Skapandet!
På ett eller annat sätt skapar man ju alltid i rollspel.
Man skapar en historia tillsammans, man skapar en fantasiupplevelse, en film i skallen tillsammans. Man upplever spänningen utanför vardagen som man tillsammans har skapat, och det är underbart. Den fiktiva världen, så som i rollspel eller i en bra bok - det är underbart, det nya, det fiktiva, det gemensamma.
Och självklart utmaningen med det hela...
Skall försöka förklara:
En SL skapar t.ex. scenarion, platser, karaktärer, händelser, prylar, regelsystem, och en massa annat.
En spelare skapar sig en omgivning, karaktärer, en historia etc.
Jag älskar att skapa!
Jag skriver egna noveller, försöker nu med en bok. Jag skriver egna rollspelsvärldar, jag älskar att skapa intressanta RP's liksom SLP.
Att skapa egna fiktiva saker och få den så roliga och intressanta som möjligt, det tycker jag är underbart!!!
Det är ju liksom en utmaning, hur långt kan man pressa fantasin, och hur långt kan man gå och samtidigt behålla en sorts fiktiv trovärdighet och kvalitet?
Utmana sig hjärna på alla plan, och sedan kunna gå in i detta och vara där och göra det man skapat, det är fantastiskt.
Skapa, tänka, filosofera, klura... Smäll ihop det, för mig handlar rollspel mycket om det.
Sedan är det ju självklart så underbart att spela det man skapat:
Att skådespela en roll väl, att vara intressant för motspelaren och det, det är ju också underbart.
Kanske är jag inte killen som är så duktig på teater, jag kanske inte gråter så ofta etc. med en roll. Men jag försöker ändå att skapa något en bra, en trovärdig roll, med sitt beteende, sätt att tänka, känslor, egenheter etc. och att sedan försöka att så gott jag bara kan, vara den rollen. Dock är väl detta egentligen samma sak som jag sammanfattat allt detta - att SKAPA!
