TV-serie klubben Q3 2024
- Thread starter Feuflux
- Start date
Tant Ragnar
Gamle usling
- Joined
- 23 Jun 2016
- Messages
- 2,437
suck. samma lika med "scavengers: reign"
Platon
Swordsman
- Joined
- 18 Mar 2016
- Messages
- 452
den har jag inte hört om
Och nu har jag också klämt Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2nd Gig, alltså säsong 2, och den är typ… bättre. Snyggare. Mer sammanhängande.
Det märks redan från start att den fått en grafisk ansiktslyftning. Inte så att första säsongen på något sät var ful, men s02 är verkligen sjukt snygg och jobbar mycket mer med skuggor och så. Integrationen mellan 3D och 2D är också närmast fläckfri; det enda jag egentligen önskat är väl att 3d-animerade element givits samma framerate som de tecknade delarna. Men det är en nitpick; grejerna flödar ihop och ger en mycket bra helhet. För mig är det här typ den serie jag jämför andra animeserier mot – en hög ribba som få lyckats rivalisera.
Sedan är inte varje bildruta perfekt – det finns en del sekvenser som borde fått mer skugga, fler bildrutor, eller fär folks ansikten ser lite wonky ut i en ruta eller två. Men det drar inte ner betyget. Det är såhär jag vill ha min anime – handritad, sannolikt med digitala verktyg och bearbetning, och en snygg och genomtänkt estetisk helhet av handritat, 3d-animerat och målade bakgrunder. En del sekvenser drar det här till sin spets – vad som ser ut som en målad bakrund visar sig vara typ en 3D-miljö där ytorna är handmålade, så dert blir som en 3D-roterbar assnygg målning… Som sedan snyggt handanimerade figurer rör sig på.
Andra säsongens plot handlar om "the individual eleven", vad som åtminstone till en början verkar vara en främlingsfientlig terroristgrupp och dess copycats. Japan har nämligen fått in en massa ospecifierade "asian refugees" som lever i fattigdom – den japanska befolkningen upplever att de dignar under skatter och tycker att flyktingarna får för mycket hjälp från regeringen, medan "the individal eleven" använder något slags ideologi kring att "befria" flyktingarna genom att… sluta hjälpa dem. Så typ lite Ayn Randsk ideologi och falsk omtanke som täckmantel för att sluta medmänskligt hjälpa flyktingar. En… helt orealistisk plot, alltså.
Det sägs nog aldrig, tror jag, varifrån de här flyktingarna kommer eller vad de egentligen flyr från, men de är många och många andra länder har stängt gränsen (t.ex. Kina).
Så… Det blir alltså mycket mer geopolitik där GitS' värld öppnas upp (med "the american empire" och "the russo-american alliance" som tydligen är två olika länder som gamla USA splittrades i efter ww3…), samtidigt som det blir den sedvanliga filosofiska infodumpen. Plotten berättas också inte helt linjärt och mycket får man som tittare pussla ihop själv; det är inte alldeles lätt att hänga med i svängarna. Och det gillar ju jag!
Så ja, den här serien är helt fantastisk, det är den. En av de bästa GitS-inkarnationerna, som jag tycker på många sätt rivaliserar filmen från 95. Och det säger inte lite, för den filmen är ett odödligt mästerverk. Jag kan dock inte välja mellan dem; de gör olika saker bra på ett sätt som kompletterar varandra.
Jag är också mycket nöjd med att jag börjat köpa på mig bluray-utgåvor av animeserier jag gillat. De finns ju generellt inte på några streamingplattformar jag har tillgång till och jag vill inte vara beroende av fansubs och 480p-mp4:or för evigt. Det känns bra att ha dem på fysiskt media om inte annat för att det känns mer långsiktigt – plus att jag får ursäkt att återvända till dem =)
Nästa anime för mig blir… antagligen Serial Experiments: Lain tror jag. Appropå gamla favoriter.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,857
Jag har sett Nichijou, även känd som My ordinary life (2011) på Crunchyroll.
Det är fråga om en komisk anime om 26 avsnitt som i första hand följer några klasskompisar, samt en robot som helst vill vara som en vanlig person, samt åttaåringen som byggt sagda robot.
Det är många bifigurer med sina egna små berättelser, och det finns även ett par olika inslag som kommer då och då som... inte verkar ha nåt med något att göra alls.
Det är lite spretigt - ibland lågmält, ibland yvigt, ibland over the top, ibland jordnära och lite finstämt. De två klipp som fick mig att kolla på serien dök upp långt in och var inte så värst representativa egentligen...
Tydligen har serien fått jättebra kritik i efterhand, medan responsen var lite svalare då den kom. Kanske är den bara lite mer subtil än man tror i sin humor?
Det är fråga om en komisk anime om 26 avsnitt som i första hand följer några klasskompisar, samt en robot som helst vill vara som en vanlig person, samt åttaåringen som byggt sagda robot.
Det är många bifigurer med sina egna små berättelser, och det finns även ett par olika inslag som kommer då och då som... inte verkar ha nåt med något att göra alls.
Det är lite spretigt - ibland lågmält, ibland yvigt, ibland over the top, ibland jordnära och lite finstämt. De två klipp som fick mig att kolla på serien dök upp långt in och var inte så värst representativa egentligen...
Tydligen har serien fått jättebra kritik i efterhand, medan responsen var lite svalare då den kom. Kanske är den bara lite mer subtil än man tror i sin humor?
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,857
Jag har också sett Schwarzesmarken (2016) på Crunchyroll. Den är typ helt osubtil.
Det är 80-tal, och våra huvudpersoner är ett elitförband i Östtyskland. Vid fronten slåss de med utomjordingar som drar fram i horder, och på hemmaplan är alla rädda för Stasi. Några drömmer om ett enat Tyskland och tänker på hur bra de skulle klara sig mot utomjordingarna om de slogs tillsammans istället.
Det är 12 avsnitt av mechafajter, politisk intrig och såklart lite ond bråd död och melodrama.
Ingen höjdarserie, men plus i kanten att det mekas lite med robotarna.
Det är 80-tal, och våra huvudpersoner är ett elitförband i Östtyskland. Vid fronten slåss de med utomjordingar som drar fram i horder, och på hemmaplan är alla rädda för Stasi. Några drömmer om ett enat Tyskland och tänker på hur bra de skulle klara sig mot utomjordingarna om de slogs tillsammans istället.
Det är 12 avsnitt av mechafajter, politisk intrig och såklart lite ond bråd död och melodrama.
Ingen höjdarserie, men plus i kanten att det mekas lite med robotarna.
Gaspard
Veteran
- Joined
- 13 Nov 2021
- Messages
- 122
Jag har lyckats se Scavengers Reign, animerad i bästa Moebius-anda och helt klart influerad av Miyazakis Nausicaä. Herrejisses vad bra. Ett gäng kolonister kraschar på en planet och ska försöka överleva i ett ekosystem där alla varelser lever i en till synes grotesk symbios med varandra. Det är så vackert, varje avsnitt introducerar nya unika arter, och det påminner mycket om Wayne Barlowes xenobiologi. Nykomlingarna måste anpassa sig och leva i symbios med ekosystemet, men det är en svår balansgång. Samtidigt blir människorna själva ett störningsmoment. En helt makalös serie.
Professor T
The Fun Guy From Yuggoth
Var ser man den i Svedala?
Gaspard
Veteran
- Joined
- 13 Nov 2021
- Messages
- 122
Jag trodde den fanns på Prime? Jag använder en polares streaming-app, Plex, ingen aning hur det funkar.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,605
Jag började titta på den, och tänkte bara notera en sak som de allra flesta antagligen missar, som visar att skaparna kan sin SF:
12 minuter in skickas ett nödmeddelande om att de är "marooned on planet Vesta". Detta refererar till Isaac Asmivos första sålda novell, Marooned off Vesta, som han skrev när han var 18. Om den sade Algis Budrys "'Marooned off Vesta' was indeed Ike's first sale. His first story came several attempts later."
Att skeppet heter Demeter refererar rimligtvis Dracula.
Last edited:
Ibland skriver nån "som sista person i världen har jagsett serie X" typ två veckor efter premiärdatum. Haha.
Jag har sätt första säsongen av True Detective nu. 10 år för sent! Finns på Max (inte hamburgarrestaurangen, utan strömningstjänsten).
Woody Harrelson är riktigt jäkla bra! Klockren gestaltning av någon som kan vara hjälte och rövhatt samtidigt på ett positivt sätt.
Frun lämnade serien efter ett avsnitt. "Det är segt och Rust är uttröttande att lyssna på." Vilket är rätt kul sagt eftersom Matthew McConaughey (ja jah googlade stavningen) har spelat in "svårt att somna"-ljudbok där han pratat långsamt som sig själv bara. Jag kollade vidare själv.
Så. Man lär sig typ ingenting om gula kungar och carcosa, som namndroppas, men man får 8 timmar mysteriegrävande i 1995, 2002 och nutid (2014 antar jag) med start i en hjorthornsprydd kvinnas nakna lik. Välgjort och spännande med bra nivå av privatliv för huvudpersonerna.
Inte exakt vad jag väntat mig utan att veta vad jag hade väntat mig egentligen. Hade nog överdrivna förhoppningar. Riktigt bra, men jag hoppades på Jättebra.
Jag har sätt första säsongen av True Detective nu. 10 år för sent! Finns på Max (inte hamburgarrestaurangen, utan strömningstjänsten).
Woody Harrelson är riktigt jäkla bra! Klockren gestaltning av någon som kan vara hjälte och rövhatt samtidigt på ett positivt sätt.
Frun lämnade serien efter ett avsnitt. "Det är segt och Rust är uttröttande att lyssna på." Vilket är rätt kul sagt eftersom Matthew McConaughey (ja jah googlade stavningen) har spelat in "svårt att somna"-ljudbok där han pratat långsamt som sig själv bara. Jag kollade vidare själv.
Så. Man lär sig typ ingenting om gula kungar och carcosa, som namndroppas, men man får 8 timmar mysteriegrävande i 1995, 2002 och nutid (2014 antar jag) med start i en hjorthornsprydd kvinnas nakna lik. Välgjort och spännande med bra nivå av privatliv för huvudpersonerna.
Inte exakt vad jag väntat mig utan att veta vad jag hade väntat mig egentligen. Hade nog överdrivna förhoppningar. Riktigt bra, men jag hoppades på Jättebra.
Jag har sett den fjärde och sista säsongen av The Umbrella Academy på Netflix.
Det här är en serie som hade väldigt bra idéer som räckte till en säsong, och dugliga idéer som räckte till två. Jag var helt ärligt övertygad om att den redan avslutats eftersom jag mindes slutet på S03 som ganska definitivt, så jag blev lite överraskad när jag plötsligt såg att en S04 kommit. Och det där behövdes verkligen inte. Det är bara En Till. Den här säsongen säger väldigt lite nytt, gör väldigt lite intressant, och fyller överhuvudtaget inte mycket till funktion.
De borde slutat efter S03, är vad jag säger. Eller efter S01.
Det här är en serie som hade väldigt bra idéer som räckte till en säsong, och dugliga idéer som räckte till två. Jag var helt ärligt övertygad om att den redan avslutats eftersom jag mindes slutet på S03 som ganska definitivt, så jag blev lite överraskad när jag plötsligt såg att en S04 kommit. Och det där behövdes verkligen inte. Det är bara En Till. Den här säsongen säger väldigt lite nytt, gör väldigt lite intressant, och fyller överhuvudtaget inte mycket till funktion.
De borde slutat efter S03, är vad jag säger. Eller efter S01.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,605
Jag med, precis nu.
Håller med om att det här var en dålig säsong. Och stärker mig i tesen att manusförfattare inte kan skriva egen handling (utan bara karaktärsögonblick), i alla fall inte de som gör adapteringar. Säsong 1-3 är baserade på album 1-3 (om än allt lösare med tiden), medan det här är eget hittepå, och det märks. Står i samma relation till de tidigare säsongerna som sena Game of Thrones till tidiga.
Hade varit bättre att lämna i fred om man inte kan prestera bättre än så här.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,605
Innan dess såg jag första tredjedelen av Cobra Kai s06. Vilket inte hade varit något särskilt att nämna om det inte var för att säsong 6 (den sista) har ett udda format - det är hela 15 avsnitt, uppdelat i tre klumpar (nästa kommer i november).
Jag får erkänna att jag tyckte att Cobra Kai lät som världens sämsta idé när jag hörde om det, men det har levererat mest hela tiden. Det är en evig tur för dem att de två huvudrollsinnehavarna presterar betydligt bättre som äldre. Nu är det nog tur att det här är sista säsongen, för det börjar balansera på gränsen för vad som funkar med Kreeses Vision Quest och den superonda koreanska skolan. Dessutom håller många på att gå ut High School i den här säsongen, så det är definitivt sista vändan.
De första fem avsnitten här handlar om setup för vilka som ska åka till den stora internationella karateturneringen som man kvalificerade sig till i förra säsongen - jag antar att i nästa fem kommer vi att vara där. Det fortsätter på seriens vanliga teman - Johnny Lawrence håller långsamt, långsamt på att få ordning på sitt liv och bli en vuxen människa, medan Daniel om något går åt andra hållet, från att ha ett liv i god ordning till att utsätta det för alla möjliga sorters press för att han inte kan ge upp hur hans livs höjdpunkt var när han var mycket yngre. Det finns en sällsynt lyckad diskussion i ett avsnitt om olika sätt att hantera sorgearbete på, där Daniel och Amanda bara utgår från deras medelklassperspektiv är det enda som kan vara rimligt.
Det här är setup, men det funkar bra. Serien lyckas bra med att hålla oss i osäkerhet kring exakt vilka som blir utvalda till turneringen och till lagkaptener, och på ett extra smart vis eftersom den inte försöker låtsas som att de självklara alternativen inte är självklara. Kompetent och välgjort, även om det börjar knaka i fogarna under den egna vikten vid det här laget.
Nästa: The Boys s04.
Jag får erkänna att jag tyckte att Cobra Kai lät som världens sämsta idé när jag hörde om det, men det har levererat mest hela tiden. Det är en evig tur för dem att de två huvudrollsinnehavarna presterar betydligt bättre som äldre. Nu är det nog tur att det här är sista säsongen, för det börjar balansera på gränsen för vad som funkar med Kreeses Vision Quest och den superonda koreanska skolan. Dessutom håller många på att gå ut High School i den här säsongen, så det är definitivt sista vändan.
De första fem avsnitten här handlar om setup för vilka som ska åka till den stora internationella karateturneringen som man kvalificerade sig till i förra säsongen - jag antar att i nästa fem kommer vi att vara där. Det fortsätter på seriens vanliga teman - Johnny Lawrence håller långsamt, långsamt på att få ordning på sitt liv och bli en vuxen människa, medan Daniel om något går åt andra hållet, från att ha ett liv i god ordning till att utsätta det för alla möjliga sorters press för att han inte kan ge upp hur hans livs höjdpunkt var när han var mycket yngre. Det finns en sällsynt lyckad diskussion i ett avsnitt om olika sätt att hantera sorgearbete på, där Daniel och Amanda bara utgår från deras medelklassperspektiv är det enda som kan vara rimligt.
Det här är setup, men det funkar bra. Serien lyckas bra med att hålla oss i osäkerhet kring exakt vilka som blir utvalda till turneringen och till lagkaptener, och på ett extra smart vis eftersom den inte försöker låtsas som att de självklara alternativen inte är självklara. Kompetent och välgjort, även om det börjar knaka i fogarna under den egna vikten vid det här laget.
Nästa: The Boys s04.
Jag har sett den första säsongen av Time Bandits (2024) som går att finna på Apple TV.
Som namnet antyder är det här en serie baserad på Terry Gilliams film med samma namn från 1981. Det är en film jag är uppväxt på, farsan hade spelat in den på VHS och jag såg den ett otal gånger som barn. Den var weird, spännande, cynisk och var, nu när efterklokhetens glasögon sitter på, förmodligen drivande i att sätta igång mitt historieintresse. Premissen är, mycket grovt och spoilerfritt, att en brokig skara äventyrare samt en random unge tidshoppar från historisk plats till historisk plats, och de historiska platserna befolkas alltjämt av ett stort skådisnamn som gör en cameo till publikens stora glädje (originalet hade Sean Connery, John Cleese, Shelley Duvall, David Warner, Michael Palin, etc). Hoppa till nästa plats, rinse repeat.
Detta koncept översätts rätt bra till en TV-serie, då vi får en 40 minuter episod med cameo från diverse kändisar som spelar viktiga historiska roller, exempelvis Con O'Neill, Mark Gatiss, Jermaine Clement och Lisa Kudrow. Min favorit är definitivt Gatiss, som gör en fantastisk insats som The earl of Sandwich.
Med det sagt var jag supertaggad på att se vad Taika Waititi kunde göra med världen. För mig är Waititi en man med höga höjder och låga dalar och han splittrar folk - folk älskar Jojo Rabbit och andra hatar den, folk älskar hans inflytande på Thor-filmerna, andra ogillar dem starkt. Jag älskar What we do in the shadows.
Första och andra avsnitten var "okey" men jag, som var mycket mer entusiatisk än min partner, begärde bara en till episod och det var väl beslutat, för efteråt drar tv-serien igång och hamnar helt klart på nivå med What we do in the shadows.
TV-serien går upp flera varv och blir väldigt rolig och, precis som originalet, sådär lagom cynisk. Min största oro var just att cynisismen skulle tvättas bort, att det skulle bli lite glättigt, men exempelvis huvudkaraktärens föräldrar är sådär mundant fruktansvärda, precis som originalet.
Bäst är precis allting med Pure evil, precis som originalet.
Jag rekommenderar den varmt. 4/5. Min man, som var mindre nostalgiabaited än jag, gav den en stark 3/5.
Som namnet antyder är det här en serie baserad på Terry Gilliams film med samma namn från 1981. Det är en film jag är uppväxt på, farsan hade spelat in den på VHS och jag såg den ett otal gånger som barn. Den var weird, spännande, cynisk och var, nu när efterklokhetens glasögon sitter på, förmodligen drivande i att sätta igång mitt historieintresse. Premissen är, mycket grovt och spoilerfritt, att en brokig skara äventyrare samt en random unge tidshoppar från historisk plats till historisk plats, och de historiska platserna befolkas alltjämt av ett stort skådisnamn som gör en cameo till publikens stora glädje (originalet hade Sean Connery, John Cleese, Shelley Duvall, David Warner, Michael Palin, etc). Hoppa till nästa plats, rinse repeat.
Detta koncept översätts rätt bra till en TV-serie, då vi får en 40 minuter episod med cameo från diverse kändisar som spelar viktiga historiska roller, exempelvis Con O'Neill, Mark Gatiss, Jermaine Clement och Lisa Kudrow. Min favorit är definitivt Gatiss, som gör en fantastisk insats som The earl of Sandwich.
Med det sagt var jag supertaggad på att se vad Taika Waititi kunde göra med världen. För mig är Waititi en man med höga höjder och låga dalar och han splittrar folk - folk älskar Jojo Rabbit och andra hatar den, folk älskar hans inflytande på Thor-filmerna, andra ogillar dem starkt. Jag älskar What we do in the shadows.
Första och andra avsnitten var "okey" men jag, som var mycket mer entusiatisk än min partner, begärde bara en till episod och det var väl beslutat, för efteråt drar tv-serien igång och hamnar helt klart på nivå med What we do in the shadows.
TV-serien går upp flera varv och blir väldigt rolig och, precis som originalet, sådär lagom cynisk. Min största oro var just att cynisismen skulle tvättas bort, att det skulle bli lite glättigt, men exempelvis huvudkaraktärens föräldrar är sådär mundant fruktansvärda, precis som originalet.
Bäst är precis allting med Pure evil, precis som originalet.
Jag rekommenderar den varmt. 4/5. Min man, som var mindre nostalgiabaited än jag, gav den en stark 3/5.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Jag har sett färdigt American Crime Story: Impeachment
ACS är en spinoff på American Horror Story, men baseras på kända rättsfall i Amerikat. Vi gick direkt från säsong ett till tre, vilket går finfint eftersom varje säsong är fristående.
Den här säsongen handlar om Bill Clinton och Monica Lewinsky. För mig som var precis för ung för att fatta något av det hela är det många namn jag inte hört förr, många vändningar jag inte kände till, och förstås massor med reflektioner idag efter metoo och hur fruktansvärt förjävliga folk var vad gäller sexism och slentrianmisogyni på nittiotalet.
Fokus ligger på dramats tre huvudpersoner - Lewinsky, Clinton och Linda Tripp. Tripp hade jag ingen som helst koll på innan serien drog igång. Alla tre är gneuint lysande spelade, men särskilt Sarah Paulson som Tripp. Hon lyckas skapa förståelse utan att skapa sympati på ett sätt jag inte sett förr, och med tanke på vad hon gjorde är det inte konstigt att det är den vinkeln de valt. Jäklar vad hon är bra spelad, och vad det bara kryper i skinnet på en när man ser hur jäkla falsk hon är.
Clinton är ömsom sympatisk, ömsom en rôv. Han framställs lite med samma fokus som OJ Simpson gjorde i första säsongen - serien tar inte ställning i om han är skyldig eller ej, utan tyngden ligger på hur ståhejet påverkar omgivningen. Men med tanke på hur mycket som lyfts fram ur Clintons bakgrund är jag chockad över hur lite konsekvenser den filuren fick.
Lewinsky är den enda genomsympatiskt skildrade personen. Inte konstigt kanske, med tanke på att den riktiga Lewinsky är producent till serien. Mycket handlar om hur hon över en natt gick från en total okänding till att bli hela Amerikas driftkucku. Den enorma mobbing det blir när varenda mediehus i landet drar sexskämt om henne månader i sträck, liksom. Och skräcken kring de legala konsekvenserna.
Totalt är det en riktigt bra serie, men den når inte samma toppar som första säsongen om OJ Simpson-rättegången. Mest för att det är ett mindre persongalleri och en historia med färre vändningar. Sammanvägt dock? Absolut sevärt och fortfarande bland den bästa TV jag sett på länge.
ACS är en spinoff på American Horror Story, men baseras på kända rättsfall i Amerikat. Vi gick direkt från säsong ett till tre, vilket går finfint eftersom varje säsong är fristående.
Den här säsongen handlar om Bill Clinton och Monica Lewinsky. För mig som var precis för ung för att fatta något av det hela är det många namn jag inte hört förr, många vändningar jag inte kände till, och förstås massor med reflektioner idag efter metoo och hur fruktansvärt förjävliga folk var vad gäller sexism och slentrianmisogyni på nittiotalet.
Fokus ligger på dramats tre huvudpersoner - Lewinsky, Clinton och Linda Tripp. Tripp hade jag ingen som helst koll på innan serien drog igång. Alla tre är gneuint lysande spelade, men särskilt Sarah Paulson som Tripp. Hon lyckas skapa förståelse utan att skapa sympati på ett sätt jag inte sett förr, och med tanke på vad hon gjorde är det inte konstigt att det är den vinkeln de valt. Jäklar vad hon är bra spelad, och vad det bara kryper i skinnet på en när man ser hur jäkla falsk hon är.
Clinton är ömsom sympatisk, ömsom en rôv. Han framställs lite med samma fokus som OJ Simpson gjorde i första säsongen - serien tar inte ställning i om han är skyldig eller ej, utan tyngden ligger på hur ståhejet påverkar omgivningen. Men med tanke på hur mycket som lyfts fram ur Clintons bakgrund är jag chockad över hur lite konsekvenser den filuren fick.
Lewinsky är den enda genomsympatiskt skildrade personen. Inte konstigt kanske, med tanke på att den riktiga Lewinsky är producent till serien. Mycket handlar om hur hon över en natt gick från en total okänding till att bli hela Amerikas driftkucku. Den enorma mobbing det blir när varenda mediehus i landet drar sexskämt om henne månader i sträck, liksom. Och skräcken kring de legala konsekvenserna.
Totalt är det en riktigt bra serie, men den når inte samma toppar som första säsongen om OJ Simpson-rättegången. Mest för att det är ett mindre persongalleri och en historia med färre vändningar. Sammanvägt dock? Absolut sevärt och fortfarande bland den bästa TV jag sett på länge.
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Jag kastar in lite TV-serie-tittande här, det är som nära nog.
Jag började se Ozark som handlar om en familj som dras in i brottslighet och flyttar till Ozarks för att tvätta knarkpengar. Det är familjeliv, brott och ständigt ökande insatser. Den är filmad så allt är blåtonat för att få sådan där 90-talskänsla, det är 90-tal, det regnar. Och huvudpersonerna kan aldrig LÖSA några problem, de kan bara byta dem mot värre problem med ännu farligare effekter men något längre fram i tiden. Det är OK i början, men efter några säsonger blir det rätt tröttsamt. Jag såg inte klart, men blev lite rollspelssugen av det hela iaf. En stjärna som helhet, men tre stjärnor för typ två säsonger.
Jag såg Warrior som handlar om en kines som kommer till USA på cowboy-tiden och blir indragen i organiserad brottslighet. Handlingen är inspirerad av Bruce Lee på något vis, men jag har för dålig koll för att säga hur. Det är förvånansvärt grafiskt våldsamt för att vara "TV". Det är mycket kineser och deras liv i chinatown. Men i bakgrunden så får man skymtar av de vitas del av staden och framför allt irländarnas situation. Vill man spela cowboy-rollspel som utspelar sig i en storstad istf på prärien så finns det nog en hel del att inpireras av här. Jag såg klart vad som finns att se på Netflix, det är OK, jag kommer nog aldrig att se om den igen, men tiden var väl spenderad. Tre stjärnor.
Jag började se Ozark som handlar om en familj som dras in i brottslighet och flyttar till Ozarks för att tvätta knarkpengar. Det är familjeliv, brott och ständigt ökande insatser. Den är filmad så allt är blåtonat för att få sådan där 90-talskänsla, det är 90-tal, det regnar. Och huvudpersonerna kan aldrig LÖSA några problem, de kan bara byta dem mot värre problem med ännu farligare effekter men något längre fram i tiden. Det är OK i början, men efter några säsonger blir det rätt tröttsamt. Jag såg inte klart, men blev lite rollspelssugen av det hela iaf. En stjärna som helhet, men tre stjärnor för typ två säsonger.
Jag såg Warrior som handlar om en kines som kommer till USA på cowboy-tiden och blir indragen i organiserad brottslighet. Handlingen är inspirerad av Bruce Lee på något vis, men jag har för dålig koll för att säga hur. Det är förvånansvärt grafiskt våldsamt för att vara "TV". Det är mycket kineser och deras liv i chinatown. Men i bakgrunden så får man skymtar av de vitas del av staden och framför allt irländarnas situation. Vill man spela cowboy-rollspel som utspelar sig i en storstad istf på prärien så finns det nog en hel del att inpireras av här. Jag såg klart vad som finns att se på Netflix, det är OK, jag kommer nog aldrig att se om den igen, men tiden var väl spenderad. Tre stjärnor.
Rickard
Urverk speldesign
Wyatt Earp and the Cowboy Wars
Netflix
En cowboy är ingen kofösare. Det är en välkänd liga. En liga som stjäl boskap. Och detta är bara en av sakerna du fått om bakfoten. Vi känner alla till vad som hände vid O.K. Corral men inte varför och med största sannolikhet inte vad som hände efteråt, där denna serie tar vid. En av de mest kända eldstriderna i vilda västerns historia som inte bara drog in en skådespelerska, utan även presidenten, England, hela amerikanska pressen och framförallt hotet av ett nytt inbördeskrig. Allt för ett silverfynd som en guldgrävare döpte till Tombstone, då folk trodde att det var det enda guldgrävaren skulle finna.
Dokumentären är mestadels reenactmens med Ed Harris som berättarröst. Stilen är en mix av heist-film och country-rock och vad som verkar vara häftigt blir mest tjatigt efter tredje avsnittet i denna sexskjutare. Det är dock konstigt att vi inte fått höra mer om vad som egentligen hände med Wyatt Earp och hans två bröder. Även för den som är bara aningens intresserad av vilda västern rekommenderar jag denna serie varmt. Den har mycket matnyttigt och överraskande i sig ... och framförallt är historien fantastisk. Drama, sex, våld. Allt jag saknar i min vardag.
Netflix
En cowboy är ingen kofösare. Det är en välkänd liga. En liga som stjäl boskap. Och detta är bara en av sakerna du fått om bakfoten. Vi känner alla till vad som hände vid O.K. Corral men inte varför och med största sannolikhet inte vad som hände efteråt, där denna serie tar vid. En av de mest kända eldstriderna i vilda västerns historia som inte bara drog in en skådespelerska, utan även presidenten, England, hela amerikanska pressen och framförallt hotet av ett nytt inbördeskrig. Allt för ett silverfynd som en guldgrävare döpte till Tombstone, då folk trodde att det var det enda guldgrävaren skulle finna.
Dokumentären är mestadels reenactmens med Ed Harris som berättarröst. Stilen är en mix av heist-film och country-rock och vad som verkar vara häftigt blir mest tjatigt efter tredje avsnittet i denna sexskjutare. Det är dock konstigt att vi inte fått höra mer om vad som egentligen hände med Wyatt Earp och hans två bröder. Även för den som är bara aningens intresserad av vilda västern rekommenderar jag denna serie varmt. Den har mycket matnyttigt och överraskande i sig ... och framförallt är historien fantastisk. Drama, sex, våld. Allt jag saknar i min vardag.
Last edited:
Rickard
Urverk speldesign
Gyeongseong Creature
Netflix
Jag har börjat kolla på serier som Pachinko (Apple TV) och Song of the Bandits (Netflix) och alla har fått mig att inse hur jäkla lite jag vet om Sydkoreas historia. Song of the Bandits är i början av 1900-talet och Pachinko sträcker sig över flera generationer när Japan höll Korea i ett järngrepp. Gyeongseong Creature utspelar sig i slutet av andra världskriget med japanerna i rollen av ockuperande nazister med sin egen Mengele. Koreanerna är såpass förtryckta att de knappt får behålla sitt eget språk. I detta kaos finns en panthandlare som livnär sig på sina landskamraters lidande och en prisjägare som letar efter sin mor. Jag känner igen Han So-hee från tvserien My Name och hon gör en liknande roll här. Första avsnitten är verkligen jättebra men sedan verkar det som om de drar ut på den lilla handling de har och jag förlorar intresset något. Serien hade tjänat på att vara hälften så många avsnitt. Jag gillar blandningen av modet, arkitekturen och teknologin. Svärdbärande ronin, galna vetenskapsmän, pistolbärande kostymklädda köpmän, enkelt folk med enfärgade kläder. Bara dessa synintryck gör att första avsnitten är sevärda. Sedan bör väl sägas att det är en hel del grymma saker som utspelar sig på skärmen. Skaparna håller verkligen inte tillbaka i det vidriga Japan gjorde mot den koreanska befolkningen.
Det ska komma en till säsong, men det ska vara mycket till för att jag ska ta mig till den, men jag brukar å andra sidan sällan se mer än en säsong av en tvserie.
Netflix
Jag har börjat kolla på serier som Pachinko (Apple TV) och Song of the Bandits (Netflix) och alla har fått mig att inse hur jäkla lite jag vet om Sydkoreas historia. Song of the Bandits är i början av 1900-talet och Pachinko sträcker sig över flera generationer när Japan höll Korea i ett järngrepp. Gyeongseong Creature utspelar sig i slutet av andra världskriget med japanerna i rollen av ockuperande nazister med sin egen Mengele. Koreanerna är såpass förtryckta att de knappt får behålla sitt eget språk. I detta kaos finns en panthandlare som livnär sig på sina landskamraters lidande och en prisjägare som letar efter sin mor. Jag känner igen Han So-hee från tvserien My Name och hon gör en liknande roll här. Första avsnitten är verkligen jättebra men sedan verkar det som om de drar ut på den lilla handling de har och jag förlorar intresset något. Serien hade tjänat på att vara hälften så många avsnitt. Jag gillar blandningen av modet, arkitekturen och teknologin. Svärdbärande ronin, galna vetenskapsmän, pistolbärande kostymklädda köpmän, enkelt folk med enfärgade kläder. Bara dessa synintryck gör att första avsnitten är sevärda. Sedan bör väl sägas att det är en hel del grymma saker som utspelar sig på skärmen. Skaparna håller verkligen inte tillbaka i det vidriga Japan gjorde mot den koreanska befolkningen.
Det ska komma en till säsong, men det ska vara mycket till för att jag ska ta mig till den, men jag brukar å andra sidan sällan se mer än en säsong av en tvserie.
Last edited:
Rickard
Urverk speldesign
...och tyvärr har ingenting ändrat senaste 150 åren så serien förklarar även läget i USA idag.
Glömde nämna detta.