Troell med Utvandrarna. Troell har i min mening också det där ögat för detaljer och nyanser som kanske saknas i en sentida film som just till exempel Kingdom of Heaven.
Det var inte meningen att detta skulle bli ett nationalromantiskt inlägg. För att ta ett annat, ickesvenskt, exempel på det jag menar så kan man titta på Werner Herzogs filmer, framförallt Aguirre - Guds Vrede. Det är också ett historiskt drama, men Herzogs skildring skiljer sig ner till minsta beståndsdel från hur en Hollywoodproduktion skulle ha sett ut. Återigen så lägger jag ingen värdering i det här påståendet, men hade Ridley Scott filmatiserat Pizarros expedition så hade nog resultatet sett annorlunda ut. Jean-Jaues Annauds Rosens Namn är också ett bra exempel på den typ av sensibilitet som jag efterlyser.
Såvitt jag förstår är också syftet med Arn-filmen att försöka få svensk film att slå internationellt. Min förhoppning är att produktionen inte blir slätstruken och att den lider av samma förbannelse som de flesta historiska epos som nyligen kommit på film (nämligen en fokusering på yta framför innehåll, samt en tendens att lägga moderna värderingar i händerna på en historisk karaktär).
Äntligen nämnde någon Mannen på Taket - troligen min favorit bland svenska filmer. Den är helt enkelt den absolut bästa polisfilm jag sett - French Connection inräknad. Som action- och spänningsfilm är den oöverträffad i Sverige och som persondrama så är den gedigen. Det är just blandningen av dessa två element som gör Mannen på Taket till en så stor film - det och Bo Widerbergs oslagbara öga för detaljer och, som Stefan Jarl uttrycker det, hans kärlek för saker som går fel. Såna småsaker som hela tiden inträffar i det dagliga livet, men som normalt aldrig får synas uppe på bioduken.
Den har dessutom den där unikt svenska touchen (eller är det kanske bara Bo Widerbergs touch som spökar?) som jag saknar i dagens svenska filmer. Idag är det mesta inom svensk film väldigt internationellt (egentligen amerikanskt) i fråga om bildspråk, tempo, dramaturgi, etc. Jag såg nyss trailern till Arn på bio, och den verkar lite hårddraget vara Kingdom of Heaven med några svenska skådisar. Skämt åsido så var åtminstone trailern smockfull av klyschor. Jag misstänker att filmskaparna har anammat hollywoods berättarstil till fullo.
Notera att jag inte menar detta som någonting negativt! Jag älskar film från hollywood - Steven Spielberg är en mycket skicklig regissör i mitt tycke. Som någon annan här påpekade så är han en väldigt duktig berättare och jag älskade München (för att inte tala om Indiana Jones-filmerna).
Men min poäng var att när vi ändå siktar på att slå oss in på den internationella arenan så är det synd att vi inte väljer att profilera oss lite annorlunda och tillföra någonting unikt svenskt till det hela. Det funkade ju för Jan Troell med Utvandrarna. Troell har i min mening också det där ögat för detaljer och nyanser som kanske saknas i en sentida film som just till exempel Kingdom of Heaven.
Det var inte meningen att detta skulle bli ett nationalromantiskt inlägg. För att ta ett annat, ickesvenskt, exempel på det jag menar så kan man titta på Werner Herzogs filmer, framförallt Aguirre - Guds Vrede. Det är också ett historiskt drama, men Herzogs skildring skiljer sig ner till minsta beståndsdel från hur en Hollywoodproduktion skulle ha sett ut. Återigen så lägger jag ingen värdering i det här påståendet, men hade Ridley Scott filmatiserat Pizarros expedition så hade nog resultatet sett annorlunda ut. Jean-Jaues Annauds Rosens Namn är också ett bra exempel på den typ av sensibilitet som jag efterlyser.
Såvitt jag förstår är också syftet med Arn-filmen att försöka få svensk film att slå internationellt. Min förhoppning är att produktionen inte blir slätstruken och att den lider av samma förbannelse som de flesta historiska epos som nyligen kommit på film (nämligen en fokusering på yta framför innehåll, samt en tendens att lägga moderna värderingar i händerna på en historisk karaktär).
Rickard
Urverk speldesign
Re: Dnalor har en poäng
/Han antar att krank sitter på fantasier kring högre skapande än de filmer som Han kan tänka sig att amatörfilmare gör
Det är väl ändå en piss i havet?
Musik kostar för film 0,15 öre per sekund och kopia. Nu har jag ingen aning om hur många kopior som man måste göra som film. Skulle däremot vilja säga att det är enormt få filmer som har musik rakt igenom hela filmen. Det finns däremot ljudeffekter att köpa, som man kan loopa i slingor, och det är en liten engångssumma.
Ge exempel, för jag förstår fortfarande inte.
/Han antar att krank sitter på fantasier kring högre skapande än de filmer som Han kan tänka sig att amatörfilmare gör
Jag var faktiskt på väg att ta upp den som ett exempel till tillsammans med Mannen på taket, och så nämner du den i ett svarsinlägg. Kusligt!
Bra är den i alla fall. Det av mördaren grynigt filmade tältmordet skrämde skiten ur mig!/Anders
Re: Mannen på Taket och Arn
Hold your horses!
Jag tycker mycket av det som tas upp här som "den unikt svenska touchen" (Mannen på taket, Utvandrarna) snarare är undantag än regel, och det rör sig dessutom om en handfull väldigt GAMLA filmer av döda regissörer... 70-talsfilmer... och då måste de jämföras med filmer som Hollywood producerade samma tid, som Taxi Driver, Maratonmannen, Gudfadern, Alla presidentens män, Den sista färden, Gökboet, osv, osv, listan kan göras hur lång som helst...
Så det här känns lite historielöst... Och det producerades otroligt mycket svensk skitfilm under samma tid (och fortfarande). Massor med riktigt usla filmer.
Det ni kallar den "unika svenskheten" är inget annat än det duktiga handlaget av ett fåtal regissörer, som lika gärna kunde vara från vilket land som helst.. som fick till det i ett par enstaka, unika filmer (Widerberg gjorde skit också, som Fimpen, och varken de då hyllade Ådalen 31 och E. Madigan har åldrats speciellt bra).
Hold your horses!
Jag tycker mycket av det som tas upp här som "den unikt svenska touchen" (Mannen på taket, Utvandrarna) snarare är undantag än regel, och det rör sig dessutom om en handfull väldigt GAMLA filmer av döda regissörer... 70-talsfilmer... och då måste de jämföras med filmer som Hollywood producerade samma tid, som Taxi Driver, Maratonmannen, Gudfadern, Alla presidentens män, Den sista färden, Gökboet, osv, osv, listan kan göras hur lång som helst...
Så det här känns lite historielöst... Och det producerades otroligt mycket svensk skitfilm under samma tid (och fortfarande). Massor med riktigt usla filmer.
Det ni kallar den "unika svenskheten" är inget annat än det duktiga handlaget av ett fåtal regissörer, som lika gärna kunde vara från vilket land som helst.. som fick till det i ett par enstaka, unika filmer (Widerberg gjorde skit också, som Fimpen, och varken de då hyllade Ådalen 31 och E. Madigan har åldrats speciellt bra).
Re: Mannen på Taket och Arn
Förvisso, jag lade ju in en liten brasklapp om att det kanske bara var regissörens snille som lyste igenom. När jag läser igenom mitt inlägg igen efter en god natts sömn och en strandvistelse så inser jag att det nog faktiskt är som du säger.
Förvisso, jag lade ju in en liten brasklapp om att det kanske bara var regissörens snille som lyste igenom. När jag läser igenom mitt inlägg igen efter en god natts sömn och en strandvistelse så inser jag att det nog faktiskt är som du säger.