Mogger
Hipsteranka
Jag har under den senaste tiden utvecklat mitt rollspelande och hela min spelgrupp är lyrisk över att vi har slängt allt vad rälsning, sim, illusionism och problemlösning heter i papperskorgen. Jag förstår att folk spelar rollspel av olika orsaker, men jag är så förbannat nyfiken vad ni ser för fördelar i det spelandet som jag har förkastat. Trots allt är det ju så de flesta spelar. Jag brukar dessutom alltid ifrågasätta de som säger sig spela, och dessutom påstå göra så på ett sätt som främjar alla deltagare. Jag har oerhört svårt att sätta mig in i det. Vi spelade som sagt så under väldigt många år, men väldigt ofta uppstod problem. Främst gällde detta att jag som SL hamnade i en motsatsposition gentemot spelarna. För att behålla kontrollen över storyn tvingade jag storyn att följa den linje jag ville. Det innebar inte att den var linjär och förutbestämd. Jag var lyhörd och rättade mig efter spelarna. På mitt sätt. Det var fortfarande min story och även om spelarna ibland kunde inbilla sig att de var drivande, så var de drivande för att jag tillät det. Samma sak gäller det eviga utplacerandet av problem - klyftor som skulle överbryggas, lås som skulle dyrkas, vakter som skulle tystas o.s.v. Alla dessa problem hade syftet att ge mig nödvändig tidsfrist för att lista ut hur jag skulle kontrollera storyn. Ännu värre är det naturligtvis med problem som bara finns där, för att de ska finnas. Slutligen använde jag världen som mitt redskap för att påverka allt det här. Det funkar inte si och det funkar inte så, och den bor inte där och om han gör de så är han hos sin älskarinna som ni inte känner till för ni har inte spelat det deläventyret o.s.v. ALLA beslut jag tog skulle leda till det jag ansåg vara det rätta och jag var ganska duktig på det.
En one man show. Ett kontrollfreaks våta dröm.
Jag har aldrig spelat d20 i någon form. Där finns det, vad jag har förstått, visst spelarinflytande iom att spelaren tillåts taktiska val för att övervinna problem. Men storyn är antagligen uppbyggd på ett liknande sätt.
Så, vad är det som är så roligt med det här?
En one man show. Ett kontrollfreaks våta dröm.
Jag har aldrig spelat d20 i någon form. Där finns det, vad jag har förstått, visst spelarinflytande iom att spelaren tillåts taktiska val för att övervinna problem. Men storyn är antagligen uppbyggd på ett liknande sätt.
Så, vad är det som är så roligt med det här?