Nekromanti TV/film/webb-serieklubben 2016

[zonk]

Har börjat kolla på Dimension W. Hörde talas om den som lite vagt cyberpunk, och det skriver jag inte under på, efter 3 avsnitt hittills, men den är riktigt schysst, lite lagom lättsam men ändå med vad som verkar som en story. Det är nån slags fem minuter in i framtiden där all energi kommer från coils, som utnyttjar energi från dimension W (X, Y, Z, och så den nya dimensionen W), och handlar om mysteriet med dess skapares försvinnande, och lite sånt. Det är en råbarkad ex-soldat och en gullig tjejrobot i huvudrollerna - lite tradigt att de är så stereotypa, men annars en kul serie. 3.5/5. (För den som inte märkt det är jag inte precis generös med femmor eller fyror, så 3.5 är riktigt bra)

Sett klart alla 12 avsnitten nu! Känns lätt som det kan komma en andra säsong. Får uppgradera till 4/5 - det är ostigt och stereotypt ibland, men jag blir charmad, och storyn är fängslande, och får ett bra avslut.

 

[krank]

Jag har börjat se Macross 7, TV-serien på 49 avsnitt. Jag är ungefär halvvägs igenom...

Den utspelar sig ett gäng år efter första Macross-serien, och kanske 4-5 år efter Macross Plus. Den följer den sjunde Macrossflottan - den sjunde flottan som gett sig ut med ett jättemegagigantiskt skepp för att försöka hitta beboeliga planeter. Givetvis börjar slemma, mystiska utomjordingar att anfalla... Huvudpersoner i serien är ett rockband (med en störig och egocentrisk sångare och en 14-årig tjej som serien sexualiserar konstant som backupsångare). Plus lite piloter och andra runtomkring, i vanlig ordning.

Serien har en riktigt trevlig balans mellan såpoperahandling, action, långsamt utvecklad metaplot och humor. Varje avsnitt ger lite mersmak, och serien som helhet får mig att le. Jag gillar också att de har med Max och Milia från originalserien (Max är överbefälhavare för den militära delen av skeppet, Milia borgmästare och ledare för den civila).

En grej som man bör vara medveten om är att serien är jättestollig. Jag menar, de värsta stolligheterna börjar inte dyka upp förrän kring avsnitt 20 (sneaky bastards), men man ska definitivt inte vänta sig originalseriens ändå relativt "realistiska" handling och stil. Visst fanns där scifi-element, men inte magi så att säga. Minmeys framgångar mot fienden förklarades med kulturkrock, inte "sångenergi"... Men jag var förberedd - andra hade nämnt för mig att serien var lite stollig och hade halvjobbiga huvudpersoner, så jag justerade mina förväntningar därefter.

M7 är rätt snygg, även om den lider lite av samma återanvända-klipp-sjuka som originalserien. Musiken är helt OK, även om det stör mig lite att det generellt inte alls låter som att det är röstskådespelarna som sjunger.

Jag kommer helt säkert att se vidare på serien - och jag är lite nyfiken på hur efterkommande serier hanterar saker som "sångenergi" som kan detekteras på interstellära avstånd och att det nu finns etablerade Veritech-fighters med inbyggda högtalare. I brösten.

 

[krank]

Nu är jag klar med Macross 7, iaf grundserien.

Den fortsatte vara extremt stollig hela andra halvan - men den lyckades ändå fånga mig. Jag har blivit glad, ledsen, arg, frustrerad, entusiastisk... Jag är en blödig jävel, så jag har även fällt en och annan tår.

Det här är lite av en annan sorts serie än den första. Den hade en lite tjatig kärlekstriangel i centrum och en ändå förhållandevis "realistiskt" skildrad konflikt i bakgrunden - och den utspelade sig under en längre tid, med flera tidshopp på veckor/månader. Den här är lite mer... jag vet inte om jag ska kalla den "stereotypt anime"; den ger upp alla idéer om realism i konflikten efter kanske 20 avsnitt och introducerar en hel del fantasyelement under seriens gång - det mesta centrerat kring antingen protodeviln eller sångenergin.

En del karaktärer är ganska statiska genom hela serien. Andra förändras, och föga förvånande är det generellt de som förändras som upplevs som mest intressanta. Trummisen Viffidas är till exempel rätt ball, och en av mina inledande favoriter, men eftersom karaktären inte ges utrymme till förändring så blev intresset svagare med tiden... Huvudpersonen Basara, sångaren i rockbandet, är också rätt statisk. Och dessutom inte speciellt intressant ens från början; han är egocentrisk, impuls- och intuitionsdriven och envis. Precis såna egenskaper som enbart får mig att fjärma mig, eftersom jag har svårt för sådana personer IRL.

De två som utvecklas mest är nog

Spoiler

Gigil och Gamlin.

Gigil introduceras som en ganska korkad chef bland fienderna - han gillar våld och gör sällan som hans chef Gepelnich säger. Han kastar sig rakt in och vill inte veta av några förfinade strategier. Men sedan visar det sig att han helt enkelt haft en egen agenda hela tiden, knuten till en annan Protodeviln som han älskar. Och det blir bara bättre därefter; när Gigil dör är det en av seriens sorgligaste händelser.

Gamlin har en mer förutsägbar kurva; han är inledande väldigt kritisk till Basara som kommer och stör mitt i striderna, men respekterar honom gradvis mer och mer.

Serien är sen knappast någon superhöjdare på genusfronten, men det finns några intressanta grejer:Gepelnich är ju extremt feminin vilket i och för sig inte är superovanligt bland animeskurkar. Däremot är Viffidas intressant så tillvida att hon inte direkt romantiseras/sexualiseras: visst har hon på sig avslöjande grejer ibland, men hon är med först och främst som "stark, tyst, stor trummis" och inte som kvinna eller romantiskt intresse. Överlag är det många kvinnor i besättning och borgmästare Milia är bra kvinnlig chef som inte gestaltas som "kvinna först".

Spoiler

Jag gillar också superskarpt att serien saknar vad man skulle kunna kalla fullbordade romantiska par. Max och Milia är frånskilda. Milene och Gamlin dejtar lite, och Gamlin ber till och med Milene om hennes hand - men hon tackar till slut nej eftersom hon gillar Basara lika mycket. (Dessutom är hon för fan bara 15...) Basara å sin sida blir aldrig riktigt romantiskt involverad med varken Sivil eller Rex.

Kärlekshistorierna finns där, men de tar aldrig över som de ibland kunde göra i Macross - och de fullbordas aldrig, det blir aldrig "officiella par".

Så... Riktigt bra serie, så länge man är beredd på ganska stora mängder totala stollerier, framför allt kring "sångenergin".

Min plan framöver ser ut ungefär såhär:

• Macross 7 Encore (3 avsnitt)
• Macross Dynamite 7 (4 avsnitt)
• Macross Zero (4 avsnitt)
• Macross Frontier (25 avsnitt)

Sedan får vi se hur jag gör med de båda Frontier-filmerna och Macross FB7, men troligen ser jag väl dem också.

Efter det är jag redo att börja kolla på Macross Delta, som började sändas tidigare i år...

 

[Rhodryn]

Såg hela Macross serien för något år sedan, tv-seriererna, filmerna, OVA's, så allt.

Kommer inte ihåg exakt vad jag tyckte om den, men jag gillade den I alla fall. Annars hade jag ju inte sätt allt. XD

Delta har jag dock ej sätt än... visste inte förrän nu att det hade kommit en ny serie. Så tack för det.

 

[krank]

Nu har jag sett de tre avsnitten av Macross 7: Encore.

Min sammanfattning är nog att det behöver man då rakt inte göra. Se dem, alltså. Det kändes mest som tre filleravsnitt som aldrig kom med i originalserien; de påverkar egentligen ingenting omkring sig och hänger inte ens ihop med varamdra. Det första avsnittet var lite roligt eftersom Basara får chansen att leka Minmey mot en Meltradiflotta, vilket ju någonstans har varit hans målsättning hela tiden. Men de andra två... de tillförde ett par smådelar om folks förflutna, men på det hela taget hade jag hellre varit utan dem. Framför allt det sista, som mest var pinsamt.

Encore-avsnitten var inte ens av högre animationskvalitet, som (den avsnittslånga) filmen var. De bestod nämligen i ganska hög grad av gamla klipp...

Så nä. De här kan man hoppa över med gott samvete.

 

[krank]

Och nu har jag sett de fyra avsnitten av Macross 7 Dynamite, och därmed är jag, efter vad jag förstår, helt klar med Macross 7.

Dynamite är en märklig men väldigt bra sidostory där Basara åker till en konstig planet och sjunger för rymdvalar. Till skillnad från i Encore så finns här en tydlig röd tråd - plus att animationen generellt är jäkligt snygg och inte återanvände speciellt mycket vad jag kunde se. Överhuvudtaget känns Dynamite som en väldigt gedigen produktion; jag gillar väldigt mycket i design och utförande. Den konstiga planeten är konstig på intressanta sätt som inte förklaras fullt ut (varför bär t.ex. alla ormar runt halsen?), folket där är intressant skildrade, rymdvalarna är gjorda på ett sätt som gör att de ändå känns rätt fräscha snarare än som de återanvända Starzingermonster de lätt kunnat bli. Till och med historiens Ahab-motsvarighet har ett gäng egenheter som gör honom mycket mer tredimensionell än han kunnat vara. Överlag hade samma grundkomponenter precis lika gärna kunnat bli en riktig soppa istället för en mustig stuvning...

Det finns några saker jag är lite skeptisk till. Som hur nödvändigt det var att ha en date rape-scen med efterföljande victim blaming. Eller hur viktigt det var att ha en naken typ nio-tioåring som skuttade runt en naken Basara.

Men på det hela taget tycker jag att Dynamite var ett värdigt tillskott till Macross 7-serien...

Härnäst: Macross Zero 1-5.

 

[krank]

En grej jag glömde om Dynamite: Jag gillar hur de jobbat med ljud som fan. Man hör bland annat covers på Fire Bomber-låtar och vid ett tillfälle ligger en av de läbbigare (och bästa) låtarna från Macross Plus i bakgrunden, knappt hörbart, och bygger stämning... Plus såklart det lökiga radiodramat man hör brottstycken från, med höjdarreplikskiften som "men även om du skulle bosätta dig här och gifta dig med mig så kan vi inte få barn" - "varför inte?" - "Du är inget pungdjur..."

 

[Rymdhamster]

Jävlar anamma i min lilla låda...

Jag har börjat titta på The 100.

Första intrycket var att det skulle vara en ungdomsserie i liknande stil som Buffy eller så. Lite humor, lite läskigt, lite lagom flörtande. En sån där serie där inte jättemycket kommer att ha förändrats mellan första och sista säsongen. Men jag tänkte att post apokalyps är ändå post apokalyps så jag började plöja säsong 1 för att se om det fanns något att få ut av det.

Ett par avsnitt in börjar det framgå att det här är en serie som faktisk vågar ta ut svängarna och göra saker. Den vågar utvecklas, och det sker på ett hyfsat naturligt sätt. Den gör inte jättehopp mellan säsongerna som andra serier gör när de vill förändras utan man får följa förändringen under säsongerna.

Den där dessutom inte särskilt puttenuttig.

Första säsongen var underhållande. Andra säsongen var riktigt bra. Jag är nu två tredjedelar igenom säsong 3 och känner att det här är en av de bättre serierna jag har sett. I alla fall topp 10. Kanske topp 5.

Ärligt talat är jag sjukt imponerad.

 

[Sapient]

Hmm. Mr Robot.

Jag läste att skaparen, Sam Esmail, jobbat femton år med idén. Tyvärr betyder det att han haft tid att bygga upp serien med blinkningar och referenser till allt möjligt. Och det gör den, i mina ögon, mindre sevärd.

Premissen är att huvudpersonen - en briljant hacker, med social fobi - jobbar för ett IT-säkerhetsföretag vars stora kund är "E Corporation", och i hans ögon liktydigt med "Evil Corporation". (Och efter att huvudpersonen introducerat det, så säger alla figurer i serien "Evil Corp" om dem hela tiden. Det är kul typ två, tre gånger.)

Mitt problem är att allteftersom jag började identifiera förlagorna, så inser jag att de avslöjar delar av den kommande plotten. Efter avsnitt tre, hade jag inga problem att förutse plot-arcen över första säsongen.

Serien "erkänner" sina lån genom att plantera lite easter eggs och sånt - och en massa andra sätt att skoja med tittaren genom att säga "vi vet"! - men efter ett tag så gör det bara att det känns mer skitnödigt. Det blir helt enkelt för mycket inside jokes. Saker som att folk pratar om att se filmer - där andra skådisar i serien haft roller. Eller att en av rollerna, som spelas av en svensk (Martin Wallström) sägs ha ett ovanligt lätt lösenord att hacka eftersom det innehöll "66 - the date of the swedish independence day (!)". (Idén att göra hans rollperson svensk måste de ha kommit på efter att de började filma, för rollpersonen heter "Tyrell Wellick"... Men senare i serien pratar han svenska med sin flickvän i serien, som svarar på danska...)

Jag känner det som att jag borde tycka att serien är bra. Den är mindre usel på "datorsaker" än sådana serier brukar vara - inget fejkat OS som byggts i en flash-animation, typ. Och premisserna är okej - hade jag inte känt att allt är stulet, så hade jag nog definitivt tyckt att de var precis lagom skruvade. Och att komma på vilka easter eggs de planterar brukar ge mig ego-smekning.

Men för mig fixar inte den här serien det. Den är som ett ösigt coverband som borde vara perfekt för att få den lite stela firmafesten att svänga - men där sångaren träffar toner fel och sabbar hela upplevelsen. YMMV

 

[krank]

Jag fortsätter min odyssé genom Macross, och alldeles nyss såg jag det femte och sista avsnittet av Macross Zero. Jag minns när den serien först kom; då såg jag typ de två första avsnitten, konstaterade att de var apsnygga men att jag ville vänta tills hela serien kommit... och sen glömde jag bort alltihop. Inte så konstigt kanske, eftersom det tog två år för den att bli klar; 2002-2014.

Serien utspelar sig innan originalserien och följer piloten Shin, som blir nedskjuten och krashlandar på en ö där befolkningen verkar ha en religion som erfarna Macrossälskare direkt sammanknippar med vad vi vet om Protoculture...

MZ är riktigt, riktigt bra. Dels för att den är markant snyggare än de tidigare serierna (fattas bara annat), dels för att den på ett mycket bra sätt hanterar arvet från tidigare serier. Till skillnad från Macross 7 så känns det här som en återvändo till den lite mer jordnära och rimliga tonen i originalserien. Kanske förståeligt eftersom det är en prequel, men ändå. Här känns det, med något undantag, som att det mesta kan förklaras antingen med jordisk teknologi eller med utomjordisk - för att vara en serie med mechas känns den relativt jordnära. Den har också ett starkt humanistiskt antikrigsbudskap, där de två stridande parterna i seriens konflikt (FN och "anti-FN-alliansen") utmålas som i princip lika dåliga. Precis som de försökte göra i originalet så är det här kultur, möten, förståelse och kärlek som är lösningen på problemen, inte större eller värre vapen.

Jag gillar seriens närmast antropologiska nyfikenhet på den "primitiva" ökulturen. Det finns egentligen ingen nedlåtande ton, och öbefolkningen får vara enormt mänsklig och heterogen - inställningen till religion och sedvänjor varierar, liksom personligheter och inställning till främlingar etc. Kulturen skildras med humor och kärlek, vilket jag verkligen gillar. I det här fallet är det också definitivt så att öns religion och sedvänjor håller viktiga nycklar till tingens natur, och serien gör tydligt att man inte kan avfärda den som "vidskepelse". Ofta uttrycks saker man även som ickereligiös västerlänning kan känns igen som ganska vettiga och korrekta iakttagelser, bara iklätt en annan språkdräkt och kultur. Det finns också en hyfsat subtil kritik mot "white man's burden" och "white savior"-företeelserna.

Det finns inte jättemånga blinkningar till övriga serier, tyvärr. Det är lite kul att känna igen Roy Focker från originalserien såklart, annars är det mest omnämnandet av Protoculture och såklart användandet av VF0-prototyperna som fyller den sammanknytande funktionen. Det finns väldigt lite pop- eller rockmusik i serien, vilket känns lite ovant efter att man just klämt originalserien och framför allt Macross 7...

Men ja, riktigt bra faktiskt.

Nästa serie: Macross Frontier

 

[krank]

Nu har jag sett hela Macross Frontier också. Jag tyckte om den. Mycket. Jag såg finalen nyss, och jag har inte riktigt hunnit hämta mig ännu...

Serien handlar om Alto, en före detta Kabukiteaterskådis som är snygg som en riktig prinsessa. Han har sadlat om till pilot och går i skola med andra blivande piloter ombord på ett av skeppen i Macross Frontier-flottan. Plötsligt börjar flottan anfallas av en ny fiende - de insektsliknande Vajra.

Det här är nog den bästa serien hittills. Dels är den snyggast såklart, och den återanvänder ganska lite klipp, men det är också den som kombinerar förvaltande av arvet från tidigare serier med att introducera nya koncept, och som ändå gör det inom ramarna för den relativt magifria humanistiska scifi som är Macross' signum. Här finns klassiska komponenter som huvudpersonen som bara vill flyga, den unga osäkra sångerskan, den grufflige kaptenen... Och dessutom delar från Macross 7 (de flygande jätteöarna), Macross Zero (delar av mytologin, musiken) och... Tja, överlag är det en serie som känner till och respekterar sin historia utan att för den sakens skull ta med sig precis allt (till exempel är ju inte "ångenergin" kvar). Samtidigt finns här nya element - bland annat en homosexuell kapten/pilot och ett inslag av konspirationer. Jag hade fler exempel men de har jag glömt.

Det här är helt enkelt Macross när det liksom är som bäst. Strukturen på serien är också riktigt bra. Första halvan av serien är ganska mycket såpa, när karaktärerna och kärlekstrianglar etc etableras - och sedan tar det liksom fart och accelererar. Jag tror inte att något enda avsnitt kändes som utfyllnad.

Skitbra, helt enkelt.

 

[Xhakhal]

Det här är helt enkelt Macross när det liksom är som bäst.

Går den att se utan att ha sett någon av de andra serierna först?*

*Jag minns inte om det jag såg som liten, på svenska, var Robotech eller Macross, men oavsett vilket är det inte direkt aktuell kunskap.

 

[krank]

Går den att se utan att ha sett någon av de andra serierna först?*

Absolut. Allt viktigt förklaras, även om det ibland är kortfattat. Och allt som FAKTISKT är viktigt är sånt som introduceras i själva serien.

Det man möjligen går miste om är hur mycket av serien som blinkar tillbaks mot tidigare grejer. Men jag tror att den klarar sig bra på egen hand.

 

[Krille]

Jag har börjat se The Prisoner igen, den från 1967.

Patrick McGoohan spelar seriens tituläre och namnlöse fånge (några säger att han är McGoohans tidigare roll, John Drake i Danger Man), Nummer 6, har precis sagt upp sig från sitt jobb som hemlig agent. Eftersom hans huvud är så fullt av hemligheter så kan man bara inte släppa lös honom. Istället forslas han iväg till The Village, ett pensionshem för folk med för mycket hemligheter.

Eftersom man dessutom inte är säker på varför han sade upp sig så utsätts Nummer 6 också för diverse experimentella förhörsmetoder – tortyr, skulle nog de flesta säga – på order av byns styrande Nummer 2.

Serien är en av de där epokgörande tv-serierna. Det är en av de första med en story arc med inledning, mittdel och slut. Det är en serie som dekonstruerar en hel genre, i det här fallet agentgenren. Det är också en väldigt samhällskritisk serie.

Premissen ställer individens rätt till integritet mot samhällets rätt att skydda sig. Seriens position i den motsättningen är inte en hemlighet: McGoohan står definitivt på individens sida. Han verkar säga rätt ut att samhällets uppmaningar till konformism är direkt inhumant, och varje försök till att inskränka individens rätt är ett brott. Samhället i The Village är totalt övervakat och totalt kontrollerat: om det inte räcker med självcensur och mobbing genom övervakning för att folk ska falla in i formen och sköta sig, så tvingas de medelst hjärnkontroll och hjärntvätt. Serien utspelar sig under sent 60-tal med ett kommunistiskt östblock mot ett kapitalistiskt västblock, men man säger rent ut att det egentligen inte är någon skillnad mellan öst och väst. De skiljer sig mest i detaljer, men båda har målet att kontrollera befolkningen och verkar nästan samarbeta i hemlighet. Och man ser samhället i The Village som en modell för hela världen (till vilket Nummer 6 svarar att han ser sig själv som första människan på månen).

Samhället i The Village och McGoohans roll är förstås dragna till extremer för att tydliggöra motsättningen. Jag vet en klase libertarianer som har den som modell för sin individualistiska syn, men jag tror att man gör det för lätt för sig. Serien handlar inte om att sätta kollektivismen i The Village som ond, utan som något nödvändigt ("nödvändigt ont" om man är lagd åt det hållet) om man över huvud taget vill ha ett samhälle, men att The Village är en varningssignal om att det kan gå för långt. Det måste finnas en balans där samhället respekterar individen och vice versa.

För lika mycket som The Village är nånting dåligt så är Nummer 6 snudd på psykopatisk i sin individualistiska inställning – ett samhälle kan inte fungera alls om man har en massa Nummer 6 i ett samhälle som allihopa vägrar att samarbeta. Det är inte fullt lika uppenbart eftersom Nummer 6 är seriens huvudperson, dock. Men det temat finns därunder: Nummer 6 är inte en trevlig person. Jag skulle inte vilja ha honom som granne.

---

The Prisoner är en historiskt viktig serie, och den refereras ofta till i andra tv-serier (företrädesvis science fiction). Så fort någon hälsar med frasen "Be seeing you" med handgesten för OK fast vid ögat så vet ni varifrån den kommer.

Den används ofta som hint att här pågår en hemlig regeringskonspiration av något slag, helst en som syftar till dold världskontroll. Så används den till exempel i Babylon 5.

 

[Jocke]

Jag har börjat se The Prisoner igen, den från 1967.
...
Serien är en av de där epokgörande tv-serierna. Det är en av de första med en story arc med inledning, mittdel och slut. Det är en serie som dekonstruerar en hel genre, i det här fallet agentgenren. Det är också en väldigt samhällskritisk serie.
...

Serien är också nästan oändligt cool. På det där sättet som bara Britter som inte försöker vara coola kan vara. Det hjälper ju också till att Nummer 6 är en sån där arg, arg, arg hjälte som var poppis förut men som är utkonkurrerad av det emotionellt frånkopplade geniet nuförtiden.

 

[Jocke]

Jag har kollat på BoJack Horseman säsong 1-3. Som i alla fall kallas för sitcom. Tecknat är det i alla fall.

I en värld där människor och antropomorfa djur lever sida vid sida (det finns inga "ickemuterade" djur i den här världen) så får vi följa BoJack Horseman, en känd häst i 45-50 års åldern som vart på dekis största delen av sitt liv. Men i nio års tid var han huvudrollen i den populära familjeserien Horsin' Around så han har oändligt mycket pengar och behöver egentligen inte göra nått.
När S1 börjar har hans agent Princess Carolyn, en rosa katt, övertygat BoJack om att skriva en självbiografi. En ung och lovande spökskrivare - människan Diane flyttar in hos BoJack och försöker förstå vem han är.
BoJack har en inneboende mänsklig slacker som heter Todd och en kompis (mer eller mindre) Labradoren Mr Peanutbutter, som också var med i en lyckad familjesitcom på 90-talet.

I S2 så spelar BoJack in en film där han spelar sin stora idol, Secretariat, Diane arbetar med ett projekt i tredje världen och Mr Peanutbutter leder ett frågesportsprogram.
I S3 så är Secretariat-filmen klar och BoJack dras in i all PR när filmen rör sig mot Oscarsgalan.


Första halvan av första säsongen är i ärlighetens namn inte så bra. Humon är inte särskilt rolig och BoJack framstår bara som ett själviskt as. Det här med antropomorfa djur känns bara som en dum gimmick. Men sen, ganska exakt halvvägs blir det bättre.

BoJack blir mer och mer öppen mot tittaren och en djupt deprimerad och ensam person som desperat försöker må bättre, eller i alla fall få nån slags bukt med sitt självhat och den eviga känslan av alienering börjar ta form. Det här är seriens bästa kvalité, porträttet av BoJack som kroniskt deprimerad och trasig är ett av de bästa jag har sett på TV. Jag som tittare kom nära honom på ett sett som nog inte hade gått med en otecknad människa eller för den delen en icke-antropomorf häst.

Humorn går över från att försöka vara ROLIG till att bli ett absurt lager att vila seriens allvarliga och tunga sidor mot. Tex så dyker JD Salinger upp för att producera tv. Och det är ju en JÄTTEKONSTIG premiss, men den används för att ställa BoJack i en position där han får möjlighet att behandla Mr Peanutbutter otroligt illa och hur BoJacks flickvän regerar på det.

Att de är antropomorfa djur är fortfarande lite skumt och ibland störigt, bla kommer det ett ganska pajigt avsnitt när de är i en stad undervattnet där undervattensdjur bor. Eller ett annat där B-storyn handlar om att de djur man äter är uppfödda som efterblivna. Men det är konsekvent på ett bra sett.

Om man bortser från den extremt svaga starten så är det en lång och märklig resa in i mörkret. Sevärt och starkt. Ibland får man skratta också.

5 av 5
Men de första sex avsnitten är mer 2 av 5.

Här är lite trailers.

 

[anth]

ReLIFE
Japansk seinen (vuxen) anime, Eng SUB (animen är för ny för DUB)
Genres: Drama, Romantik, Skola, Slice of Life
En ½ säsong från sommaren 2016, 13 st 25-minuters avsnitt

Handling
Arata Kaizaki är en 27-årig NEET (Not in Education, Employment or Training). En dag blir han kontaktad av Ry? Yoake från företaget ReLIFE. Arata erbjuds delta i ett ettårigt experiment med alla kostnader betalda. Och om experimentet utfaller väl kommer han att erbjudas ett fast jobb efteråt.
ReLIFE har utvecklat ett piller som gör att man ser tio år yngre ut. Arata ska ta pillret och gå om sista året på gymnasiet. Efter ett år kommer han att återfå sitt vanliga 27-åriga utseende och alla i hans klass kommer att glömma bort honom. Skulle han avslöja sig och någon kommer på att han är 27 år avbryts experimentet och även han förlorar minnet av tiden i skolan. Tydligen har ReLIFE även utvecklat någon form av minnesförlustteknik.
Arata tänker "kul skämt" och sväljer pillret. Till hans stora förvåning vaknar han faktiskt upp med en 17-årings kropp dagen därpå. Sedan får vi följa vad som händer honom i skolan under det närmaste halvåret.

Omdöme
Det här är en fantastisk berättelse om en vuxen man för en vuxen publik. Jag tror faktiskt att personer som fortfarande går i gymnasiet får ut mindre av denna serie än de som redan gått ut. En annan jättebra sak är att den är fullständigt befriad från ecchi, det finns inget beach-avsnitt och tjejerna har normal storlek på brösten. Seriens styrka är helt enkelt att folk uppför sig realistiskt och inte som om de vore tecknade figurer.
Vi får dels följa hur Arata kämpar med att klara av skolgången (vilket inte är så lätt för honom). Dels får vi följa ett halvdussin klasskamrater, se deras problem och hur Arata försöker hjälpa dem. Jag tänkte nämna två tjejer i hans klass:
- Rena Kariu (nästan tsundre). Hon är en jätteduktig student, men är den ständige tvåan. Oavsett hur hårt hon kämpar finns det alltid någon som är bättre än henne, vilket gör henne arg, elak och nästan paranoid eftersom hon till slut tror att alla konspirerar mot henne för att hon inte ska bli bäst.
- Chizuru Hishiro (nästan dandere). Hon är fullständigt socialt inkompetent, kan omöjligt läsa av andra människor känslor och har hittills misslyckats totalt med att skaffa några vänner alls i skolan. Jag skulle säga att hon har Aspergers Syndrom, men så säger man inte i Japan. Istället beror hennes beteende på hennes tragiska barndom och hon kan därför självklart förändra sig. Gud förbjude att någon skulle lida av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (eller ha något annat handikapp, utom möjligtvis dålig syn) i Japan.
Jag säger nästan tsundere och nästan dandere, för jag tycker inte riktigt att de följer mallen (vilket jag tycker är bra).

Här är ett klipp i början av serien där den svarthåriga Chizuru försöker le för att skaffa sig vänner och den rödhåriga Rena tror hon blir hånad.

Här är ett klipp senare i serien där Chizuru och Rena sakta börjar bli vänner och vissa missförstånd börjar rätas ut.

Det är det andra klippet som är bra, men det är lite obegripligt om man inte sett det första klippet.

Vi får även följa Aratas "kärleksliv". För det första tycker han själv att det är väldigt opassande att han som 27-åring stöter på tonårstjejer. Men när han till slut börjar bli förälskad kommer nästa problem: han klarar inte riktigt av att inleda ett förhållande med någon som kommer att glömma bort allt om honom när experimentåret tar slut, det känns helt enkelt inte rätt vare sig mot honom eller henne.

Serien slutar vid halvårslovet och det här är verkligen en serie där jag vill se en andra säsong. Tyvärr är originalet som animen bygger på en webbserie som bara har hunnit till kapitel 143 (och animen hann ungefär till kapitel 111). Det kommer antagligen att dröja minst 2 år till innan Aratas experimentår är till ända i webbserien.

Kuriosa
Samtliga efternamn i animen (Arata Kaizaki, Ry? Yoake, Rena Kariu, Chizuru Hishiro, Kazuomi ?ga,...) är namnen på tågstationer.

Varning
Jag gjorde en tabbe som förvirrade mig när jag såg serien. Ry? Yoake, som är Aratas handledare från ReLIFE, sitter längst bak till höger i klassrummet. Kazuomi ?ga, som är klassrepresentant, sitter längst fram till vänster, precis framför Arata. De ser dock nästan likadana ut och jag blandade ihop de två.

Betyg
Det här är en fantastisk anime och det enda som drar ner betyget är att jag antagligen inte kommer att få se säsong 2: 9/10.

 

[anth]

Usagi Drop / Bunny Drop
Japansk josei anime (för vuxna kvinnor), eng. SUB/DUB
Genres: Slice of Life, Iyashikei
En ½ säsong från 2011, 11 st 25-minuters avsnitt.

Efter att ha sett den fantastiska Flying Witch och medan jag fortfarande ser den nästan lika fantastiska Amaama to Inazuma (sweetness & lightning), tänkte jag se något liknande.

Handling
Daikishi är en 30+ ungkarl mitt i karriären (vilket betyder 60+ timmars arbetsveckor), när han får veta att hans 75-åriga morfar gått bort. Han och hans släktingar får en rejäl chock när de upptäcker att morfar haft kul på ålderns höst och skaffat sig en 5-årig dotter som ingen av dem hört talas om. Daikishi lyckas få lite kontakt med Rin, som hon heter, och inser att hon saknar "sin" pappa väldigt mycket och känner sig fruktansvärt ensam i ett hus med främlingar (på samma sätt som han och hans släktingar inte träffat henne tidigare har inte hon träffat någon av dem). När släkten börjar rådslå vad man ska göra med Rin och barnhem kommer på tal är måttet rågat Daikishi. Han reser sig upp och frågar om Rin om hon vill flytta hem till honom.
Så börjar den största omställningen i hans liv: att gå från ungkarl i karriären till ensamstående pappa som måste gå tidigare från jobbet för att hinna hämta barn på dagis. Och apropå dagis... visste ni att det är kö för att få dagisplats? Det visste inte Daikishi...
Vi får sedan följa Daikishis och Rins vardagsliv under ett års tid.

Omdöme
Det här är en fantastisk anime och en iyashikei (en "healing" anime, "feel good" på engelska). Rin är en underbar och bedårande liten flicka och den här serien kan mycket väl vara en "tie breaker" för unga par som inte bestämt sig om de ska skaffa barn eller ej. Inse faktum: DU vill ha en liten dotter som Rin. Antingen det eller så är du en känslolös psykopat.
Ja, jag vet. Alla barn är inte söta små änglar som Rin: hennes bästa bästa kompis på dagis är den omogna pojken Kouki som emellanåt är riktigt odräglig.
Förutom den fantastiska berättelsen så är den fruktansvärt vackert tecknad i pastellfärger och med ett soundtrack som fastnar i huvudet på en.
Det enda man kan klaga på är att animen är så kort, bara 11 avsnitt lång. Men, tänker ni, vill man se mer är det väl bara att läsa mangan. Vilket tar oss till nästa punkt...

Varning
Läs. Inte. Mangan.
Eller...
Mangan är avslutad och vi får reda på hur det går för Daikishi och Rin när hon växer upp och det är definitivt inte något som faller alla i smaken.

Spoiler

Rin söker upp sin biologiska mor och får reda på att Daikishis morfar inte är hennes biologiska far, varpå det blir Elektrakomplex - men det kan ju inte vara fel för Daikishi och Rin är ju inte släkt...
WTF Japan???

På tal om andra medier tänkte jag även tillägga att det även finns en live action-film, men den har jag inte sett ännu.

Jag försökte hitta något bra klipp, trailern var det bästa jag hittade:

OK, jag hittade ett jättekort klipp, där Daikishi hämtar Rin på dagis, som visar lite av de fantastiska pastellfärgerna:

Betyg
En nästan perfekt anime: 9/10.

 

[anth]

Netoge no Yome wa Onna no Ko Janai to Omotta? / And you thought there is never a girl online?
Japansk shounen (pojk) anime, eng. SUB/DUB.
Genres: Ecchi, Komedi, Romantik, Skola
En ½ säsong från våren 2016, 12 st 25-minuters avsnitt.

Handling
Hideki Nishimura är en otaku/nörd som älskar att spela MMORPGs och hans favoritspel är fantasyspelet Legendary Age där hans karaktär heter Rusian (Japansk stavning av Lucien). Detta spel har en funktion som gör att två karaktärer kan gifta sig online. När han var tolv år förälskade han sig i en kattflicka i spelet och friade till henne. Hon avböjde och förklarade att "hon" i själva verket var en medelålders man IRL.
Nu är han en härdad 16-årig onlinespelare och medlem i den lilla guilden Alley Cats som består av riddaren Rusian, prästinnan Ako, svärddansaren Schwein och magikern Master Apricot. Faktum är att Ako vill gifta sig med Rusian i spelet, men Hideki har vuxit upp och inser att det antagligen är en manlig spelare bakom karaktären Ako.
En dag föreslår Apricot att de ska träffas IRL eftersom alla fyra kommer från samma stad. Då visar det sig att Hideki är den ende killen i guilden, men det är värre än så: Ako och Schwein är klasskamrater till honom och Master är skolans elevrådsordförande. Ett större problem är att Ako är "Bat Shit Crazy!" Nu menar jag inte hemsk massmördar-yandere-tokig, utan mer åt det gulliga vanföreställnings-"Rikka från Chunibyo"-tokig (även om det finns vissa yandere-tendenser). Men faktum kvarstår: hon kan inte skilja mellan spel och verklighet och anser att hon och Hideki är gifta IRL.
För att hjälpa Ako (som heter samma sak in game som IRL) bestämmer de övriga tre för att bilda en spelklubb på skolan där de fyra spelar tillsammans i samma rum för att Ako ska se skillnaden mellan "in game" och IRL. Och sakta men säkert inser Hideki att han nog även älskar Ako.

Omdöme
När jag läste om denna anime trodde jag att den skulle handla om karaktärerna i ett onlinespel. Så fel jag hade. Denna anime har betydligt mer gemensamt med Chunibyo än med Sword Art Online eller Log Horizon. Det är också Ecchi så det är lite för mycket stora bröst och nakenhet för att animen ska bli riktigt bra. Dock måste jag erkänna att nakenheten är mer åt det gulliga moe-hållet än åt det porriga. Men det är fortfarande Ecchi vilket förstör lite av känslan för mig.
Under seriens gång ansluter ett par till onlinespelare och de är givetvis också tjejer från samma skola. Men det är ingen harem-serie för Ako är Hidekis waifu för alltid. Det är kort och gott en smårolig romantisk historia i skolmiljö.

Här är ett klipp där Hideki besöker Ako hemma hos henne efter att hon varit borta från skolan ett tag:

Och här är två klipp där Hideki äntligen tar mod till sig, bekänner sina känslor och frågar Aki om hon vill bli hans flickvän - vilket går sådär... då hon redan anser att hon är hans fru.
(jag ber om ursäkt för kvaliteten)

Betyg
Den här animen lyfter aldrig. Vill man se onlinespel finns det bättre anime, vill man se ecchi finns det bättre anime, vill man ha komedi finns det bättre anime, vill man ha romantik finns det bättre anime och vill man ha tok-roliga tjejer finns det bättre anime. 6/10

 

[anth]

Fem snabba
Jag har insett att jag ser mer anime än jag hinner recensera. Vissa av de anime jag sett färdigt är rent ut sagt dåliga. De flesta dåliga anime slutar jag titta på innan de tar slut, men ibland förekommer olycksfall i arbetet och de råkar ta slut innan jag slutar titta.
Att skriva en recension om en dålig storfilm kan vara givande för det kanske hindrar någon annan från att se skiten. Att skriva en recension om en dålig anime är inte lika givande för det är tveksamt om någon här ägnar sig åt att titta på dålig anime.
Därför är detta en kompromiss: 5 korta snabbrecensioner av dålig anime som ingen tänkt se ändå.

Mayoiga / The Lost Village
Japansk anime, Drama, Horror, Mystery, Psychological, En ½ säsong från våren 2016, 12 st 25-minuters avsnitt.
30 udda personer sitter på en buss mot ingenstans. Det har lämnat allt bakom sig för att bosätta sig i Nanaki Village, den mytomspunna "förlorade byn" som ingen påstås hitta till. Väl framme börjar serien likna ett mellanting mellan Lost och Flugornas herre med vissa övernaturliga inslag när personer börjar försvinna och man hittar spår efter ett... monster. Det som började så bra urartar snart i en smaklös vaniljsås av ingenting vartefter "mysterierna" börjar avslöjas. Betyg: 3/10.

Atelier Escha & Logy: Alchemists of the Dusk Sky
Japansk anime, Fantasy. En ½ säsong från 2014, 12 st 25-minuters avsnitt.
Animen bygger på ett japanskt dator-RPG där man tydligen är en alkemist som har en kokande gryta som man kan lägga i nästan vad som helst i, röra runt och sedan få upp något. Lägger man t.ex. ner lite RAM-minnen, en hårddisk, ett moderkort, skärm, mus, sladdar... och rör runt är det bara att lyfta upp en komplett dator. I övrigt är det en halvdan berättelse med alldeles för tunn handling. Det kanske kan vara något för hard core-fans av spelet (som jag aldrig hört talas om). Betyg: 4/10.

Blade and Soul
Japansk anime, Adventure, Fantasy, Martial Arts. En ½ säsong från 2014, 13 st 25-minuters avsnitt.
En anime-adaptation av det Koreanska MMORPG:t, Blade and Soul. Aruka är en kvinnlig lönnmördare som ger sig ut för att hämnas sin mördade mästare. På sina vandringar stöter hon på både vänner och fiender. Betyg: 3/10.

Boku no Marie / My Dear Marie
Japansk anime, Comedy, Ecchi, OVA, Romance, Sci-Fi, Seinen. 3 st 25-minuters avsnitt från 1996.
Hiroshi Karigari är förälskad i grannflickan Mari. Men eftersom han är en nörd bekänner han inte sina känslor utan bygger en android som ser ut som Mari. Mycket händer när androiden försöker anpassa sitt liv efter människorna runt sig. Animen är på tok för kort för att man ska fastna i den. Låter det intressant finns det hur mycket manga som helst (det är fortfarande en pågående serie efter 20 år). Betyg: 4/10.

Elf wo Karu Mono-tachi / Those Who Hunt Elves
Japansk anime, Adventure, Comedy, Ecchi, Fantasy, Magic, Shounen. Två ½-säsonger från 1996-1967. 24 st 25-minuters avsnitt.
Tre japaner: en skådespelerska, en kampsportare och en kvinnlig krypskytt med pansarvagn besatt av spöket av en död kattunge (så den brukar jaga möss) har blivit "frammanade" till alvriket. För att komma tillbaka till jorden måste de hitta 5 st tatueringar gömda på olika alvtjejer. Därför måste de fånga alvtjejer och slita av dem kläderna. Betyg: 4/10.