Sen...
Vad Yaaraer frågar efter är en uppskattning av modifikationer när man siktar på olika kroppsdelar. Vad jag försöker få ut ur diskussionen är huruvida man över huvud taget siktar på någon kroppsdel i närstrid, och hur allvarligheten hos skador fördelas.
En sak som Quadrante är inne på i någon annan tråd är att vi har en sfär runt omkring oss, där våra vapen kan göra skada på fienden. Storleken på sfären beror förstås på vilket vapen vi har. Beroende på vad som finns i den sfären så kan vi orsaka skada på olika saker. Genom att flytta oss så flyttar vi sfären.
I utgångsläget av en duell så snuddar våra sfärer vid varandra. När jag gör ett utfall så tränger min sfär in i motståndarens. Går min sfär in till motståndarens händer så kan jag bara skada hans händer. Samtidigt så går hans sfär in till mina händer, så att han kan skada mina händer. Vill jag gå in så långt så att min sfär omfattar hans kropp, så att jag kan döda honom, så går hans sfär lika långt in och han kan alltså döda mig.
Ett enkelt sätt att försvara sig i det här läget är att parkera ett stycke stål (läs: svärd) riktat mot anfallarens hjärta. Ska anfallaren komma åt mitt hjärta så måste han föra in sitt vapen så långt in i försvararens sfär att anfallarens kropp faktiskt penetreras av försvararens svärd.
Som anfallare tycker jag att det är en dum idé. Jag måste förbi hans svärd, och försvararen är ju inte dummare än att han flyttar på sitt vapen om jag flyttar mig vid sidan om det. Försvararens svärd är hans försvar.
För att jag ska kunna anfalla fiendens kropp, och faktiskt döda honom, så måste jag ta mig förbi hans försvar. Innan jag har gjort det så kan jag inte sikta på huvudet. Jag måste helt enkelt först få bort hans svärd så att jag kan skada hans arm, sedan få bort hans arm så att den inte kan göra något otrevligt, och först därefter kan jag skada kroppen.
Så ett anfall kan alltså se ut så här: jag slår mot hans svärd med mitt eget, och tvingar det uppåt och utåt. Fortfarande med mitt svärd mot hans svärd så riktar jag om anfallet mot hans arm och skadar den så att han inte kan använda svärdet. Nu kan jag fortsätta framåt och tränga igenom hans brynja.
Eller så kan det se ut så här: jag slår mot hans svärd och försöker tvinga det uppåt och utåt. Han kontrar genom att gå under mitt svärd mot min buk. Jag pressar ner hans svärd ännu mer och hjälper det förbi mig med min fria hand. Jag är nu vid sidan av fienden, halvvägs förbi, och jag kan inte anfalla honom på annat sätt än att hugga honom i ryggen eller nacken.
Eller så kan det se ut så här: jag går mot hans svärd och försöker tvinga det uppåt och utåt. Han vrider runt sitt svärd och tvingar mitt svärd neråt och utåt, och följer upp med en stöt mot min mjälte.
I vilket fall som helst, det handlar inte om att jag hugger och han parerar, utan om att jag försöker bryta mig igenom hans försvar så att jag kommer åt hans kropp, samtidigt som han försöker med samma sak mot mig. Strid är ett konstant växelspel, inte en tennismatch.
) om jag har fel, men såvitt jag kan se så har ditt system en nackdel, vilken i och för sig förutsätter att det inte finns några träffområdesmodifikationer, och den verkar vara att det inte finns något minus att alltid börja välja att träffa i huvud och bål. Och även om du väljer "vänster underarm", "nacken", "höger knä" och "höger hand", och lyckas bra i förhållande till försvararen, så väljer du i de allra flesta fall just "nacken" - vad är skillnaden här mot att från början välja just "nacken" som utgångspunkt för en träff? 
).
