Skuggvarg said:
Fast jag önskar ju då att spelaren tar kontroll över rollpersonen ur just ett in-character-perspektiv, snarare än ett metaperspektiv.
Fast det vill ju jag också - men jag skiljer på "medan vi spelar" och "när vi inte spelar". Utanför spel kommer jag ju ändå inte att känna någon inlevelse, så vad är syftet med "realism" där?
Skuggvarg said:
Jag ser ändå inte poängen med att spelarna får total kontroll över sina rollpersoners skapande.
Det leder till spelare som har lättare att kännas inlevelse i sina karaktärer; mindre friktion när man går in i rollen helt enkelt.
Plus att alla inte känner att man har lika kul oavsett vilken rollperson man spelar - jag är säkert en dålig och svag människa för det, men jag är otroligt kräsen i vilka rollpersoner jag faktiskt tycker att det är givande att spela. Då behöver jag ha, inom systemets ramar, kontroll över karaktärsskapandet. För mig tar det
tid att skapa ett koncept jag står ut med att spela i fler än något spelmöte. Annars tröttnar jag, och vantrivs - och om jag som spelare vantrivs så är det något skevt. Jag har vettigare saker att göra med min tid än att spela en karaktär jag inte får ut något av att spela, liksom.
Skuggvarg said:
Apropå min jämförelse med den rike, intelligente adlige atleten kontra bonnlurksstackarn, så skulle jag i ett poängbaserat kontrollsystem aldrig någonsin acceptera att få mer eller mindre poäng att bygga "gubbe" för än någon annan spelare. En sådan orättvisa skulle jag direkt göra uppror mot.
Du menar på samma sätt som jag gör direkt uppror mot alla försök att låta min personliga otur ligga mig till last? Det är
precis lika orättvist, med skillnaden att med poäng så kan man i spelgruppen komma överens om huruvida man är intresserade av att ha en orättvisa inom gruppen eller inte. Med tärningar blir det
alltid orättvist, och ett snabbt och säkert sätt att få mig att lämna spelbordet är att tvinga på mig en karaktär som på grund av slumpen blivit mycket sämre än övriga spelares rollpersoner.
Skuggvarg said:
Jo, jag tycker faktiskt det är mer realistiskt att styra upp rollpersonen tidigare, för det är verkligen inte realistiskt att skapa sin rollperson helt efter eget tycke och själv skapa ett eventuellt motstånd och eventuella hinder denne person har haft.
Det får du tycka hur du vill om, men du har egentligen inte presenterat några argument utöver "för att jag tycker så". Det är helt enkelt inte realistiskt att slumpa fram sin karaktär, skulle jag säga, eftersom - som sagt - ingen av oss är framslumpade.
Och
om man nu går simulationsvägen och säger att spelaren inte ska ha kontroll över något rollpersonen inte har kontroll över, även utanför spelet, så följer alltså att du inte låter spelarna vara med överhuvudtaget - alla beslut rollpersonen fattar gör den ju baserat på sina tidigare erfarenheter, det är ju en helt automatisk process.
Det är helt enkelt en gränsdragningsfråga, och var5t gränsen ska dras är inte självklart. Att spelarna öht går in och styr är ju orealistiskt, men hur mycket av denna "orealism" står vi ut med? Då kommer frågan -
vad är det spelarna vill få ut av att spela rollspel överhuvudtaget? För mig är en väldigt stor del just inlevelsen, och för mig dödar slumpen inlevelsen fullständigt. Den orealistiska slumpen i karaktärsskapandet förstör alltså mitt rollspelande, på flera plan.
Skuggvarg said:
Spelarna är inte medmanusförfattare.
Jo. Antingen det eller så blir de bara passiva åskådare.
Skuggvarg said:
Jag gillar också system som underlättare inlevelse och jag gillar både realism och enkelhet, men jag tror att vi tänker på olika sorters system, eller snarare att du tror att mitt system skulle vara mer styrt än det faktiskt skulle vara.
Ditt system lämnar min karaktär över till slumpen, en kraft jag av erfarenhet vet motarbetar alla mina försök att skapa spelbara rollpersoner.
Skuggvarg said:
Återigen, mycket handlar också om hur man ser på rollpersonen, och vissa vill att rollpersonen ska vara något man själv har kunnat styra upp till 100% men jag vill alltså ha lite mer in character-spelande.
Jag vill ha 100% in character-spelande. Medan man spelar.
Skuggvarg said:
Kanske för att jag själv upplevt det, med positiva erfarenheter. Och ärligt talat...hur mycket orkar man egentligen bry sig om vilken ögonfärg och hårfärg ens rollperson har?
Tja, du gör det tydligen inte. Jag lägger ner stor energi på att fundera ut kläder, hårfärg, anletsdrag, röst, kroppsbyggnad, ögonfärg etc så att de passar mitt koncept. För mig är det, tillsammans med byggandet av bakgrund och kontaktnät, det som är själva karaktärsskapandet. Pillandet med siffror är sekundärt.
Skuggvarg said:
Det är det enda synliga på rollpersonen man aldrig skulle kunna påverka i mitt system, och namnet då. Det, å andra sidan, vill man förstås påverka själv, men det är ju bara att kalla sig något annat. På hemorten kommer man ändå att vara känd som "Nisse med kniven".
Öh, say what? Du vill inte ens låta en bestämma vad man ska
heta?
Nånstans här undrar jag om inte du egentligen är ute efter den där helt autonoma rollspelsmaskinen, som agerar helt utan både SL och spelare. Särskilt när jag ser högre upp i tråden att du vill att SL's respons
också ska skapas av systemet... Det känns som att du vill bygga bort allting ur själva rollspelandet, så att spelare och spelledare knappt har något kvar alls att bestämma över.
Vilket, såklart, vore helt realistiskt, eftersom riktiga människor inte styrs av spelare och spelledare.