En fråga jag tycker är mer intressant att lyfta den allmänna hållningen kring gestaltningen av fantastik. Behöver den vara rimlig utanför sina fantastiska element?
Mitt svar är ett entydigt "ja", även om "rimlighet" också kan vara bara intern logisk konsistens.
Så här: fantastiken kräver att vi accepterar de fantastiska elementen ("willing suspension of disbelief", som det heter). Det finns flera saker som hjälper till där. En är att det man bottnar det i något som är bekant -
A Song of Ice And Fire är medeltid plus drakar och litet magi, Marvel Cinematic Universe är vår värld fast med superhjältelementen, Star Trek är en semi-utopisk framtid men en som i alla fall består av (i första hand) människor med mänsklig psykologi i den sorts miljöer vi känner till från annan SF, och utomjordingar som är väldigt mänskliga förutom någon enskild egenskap som gör dem annorlunda. Ju solidare den här grundvalen är, desto enklare blir det att acceptera de fantastiska elementen. Och det finns andra fördelar också - vi vill kunna avgöra vad som är fantastiska element och vad som inte är det, så en skakig grundläggning gör att vi börjar undra om en viss faktor är slarv eller avsiktligt, och det är jättedåligt när det händer (vi vet helt plötsligt inte om det är en manusmiss eller avsiktligt att Galadriel kan simma från Valinor, och är det avsiktligt är det säkrast att det reflekteras i absolut monumental uthållighet i andra situationer också, något som för all del bara är rimligt eftersom det är Galadriel). Och ju mer välgjord den realistiska grundplåten är, desto intressantare blir de fantastiska elementen när de läggs ovanpå den, just för att de kan konstrasteras.
A Song of Ice And Fire skulle inte vara tillnärmelsevis lika intressant om den inte hade en väldigt genomarbetad medeltida grund att bygga drakarna ovanpå - en väl utvecklad feodalvärld med drakar är intressant i sig, medan en kackig feodalvärld inte skapar något "what if" där. Det blir svårare och svårare att göra sin "suspension of disbelief" ju mer avvikande saker världen innehåller. Kanske allra svårast är det när protagonisternas psykologi inte fungerar som något vi känner oss bekanta med, för nu kan vi inte längre förstå deras reaktioner förrän vi skapat oss en helt ny modell om hur de tänker och agerar. Det är antagligen därför verkligt främmande utomjordingar är så sällsynta, särskilt i media (inte ens xenomorfen är främmande på det viset - den är bara ett hypereffektivt rovdjur).
Utifrån det här kan jag förklara varför jag blir direkt arg på vissa sorters resonemang. Ett av dem är "det är en fantasyvärld, så X är inget konstigt". Det kan vara till exempel "den här världen har drakar, men du tycker att det vore konstigt om den inte innehöll något sexuellt våld?" eller "det finns alver och magiska ringar, så varför behöver det finnas ärftlighet?" Det är just
för att det finns drakar, alver och magiska ringar som man behöver stora delar av världen som känns bekant! Utan det vet vi inte ens var vi ska börja med acceptansen för de fantastiska elementen, och vi har ingenstans att stå. Om berättelsen säger att det finns drakar och motiverar dem med sin interna logik, och ställer upp dem mot saker vi känner igen, så brukar vi klara det. Men om berättelsen säger att folk i den här världen är som människor är mest och att det är allmänt mörkt, men att till exempel sexuellt våld i krig inte existerar, så får den banne mig motivera det bättre än "eh, det är fantasy, det bara är så". För nu har världsbygget helt plötsligt visat upp att det finns omfattande men väldigt otydliga skillnader gentemot mänsklig psykologi här, och helt plötsligt vet jag inte ens vad som är avsett att vara fantastiskt. Samma sak med ärftlighet - visst, man kan med litet jobb ställa upp rimliga förklaringar till varför t.ex. hudfärg inte går det minsta i arv i den här världen (genmanipulering? magiska blodslinjer?), men då är det ett extra jobb man skaffar sig, och det är inte rimligt att göra en axelryckning och säga "eh, fantasy!". Och det särskilt som Midgård har mycket
mer ärftlighet än vår värld - man ärver kvaliteter (kroppsliga, mentala, moraliska) utifrån ens förfäders goda och dåliga gärningar.
Här kan tilläggas den interna realismen och konsistensen. Vi accepterar de fantastiska elementen, men när vi väl börjar göra det förväntar vi oss att de ska vara begripliga på något vis, och sammanhängande. En drake kan inte vara en flygande supertank ena avsnittet och ett enkelt offer för ballistor i nästa (
Game of Thrones), det kan inte helt plötsligt visa sig att hyperrymdsrammning är ett vansinnigt effektivt vapen när det aldrig ens tagits upp förr (
The Last Jedi), och om vi har etablerat att Härskarringen är oundgängligen korrumperande och att det bara är en tidsfråga är det säkras att det hålls konsekvent. Återigen går vår suspension of disbelief lätt sönder antingen om vi misstänker att en motsägelse uppstår för att någon gjort fel,
eller för att vi helt plötsligt inte kan lita på vad som presenterats tidigare och nu inte vet vad vi ska tro. Det är inte omöjligt att använda sådant här till berättelsens fördel (jag älskar till exempel metoden där något vi trodde var en objektiv infodump visar sig vara en partsinlaga), men man måste vara jättenoggrann med det.
De här sakerna är skillnaden mellan fantastik och en surrealism där vi
förväntas vara konstant förvirrade och inte lyckas pussla ihop något.
