Nekromanti Vad tycker vi om varandras spel, egentligen?

[Simon]

Nej nej nej

När du nu flörtar med det antika så vill du väl inte släppa en godbit som ai-diftongen heller? Inte minst som du (väl?) vill att titeln ska associeras till de två första betydelserna som du anger (gudomlig kraft respektive gudomlig varelse). Och jag uppfattar den tredje betydelsen (ond ande --> demon) som något senare, och alltså inte med samma antika vibbar. Jag menar, Sokrates/Platon använder ordet daimonion för att beteckna den gudomliga gnistan i alla människor i skiftet fyra- till trehundratalet.

Om du vill ändra dai till de så kommer associationerna mycket mera gå till di onde, och då kan du nästan lika gärna byta ut titeln mot "Demon" och skippa diminutivändelsen.

Självklart är det här en smaksak, bara så att ingen tror att jag menar att jag har rätt eller så!

/Simon

 

[wilper]

Hehe.

/Rising
passar på att inflika att han inte vet tillräckligt om Höstdimma, men att han kommer bilda sig en åsikt så fort som Wilper går ut offentligt med att Vampire visst kan vara ett skräckrollspel. :^)

Kanske en tråd om forumittrivia kan vara på sin plats.

Och synd att du aldrig kommer att få stifta närmare bekantskap med Höstdimma.

 

[Targon]

Re: Jo jo jo

Tack för ett intressant svar. Jag har nu haft en natt på mig att begrunda det, men likväl kommit fram till att jag själv, personligen, köra vidare med ett senklassiskt uttal av alfa-iota som e:. Varför? Jo, det enkla svaret är att jag till själ och profession har mitt stora intresse i senantiken, och det är också i hög grad senantik kosmologi som präglar rollspelet Daimonion och dess grundstory. Bara av den anledningen är det mer adekvat att uttala Daimonion som De:monion, åtminstone för mig.

Utan att ha några djupare filologiska böjelser har jag denna morgon ägnat mig åt att kolla upp hur ordet listas i ett par olika grekiska ordböcker, bland annat stora Liddell/Scott, Arndt/Gingrich grekisk-engelska lexikon för nya testamentet och den tidigkristna litteraturen och Lampes patristiska grekisk-lexikon. Ordet används naturligtvis på en rad olika sätt. I stora Liddell/Scott talas om: 1. gudomlig makt, gudomlighet, 2. lägre gudomligt väsen, även använt för att beskriva Socrates genialitet, 3 ond ande (ex. Matteusevangeliet 7:22: "kai tw sw onomati daimonia exebalomen" = "och drivit ut demoner i ditt namn". Om man därtill kollar på användningen av ordet under den kristna senantiken listar Lampe följande betydelser: 1. ande, spöke; 2. geni (ex. om Socrates); 3. ond ande; 4. Djävulen, Satan. Därtill, i Arndt/Gingrichs lexikon hittar jag åtskilliga nytestamentliga belägg för att koppla daimonion till just onda demoner.

Inte minst utifrån den nytestamentliga användningen av ordet, har jag hela tiden framför allt, i användningen av ordet som titel på mitt rollspel, kopplat daimonion till betydelsen "di onde". Det verkar dock nästan som om ordet under klassisk tid hade en betydligt bredare betydelseram än vad som ordet fick under senantiken. I den kristna kosmologin under senantiken blev ju alla gudomligheter (exempelvis de gamla hedniska gudarna) som på ett eller annat stred mot den kristne Guden reducerade blott onda demoner, t. ex Origenes Contra Celsum 3:2, där det talas om judarna som ”were taught to view with contempt all those who were considered gods by the heathen, as not being gods, but demons, according to the declaration of the prophets, ’For all the gods of the nations are demons,’” Ordet daimwn, å andra sidan, verkar, om man läser Lampe, ha en mycket mer komplex betydelse. Men det verkar ändå tämligen solklart att både daimonion och daimon kan användas (och uppenbarligen användes) för att beteckna de mer eller mindre destruktiva gudomliga krafterna i kosmos och naturen, det som vi på svenska kallar onda andar eller rent av demoner. För att bestämma vad Tolkiens Balrog är för väsen, hade en klassisk/senklassisk grek kunnas använda både ”daimonion” och ”daimon”. Det är också, som sagt, denna betydelse jag är ute efter med titeln på mitt rollspel.

Så jag hade alltså lika gärna kunnat kalla rollspelet ”Daimon”. Men ärligt talat tycker jag dock att ”Daimonion” sitter bättre i munnen. Så i slutändan har du rätt: Självklart är det här en smaksak.

 

[Krille]

Re: Jo jo jo

"Men ärligt talat tycker jag dock att ”Daimonion” sitter bättre i munnen. Så i slutändan har du rätt: Självklart är det här en smaksak."

Jupp. Eller som du uttryckte det på annan plats:

 

[entomophobiac]

Re: Jo jo jo

Finns det inte ett problem med en smaksakstitel? Egentligen?

Om det finns öppenhet för tolkning så kan kosmologin lika gärna handlar om genier som onda andar eller rent av goda andar. Är en sådan "tvetydlighet" önskvärd från ett spel, eller tror du att spelet i sig kommer kunna hävda sig - oavsett namnet?

Personligen tycket jag att det verkar intressant, även om jag inte sett särskilt mycket från det.

 

[Olle Linge]

Re: Jo jo jo

Nu tror jag ju inte att problem är så stor som Simon säger. Jag menar om det skriva "Daimonion" är det bra tycker jag, då kommer jag aldrig tänka på demoner. Sedan hur det uttalas tycker jag spelar mindre roll; det är ingen som kommer följa din rekommendation ändå

Om du däremot hade bytt namnet till Demonion hade det varit värrre, då hade i alla fall jag, som inte kan någon grekiska/latin/whatever, direkt tänkt på Demoner (Simon says).

 

[Targon]

Re: Jo jo jo

Om det finns öppenhet för tolkning så kan kosmologin lika gärna handlar om genier som onda andar eller rent av goda andar. Är en sådan "tvetydlighet" önskvärd från ett spel, eller tror du att spelet i sig kommer kunna hävda sig - oavsett namnet?

Själv gillar jag tvetydigheter. "Daimonion" syftar för mig i första hand på de onda väsen som finns i princip varenda hörn av spelvärlden, dock mer subtilt än exempelvis i Diablo. Men ingenting hindrar egentligen att ordet "daimonion" även kan referera till den goda sidan av det osynliga, det högsta goda och dess serafer och andra ljusväsenden. Helt enkelt, att spelvärlden är fullständigt översållad av olika typer av andliga väsen som antingen är till gagn för människorna eller som förvandlar deras liv till ett levande helvete.

Ähm, geni-betydelsen kan i sin tur kanske referera till skaparen av rollspelet Daimonion.

 

[Targon]

Re: Jo jo jo

Sedan hur det uttalas tycker jag spelar mindre roll; det är ingen som kommer följa din rekommendation ändå

Alldeles riktigt! De som överhuvudtaget bryr sig kommer att uttala det precis hur de vill. Och det vare sig vill eller kan jag ha något emot.

 

[Simon]

Finemang!

Jag hör att du har ypperligt goda skäl göra som du säger!

Skönt i alla fall att du inte latiniserar det till Daemonion (Daemonium? Låter som en lokal!). Intressant att du transkriberar omega till w.

 

[Targon]

Re: Finemang!

intressant att du transkriberar omega till w.

Inte helt korrekt egentligen, men jag vet att det ofta används i nätsammanhang. Jag vågar alltså inte rekommendera det annat än på nätet eller i mail.

 

[Simon]

Re: Finemang! (OT)

Men det funkar ju. Själv har jag brukat använda å för omega och ä för äta (eta) eftersom de intuitivt gör skillnad mot sina korta varianter, men nu blev jag förtjust i w. Vad gör du med eta?

 

[Targon]

Pater hmwn (OT)

Vad gör du med eta?

Det blir nog h. Nedan har jag infogat Pater hmwn på transkriberad grekiska (Matt 6:9-13). Egentligen ser det helt ut.

pater hmwn o en tois ouranois
agiasqhtw to onoma sou
10 elqetw h basileia sou
genhqhtw to qelhma sou
ws en ouranw kai epi ths ghs
11 ton arton hmwn ton epiousion dos hmin shmeron
12 kai afes hmin ta ofeilhmata hmwn
ws kai hmeis afiemen tois ofeiletais hmwn
13 kai mh eisenegkhs hmas eis peirasmon
alla rusai hmas apo tou ponhrou

 

[Eksem]

Re: Vad mitt spel, egentligen heter?

"Mycket på grund av att jag mest verkar jobba för mig själv och åt mig själv."

Inget fel i det, väl?

Men jag skulle också gärna se något färdigt, för det jag orkat plocka upp från dina inlägg intresserar mig en hel del. Tyvärr är jag varken någon vidare spelskapare eller tålmodig läsare, så jag har inte gett någon feedback.

 

[Quadrante]

Re: Vad mitt spel, egentligen heter?

"Mycket på grund av att jag mest verkar jobba för mig själv och åt mig själv."

Inget fel i det, väl?

Men jag skulle också gärna se något färdigt, för det jag orkat plocka upp från dina inlägg intresserar mig en hel del. Tyvärr är jag varken någon vidare spelskapare eller tålmodig läsare, så jag har inte gett någon feedback.

Nej, det är inget fel i att göra åt sig själv, vilket jag nog kommer att fortsätta med, frågan jag ställde/er mig själv är väl om jag ska idas fortsätta publicera mig. Nog för att risken är stor att jag fortsätter att göra så. Tråkigt (för mig) att du inte kännt att du orkat replikera (nått av) mina inlägg.

Jag kan i och för sig både se och förstå att man inte svarar på dem, dels för att de inte har en uttalad (tydlig) frågeställning och att det i många fall varit längre textmassor.

 

[Illern]

Re: Vad tycker jag egentligen?

Illerns Terra Draconis är jag himla impad av, mest för att han så envetet och enträget har genomfört sin idé. Men jag vet inte om jag skulle spela det, kanske med han som spelledare?

Jag hade nog inte tyckt det hade varit tillräckligt roligt för att orka ända fram (och nu är jag nästan där) om jag inte hade haft en idé som jag ville genomföra.

Titta förbi Linköping så ska vi nog kunna svänga ihop något :-D

 

[Illern]

Terra Draconis: Annorlunda era än vanliga fantasyspel och skulle vara intressant för min del om jag fortfarande har svårt för fantasy

Kan väl säga lite samma sak om ditt spel, jag gillar det men det är inte riktigt min kaffekopp. Det är absolut inte Gevalia lättrost men lite som Maxwell House mörkrost när man vill ha Zoega's palzzo :-D

 

[Illern]

Terra Draconis: Jag är inte en antiknörd. Jag är inte förtjust i antiken. Romare är mest killar som Obelix snor hjälmar av. Inte riktigt kloka är de heller. Därmed ligger Terra Draconis rätt pyrt till som start - det är inte en miljö som jag vill spela i. Och det är synd, för Illern har lagt ner tokmycket jobb på sitt spel

Jo, jag har försökt skapa ett spel med en smak, inte bara ett kaffe utan det där kaffet, kanske till och med den där espresson lagad i den där espressokokaren. Jag håller med Obelix, de är inte riktigt kloka de där romarna ;-) men det finns en fascinerande utmaning i att spela dem med många totala likheter och olikheter med vår nutida värld.

Jag ska se om jag inte kan skaka ur mig ett omdöme om någon av dina skapelser också för där finns mycket jag gillar men som jag av någon anledning aldrig spelat...

 

[ironman]

Re: Aepigon betyder antagligen nå't...

Tja, varför kallar man ett spel Aepigon.
I spelvärlden finnsett dominant folk, vars adel är rätt kul. De är heltorsk på sin egen historia och älskar tragedier, och kan vältra sig i sina historiska olyckor. Alla teatrar spelar därför nästan uteslutande samma tragedier, och alla härmar alla. Och adelsmännen ropar med i alla repliker och gråter öppet åt föreställningens patos, ibland i flera dagar efter att de sätt den. Samtidigt gillar de att skratta, länge och högt. Precis som tragedierna upprepas, så är det ofta samma skämt man kan höra om och om igen. De menar att bara för att något är gammalt så har det inte förlorat sin poäng. Det går att skratta åt ett skämt hur många gånger som helst, så länge skämtet är roligt. Diktkonsten kallas sålunda aepigon.
Javisst, aepigon är en muckig stavning av epigon som betyder efterföljare eller efterapare. Vi har spelat fantasy i många år och gjorde ett eget spel efter eget huvud, men minnen från Ereb Altor, Trakorien och Döda skogen levde kvar i fantasin, så vad skulle vi kalla spelet. Det blev Aepigon, en liten blinkning till andra spel och en hänvisning till diktkonsten ovan. Men, det är klart, det kanske är ett rätt sunkigt namn, det är bara så förb...t svårt att komma på nåt catchy.
/Gab

 

[Simon]

Aj, e, i...

Well, jag tycker i alla fall att Aepigon låter bra. Men så är jag också en gammal antikfantast... Jag tror nog i alla fall att det kan vara kort nog för att det ska vara okej att man inte direkt ser vad det betyder.

Det enda är att jag spontant när jag såg ordet kunde jag inte bestämma mig om jag skulle uttala ae gammelklassikt (ajpigon) eller medeltida (epigon) eller rentav anglifierat (ee-pidge-on). Oavsett så föll inte betoningen sig naturligt nånstans.

Sen kom jag på varför!

E:et i början av epigon har aldrig skrivits ae! Början av ordet är ju det grekiska prefixet epi, som i epilog, epicentrum... (-gon kommer av verbet gignomai, men det säger jag bara för att skryta, det är inte så relevant just nu)!

På grekiska, därifrån ordet kommer, så hette det alltså epígonos, och på latin epigonus, i båda fallen med betoning på pi.

Vad är då poängen med allt detta? Jo, att om ni vill att namnet ska associeras till ordet epigon och betydelsen av detta men ha en mer arkaiserad variant, så kunde epigonos eller epigonus vara mer lämpligt. Självklart måste man inte göra så, men om ni fortsätter att använda Aepigon så är det bra att vara medveten om att ni då har hittat på ett ord helt själva, och då skulle det kunna ha nackdelen att det varken tilltalar dem som tycker att det ser "utomjordiskt" ut, eller har någon djupare lingvistisk poäng, annat än att ni tycker att det ser tufft ut.

Som sagt, bara för att vara medveten om vad det är man väljer...

Simon, lingvifilen

 

[Quadrante]

ok

När jag svänger förbi (om jag gör det) så hör jag av mig först