Vad är den tanke ni läst om rollspel som varit längst från er egen åsikt?

hedmeister

Kollegiemagistrat
Joined
15 Oct 2021
Messages
367
För att återanknyta till ursprungsfrågan så tror jag att ganska mycket av de påståenden jag hört om hobbyn som jag absolut inte håller med om har varit ganska lika det ovan, dvs något slags extrema påståenden som sällan har mycket med verkligheten att göra, ivf inte utanför en viss grupp eller några få spelmöten. Typ ”man får inte spela rollpersoner som är smartare än spelaren”, ”spelledaren är allsmäktig”, ”alla rollspel blir bättre om man tar bort SL”, ”improvisera aldrig” etc.
Det är nog det jag tänker också. Dock kan dagens sociala mediers spridning av människors personliga åsikter ge en falsk eller åtminstone skev avspegling av en allmän opinion. Ta t.ex. diskussionen om bleed här på forumet jämfört med den (i vissa delar av den) US-amerikanska diskursen, eller skräckhistorier från denna subreddit, där jag ofta stöter på begrepp som murderhobos, minmaxers och "it's what my character would do", något som verkar vara ett vanligt drag i många människors bordsrollspelserfarenhet, men som jag aldrig stött på i vuxen ålder.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,085
Location
Ereb Altor
Ah, då förstår jag. Hade varit intressant att höra i en annan tråd vad du tycker du får ut av en setting och inte en kuliss.
Jag har redan skrivit det inlägget här:
 

hedmeister

Kollegiemagistrat
Joined
15 Oct 2021
Messages
367
Om du tycker det funkar bra med att spela på distans ska du självklart göra det. Själv föredrar jag inget spel alls framför spel på distans.
Tyvärr kommer det nyligen inrättade Statliga Rollspelsverkets utredning om rollspelares egna preferenser ut i dagarna, och jag måste göra dig besviken; där står inget om att man ska få spela som man själv föredrar bara för att "det är kul"! Om du fortsätter insistera på den extremlibertarianska åsikten måste jag be dig lämna in dina tärningar till din lokale rollspelsinkvisitor.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Tyvärr kommer det nyligen inrättade Statliga Rollspelsverkets utredning om rollspelares egna preferenser ut i dagarna, och jag måste göra dig besviken; där står inget om att man ska få spela som man själv föredrar bara för att "det är kul"! Om du fortsätter insistera på den extremlibertarianska åsikten måste jag be dig lämna in dina tärningar till din lokale rollspelsinkvisitor.
Jäklar också, jag fick muta ett oräkneligt antal byråkrater för att få tillbaka licensen förra gången det hände 😁
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,604
Folk som spelar utan setting. Det är ju som att äta utan mat! Jag fattar inte! ;)
Är det publicerad setting som avses? För annars är det helt obegripligt. Det vore som att spela utan system (man kan spela utan regler; man kan inte spela utan system).
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Vad har du stött på för åsikt om rollspel som fått dig att känna som jag gör om detta?
För min del är det nog att det finns så många tvärsäkra åsikter - aldrig färdigskrivna äventyr, bara gedigen setting, alltid blorb, bara samberättande, läser aldrig mer än 20 sidor etc. Alltså jag fattar väl grejen rent intellektuellt, kul att man hittar sin nisch, men jag har svårt att personligen ta in ensidigheten i det och har än så länge inte stött på någon spelstil eller typ av spel som jag skulle vilja stanna kvar i tills vidare. Jag gillar liksom både Mörk borg och The One Ring, vilket ibland känns som orimligt udda.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Vad är den tanke ni läst om rollspel som varit längst från er egen åsikt?
På ett personligt plan är jag personen som alltid (nåja, nästan iaf) svarar mellan 2-4 på rankingsfrågor mellan 1-5. Därför tycker jag att "kant-åsikter" ofta är märkliga. Hur kan man inte gräva fram någonting att ifrågasätta som gör att du inte hamnar i någon ände av skalan liksom? Så när någon skriver "spelsätt X är dåligt", "rollspel Y är BÄST" eller liknande så ryser jag alltid lite inombords. Du kanske inte gillar spelstil X, och är det inte uppenbart att olika rollspel är bra på olika saker, men att rollspel Y resonerar bra med just din spelstil?

Att ta ett rollspel med förenklat sett tre färdigheter, Slåss/Smygighet/Övertala typ, och sen som spelgrupp säga att man ska rollspela ut allt socialt. Skitbra om det är synkat med spelgruppen förstås, men en rollperson sa la all exp på Övertala är ju mycket sämre nu eftersom de andra färdigheterna kommer rullas för. Byt regelsystem. Det här gäller alltså inte bara mitt exempel utan folk som väljer ett spel som inte matchar hur de spelar. "Vi kör DnD5 men har aldrig strider utan bara palatsdrama". Det är väl ok för mig, men varför inte ta ett system som stöttar er i er spelstil istället?

Och sista gnället är på DnD-strid-optimering. "Men om du kastar den här magin och du smyger fram två rutor och så gör jag en great cleave på orchen till höger och så tar vi en short rest sen och...". Bra att ni har kul, men bespara mig.

Tillägg: Håller med Bifurs inlägg här ovanför jättemycket!
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,740
Location
Helsingborg
Min är folk som aktivt väljer att inte spela andra system än ett. Jag må vara en som spelar många olika system, men det har också lärt mig att olika typer av spel passar till många olika spel – och att det är ganska lätt att sätta sig in i ett system. Speciellt när de har saker gemensamt; att gå från CoC till The Troubleshooters och DoD så finns det mycket likheter, för alla är byggda på BRP, eller som att gå mellan olika YZ-spel.

Men så finns det de som bara spelar ett spelsystem/ett spel. Det är en sak om det är av praktiska skäl (man är ny, man har inte råd att köpa nya spel eller att man bara inte hunnit), det är fine. De jag tänker på är de som är så fästa/besatta vid ett system att de gör allt i det. Tyvärr ganska vanligt bland DnD-spelare, som kan vara väldigt fast i det. Har hört de berätta om hur de gör en "homebrew" av systemet för att passa så andra typer av genrer där jag tillslut börjar känna "men varför använder du det här systemet?" Men när man säger det får man höra hur bra det systemet de använder är…
När jag hör åsikten att d20 passar till allt (eller för den delen "Det finns en GURPS för det") så finns det en liten Cato den Äldre inom mig som skriker "för övrigt anser jag att DnD måste förgöras!" i frustration.

P.S: Eller "Jag kan bygga ett PbtA hack för det".
 
Last edited:

Gabrielle de Bourg

Gör nördiga grejer
Joined
5 Feb 2018
Messages
1,398
Hör inte till något särskilt system men för mig skulle det väldigt mycket till för att jag skulle köra rollspel på distans. En så otroligt står del av vad jag tycker om med rollspel handlar om att ett gäng vänner befinner sig på samma plats, umgås och spelar ihop.
Nu började köra det en del under corona och även om jag föredrar att spela ihop på samma plats har jag ändå börjat få mer uppskattning för det nu. Det är ju lite att vänja in sig vid och framförallt behövde jag göra det lite mer för att bli bekväm med det. En av de stora var ironiskt nog bara att vänja sig vid att umgås på distans. Efter tre år där jag haft både videomöten, distansfikor och minst en fest på distans har jag bara kommit in i umgänget över distans och då kände jag mig mer bekväm att spela på distans också.

Några av mina bästa upplevelser var faktiskt på distans, t ex när jag spelade Skrômt på distans med mina GothCon-vänner och att spela så att alla hade en chatt tillgänglig var extremt smidigt i ett spel där hemligheter spelade så stor roll.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,587
Några av mina bästa upplevelser var faktiskt på distans, t ex när jag spelade Skrômt på distans med mina GothCon-vänner och att spela så att alla hade en chatt tillgänglig var extremt smidigt i ett spel där hemligheter spelade så stor roll.
Vi hade samma upplevelse när vi spelade Svenska kulter-rollspelet; att det var guld värt att det var så smidigt att chatta mellan spelarna och mellan spelare och SL. Ibland hörde man ett "euww" när någon fått en otäck, men stämningshöjande, bild skickad till sig :D
 

Anthrox

Tunnelseende bybo av oanade proportioner.
Joined
8 Jun 2017
Messages
4,365
Vad har du stött på för åsikt om rollspel som fått dig att känna som jag gör om detta?
I kommentarerna till Avatar-rollspelets KS slank det in en snubbe som beklagade sig över att det inte var ett Riktigt rollspel™, utan ett glorifierat improvisationssystem för att skapa berättelser.

Behöver väl kanske inte ens nämna vilket spel som personen ansåg vara ett riktigt rollspel.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,536
Location
Göteborg
På ett plan vill man ju svara "90% av det som skrivs på det här forumet", men det är inte riktigt sant. Och det finns ju lite olika sätt att tänka här. Det finns flera spelstilar som är väldigt väsensskilda från min egen, men som jag förstår och där jag kan se var det roliga är. Mördarlodisar och minmaxande kan jag absolut förstå, och jag har spelat både OSR och DnD4 själv och tyckte att det var ganska kul. Jag har noll problem med att fatta den spelstilen; det är ju som att spela Carcassonne eller så; inga konstigheter. Allting som @krank tycker i rollspelsväg är typ raka motsatsen till mina egna åsikter. Allt han tycker är kul tycker jag är tråkigt, och allt jag gillar hatar han. Men han är också en av de jag respekterar mest på forumet, för han vet vad han gillar, han kan förklara det väl och han bygger sina spel och sin spelstil på att uppnå det. Det är fett med ball. Blorb fattar jag helt och fullt vad grejen är; det har Sandra förklarat väl.

Det jag har svårast att fatta är vanligt tradspelande. Efter alla dessa år kan jag fortfarande inte fatta vad folk håller på med när de spelar Fria ligans spel eller typ Neotech. Alltså, jag menar inte att de spelar fel eller att det är dåligt. Jag kan bara inte förstå aktiviteten i sig. Det är för mig ett virrvarr av självmotsägelser och förvirring. Det är korvtårta med en massa ingredienser som inte passar ihop och folk säger "Men det är ju det som är det göttiga". Att man liksom försöker att klara äventyret, men man ska inte försöka klara äventyret. Att man ska ha en spelledare som ska leverera en ball (och på förhand skriven!) berättelse, men man ska inte styra vart rollpersonerna går, förutom att typ det ska man, men spelarna ska inte märka det. Och så är det viktigt att rollpersonerna kan dö och att det är farligt hela tiden, av någon anledning, men det är också viktigt att rollpersonerna inte dör, för det är inge kul. Att man ska leva sig in i rollpersonen och rollspela hens personlighet, men man ska använda spelarens intelligens för att lösa problem, men det är viktigt att rollpersonernas färdigheter är avgörande och att man slumpar vem som vinner konflikter baserat på det. Typ.

Det är för mig mycket mer mystiskt än minmaxande mördarlodisar. Det fattar jag absolut varför folk vill spela.

EDIT: Återigen, jag kan respektera det och tycker inte att det på något sätt är fel. Kan till och med beundra den sortens komplexa aktivitet som det är. Men jag fattar inte.
 
Last edited:

Gabrielle de Bourg

Gör nördiga grejer
Joined
5 Feb 2018
Messages
1,398
Vi hade samma upplevelse när vi spelade Svenska kulter-rollspelet; att det var guld värt att det var så smidigt att chatta mellan spelarna och mellan spelare och SL. Ibland hörde man ett "euww" när någon fått en otäck, men stämningshöjande, bild skickad till sig :D
Det har jag faktiskt börjat låna och använda även i spel IRL. Jag är ändå en spelledare som använder dator eller padda när jag spelleder, så jag har ju lätt att komma åt möjligheter att chatta och eftersom de flesta har en smartphone är det lätt att bara skicka ett mess. Framförallt är ju smartphones så förekommande att det går att ha dolda chattar, där de andra vid bordet inte fattar vad som händer!
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,085
Location
Ereb Altor
Jag gillar liksom både Mörk borg och The One Ring, vilket ibland känns som orimligt udda.
Jag tror inte att det är så udda. Jag tror dessutom att dessa "extremer" ofta är den kreativa riktningen en specifik spelskapare har (för tillfället). Som spelare är jag öppen för allt. Som SL är jag lite mer petig och som spelskapare är jag beredd att dö för mina ideal :) Ja, nu blev ju det där sista lite extremt men det fångar nog poängen väl.
 

hedmeister

Kollegiemagistrat
Joined
15 Oct 2021
Messages
367
jag kan respektera det och tycker inte att det på något sätt är fel. Kan till och med beundra den sortens komplexa aktivitet som det är. Men jag fattar inte.
Det enda rätta svaret! Genesis kanaliserar faux-Voltaire och säger "jag håller inte med om ditt sätt att spela rollspel på, men jag kan skriva ett långt inlägg på rollspel.nu för att försvara din rätt att spela korvtårta!"
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Nu började köra det en del under corona och även om jag föredrar att spela ihop på samma plats har jag ändå börjat få mer uppskattning för det nu. Det är ju lite att vänja in sig vid och framförallt behövde jag göra det lite mer för att bli bekväm med det. En av de stora var ironiskt nog bara att vänja sig vid att umgås på distans. Efter tre år där jag haft både videomöten, distansfikor och minst en fest på distans har jag bara kommit in i umgänget över distans och då kände jag mig mer bekväm att spela på distans också.

Några av mina bästa upplevelser var faktiskt på distans, t ex när jag spelade Skrômt på distans med mina GothCon-vänner och att spela så att alla hade en chatt tillgänglig var extremt smidigt i ett spel där hemligheter spelade så stor roll.
Jag är rätt avis på alla ni som tycker det funkar bra att spela på distans 🙂 För mig går det bara inte, samma sak med distans-fika, distans-aw och så vidare. Jag provade allt det under corona men jag tyckte liksom att för mycket av det som är roligt för mig försvinner då.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,184
Location
Rissne
Förr i tiden brukade jag känna så inför en massa olika spelstilar som ligger långt från min egna. Alltså typ mördarlodis-brädspels-D&D:ande och samberättar-indie-drama-friformande.

Numera känner jag ändå att jag har grepp om dem, även om jag såklart fortfarande inte föredrar dem själv (jag delar helt @Genesis bild av förhållandet mellan hans och min smak. Och jag hyser exakt samma respekt tillbaka).


På senare tid har nog de där overklighetskänslorna snarare uppstått när jag stött på någon som på ytan verkar ligga väldigt nära min spelstil, men där någon helt central grej skiljer sig. Två tydliga exempel jag minns; citaten är inte riktiga citat:
  • "Jag kör detektiv-mysterielösarspel, men SL bestämmer under tiden vi spelar vem som egentligen är skyldig; hen slänger bara ut lite ledtrådar som verkar skoj och så väljer hen den mest spännande teori vi spelare kommer med och bestämmer att den är rätt"
  • "Jag kör mordgåte-lösarspel men det finns inget egentligt svar och även om det funnits det så finns det inget sätt för spelarna att få veta det. De får, precis som i verkligheten, nöja sig med att hoppas att den tolkning de gjorde var rätt."
I båda de fallen blir min omedelbara känslomässiga reaktion… inte så konstruktiv. Jag får känslan av att något fint är förstört, att någon saboterar min spelstil, att någon har kul på fel sätt helt enkelt.

Sedan inser jag att det såklart bara är dumheter och att deras sätt att spela absolut inte har någon som helst påverkan på mitt spelande, ens om jag faktiskt haft en spelgrupp att spela med (och ork att spela).

Jag tror att just närheten är problemet. Helt irrationellt såklart, men nånstans har min hjärna fått för sig att jag liksom paxat och mutat in ett tryggt litet hörn, "mordmysterier i rollspel", där jag kan vara trygg och där allt funkar som jag vill. Jag brukade reagera likadant när folk hade (i mitt tycke) knäppa åsikter om rollpersonsinlevelse; på den tiden ledde det till att jag hittade på egna begrepp för att beskriva det jag höll på med så att jag inte behövde hantera att andra fanns i "mitt" utrymme. Numera är jag bättre på att hantera det.

Lite, i alla fall.

Tror jag.

(Men inte alltid)
 
Last edited:
Top