Mullbärsträd & maskäggsburkar
"Däremot innebär det att vi inte längre spelar skräck utan snarare den genre merparten av handlingen och fokus passar in på kryddat med litet skräck. [...] Om något enbart till en liten del innehåller skräck så bör dess genrebeteckning också ta hänsyn till detta."
Vad jobbigt. Då måste vi märka om Psycho till "drama med skräckinslag" och seven till "drama med deckarinslag" i videohyllorna. Psycho har bara ett fåtal skräckscener: Duschscenen och scenen där de får syn på modern, typ. Däremot är det en hel del drama där stackars Norman Bates försöker hindra hans gäster från att snoka. Är skräckscenerna där för att krydda dramaberättelsen om Norman Bates med lite skräck, eller är det dramainslagen som är där för att göra skräckhistorien om Bates' morsa lite mänskligare?
Hade jag bara läst manuset hade jag nog sagt att dramadelen borde ta överhanden. När jag ser filmen så tycker jag att det är en läskig film, och jag struntar i om det är ett läbbigt drama eller en dramainfluerad skräckis.
När jag ser "Fredagen den trettonde, del 27" så ser jag helt klart att det är en skräckis, men jag fäster större intresse vid när filmen ska ta slut.
Jag såg "fåglarna" igår. Det var den första skräckis jag såg, och jag älskar den fortfarande. Scenen där kråkorna samlas på lekställningen utanför skolan är fortfarande så välregisserad att jag sitter och skruvar på mig framför teven. Och flygbilden, sedan. När man ser den brinnande bilen och en mås glidflyger förbi skärmen. Och sedan en till. Och en till. Och hela den sekvensen visas upp utan någon musik, bara vindens tjut och måsarnas kväkande kraxningar. Uh uh huh... :^) Det är gejer det!
Två skräckscener. Visst, när hon gömmer sig i telefonkiosken, det är rätt otäckt, och överfallet på barnkalaset är grymt, men det är ju helt klart dramadelen som överväger den filmen. Leder skräcken till dramat eller tvärtom? Båda delarna, tror jag. Jag tycker iaf att både dramat och skräcken är viktiga för att behålla mitt intresse och spänningen genom filmen. Att någon vill sätta en massa onödiga etiketter på berättelser tycker jag är vansinnigt. På papperet ser Psycho ut som ett drama. Det blev en skräckfilm. På samma sätt bestämmer spelledaren och spelarna om ett äventyr skall bli ett skräckäventyr eller någonting annat.
Men okej, när jag spelleder vampire blir det ofta gangsterskräck. Är det MINDRE skräck än äventyrsskräcken i Chock, Splatter och CoC eller dystopiskräcken i Kult? Något rent skräckrollspel finns ju inte.
Precis som Hitchcock använde dramat i Psycho för att berätta en skräckhistoria och Beyond the Mountains of Madness använder ett matinéäventyr för att bli en skräckkampanj så kan man väl ta en maffiabotten och bygga ett skräckrollspel? Jag ser inte skillnaden, förutom att det aldrig gjorts en maffiaskräckis på film. Om det är problemet så är det ju oerhört tragiskt. Vad hände med rollspelarnas omtalade fantasi?
"Det skrämmer mina spelare. San-förluster och dess följder gör att karaktären riskerar att förlora sin självkontroll i en kritisk situation. Om spelaren har den minsta sympati för sin karaktär så är detta en högst reell skräckkälla."
Med den logiken så räcker det ju med Kroppspoäng för att spelarna skall bli rädda. De gör ju att karaktären riskerar att förlora kroppsdelar, bli medvetslös eller dö i en kritisk situation. Med lite sympati för rollpersonen så är även det en högst konkret skräckkälla. Är alla rollspel skräckrollspel, helt plötsligt?
Att hamna på motståndarnas hotell i Monopol är också läskigt. Man riskerar ju att förlora stålar och bli bankrutt. Eller?
Nä, det som ett skräckrollspel har, till skillnad från ett äventyrsrollspel, det är helt enkelt att lirarna runt bordet är inställda på skräck och att spelledaren använder en stämningsfull, gripande och krypande berättarteknik i syfte att få spelarna fyllda med fasa. That's all. Det kan göras i Mutant, det kan göras i Kult och det kan synnerligen även göras i Vampire. Jag bryr mig inte om vad som står på regelboken. När jag läste igenom Changeling tyckte jag att det var det vidrigaste och mest gripande skräckrollspel jag hade läst. En annan SL jag pratade med trodde att jag hade missförstått tanken med spelet. Finns det något "rätt" eller "fel" med de känslor (skräck, humor, romantik, äventyr, osv) vi fyller en genre (noir, western, deckare, dystopi, fantasy, osv) med?
Tydligen:
"Att ge en spelledare en värld med fokus på intriger mellan ganska mäktiga rollpersoner och sedan säga "detta är skräck, storytella på" är som att sparka ut någon från ett plan med ett mullbärsträd och en burk maskägg och säga "detta är en fallskärm"."
Det är alltså så viktigt att det står "humorrollspel" på produkten för att man ska kunna lägga fokus på skrattframkallning i ett äventyr? Jag hittar inget särskilt kul i mutantboken. En del roliga bilder på muterade djur, kanske, och fyndtabellen förstås. Ändå så kan vi ha så roligt? Hmmm, i rollspelens värld kanske mullbärsträd & burkar med maskägg är utomordentliga som fallskärmar?
"Du kan fortfarande inte härleda ett spels genre enbart från hur just du och dina kompisar spelar det. Lejonkungen är inte skräck trots att det skrämde min kusin..."
Jo, Lejonkungen är inte ett rollspel. Det är en färdig film. Det kan inte ens jämföras med ett äventyr, för det finns ingen som kan veta i förväg vad som kommer hända i ett äventyr när det verkligen spelas i en rollspelsgrupp.
Hajja att Kultreglerna i sig inte säger någonting om vilka äventyr man kommer skriva till det och hur dessa sedan skulle komma att spelas med varje enskild spelledare. Splatterskräck? Ren action? Ångestskräck? Dystopisk deckare? Övernaturlig noir? Pulp Fiction-aktig historia? Monsterskräck?
Alla dessa varianter är möjliga även om man förhåller sig rått till reglerna.
Påstår du att vampire ENBART klarar av intrigerande, och ingenting annat?
Eller är det så att du har hoppat från flygplanet med en fallskärm på ryggen, fast helt enkelt inte fattar hur den fungerar eftersom den har en annan färg än den du tidigare använt?
/Rising
. 