Det är ett svamligt inlägg och jag kan fortfarande inte riktigt utröna exakt hur inlägget är riktat direkt mot dig.
Då i princip allt jag skrivits i tråden bemötts med någon sorts avfärdande eller argumentering som tar märkliga omvägar för att ogiltigförklara det jag säger utan att överhuvudtaget bemöta det, så vet jag inte riktigt hur jag skall tolka det annat än när man drar att folk "lurat sig själva" och tror på lögner. Det är, i kontexten, en väldigt genomskinlig omskrivning för "är dumma i huvudet", och är det inte det så är det ju ett extremt märkligt sätt att uttrycka sig.
Jag har oerhört svårt att se vad i mina inlägg i detta ämne som är kontroversiellt eller ens svårt att bemöta liksom.
Jag vet inte om jag ska ta åt mig, men i alla fall.
Nu kan du definitivt ta åt dig, det var ett bra inlägg med tänkvärda poänger!
Det är alternativa magiska verkligheter, tydligt förmodernt anslag och sagoberättande men i modern litterär anda (d.v.s. även om det finns starka sagoteman så är hennes huvudpersoner karaktärer av helt annat snitt än i de gamla sagorna). Att läsa dem när jag var barn var ett tydligt och lättillgängligt alternativ för en typ av berättelser som i samma stil som Bilbo, Prydain eller Övärlden.
Nu börjar vi ju diskutera litteraturen, fucking
ÄNTLIGEN!
Jag förstår ju
helt och hållet varför vi har den här diskussionen om Astrid Lindgren och inte massa andra barnbok och sagoförfattare. Helt enkelt för att även om man anser att Astrid Lindgren
inte är fantasy (som jag), så går det inte att förneka att vissa av hennes verk ligger
så pass nära det som kan kallas fantasy att det (hör och häpna!)
nästan inte går att skilja dem åt.
Gränsen är hårfin, definitionerna är luddiga, vissa av Astrid Lindgrens verk ligger
otroligt nära den tidiga fantasylitteraturen.
Enligt mitt sätt att se det så är det just både den innehållsmässiga skillnaden och de kulturella aspekterna som gör att Astrid Lindgren faller utanför någon användbar definition av fantasy.
Dels för att, även om det är fullt sannolikt, är det svårt att avgöra hur mycket hon verkade i en kontext av samtidiga spekulativt skrivande, och hur mycket hon snarare var en modern fortsättning på mer traditionellt sagoberättande. Författare som CS Lewis och JRR Tolkien
vet vi ju verkade inte på egen hand, utan som del i ett litterärt sammanhang där hur man skapade (det som kom att kallas) fantasy var ett ämne för diskussion och undersökning. Skall man dra paralleller till
weird fiction-rörelsen i USA så var ju det en rörelse som definierades av att den utvecklades som litteraturform väldigt medvetet och i en ständigt pågående dialog mellan författare och läsare (som ju ofta var
samma sak).
Det har ju sedan fortsatt, väldigt stor del av den moderna fantasyn bygger ju vidare på, existerar i kontrast till eller som en kommentar på annan fantasy. Det går ju att dra ganska direkta paralleller mellan olika verk, författare, stilar, eror, koncept osv där saker inte är åtskilda och existerar i isolation från varandra.
Vilken påverkan hade detta på Astrid Lindgren, och kanske mest intressant, vilken påverkan har hon haft på fantasy som kulturform?
Det är svårt att säga, men det verkar som väldigt liten. Ett tecken som tyder på det är att Sverige är ju väldigt
anonymt som fantasynation, särskilt i relation till att en av vår mest lästa och älskade författare skulle vara en fantasyförfattare. I England, efter Tolkien, skedde ju det omvända, där fick fantasylitteraturen absolut ett uppsving.
Den andra delen av det för mig är att jag tycker Lindgren litterärt ligger just närmare den klassiska sagan än den moderna eller ens med henne samtida fantasyn. Där fantasy ofta hämtar
stoff från sagor för att berätta en helt annan typ av berättelse, så upplever jag Lindgrens fantasynära författarskap som extremt allegoriskt där de fantastiska elementen som förekommer gör det för att
berätta något.
Jag uppfattar inte att berättelserna handlar om de magiska världarna eller varelserna, utan att det (precis som sagor och myter ofta är) är element som används för att förstärka högt tematiska berättelser som egentligen handlar om någonting annat (döden, puberteten, vänskap, att överkomma sorg och svårigheter mm).
Även fast exempelvis
Narnia (som
jag anser vara fantasy) också är extremt allegorisk (fast för kristendom) så finns det ändå betydligt fler komponenter där som puttar den över gränsen till mer igenkänningsbar klassisk fantasy än vad det gör i Lindgren. Ett världsbygge med plats för flera olika typer av berättelser, som på något sätt utvecklas bortom behoven hos den enskilda, specifika sagan osv.
Men det är så jag ser på det, poängen med litteratur är ju vad
läsaren tar med sig till den och hur den upplevs. Det är därför det är spännande att diskutera.
Tänk att det bara skulle ta 8 sidor in i tråden innan diskussionen om
vad Lindgren faktiskt skrivit började.
