Nekromanti Vad funkar inte i rollspel?

[Voldstagg13]

Med rätt rollspel (eller spelgrupp/spelledare...) skulle man kunna göra som att ha musik-tema för saker, man pausar och kör ett filmklipp för stämning och gestaltning, bara kortare saker och helst inom genren.

 

[Genesis]

Rapp, bra dialog är lite av en dröm för mig att få till i rollspel. Alltså, det kan absolut hända och det är fantastiskt när det händer, men det är främst en funktion av spelarskicklighet. Jag älskar den biten av spelandet, men vet att andra inte gör det, och inte känner sig så bra på det. Så ett spel som kan få spelare som inte känner sig så bra på att kläcka tuffa oneliners att göra just detta är lite av en dröm för mig. Jag har märkt att en hel del kan göras genom att sätta regler för hur spelarna får prata (som i Prosopopée och Nerver av stål, de två mest stämningsfulla spelen jag spelat), men det känns som att det fortfarande finns mycket utrymme för vidareutveckling här.

 

[Lupus Maximus]

När TV var nytt gjorde man tydligen programmen som man gjorde radio-program, men med bild.

Ett av de få datorspel jag har känt mig stressad och jagad i var Borrowed Time, vilket är ett textäventyr.

Den lärdom jag drar från de två punkterna är; när man byter medium behöver man byta metoder och nya sätt att tänka. Rollspel är varken böcker, radio eller tv. Men biljakter, styrda uppdrag, förhör, och vad vi nu kan tala om kan funka i rollspel. Men under helt andra villkor. Så från min synvinkel är frågan felställd; det är inte "vad funkar inte", utan "vilka sätt kan man få X att funka i rollspel."

 

[zonk]

Lupus, Ja var inte dörren öppen innan, så är den det nu, i varje fall..

Voldstagg, bakgrundsmusik kan vara grymt nice ja. Inte bara för spelarna, utan även för mig som SL, hjälper mig att hitta till stämningen. Svårare däremot med landskaps-snuttar känner jag. Jag hade nog kunnat köra det för säg, en postapoc-grej, men fantasy.. hmm, jag vet inte. Jag såg iofs nån tråd där nån dumpade foton från helt fantastiska platser, ren natur då alltså, det kanske kan funka?

 

[Zire]

Splittra upp gruppen tycker jag fungerar dåligt i rollspel eftersom vissa deltagare blir satta åt sidan ett tag. Och dessutom kommer de att antingen behöva rollspela att de inte känner till information, eller värre, lämna rummet och hitta på något annat för att inte höra för mycket.

Sedan tycker jag att plot twists blir något annat i rollspel. Man kan för all del använda dem, men eftersom "åskådare" och huvudperson är samma sak i rollspel, så är det (imo) inte lönt att försöka göra ett dramatiskt avslöjande på samma sätt som i en bok eller film, eftersom man inte har ett manus som kan styras till punkt och pricka. Risken är överhängande att spelarna inser twisten innan den dramatiska vändpunkten. (Och ännu värre är om någon börjar försöka övertyga de andra om att denne faktiskt innan förstod vad som skulle hända.)

 

[zonk]

Ja, splittra gruppen undviker jag verkligen, det är sjukt drygt. Jag hade nog övertalat spelarna att låta bli om de ville göra det. Möjligen får övriga spelare hålla för öronen så länge eller gå ut fem minuter, det är max.

& Fan jag har just bränt mig på en plot twist! Det stämmer fan till punkt och pricka, det där. Det blev inte alls en cool reveal, det blev bara "hm jaha".

En annan sak som jag tycker kan funka kasst är dilemman. Det blir lätt lite krystat och irriterande, och en grej som SL tycker är kul, men spelarna bara hatar. Om de ska vara med, måste de verkligen komma naturligt ur grundpremisserna.

 

[Genesis]

Okej, jag vet att jag är tjatig, men jag måste återigen påpeka hur spelstilsberoende detta är. Så:

Att dela på gruppen inte bara funkar, det är nästan obligatoriskt. Jag har varit med om väldigt få scener som funkat med samtliga rollpersoner närvarande. De flesta scener bör bara ha två rollpersoner i sig, men scener med en eller tre funkar också. Fler än fyra rollpersoner närvarande samtidigt blir nästan garanterat dåligt, utom i sällsynta fall, och även fyra är generellt för mycket. Bättre då att hitta en anledning till att någon av dem inte är närvarande.

Intrigvändningar funkar också jättebra i rollspel. Faktum är att jag tycker att de funkar bättre i rollspel än i film eller böcker. I statiska medier finns det alltid en risk att man antingen inte fattar vändningen för att man missat något tidigare, eller att man insett det långt i förväg. I rollspel inträffar detta mycket mindre, eftersom alla bygger upp berättelsen tillsammans och är på samma sida, så att säga. Och eftersom man inte har en förskriven berättelse utan låter saker och ting utveckla sig naturligt så kommer vändningen nästan alltid att kännas överraskande. I ett färdigt scenario kan jag se att det blir svårt, men i improviserat spel är det mycket lättare att få till. Nerver av stål levererar i princip alltid minst en välplacerad intrigvändning när jag har spelat det.

 

[Ymir]

Rapp, bra dialog är lite av en dröm för mig att få till i rollspel. Alltså, det kan absolut hända och det är fantastiskt när det händer, men det är främst en funktion av spelarskicklighet. Jag älskar den biten av spelandet, men vet att andra inte gör det, och inte känner sig så bra på det. Så ett spel som kan få spelare som inte känner sig så bra på att kläcka tuffa oneliners att göra just detta är lite av en dröm för mig. Jag har märkt att en hel del kan göras genom att sätta regler för hur spelarna får prata (som i Prosopopée och Nerver av stål, de två mest stämningsfulla spelen jag spelat), men det känns som att det fortfarande finns mycket utrymme för vidareutveckling här.

Ett spel som verkar låna sig väldigt väl till bra dialog är Sagas of the Icelanders. Vi har bara haft två spelmöten hittils i vår Sagas-kampanj, men är det något som stått ut är det hur awesome dialogen blivit, både från spelledarpersonernas och rollpersonernas sida. Jag tror orsaken är att den vikingatida kärvheten, ödesmättnaden och svarta humorn är väldigt färgstark och lätt att ta till sig, och därmed lätt att anamma även i improviserad dialog.

 

[zonk]

Genesis - Den öppna dörren, 1 - 0

En annan grej som jag tycker sällan brukar funka* bra är att ha starka SLP som åtföljer RPna och har likartat mål. Det blir alldeles för lätt så att spelarna antingen surar över vad de uppfattar som SLs favoritelev, eller bara börjar fråga SLPn vad de ska göra i tid och otid. Ska man ha med kraftfulla SLP i rollpersonernas närhet nån längre tid, känns det som det behövs någon intrig, som får dem att inte helt luta på sig varann, som håller det hela levande, så RPna inte fråntas sin unika roll. En annan metod är att göra SLPna dugliga i någon aspekt, men helt odugliga i andra (bra på strid eller magi, men oduglig på att tänka eller ta initiativ, eller väldigt godtrogen, e.d.)

* jag hoppas att det vid det här laget är underförstått att jag talar utifrån min egen spelstil och mina egna regler, och inte gör anspråk på att tala om Den Enda Sanna Vägen Att Spela Rollspel..

 

[JJoghans]

Jag måste vara lite "bass ackwards" och lägga stämningsmusik till saker jag inte tycker funkar sådär strålande i rollspel (jag vet att många gillar det, och har noterat att det nämnts i positiva ordalag här ovanför). För mig skapar det påtagligt ofta en off-känsla, och ännu värre är det om jag som SL måste sitta och tajma musikstycken till händelser i spelet. Usch. Jag fasar för att jag någon gång ska tvingas uthärda förinspelade uppläsningar av blocktext med dramatisk musik till. >_<

Jag skulle kunna tänka mig att använda ett "intro" och ett "outro" för att sätta stämningen före och efter sessionen, men absolut inte under själva spelet.

 

[Genesis]

Jag måste vara lite "bass ackwards" och lägga stämningsmusik till saker jag inte tycker funkar sådär strålande i rollspel (jag vet att många gillar det, och har noterat att det nämnts i positiva ordalag här ovanför). För mig skapar det påtagligt ofta en off-känsla, och ännu värre är det om jag som SL måste sitta och tajma musikstycken till händelser i spelet. Usch. Jag fasar för att jag någon gång ska tvingas uthärda förinspelade uppläsningar av blocktext med dramatisk musik till. >_<

Jag skulle kunna tänka mig att använda ett "intro" och ett "outro" för att sätta stämningen före och efter sessionen, men absolut inte under själva spelet.

Det finns bra sätt att använda bakgrundsmusik, tycker jag. Intro och outro är fantastiskt och funkar väldigt bra. I Nerver av stål inleder man varje scen med lite smooth jazz, som går i ett par minuter, men sedan tystnar. Det funkar också bra. I Ribbon Drive är poängen att man ska anpassa spelet efter musiken, så då blir tajming inte ett problem. Till sist funkar det hyfsat så länge man har ganska lugn musik, för lugn musik i stressiga scener sabbar inte, men stressig musik i lugna scener är pest. Det är ungefär mina tips för att få bakgrundsmusik att funka.

 

[Organ]

För biljakter finns två bra spel. James Bond (jättejättebra och nervigt) och Spycraft (bra och taktiskt).

JB har jag koll på, men hur funkar det i spycraft?

 

[Rymdhamster]

Det här känns som en smaksak snarare än något som inte fungerar i rollspel?

men att säga att det "inte funkar i rollspel" känns inkorrekt.

Det var därför jag var extra noga med att skriva ut "jag tycker" (eller meningar med den betydelsen i alla fall) =)

Dessutom pratar du om stämning. Det gör inte jag. Eller rättare sagt pratar jag om det ur de väldigt specifika perspektiven spänning och mysterium. Utanför de två grejerna, för stämning överlag, så låter jag ofta metakunskapen flöda fritt då jag tycker det är ett bra och lättanvänt verktyg.

 

[Sapient]

Många filmer, framför allt actionfilmer, har ju strukturen typ actionscen->transport->actionscen->transport där transportsträckan måste ske på ett visst sätt för att actionscenen ska kunna hända och handlingen drivas framåt.

+Over 9000!!!1!

Det är precis det jag menar. Där finns inget problem med den rälsningen, för vi som åskådare är ändå 100% rälsade.

Men om det översätts till rollspel, så blir det otroligt lamt. (Eller riskerar att bli iaf. Det beror ju på spelgruppens och SLs mognad och förmåga att improvisera kring givna ramar...)

Det känns ganska mycket som det som OSR-bloggen "Hack & Slash" (och Beedo) kallar för "The Quantum Ogre". Dvs. du måste beröva spelarna val, för att få dem att följa "planen" - men du kan iofs låtsas som om deras val spelade roll, men det kommer bara att vara en illusion...

 

[Jocke]

För min grupp funkar stöten dåligt. Oavsett dom det är en regelrätt heist eller bara ett inbrott på ett lager. Vi har slutat planera och i stället kokat ner alla våra bryt till "vi smyger så långt det går, sen slåss vi".

 

[slanfan]

Jag gillar att spela min roll både stressad och rädd, så både biljakter och andra nerviga moment funkar fint rent "dramatiskt", men eftersom mitt tekniska val oftast är vilken hand jag rullar med så håller jag med om spelmekaniska problem.

Att ha livet som insats i situationer som slutligen handlar om ett tärningsslag* funkar överlag dåligt tycker jag. I vissa spel funkar det såklart bra, men i andra riktigt dåligt. Speciellt om det är något som upprepas ofta. Rollpersoner har sällan plot armor och det är inte alltid njutbart att förlora en rollperson. Om en å andra sidan har plot armour så är ju dessa situationer helt meningslösa (förutom att det är kul att spela stressad och rädd).

*hoppa mellan hus, klättra högt utan rep, desarmera en bomb eller what have you.

 

[Nässe]

Alltså man blir ju sjukt deppig av den här tråden, verkar ju inte som att något funkar i rollspel. Tycker ni tar upp exempel som förekommer hela tiden när man spelar.

Så min fråga blir vad ni menar med att det inte funkar?
Har ni inte kul?
Känns reglerna dåliga?
Blir det ett berättande istället för ett spel?

(En av de mest filmiska scener jag vet är när jag SLade bl.a. Måns i Burning Wheel över nätet och hans karaktär slog ihjäl några orker, hans tolkning av regelresultatet var grymt)

 

[luddwig]

Det är nog helt klart så att rollspel ligger närmare böcker än film, och att man trots detta nog lätt letar inspiration snarare i film.

Jag tycker att det fungerar utmärkt att hämta inspiration från film men då tänker jag på sådant som miljöer, karaktärsdrag och föremål. Intriger och händelser är annorlunda. För mig som spelar traditionellt och ofta sandboxigt handlar det där mer om att titta på förutsättningarna för intressanta handlingar, inte handlingarna i sig.

 

[zonk]

Nässe - Jag menar att det inte blir coolt som jag tänkt mig, utan haltar! Den där biljakten jag spelledde gillade iofs den ena spelaren åtminstone, men jag var inte nöjd med den. Det var inga meningsfulla val riktigt för den som körde, han bara reagerade på vad de snabbare bilarna gjorde, det fanns ingen rutt riktigt (färden gick över dynbeströdd öken). Så han fick försöka preja och lite sånt, medans den andre spelaren matade på med sitt pumphagel (vilket funkade bättre, han hade tydligare parametrar att förhålla sig till).

Det jag letar efter är saker som folk testat och som inte blivit som de skulle, och då ofta pga att rollspel helt enkelt är annorlunda som medium än det man inspirerats av.

 

[Nässe]

Nässe - Jag menar att det inte blir coolt som jag tänkt mig, utan haltar! Den där biljakten jag spelledde gillade iofs den ena spelaren åtminstone, men jag var inte nöjd med den. Det var inga meningsfulla val riktigt för den som körde, han bara reagerade på vad de snabbare bilarna gjorde, det fanns ingen rutt riktigt (färden gick över dynbeströdd öken). Så han fick försöka preja och lite sånt, medans den andre spelaren matade på med sitt pumphagel (vilket funkade bättre, han hade tydligare parametrar att förhålla sig till).

Det jag letar efter är saker som folk testat och som inte blivit som de skulle, och då ofta pga att rollspel helt enkelt är annorlunda som medium än det man inspirerats av.

Jag tycker det mesta fungerar i ett gemensamt berättande. Problemet uppstår ofta när man reglifierar händelsen för att få in " det kan misslyckas".