Vaga tankar om beskrivning och layout

[Genesis]

Bara en tanke som slog mig under diskussionerna om beskrivningar i tråden om stridsrundor och skådespel i tråden om skådespel. Det här är inte tänkt att vara någon sorts "rätt eller fel" eller liknande, mest en reflektion över preferenser. Min tanke är: Beskrivningar och skådespel i spelet är lite som layout och illustrationer i boken.

Alltså, de är till för att göra det snyggt och behagligt, plus att det har en viss roll i att överföra faktisk information. Men framförallt handlar det om att göra produkten som konsumeras till en estetiskt behaglig upplevelse. Det som slog mig var att många i dessa trådar verkade uttrycka åsikter om att beskrivningar och skådespel inte är något prioriterat eller viktigt när de spelar. Samtidigt upplever jag (säkerligen för att jag är i andra änden av skalan och man upplever alltid sig själv som en minoritet) att många tycker att det är viktigt med bra layout och snygga illustrationer i rollspelsboken.

För mig är det bakvänt. Som sagt, bara mitt perspektiv här nu! Men för mig är den estetiska upplevelsen av boken inte så viktig, eftersom den är en såpass liten del av rollspelsupplevelsen. Jag läser kanske boken en gång (förhoppningsvis slipper jag läsa den alls, utan kan lära mig spelet genom att spela det istället och behöver bara titta i den någon gång ibland för att påminna mig om någon regel). Upplevelsen av att läsa boken är en minimal del av min rollspelsupplevelse. Den är nästan ett avrundningsfel. Beskrivningar och skådespel, däremot, är att klä själva spelet, som i aktiviteten runt bordet, det vi faktiskt sysslar med, i en estetiskt tilltalande dräkt. Det är att göra spelet behagligt, vilket för mig är otroligt mycket mer centralt än att göra boken behaglig.

Och visst, jag har hört många säga att illustrationerna inte bara är där för att göra boken snygg, utan de innehåller även information och kommunicerar stämningen i spelet, men detsamma är ju sant om beskrivningar. Om inte mer så, eftersom vad kommunicerar stämning mer än beskrivningar?

För mig är det så konstigt att höra folk säga att beskrivningar och skådespel inte är viktigt för dem, eftersom det är närapå 100% av vad vi gör när vi sitter runt bordet. Det är som att höra någon säga "Dialog och skådespel är inte viktigt för mig när jag ser en teaterföreställning" eller "Hur blommorna ser ut är inte viktigt i en blomrabatt". Det är liksom det vi sysslar med som rollspelare, och att vara intresserad av rollspel utan att vara intresserad av beskrivningar och skådespel är för mig konstigt.

Det här var mest en reflektion, och ni är välkomna med era egna reflektioner. Det är inte menat som en kritik av någons preferenser, bara en bild av hur jag från mitt perspektiv finner det underligt att se folk skriva sådana saker.

 

[Sömniga Isaac]

Jag kan tycka beskrivningar är viktiga i rollspel, men än viktigare för mig är dialogen och samtalet som sker under spel. Att inspireras av varandra, ge och ta, utforska varandras föreställningar av skeendet i fiktionen. Rollspel är att lyssna, inte bara höra, och föra en aktiv dialog där jag leds in att utforska något tillsammans med den andre.

 

[Mogger]

Både skådelande, illustrerande och formgivning är hantverk. Bara för att jag ritar en gubbe är jag inte illustratör. Jag har inga sådana ambitioner eller för den delen hantverkskunnande. Jag är däremot formgivare. Jag kan formge allt från byggnader till tvättställ, professionellt. Och hjälpligt kan jag formge grafiskt material och böcker. Jag kan inte skådespela. Jag har heller inga ambitioner att skådespela.

Så när jag rollgestalter i rollspel så skådespelar jag lite lite som jag illustrerar när jag ritar en gubbe. Hade dugligt skådespelande varit ett krav för rollspel hade jag inte kunnat ägna mig åt det, för jag behärskar inte det. Om det räcker med att låtsas lite så är det lugnt. Men att kalla det för skådespeleri skulle jag aldrig kunna förmå mig till, lika lite som jag skulle kunna med att kalla mig illustratör.

Däremot tycker jag att det är viktigt att en kommersiell produkt når någon form av höjd. Om jag ska ta betalt för den. Annars hade jag inte kunnat med. Därför är layout viktigt. Det är inte viktigt i en gratis-PDF.

Det kanske har mer med min relativa blygsamhet att göra. Jag skulle ex aldrig kalla mig för författare, trots att jag har skrivit flera (rollspels)böcker. Men jag är inte författare. Och jag är inte skådespelare.

Däremot tycker jag att det muntliga i rollspel är viktigt. Oerhört viktigt. Men det är inte viktigt om jag är en trovärdig skådespelare eller inte (för det är jag inte, och vill inte heller vara).

 

[Rickard]

Rollspel är kommunikation. Hur kommunikationen sker, vare sig det är via mekanik, detaljerade beskrivningar av miljöer eller reaktioner på handlingar, är upp till varje spelgrupp och deras konventioner i hur de tror att rollspel ska spelas.

Men rollspel är först och främst kommunikation. Sedan har folk lagt andra saker ovanpå det, men utan kommunikationen hade vi inte haft ett spel.

Vi alla kan föra en dialog; det är något vi har lärt oss medan vi växte upp. Rollspel bara råkar göra ett spel av det.

 

[Sömniga Isaac]

Vi alla kan föra en dialog; det är något vi har lärt oss medan vi växte upp.

Vi lär oss alla tala och samtala, dialog är något helt annat har jag med åren lärt mig i studier av etik, pedagogik osv... Men det är en rejäl avstickare och vet att dialog i vardagen ofta likställs med samtal.

 

[Genesis]

Både skådelande, illustrerande och formgivning är hantverk. Bara för att jag ritar en gubbe är jag inte illustratör. Jag har inga sådana ambitioner eller för den delen hantverkskunnande. Jag är däremot formgivare. Jag kan formge allt från byggnader till tvättställ, professionellt. Och hjälpligt kan jag formge grafiskt material och böcker. Jag kan inte skådespela. Jag har heller inga ambitioner att skådespela.

Så när jag rollgestalter i rollspel så skådespelar jag lite lite som jag illustrerar när jag ritar en gubbe. Hade dugligt skådespelande varit ett krav för rollspel hade jag inte kunnat ägna mig åt det, för jag behärskar inte det. Om det räcker med att låtsas lite så är det lugnt. Men att kalla det för skådespeleri skulle jag aldrig kunna förmå mig till, lika lite som jag skulle kunna med att kalla mig illustratör.

Däremot tycker jag att det är viktigt att en kommersiell produkt når någon form av höjd. Om jag ska ta betalt för den. Annars hade jag inte kunnat med. Därför är layout viktigt. Det är inte viktigt i en gratis-PDF.

Det kanske har mer med min relativa blygsamhet att göra. Jag skulle ex aldrig kalla mig för författare, trots att jag har skrivit flera (rollspels)böcker. Men jag är inte författare. Och jag är inte skådespelare.

Däremot tycker jag att det muntliga i rollspel är viktigt. Oerhört viktigt. Men det är inte viktigt om jag är en trovärdig skådespelare eller inte (för det är jag inte, och vill inte heller vara).

Du har ju dock otaliga timmar av erfarenhet av att skådespela, eller hade haft det om du skådespelade när du spelar rollspel. Det är ju vad vi gör i rollspelet hela tiden. Samma sak med beskrivningar. Det är ju liksom vad vi sysslar med. Det är det som är underligt för mig. Det är lite som att säga som spelledare "Jag är inte en professionell underhållare, så när jag preppar ett äventyr försöker jag inte att göra det intressant eller roligt för spelarna. Det räcker att hitta på lite så är det lugnt."

Och jag känner att jag behöver påpeka det igen, jag försöker att förklara mitt perspektiv här, inte att anklaga någon annan för att spela fel eller så. Det här har säkert att göra med att för mig är rollspelet att skapa berättelser, och då blir hur berättelsen berättas en viktig del. Plus då att jag är väldigt språkintresserad och går igång på vackra formuleringar, och finner det ett stort nöje att skapa dem, och jag tycker inte att man behöver vara proffs för att syssla med det och få ut mycket av det, precis som att man inte behöver vara ingenjör för att bygga ihop små grejer med sin 3D-skrivare eller inredningsarkitekt för att vilja möblera fint i sitt hem.

 

[Mogger]

Du har ju dock otaliga timmar av erfarenhet av att skådespela, eller hade haft det om du skådespelade när du spelar rollspel. Det är ju vad vi gör i rollspelet hela tiden. Samma sak med beskrivningar. Det är ju liksom vad vi sysslar med. Det är det som är underligt för mig. Det är lite som att säga som spelledare "Jag är inte en professionell underhållare, så när jag preppar ett äventyr försöker jag inte att göra det intressant eller roligt för spelarna. Det räcker att hitta på lite så är det lugnt."

Och jag känner att jag behöver påpeka det igen, jag försöker att förklara mitt perspektiv här, inte att anklaga någon annan för att spela fel eller så. Det här har säkert att göra med att för mig är rollspelet att skapa berättelser, och då blir hur berättelsen berättas en viktig del. Plus då att jag är väldigt språkintresserad och går igång på vackra formuleringar, och finner det ett stort nöje att skapa dem, och jag tycker inte att man behöver vara proffs för att syssla med det och få ut mycket av det, precis som att man inte behöver vara ingenjör för att bygga ihop små grejer med sin 3D-skrivare eller inredningsarkitekt för att vilja möblera fint i sitt hem.

Absolut. Jag förklarade bara varför jag inte skulle kalla den typ av rollgestaltande jag ägnar mig åt för skådespeleri och varför den aspekten inte är viktig för mig. Men skulle jag plocka bort alla regler och all rekvisita hade jag nog behövt bättra på den biten. Men det är därför jag inte gör det. Jag vill hellre säga att "min gubbe har 87% på akrobatik" än att försöka skådespela det på något vis. Eller 87% på retorik om det är enklare att föreställa sig.

 

[Quadrante]

För mig är rollspel en upplevelse, så när jag läser boken så får jag en aning om vilken.

Ett rollspel (boken) läser jag som helhet. Den behöver inte ha (regel)text, men det hjälper.

Illustration är text. Layout är text. Uppslag är en bild. Upplevelsen jag får av det sammantagna ger mig en ingång i den upplevelse jag sen återskapar.

Men om jag (slipper?) inte läser rollspelet (boken) så får jag förmedlat den upplevelse denne vill att vi återskapar.

 

[The Airborne Toxic Event]

Men rollspel är först och främst kommunikation

Det försöker jag påminna mig om hela tiden. Jag vet att jag som spelledare ibland glömmer att prata med mina spelare. Jag har en bild i mitt huvud men förmedlar inte den klart till min spelare. Jag slarvar. Även om de ser en karta så beskriv detaljerna så att jag vet att de upplever ungefär samma sak som mig.

Oftast när vi spelat länge så blir det slentriant och jag måste rycka upp mig och komma med mer målande beskrivningar. Upplever det som lättare i ett spel som t ex Blades in the Dark där spelarna är mer beroende av den information jag förmedlar.

 

[Rickard]

Oftast när vi spelat länge så blir det slentriant och jag måste rycka upp mig och komma med mer målande beskrivningar. Upplever det som lättare i ett spel som t ex Blades in the Dark där spelarna är mer beroende av den information jag förmedlar.

Jag tror det är enklare, faktiskt, om du går från andra hållet. Beskriv fragmentariskt och så får spelarna själva pussla ihop det.

Det finns någon sorts tanke om att bra beskrivningar är målande, men det stämmer inte. Bra beskrivningar engagerar. Så om du beskriver någonting fragmentariskt kommer spelarna vara upptagna med att pussla ihop fragmenten i huvudet för att bilda sig en bild.

 

[Sömniga Isaac]

Jag tror det är enklare, faktiskt, om du går från andra hållet. Beskriv fragmentariskt och så får spelarna själva pussla ihop det.

Det finns någon sorts tanke om att bra beskrivningar är målande, men det stämmer inte. Bra beskrivningar engagerar. Så om du beskriver någonting fragmentariskt kommer spelarna vara upptagna med att pussla ihop fragmenten i huvudet för att bilda sig en bild.

Jag tänker på skickliga författare här som beskriver tillräckligt men lämnar utrymme för läsaren att brodera ut helheten. Författarna som får dig att träda in i verket och bli uppslukad.

Edit: alltså författaren som använder mindre ord men säger mer.

 

[Sömniga Isaac]

Liten avstickare på att beskriva. Jag och administratören talade om detta på jobbet, då i kontexten mail och information. Hon berättade då att en av de första saker de lär sig och kämpade mest med under hennes utbildning var att karva bort alla delar som inte är informations bärande. Vi är ofta duktiga på att bli långrandiga i våra utlägg i hopp om att skapa klarhet och engagemang, då vi egentligen skapar det motsatta.

 

[Genesis]

Jag tänker på skickliga författare här som beskriver tillräckligt men lämnar utrymme för läsaren att brodera ut helheten. Författarna som får dig att träda in i verket och bli uppslukad.

Edit: alltså författaren som använder mindre ord men säger mer.

Ja, jag tycker att metaforer och liknelser är bland det kraftfullaste man kan använda för sina beskrivningar. "Det är en liten byggnad som ligger bredvid kraftverket, som en liten smula som har trillat loss och landat på tallriken bredvid tårtan." Eller "Pubben luktar som en bakfylla", eller så. Anne beskrev i en Anatman-omgång hur hennes rollpersons minnen försvann "som färgen på en pensel som man doppar i vatten", och den beskrivningen höjde hela omgången för mig. Saker som inte är helt bokstavliga, som ger en känsla istället för bara fakta. Det engagerar mer, som @Rickard säger, och det ger också mer frihet till de andra att hitta på detaljer nu när man har fått den allmäna känslan klar för sig.

Samtidigt gillar ju jag långa och målande beskrivningar. När min medspelare sätter en scen och spenderar några minuter på att beskriva hur höstlöven dansar i vinden så njuter jag. Det är trevligt. Det är inte så jäkla bråttom att gå vidare att vi inte kan stanna upp och lukta på rosorna. Nu låter det som att jag säger emot mig själv jämfört med stridstråden, men jag kan gilla en lång beskrivning av en strid också, så länge den är intressant och inte bara en samling beskrivning av rörelser. Jag bad ChatGPT skriva en beskrivning av en strid utan att fokusera på rörelserna, och det är en ganska lång beskrivning, men hyfsat stämningsfull och engagerande.

Striden är som en storm, en otyglad kraft som sveper genom landskapet med en frenesi som inte går att stoppa. Det är som om jorden själv har öppnat sig och släppt lös en virvelvind av rå styrka och viljekraft. Ljudet av klingor som slår mot varandra är som åska, en dundrande kakofoni som fyller luften och vibrerar genom benen. Doften av järn och svett blandas med den bittra stanken av rädsla och desperation, som en dimma som sänker sig över fältet.

Mitt i denna malström står kämparna, var och en en ö i stormens öga. Deras hjärtan slår i takt med stridens raseri, varje slag en påminnelse om livets bräcklighet och dödens närhet. Blodet pulserar genom ådrorna som eld, het och obeveklig, driver dem framåt med en kraft som känns både överväldigande och nödvändig. Ögonblicket är fyllt av en elektrisk spänning, varje andetag en laddning som hotar att explodera i en urladdning av våld och kraft.

Känslan av tiden förloras i stridens hetta, varje sekund sträcker sig ut till en evighet, varje minut en blinkning. Adrenalinet pumpar genom kropparna som en vild flod, sveper bort all tvekan och fruktan, lämnar bara ett rent, intensivt fokus. Det är som att vara mitt i en eld, där allt utanför brännvidden försvinner och endast det brinnande nuet existerar. Varje ansikte, varje skrik, varje fallande kropp är en del av detta inferno, en del av ett större mönster av kaos och överlevnad.

Efteråt, när striden slutligen ebbar ut och stormen drar vidare, kommer känslan av overklighet. Det är som att vakna från en dröm, där verkligheten känns tunn och skör, som om den när som helst skulle kunna rämna och avslöja stridens mörka hjärta igen. De överlevande, täckta av smuts och blod, ser på varandra med ögon som har sett in i avgrunden och kommit tillbaka, förändrade och märkta av upplevelsen. Tystnaden efteråt är både en lättnad och en påminnelse, en tid för att samla sig och försöka förstå den råa, ursprungliga kraft som just släppts lös. Striden är över, men dess eko lever kvar, som en viskning av stormen som aldrig riktigt dör ut.

Det där skulle jag inte ha något emot att höra en medspelare narrera som beskrivning av en strid, även om det inte är Harry Martinson-kvalitet på prosan. Ännu bättre om vi alla turas om lite med att lägga in beskrivningar. Jag tänkte be ChatGPT att leverera en beskrivning av alla rörelser istället, men med tanke på att ovanstående text gav mig varningar om att jag höll på att bryta mot användarvillkoren så vågade jag inte be om detaljer.

Men ja, jag tycker att det är för mycket fokus på att man ska vara kort och saklig och att ingen gillar att lyssna på när spelledaren håller monolog. Jag gillar det! Och ännu bättre om vi alla runt bordet får hålla monolog ibland. Det är trevligt! Mer långdragna, målande beskrivningar!

 

[Sömniga Isaac]

Ja, jag tycker att metaforer och liknelser är bland det kraftfullaste man kan använda för sina beskrivningar. "Det är en liten byggnad som ligger bredvid kraftverket, som en liten smula som har trillat loss och landat på tallriken bredvid tårtan." Eller "Pubben luktar som en bakfylla", eller så. Anne beskrev i en Anatman-omgång hur hennes rollpersons minnen försvann "som färgen på en pensel som man doppar i vatten", och den beskrivningen höjde hela omgången för mig. Saker som inte är helt bokstavliga, som ger en känsla istället för bara fakta. Det engagerar mer, som @Rickard säger, och det ger också mer frihet till de andra att hitta på detaljer nu när man har fått den allmäna känslan klar för sig.

Samtidigt gillar ju jag långa och målande beskrivningar. När min medspelare sätter en scen och spenderar några minuter på att beskriva hur höstlöven dansar i vinden så njuter jag. Det är trevligt. Det är inte så jäkla bråttom att gå vidare att vi inte kan stanna upp och lukta på rosorna. Nu låter det som att jag säger emot mig själv jämfört med stridstråden, men jag kan gilla en lång beskrivning av en strid också, så länge den är intressant och inte bara en samling beskrivning av rörelser. Jag bad ChatGPT skriva en beskrivning av en strid utan att fokusera på rörelserna, och det är en ganska lång beskrivning, men hyfsat stämningsfull och engagerande.



Det där skulle jag inte ha något emot att höra en medspelare narrera som beskrivning av en strid, även om det inte är Harry Martinson-kvalitet på prosan. Ännu bättre om vi alla turas om lite med att lägga in beskrivningar. Jag tänkte be ChatGPT att leverera en beskrivning av alla rörelser istället, men med tanke på att ovanstående text gav mig varningar om att jag höll på att bryta mot användarvillkoren så vågade jag inte be om detaljer.

Men ja, jag tycker att det är för mycket fokus på att man ska vara kort och saklig och att ingen gillar att lyssna på när spelledaren håller monolog. Jag gillar det! Och ännu bättre om vi alla runt bordet får hålla monolog ibland. Det är trevligt! Mer långdragna, målande beskrivningar!

Det går verkligen att göra mycket med språket och det handlar i slutet om att känna av, men även utveckla ett språköra. Något som går att träna upp och lära sig, vilket jag vet att du brukar nämna som ett av dina intressen i rollspel. Att utvecklas i sin egen färdighet

Där mötes de under en stjärnklar himmel, likt två älskande på flykt. I deras ögon väcktes en låga till liv.. Kinderna rosade. En svalkande bris. En skarp kontrast mot den hetta som värmde deras hy. Och i hjärtat blomstrade åter de drömmar som de båda trodde dött. Dött den dag då de båda hade skiljts åt vid perrong 1a på Örebro centralstation.

 

[The Airborne Toxic Event]

Det finns någon sorts tanke om att bra beskrivningar är målande, men det stämmer inte. Bra beskrivningar engagerar.

Hmm så kanske det är. Har inte tänkt på det på det sättet. Men jag tror jag landar i ungefär samma sak att faktiskt ha beskrivningar. Alldeles för ofta blir det "ni kommer fram till huset" och sedan är beskrivningen slut. Så oavsett om den är målande eller fragmentarisk så behöver jag nog bli bättre på beskrivningar.

 

[JohanL]

En viktig sak som illustrationer, tabeller och annat gör är att de skapar en "sidbild" i huvudet, så att man vet ungefär hur det ser ut när man bläddrar efter det. Det behövs inte nödvändigtvis snygga eller stora bilder för det, men det är viktigt att uppslagen inte ser likadana ut.

Dessutom torde det mest typiska rollspelet som köps spelas noll gånger, så då blir ju upplevelsen av produkten som produkt betraktad väldigt viktig.

 

[Sömniga Isaac]

Hmm så kanske det är. Har inte tänkt på det på det sättet. Men jag tror jag landar i ungefär samma sak att faktiskt ha beskrivningar. Alldeles för ofta blir det "ni kommer fram till huset" och sedan är beskrivningen slut. Så oavsett om den är målande eller fragmentarisk så behöver jag nog bli bättre på beskrivningar.

Utanför tråden, men du kan inte ta hjälp av @Rickard tips (tror det är Rickard som sagt det) att skriva ned korta ord du ska ta med i beskrivningen?

Exempelvis huset så har du stödorden:

- Trasiga fönster.
- Vildvuxet gräs.
- Ljudet av syrsor.
- Rosenbuskens törnen som river mot huden.
- Flagnad färg.
- En gammal skylt med en fet gris på.
- Doften av mögel och jord.

 

[Genesis]

Där mötes de under en stjärnklar himmel, likt två älskande på flykt. I deras ögon väcktes en låga till liv.. Kinderna rosade. En svalkande bris. En skarp kontrast mot den hetta som värmde deras hy. Och i hjärtat blomstrade åter de drömmar som de båda trodde dött. Dött den dag då de båda hade skiljts åt vid perrong 1a på Örebro centralstation.

Det där är ju så jäkla mycket skönare än att säga ”Okej, jag tänker att vi träffas igen, typ tio år senare, på sta’n”.

Sedan upplever jag som sagt lite samma grej som @The Airborne Toxic Event, att svårigheten främst är att komma ihåg det, att anstränga sig lite, att lägga manken till. Det är lätt att bli så uppslukad av berättelsen att man vill komma direkt till handling, men upplevelsen blir så mycket bättre om man pausar några sekunder och tänker ”Okej, hur ska jag beskriva detta?”.

De bästa mekanismerna för beskrivningar är i min erfarenhet sådana som tvingar en att minnas detta. Exempelvis Nerver av stål eller Prosopopée, som har regler för hur man får prata. Då tänker man automatiskt på vad man säger, och beskrivningarna blir bättre. Eller Se och göra i Aliatra, där varje scen inleds med två rundor beskrivningar, som tvingar alla att säga något om scenen. Det vi behöver är inte så mycket grejer som förbättrar våra beskrivningar, utan grejer som gör att vi alla beslriver.

 

[Genesis]

Dessutom torde det mest typiska rollspelet som köps spelas noll gånger, så då blir ju upplevelsen av produkten som produkt betraktad väldigt viktig.

Ja, det där problemet har ju inte jag. Jag spelar ju betydligt fler spel än jag köper.

 

[Sömniga Isaac]

Det där är ju så jäkla mycket skönare än att säga ”Okej, jag tänker att vi träffas igen, typ tio år senare, på sta’n”.

Sedan upplever jag som sagt lite samma grej som @The Airborne Toxic Event, att svårigheten främst är att komma ihåg det, att anstränga sig lite, att lägga manken till. Det är lätt att bli så uppslukad av berättelsen att man vill komma direkt till handling, men upplevelsen blir så mycket bättre om man pausar några sekunder och tänker ”Okej, hur ska jag beskriva detta?”.

De bästa mekanismerna för beskrivningar är i min erfarenhet sådana som tvingar en att minnas detta. Exempelvis Nerver av stål eller Prosopopée, som har regler för hur man får prata. Då tänker man automatiskt på vad man säger, och beskrivningarna blir bättre. Eller Se och göra i Aliatra, där varje scen inleds med två rundor beskrivningar, som tvingar alla att säga något om scenen. Det vi behöver är inte så mycket grejer som förbättrar våra beskrivningar, utan grejer som gör att vi alla beslriver.

Instämmer, det gör något för alla om det finns ett "tvingande" element som påminner eller uppmanar till beskrivningar. Du nämnde Aliatra och jag tänker att en del där är även hur det går att ta stöd av varandra. Jag gillar även hur Fall of Magic arbetar med prompter till platser följt av frågor som stödjer spelaren att måla upp skådeplatsen. Mins inte exakt frågorna nu men de är i stil med "hur ser det ut? Vem är där? Vad hör man? Vad ser man? Vad känner man? Varför är personerna där? Vad gör personerna på platsen? Vad händer vid platsen? Vilken tidpunkt är det?".

Ibland behöver vi de där små verktygen och knepen som med tiden blir en vana som sker på automatik.