Det jag primärt tycker funkar dåligt i rollspel är:
- Bakgrundsdetaljer. Att bara låta härskarringen ligga på ett bord bland andra prylar, att någon i förbigående bär en skum amulett, att statister i bakgrunden gör saker, etc. I rollspel hamnar allt i spelarnas fokus så fort man beskriver det, medan visuella medier har privilegiet att kunna bombardera en med information som tittaren själv måste sortera i prioritetsordning. En av de mest fantastiska grejer jag sett är liksom mayadrottningens uttråkade blickar i människoofferscenen i Apocalypto; många rentav missar det säkert, den är en ren bakgrundsgrej, men för mig är det en detalj som hintar om en helt annan ståry under filmens ståry, får världen och människrona i den att kännas levande och djupa. That being said, det finns en hel del tekniker för att -öka- effektiviteten hos sådana här grepp i rollspel, som vi flitigt har diskuterat i rollspelsteorigruppen i Malmö, så jag betraktar inte egentligen bakgrundsdetaljproblematiken som särskilt allvarlig.
- Heists, flykter från kollapsande tempel, och dyl. Dvs scener som går ut på suspense genom tidspress. Usch vad jag tycker de funkar dåligt i rollspel. Men! Jag tycker å andra sidan de funkar dåligt i alla andra medier också. Återigen finns dock tekniker för att begränsa problemet.
Nej, rollspels stora brist för mig är något som är både en styrka och en svaghet, men som många av oss rollspelare inte verkar göra till den styrka det kan vara, nämligen det icke-visuella berättandet. Jag kan sakna som tusan i rollspel det här att få visa upp exakt hur en karaktär ser ut, gräva ned mig i vilken frisyr hen har, få alla detaljer i monsters balla design, frossa i vackra klänningar och koola vapen och you name it. Eller att få visa upp storslagna visuella visioner av alla de slag; landskap, fenomen, masscener. Detta är saker man aldrig kan få fullt ut i ett icke-visuellt medium, och som det gör rollspelsmediet en björntjänst att överfokusera på eftersom det boggar ned narrativet.
Men varför inte fokuseras på styrkorna i detta istället? Vi kan i rollspel beskriva nivåer av surrealism som inte ens Junji Ito hade kunnat konceptualisera. Och vi kan göra finurliga, stämningsfulla beskrivningar som får oefterhärmliga bilder att uppstå i spelarnas huvud. Skit samma sedan om de måste bråka i tusen år om huruvida balrogen hade vingar eller ej.