Varulvsspel är egentligen inte speciellt svårt. Men det är lätt att tro att det är svårt. Ibland när jag pratar om varulvsspel med oinvigda brukar de fråga "Men, hur kan man veta att någon är varulv!?", jag försöker ibland förklara på djupet men oftast blir det "Äh, man snackar om hur vi ska vinna spelet och då brukar det visa sig att vissa ljuger."
Och det är ju det vi gör. I tråden diskuterar vi hur vi ska vinna spelet, texten om spelet är spelet och sättet att vinna spelet. Justvad och var varulvsspelet/texten egentligen är - inget är meta, allt är meta, det finns inget innehåll, allt är innehåll - tror jag är dels det som fascinerar mig mest, men också det som är mest svårfångat med varulvsspel. Men det vi gör (eller, här finns det väl ett "bör" som jag vill trycka på) i tråden är inte komplext eller svårfångat.
Vi diskuterar i tråden hur vi ska vinna (hårdraget vilka som är ulvarna) och i de rum som vår diskussion skapas framträder vi. Det är dessa framträdanden vi analyserar, analyser som vi sedan framträder med, framträdanden som sedan blir analyserade och så vidare. Varulvsspel är ett självspelande piano. Det som jag ska diskutera här är hur vi analyserar framträdanden.
Enligt min mening identifierar vi ulvar i två steg:
1. Vi ser ett framträdande som vi uppfattar som avvikande.
2. Vi visar att det avvikande framträdandet får rationalitet som ulvbeteende.
Det vi gör är att vi slår vakt om normer. Allt som är queer registreras, analyseras och döms som antingen avvikande bybobeteende eller som ulvbeteende. Men märk väl att vad som är normbeteendet i ett spel inte bara (eller ens i speciellt stor utsträckning) har att göra med vad som på något objektivt sätt är "bra". Vissa saker har vi väl mer eller mindre fastslagit som intersubjektiva sanningar över flera spel, typ som att "Inaktivitet är dåligt", "Det är bra att ta ställning" och så vidare. Men de finare nivåerna av vad som är spelets normer skapas och återskapas ständigt i spelet. Varje inlägg interagerar, mer eller mindre uttryckligt, med spelets bybonormer. Just glidningar i vad som uppfattas som normalt i spelet tycker jag att vi ska se upp med, om det är något de 10 (15?) WRNU-spel jag spelat lärt mig är det att bara för att jag inte förstår en spelares agerande i tråden så innebär det inte att denne är ulv. Vad vi uppfattar som bybonormen är ständigt föränderligt, och avvikelser från den är inte i sig scum tells. Den absoluta majoriteten av alla avvikande framträdanden vi ser är bybor som agerar annorlunda än vad vi själva gör. Kan vi inte formulera ulvrationaliteten bakom ett agerande har vi inte identiferat en scum tell.
När det kommer till att formulera ulvrationaliteten så är den ledande tendensen i byn att ta i för mycket. Att konstruera avancerade scenarion med ulvar som smider extremt komplexa planer. Dessa extremt komplexa planer smids i princip aldrig.
Och, dessutom: även om ulvarna hittar på wackade grejer (det har hänt!) så är chansen att just ert tillskruvade scenario stämmer extremt liten. Antalet möjliga scenarion att arbeta med ökar exponentiellt med "taket" för hur komplexa scenarion vi tillåter oss tro på. Det blir lager på lager av komplexa förklaringar, och ju fler lager desto större sannolikhet att något av lagren inte stämmer. Att konstruera de här avancerade superulvs-"tänk om!"-"det är så osannolikt att det måste vara sant!"-teorierna är inte ett effektivt sätt att spela det här spelet på. Det kanske är roligt, men det funkar inte.
Med detta sagt är min absoluta övertygelse att ulvar i 9 fall av 10 arbetar efter vissa (underförstådda) mekaniker:
- de vill inte synas
- de vill inte bli ihopblandade med varandra
- de vill att byn ska rösta ut sina egna
ulvar begränsas även av att:
- de vet vilka som är gröna och röda och måste alltså ständigt ljuga i sina ställningstaganden
That's it. Det här spelet är inte svårt. Eller, just eftersom ulvspelet går ut på att låta byn göra misstagen (ni som kacklar om att "Jag tror vi har att göra med erfarna ulvar som styr byn", visa mig ett (1) tidigare spel där det varit fallet) och själva undvika att hamna i strålkastaren, blir spelet svårt och bybohjärnorna börjar hitta på mönster och konspiratoriska förklaringar där inga sådana finns. Spelets svårighet är att acceptera att det inte är svårt.
