Re: Andra spänningsmoment
Jag tror att om man kollar på spelföldet under en av dina och en av mina spelsessioner så kommer de att te sig lika med undantag av när ditt fall 2 inträffar med ett icke-önskvärt resultat (i den mån det finns sådana).
Icke önskvärt resultat försöker jag undvika. Är det inte intressant att protagonisten misslyckas är det ingen konflikt, helt enkelt. Oavsett resolutionsparadigm - mer om det nedan - så är alltid fokus på att göra alla resultat 'bra' för spelet och dess inblandade.
Om spelarna vill spela dugliga protagonister och har starka ideer om hur de agerar tycker jag nästan alltid att det är enklast att låta spelarna till nämnda protagonister narrera utfall där de misslyckas. Då kan de 'misslyckas' på sitt eget sätt samt man undviker alla konstigheter som kan uppstå i tolkningar och förväntningar mellan människor, plus ... något oväntat kan uppstå.
Men resten av frågan då? När man har fått fram ett resultat av Övertala som ledde till att man misslyckades att uppnå sitt syfte, konstaterar ni då bara att det sket sig eller rollspelar ni det misslyckade övertalningsförsöket?
För min det som sagt så känns båda dessa mysko. Dessa konflikter är rollspelandets mest intressanta inslag och jag vill kunna påverka det via mitt rollspel.
Så hur gör ni
'Syfte' (eller intention) som du nämner ovan är centralt för mina konflikter. Jag använder mig inte utav klassiskt resolutionsparadigm med handlingen som det centrala, utan har syften och intentioner som det centrala och det som står på spel i en konflikt. 9 minuter in på
Sons of Kryos 15 kan du lyssna på Judd som förklarar det hela
Det här betyder att i ditt exempel med protagonist som försöker övertala en antagonist så behöver inte de ha direkt motsatta syften, därmed inte heller problem med stammande Casanovor eller vältaliga imbeciller. Det här innebär att protagonister kan vara hur vältaliga och inställsamma som helst och i 'sak' lyckas med övertalning men inte nå sitt syfte med hela övertalningsförsöket..
James Bond kan misslyckas med det han vill uppnå, men han gör det fortfarande på ett för filmen/genren koolt/bra sätt.
Det man offrar är dock just det du nämnde; spelarens påverkan med sina egna förmågor, det man tjänar är att alla kan spela och agera vilken roll som helst oavsett egen förmåga.
Så, med 'syften' på spel rollspelar vi till det att det är uppenbart att vi inte kommer längre eller dialogen/narrationen börjar avta. Vi lyfter upp spelet på en metanivå och diskuterar vad de inblandade har för syften och intentioner. Vi låter spelsystemet avgöra vilkas intentioner som uppfylls. Narrerar eller rollspelar utfallet på det för stunden bästa sättet.
Ibland når vi en konflikt utan intensivt rollspel innan. Då brukar köra på känsla - pang rakt mot konflikten, syften/intentioner på bordet NU! - eller om jag är osäker hur spelarna har tänk sig fråga hur de tycker vi skall gå vidare. Just valet mellan att låta rollspelandet gå vidare eller bryta upp för konflikt är det svåra med den här typen av resolution. Gäller att ha tummen på spelarna och spelets puls liksom.
Utöver den grunden använder jag mig ibland utav utbyggda konflikt resolutioner - stridsssystem brukar vara de utbyggda konfliktmekanismerna i rollspel - med resurser och 'rundor' där konflikten dras ut på.. om spelare och dramat så kräver.
.
