Det känns som en kombination av att ha rätt verktyg och veta hur man använder det. Känns som att båda krävs. Det är en struntsamma hur väldrillad schweizare du är om du inte har din hillebard. Du kan inte få samma effekt med en lie eller dubbelyxa.
Jag tänker att det är en sak om man ska utrusta och träna en armé. Om man då har svärd, och motståndaren plåtrustningarn, då har man liksom gjort ett taktiskt misstag från början - som inte går att rätta till på slagfältet. Om motståndaren kommer som kavalleri så är det fantastiskt att ha långa spjut (eller vad man har) att sätta i marken när första vågen hästar kommer.
I rollspel, där det handlar om man-mot-man, och rollpersoner med hög grad av självbestämmande (jämfört med första raden soldater i ett slag), så kommer anpassningsbarhet spela roll. Har man en lie eller en dubbelyxa (istället för en hillebard) så kommer man att anpassa sitt sätt att slåss på (och man är dessutom sannolikt mångsidigt tränad). Den som är bäst på att anpassa sig vinner.
Om man gör olika vapen olika bra mot olika saker, så tvingar man rollpersonerna att ha med sig en mängd olika vapen, kanske olika rustningar, packåsnor... och det hela förvandlas till en administrativ logistiklösning. Ofta vill man inte spela så.
Så himla oschysst av Sl attt utrusta alla fiender med arbalest när jag kommit över en plåtrustning. Fattar inte varför det ska vara uppförsbacke som spelare hela tiden. Nån gång skulle man väl kunna få gå bärsärkargång genom en hord av skelett med kortsvärd iförd sin plåtrustning. Men då har sl bestämt att på just denna kultplats är det pålyxeskelett. För det ska alltid finnas en chans till misslyckande
Det är ganska tråkigt med 2-3 spelmöten där rollpersonerna har ABS 8 och alla fiender gör 1T4+1 till 1T8+1 i skada. Jag förstår att det kan vara roligt att dominera då och då. Men i längden tror jag inte det är så roligt för spelarna heller. Men en del av rollspel är ju att det är utmande - att det finns (eller i varje fall skulle kunna finnas) en chans till misslyckande.
Oschysst? Om motståndarna är motiverade och har självbevarelsedrift så kommer de att försöka vara väl förberedda, också, precis som rollpersonerna.
Och sedan kommer man till det här med att underhålla, reparera, sova i, en plåtrustning. Det är ju en sak att riddare med en väpnare då och då kan dyka upp till ett slag i en plåtrustning. Men en äventyrare som går ner i en grotta? Jag föredrar att man gör plåtrustningen till ett (praktiskt och logistiskt) möjligt alternativ men att den inte är uber-bra, framför att allt blir en diskussion om det är rimligt att man har med sig sin plåtrustning, och har på sig den, där och då, i fullgott skick. Det blir roligare spel, tror jag.
