Varför är inte superhjälterollspel populärare?

[God45]

Det är ett äkta indiespel, alltså finns det inte att få tag på. Jag spelade det med Ron i Norrköping. Tagline "Is your hate pure?". Det var väl lite i speltestfasen, och jag tror att det från början är skrivet av någon annan och Edwards jobbar vidare på det. Det var riktigt bra, i alla fall, men var i det läget inte helt nedskrivet ens (Ron mindes en del regler fel under spelet). Vi spelade in sessionen, så jag tänkte att den kanske fanns på Adept Play, men det verkar den inte göra.

Ah, då ska jag snoka runt noggrannare! Och hoppas på framtida släpp!

 

[Genesis]

Lite OT men vet du vad det är för skillnad mellan första och andra versionen av "With Great Power"? Verkade som det var någon som tyckte att det gjorts för stora ändringar. Jag blev sugen på att köpa och kolla in nån av versionerna.

Jag har inte läst andra utgåvan. Jag gillar första, men den är lite rakt av tidig Forge, precis som @Christoffer sade. Lite konstlat. Men i spel funkar det. Det är intressant, för de svåra val du tar är rakt av som spelare; de är inte val som rollpersonen tar, men ändå funkar det. Och jag garanterar att det har de bästa rollpersonsskaparreglerna av alla superhjältespel. Alla rollpersoner vi gjorde i det blev sådär "Wow, vilken intressant rollperson!". Dock var det sjukt svårt att fatta mekaniken på grund av hur det var skrivet. Vill minnas att efter varje omgång sade jag "Ah, okej, jag fattade den där grejen fel. Jag har läst det igen, och NU vet jag hur man egentligen ska spela!".

 

[PhilArt]

Mja, skräckspel som CoC och kanske framför allt Kult och Vampire utspelar sig ju i vår värld, som jag inte tycker är det minsta tråkig. Tvärtom är den ju mångfacetterad och innehåller massor med saker man kan injicera lite fantastik i för att få riktigt balla koncept.

Det här är precis vad jag menade. Dock håller jag inte med om att de utspelar sig i vår värld, även om det är snarlika världar.

Superhjälteserier utspelar sig ju i en fullständigt gonzo-bananas-fantasy-version av vår egen värld, liksom. De flesta av dem åtminstone. Marvels universum innehåller allt från Savage Lands till Galactus. Allt du kan upptäcka i en fantasyvärld kan också finnas i ett superhjälteuniversa, och allt du kan hitta i en scifivärld också.

Det skriver jag också, grejen med de världarna är att de trots sin gonzo-banans stil ofta är ganska bristfälliga när det kommer att det pågår någon sorts vardagsliv bortom det som kretsar kring superhjälten. Att man själv kan addera en massa saker som gör det roligt är ju sant, men frågan är om det då kommer kännas som en superhjältevärld eller något helt annat. Superhjälten är ju allt som oftast det häftigas epicentrum i superhjältevärldar. Jag har lockats att utforska Westeros, R'leyh, vilda västern osv. helt utan de viktiga karaktärerna från dessa mytos. Jag är helt ointresserad av att utforska Gotham city eller Metropolis.

 

[God45]

Det är ett äkta indiespel, alltså finns det inte att få tag på. Jag spelade det med Ron i Norrköping. Tagline "Is your hate pure?". Det var väl lite i speltestfasen, och jag tror att det från början är skrivet av någon annan och Edwards jobbar vidare på det. Det var riktigt bra, i alla fall, men var i det läget inte helt nedskrivet ens (Ron mindes en del regler fel under spelet). Vi spelade in sessionen, så jag tänkte att den kanske fanns på Adept Play, men det verkar den inte göra.

Jag har hittat Ron Edwards serie blog och den är great! Första posten är om Jugoslavien och Latveria! Ska läsa allt!

 

[Christoffer]

Jag har hittat Ron Edwards serie blog och den är great! Första posten är om Jugoslavien och Latveria! Ska läsa allt!

Yes! Den bloggen är himla bra! I väntan på vigilantispelet så spana in Champions Now också, tror sfbok har några ex inne. Det har inget att göra med nya herosystems som sagt, utan tar avstamp från första Champions.

 

[God45]

Yes! Den bloggen är himla bra! I väntan på vigilantispelet så spana in Champions Now också, tror sfbok har några ex inne. Det har inget att göra med herosystems som sagt, utan tar avstamp från första Champions.

Köpt det nu!

 

[Christoffer]

Köpt det nu!

Gillar du det inte kan jag nog peppa igång @entomophobiac att vilja köpa det begagnat av dig.

 

[entomophobiac]

Gillar du det inte kan jag nog peppa igång @entomophobiac att vilja köpa det begagnat av dig.

Inte kommande månaderna! Nudelmånader på G.

 

[zo0ok]

Jag ser några problem med superhjälterollspel.
(rollspel där spelarna är superhjältar)

Spelarna får inte riktigt göra (eller bli) vad de vill. Det finns liksom en hierarki i världen, och spelarna är redan på toppen. Hela premissen faller om spelarna vill bli skurkar, köra sin egen agenda, eller rent av om de dör.

Alla som spelat D&D har nog kommit fram till att spelet är enklare, och ofta roligare, på låga levels. Allt blir bara "mer" med superhjältar. "Everthing should be louder than everything else" funkar inte, framför allt inte länge. Kanske kan jag föreställa mig en "modern" värld, där det både finns superhjältar, superskurkar och superförmågor, men spelarna är på sin höjd hangarounds och prospects.

Man kan jämföra med en kampanj i Western (eller Neotech eller nåt) där rollpersonerna ska vara Sheriffer/Poliser. Det blir ganska tröttsamt och enformigt. Efter ett tag "tiltar" spelarna. I en superhjältekampanj blir det extra anti-klimax.

Mycket vad som är vanligt rollspelande faller om rollpersonerna är superkända. Bara att gå in på bar och ta ett snack. Eller är de alltid förklädda som superhjältar, men de får aldrig råka avslöja sig? För vad händer då? Egentligen?

Superhjältar är på gränsen till supertöntiga. Det är jättesvårt som DM att skicka fram Batman på ett sätt som gör Batman rättvisa. Och om det gör Batman rättvisa så känner sig spelarna bara obetydliga. Och om Batman blir en tönt så förlorar alla - spelet känns kass, och dessutom tar det något ifrån originalet. Det riskerar att bli som när ett okänt band gör en dålig cover på en jätteklassiker.

Varför är då fantasyrollspel så populära?
Jag tror det beror mycket på att "everything goes".
Monster och Magi. Laglöst land överallt (och under jord). Man kan bli lokala hjältar, och sedan okända dagen efter igen i nästa trakt.
Vi är tillräckligt kunniga om "medeltid" och fantasy för att kunna relatera, men tillräckligt okunniga och fördomsfulla för att acceptera sånt som är orimligt.

 

[Khan]

Köpt det nu!

Forumet väntar med spänning på en recension!

 

[God45]

Forumet väntar med spänning på en recension!

Jag har lite mindre än 200 marvel skurkar kvar att vara kreativ runt först

 

[Ymir]

Jag tror att det är för att: Superhjältar är superhjältar! Yeah wow massa kraft! Koolt! Men en bra superhjälteberättelse, en intressant sådant, en riktigt jävla fet och intressant sådan karaktär att följa och utforska, att genuint svag på en massa sätt, drar med sig massa trubbel genom sin identitet och sina krafter, genom att bara vara drabbas nära och kära. Och den balansen är det få spel som fixar på ett bra och intressant sätt.

Vampire - The Masquerade...

 

[Ymir]

En grej jag funderar på är om genren passar dåligt för rollspel för att superhjältarna ofta misslyckas innan det lyckas. Det är ju i princip omöjligt att spela en strid där spelarna är den förlorande parten. Sid Meier skrev om det här när han gjorde första Civ. Han tänkte att det skulle bli ett bra spel om spelarens civ först växte, sedan mötte motstånd, var tvungen att dra sig tillbaka lite och sen komma tillbaka starkare - för så ser ju en berättelse ofta ut. Men spelarna hade svårt att svälja förlusten. De laddade om gamla sprfiler, tröttnade på spelet eller började om med ett nytt parti om de kände att de förlorade.

Jag tänker mig att många av er som försökt ”kidnappa” rollpersonerna eller på annat sett försökt få spelarna att förstå att de inte kan vinna just här just nu har stött på problemet jag pratar om.

Det här är kardinalorsaken att jag numera primärt spelleder spel där rollpersonerna kan bli besegrade/utslagna utan att bli extremt allvarligt skadade/dö. För mig har detta blivit en allt viktigare komponent i mitt val av regelsystem, just för att det ska gå att få till situationer där rollpersonerna förlorar utan att det blir TPK, och utan att spelarna därför ska behöva kämpa till sista blodsdroppen.

 

[Ymir]

Jag köper inte riktigt det här att klassisk rollspelsförbättring inte funkar med superhjältar, vi har flera exempel på superhjältestårys/karaktärer där utveckling av skills/krafter är en viktig komponent:

- Emp, huvudpersonen i Empowered
- Miles Morales i Into the Spider-Verse
- Ultimate Spider-Man i allmänhet
- Legion (briljant tv-serie, för övrigt)
- Supergirl. Nu ropar ni kanske "vänta, hon är mega-kraftfull från början", och sure, det är sant, men hon är i olika versioner också i regel ung och naiv och har inte lärt sig bemästra sina krafter
- Scarlet Witch i MCU


Däremot bör superhjälterollspel nog tillhöra den här rätt ovanliga kategorin av rollspel där man, jämfört med vanligt folk i världen, kan vara väldigt mäktig redan från början.

 

[krank]

Spelarna får inte riktigt göra (eller bli) vad de vill. Det finns liksom en hierarki i världen, och spelarna är redan på toppen. Hela premissen faller om
spelarna vill bli skurkar, köra sin egen agenda, eller rent av om de dör.

Va? Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår, här. Först och främst händer det ju hela tiden i t.ex. Marvel att skurkar blir hjältar och vice versa. Magneto har varit rektor för Xaviers skola, liksom. Gränserna mellan vem som är "hjälte" och "skurk" är flyktiga och luddiga och beror på vem som tittar. Det är en av mina favoritgrejer med X-delen av marvel; att den har så många gråskalor. Det är inte självklart vem som är "hjälte".

Ingenting faller av att man går och blir "skurk", eller att man vill köra sin egen agenda, eller av att man dör. X-menmedlemmar dör hela tiden. X-men kör sin egen agenda generellt, och ses ofta som skurkar av regeringen och andra superhjältegrupper.

Och X-men är dessutom knappast på toppen av någon hierarki.

(För mig är alltså X-men mitt goto-exempel just eftersom de modellerar en sorts dynamik och stories jag tror skulle funka perfekt som rollspel. Plus att det är mina favorit-marvelserier överlag)

Vilka serieförlagor tänker du på, egentligen?

Alla som spelat D&D har nog kommit fram till att spelet är enklare, och ofta roligare, på låga levels. Allt blir bara "mer" med superhjältar. "Everthing should be louder than everything else" funkar inte, framför allt inte länge. Kanske kan jag föreställa mig en "modern" värld, där det både finns superhjältar, superskurkar och superförmågor, men spelarna är på sin höjd hangarounds och prospects.

I Marvel finns utrymme för hjältar och skurkar på alla nivåer. Jag ser inte varför rollpersonerna prompt skulle behöva vara Avengers eller liknande högprofil-typer med supermäktiga krafter. De kan ju lika gärna vara typ Jessica Jones, som… är lite stark och tål lite stryk och så.

Man kan jämföra med en kampanj i Western (eller Neotech eller nåt) där rollpersonerna ska vara Sheriffer/Poliser. Det blir ganska tröttsamt och enformigt. Efter ett tag "tiltar" spelarna. I en superhjältekampanj blir det extra anti-klimax.

Varför det?
Sedan känner jag iofs inte alls igen varken det där tröttsamma, enformiga eller "tiltandet". Folk spelar ju t.ex. CoC i långa kampanjer utan att tröttna på att vara investigators?

Mycket vad som är vanligt rollspelande faller om rollpersonerna är superkända. Bara att gå in på bar och ta ett snack. Eller är de alltid förklädda som superhjältar, men de får aldrig råka avslöja sig? För vad händer då? Egentligen?

Varför skulle rollpersonerna vara superkända?

Vad som händer om de råkar avslöja sig? Well, det finns massvis med serier som behandlar exakt vilka komplikationer det ger, och hur det kan hanteras. Jag förstår nog inte frågan eller problemet riktigt…

Superhjältar är på gränsen till supertöntiga. Det är jättesvårt som DM att skicka fram Batman på ett sätt som gör Batman rättvisa. Och om det gör Batman rättvisa så känner sig spelarna bara obetydliga. Och om Batman blir en tönt så förlorar alla - spelet känns kass, och dessutom tar det något ifrån originalet. Det riskerar att bli som när ett okänt band gör en dålig cover på en jätteklassiker.

Men skit i de officiella superhjältarna då. Varför ska Batman prompt vara med?

Jag tror det beror mycket på att "everything goes".

Everything goes i superhjälteserier också. I ännu högre grad än i fantasy.

Monster och Magi.

Finns i superhjälteserier.

Laglöst land överallt (och under jord).

Låt mig berätta om Mole men… =) Superhjälteuniversa är fyllda av laglösa platser och mystiska dimensioner och allt möjligt sånt att utforska.

Man kan bli lokala hjältar, och sedan okända dagen efter igen i nästa trakt.

Det kan man i superhjältesammanhang också. Klart man kan vara lokala hjältar i en håla, och sen knappt ha name recognition på nästa ställe.

Vi är tillräckligt kunniga om "medeltid" och fantasy för att kunna relatera, men tillräckligt okunniga och fördomsfulla för att acceptera sånt som är orimligt.

Jag förstår inte på vilket sätt det skiljer sig från en gonzoversion av vår värld, om jag ska vara helt ärlig.

 

[krank]

Däremot bör superhjälterollspel nog tillhöra den här rätt ovanliga kategorin av rollspel där man, jämfört med vanligt folk i världen, kan vara väldigt mäktig redan från början.

Jag är skeptisk till detta. Det finns väl gott om förlagor där hjälten börjar som mest bara en vänlig kvartershjälte? Eller menar duatt ingen skulle vilja börja spela på den nivån, typ Jessica Jones eller Daredevil?

 

[krank]

Det här är precis vad jag menade. Dock håller jag inte med om att de utspelar sig i vår värld, även om det är snarlika världar.

Det skriver jag också, grejen med de världarna är att de trots sin gonzo-banans stil ofta är ganska bristfälliga när det kommer att det pågår någon sorts vardagsliv bortom det som kretsar kring superhjälten. Att man själv kan addera en massa saker som gör det roligt är ju sant, men frågan är om det då kommer kännas som en superhjältevärld eller något helt annat. Superhjälten är ju allt som oftast det häftigas epicentrum i superhjältevärldar. Jag har lockats att utforska Westeros, R'leyh, vilda västern osv. helt utan de viktiga karaktärerna från dessa mytos. Jag är helt ointresserad av att utforska Gotham city eller Metropolis.

Alltså, det intressanta i superhjälteserier är ju (för mig) 1) relationerna mellan karaktärerna, alltså hela drama-såpa-grejen och 2) de intressanta idéerna och koncepten som utforskas.

Det är ju inte Gotham City som är intressant i sig, på samma sätt som R'Lyeh inte vore intressant om ingen sov där, om stället inte sjunkit, om stället inte hade konstiga vinklar etc. Det är klart, plockar man bort allt som gör ett ställe intressant så blir stället inte så intressant.

Det viktiga i Gotham är inte att det är just Jokern och Batman etc. Det intressanta är strukturen, och den kan fyllas av helt andra karaktärer – huvudsaken är att det finns folk med superkrafter (eller, i Gothams fall, mentalt sjuka människor som antar crazy personas) och att det finns regler och metastrukturer kring hur allt funkar. Det är ju det man utforskar.

 

[zo0ok]

Va? Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår, här.

Tack för en ambitiös sågning!

Det ligger mycket i vad du skriver. Du har nog ett både djupare och bredare perspektiv på genren än jag har. Jag ser ingen anledning att bemöta dina goda argument. Tvärtom tycker jag det är mer intressant att både perspektiven presenteras sida vid sida - så kanske någon annan kommer fram till att det ligger något i vad jag skrev eller att det inte är vatten värt.

Du får sista ordet!

 

[erikt]

Jag är skeptisk till detta. Det finns väl gott om förlagor där hjälten börjar som mest bara en vänlig kvartershjälte? Eller menar duatt ingen skulle vilja börja spela på den nivån, typ Jessica Jones eller Daredevil?

Det finns många exempel på superhjältar som börjar på den nivån - och de stannar där.

Något som superhjältar rent generellt är dåliga på är att utvecklas och förändras. När de väl gått igenom sin "origin-story" så är de ganska statiska.
Det finns undantag, men de är rätt få.

 

[Ymir]

I Marvel finns utrymme för hjältar och skurkar på alla nivåer. Jag ser inte varför rollpersonerna prompt skulle behöva vara Avengers eller liknande högprofil-typer med supermäktiga krafter. De kan ju lika gärna vara typ Jessica Jones, som… är lite stark och tål lite stryk och så.

Alltså, jag håller med dig i övrigt, men low-powered superhjältar spelar man fan i alla rollspel. Gud nej. Ska jag committa till ett superhjältespel, då ska det fan vara gonzo megabonkers på riktigt, och jag vill spela Legion, Thor eller Scarlet Witch, inte fucking Jessica Jones. Jag vill battla Dr Doom, Gorilla Grodd och Darkseid, inte Bullseye och Paste Pot Pete.