Nekromanti Varför har jag så svårt för svenska rollspel?

[Krille]

Asså, det är inte själva rollspelsböckerna som är problemet, eller ens svenska rollspelare. Det är nutida Sverige som rollspelsmiljö.

Nästan varenda gång så blir det antingen Lars Norén-Fucking Åmål-parodi eller Åsa-Nisse. I bästa fall blir det politisk nutidssatir.

Det spelar inte så står roll vad det är som ska spelas heller. Risken är alltid störst med svart friform. Bästa upplevelsen, Cthulhu med Deep Ones i skärgården, blev fortfarande Jan Guillou.

Varför är jag så kass på Sverige, och är jag ensam om det?

 

[Eksem]

För att det är bekant och därmed inte vidare exotiskt, och du har inga berättelser om nutida Sverige du vill basera det som händer i ditt spelande på. Antagligen för att det inte finns några berättelser om nutida Sverige som inte är Låt den rätte komma in-förortsångest, Fucking Åmål-småstadsångest, Norén-familjeångest eller Guilliuoiuio.

Jag har alltid gillat att spela KULT i Stockholm, men då är det Sverige enbart i egenskap av att vara bekant medan det spännande kommer från andra dimensioner.

 

[MrG]

Jag känner igen mig i det du skriver, ibland har jag lyckats med sverige i nutid med övernaturliga inslag, men rent svenskt nu blir ångest eller slapstick (och inte ens den bra sorten). För mig handlar det om att jag vill ha eskapism, Sverige idag är för nära för att ge mig det.

-Gunnar (som har speciellt svårt för nutidasvenskångestpretto)

 

[wilper]

Mitt Rollspelssverige är 90-tal, det regnar, och jag trivs rätt bra med det.

 

[Krille]

Mitt Rollspelssverige är 90-tal, det regnar, och jag trivs rätt bra med det.

Vad är det som gör att det inte blir slapstick eller Norén-ångest eller Norén-ångest-parodi av det?

Eller är det det, och det är det som är poängen med ditt spel?

 

[Arfert]

Det enda jag spelat som funkat är i gangstermiljö a al Snabba cash. Och ingen var svenne.

Resten har vart för töntigt. Blev parodiskt.

Det som vart närmast att funka annars var även för mig var CoC, 30-tal, skärgård. Så det går nog att utveckla.

 

[wilper]

Jag står nog närmare 90-talets tv-serier, oavsett om det är Rapport till himlen eller Den vite riddaren.

 

[Mekanurg]

Tja, jag har spelat Space 1889 i det oscarianska Stockholm med bal på slottet -- lätt Povel Ramel-känsla men mycket lyckat. "Sluta ers majestät, ni tafsar på min revolver", viskade den hårdföra Mrs Holmes-Lindström i kung Oscars öra på dansgolvet.

1990-91 spelade vi en samtida Wild Cards-kampanj (lågnivåsuperhjältar) där alla PC var supersäkerhetspoliser. Lite Guillou, lite Batman, lite Desmond Bagley. Fungerade hyfsat bra, bland annat när vi jagade en ex-Stasi-numera-KGB-lönnmördare i Solna och upplösning utspelade sig i våningen ovanför platsen där vi spelade.

 

[Mekanurg]

Stieg Trenter-deckaren Harry Friberg borde gå att köra med Gumshoe-stuk. Stockholm 1949 -- kalla kriget rullar igång.

 

[Blasphemy]

Det är därför att Sverige känns töntigt. Det är ungefär som att svenska språket viker sig mer och mer för engelskan. Engelska är ju coolt, det är sådant man ser på film. Det är NY, LA, LONDON och så mycket annat. Svenska... det är Örkeljunga, blodpudding och mellanmjölk.

Vill du vara Bruce Willis, Megan Fox eller Peter Habér och Eva Röse?

Det är coolt att spela WWII rollspel i England, Ockuperat frankrike eller liknande. Men inte i Sverige. Vilket är konstigt eftersom det är en rätt så bra spelmiljö där europa är i krig, norge är ockuperat, finnarna slåss mot ryssarna och paranoian är stor och konspirationerna är många.

Det är i alla fall den allmänna uppfattningen. För de gånger jag spelat i sverige har det blivit riktigt lyckat och spännande med en otrolig närvaro eftersom allt som pratas är sådant som spelare kan associera till. Vi kan lätt visualisera hur ett nyhetsreportage i rapport skulle se ut. Hur det är i en svensk småstad, hur en tågkupé ser ut och hur det känns att handla mjölk på Konsum.

Likaså tycker jag att rollpersoner i Sverige brukar kännas mer "verkliga". Det blir inte lika utflippat att man drar pistolen och börjar skjuta ihjäl folk som i en annan actionfilm... om man ens har en pistol.

Jag tycker dock det finns de som lyckats tvätta bort töntstämpeln lite. "Låt den rätte komma in" och Ajvides andra böcker lyckas porträttera Sverige på ett obehagligt sätt. Likaså "Män som hatar kvinnor", "Samlade svenska kulter" (har jag hört sägas då jag inte läst den än och vissa Tv Produktioner som "De Drabbade".

Men som sagt... jag tror problemet ligger i töntstämpeln och att man själv inte kan ta det på allvar för det känns... löjligt... kanske pinsamt. Det är enklare att vara en lite mer stereotyp amerikansk karaktär och leva i en "filmvärld".

 

[Krille]

Jag tycker dock det finns de som lyckats tvätta bort töntstämpeln lite. "Låt den rätte komma in" och Ajvides andra böcker lyckas porträttera Sverige på ett obehagligt sätt. Likaså "Män som hatar kvinnor", "Samlade svenska kulter" (har jag hört sägas då jag inte läst den än och vissa Tv Produktioner som "De Drabbade".

Jovisst finns det seriös svensk media. Men inte ens när de är förebilden för rollspelet så blir det bra, utan det blir bara Åsa-Nisse, Norén-parodi eller i bästa fall Guillou-satir i rollspelet.

Och det är det som är problemet - inte att det inte finns Samlade Svenska Kulter, utan att det i rollspelet inte blir Samlade Svenska Kulter och man istället får Åsa-Nisse i Knohult.

 

[krank]

Tja... Jag skyller på den ganska enkelriktade svenska kulturproduktionen. Vad säljer? Norénångest, Sällskapsresan, etc. Svenska superhjältar i rollspel är liksom döfödda eftersom de enda serieförlagorna är Kapten Stofil och liknande. Det finns en självuppfyllande profetia om att Sverige inte kan vara coolt. Och eftersom ingen gör något coolt i sverige så finns det ingen grund för nya coola grejer heller.

Denna ständiga buskis... Det är nog där skon klämmer mest för mig. Möjligen för att jag inte har några större problem med vare sig Beck eller Norén. Jag övervägde att lägga min superhjältekampanj i Stockholm, men jag insåg att jag inte skulle kunna gestalta svensk poliskår särdeles länge utan att det blev nåtslags kling & klang av det hela, snarare än Beck och Larsson.

Jag skyller alltsammans på Stefan & Krister...

//Krank, som gärna skulle köra Kult i S-holm, just för kontrasten...

 

[Blasphemy]

Och det är det som är problemet - inte att det inte finns Samlade Svenska Kulter, utan att det i rollspelet inte blir Samlade Svenska Kulter och man istället får Åsa-Nisse i Knohult.

Men vad är det som händer när du spelar så att det blir Åsa Nisse? Har du någon egen analys varför du/ni reagerar som ni gör och det blir flams av allt? Här känns det ju som att du känner dig själv bäst?

Varför blir det så misslyckat?

När jag har kört skräck i sverige har det aldrig blivit betydligt över förväntan.

 

[Mekanurg]

Men som sagt... jag tror problemet ligger i töntstämpeln och att man själv inte kan ta det på allvar för det känns... löjligt... kanske pinsamt. Det är enklare att vara en lite mer stereotyp amerikansk karaktär och leva i en "filmvärld".

Jo, det där känner jag igen. Vi har spelat några LA-baserade snutkampanjer. Eftersom jag har haft nöjet att ha bott i USA (på 1970-talet) fick jag ibland förklara för medspelarna vad som gäller för polisarbetet därborta. Polisjuridiken är strikt, ofta stramare än i Sverige.

 

[Arfert]

Stieg Trenter-deckaren Harry Friberg borde gå att köra med Gumshoe-stuk. Stockholm 1949 -- kalla kriget rullar igång.

...eller Kullamannen

 

[Blasphemy]

Jag övervägde att lägga min superhjältekampanj i Stockholm, men jag insåg att jag inte skulle kunna gestalta svensk poliskår särdeles länge utan att det blev nåtslags kling & klang av det hela, snarare än Beck och Larsson.

Ja det här är ju typiskt kulturellt baserat. Superhjältar i Amerika är ju minst lika otroligt... men vi har blivit inpetade detta i filmens värld (samt serier) så det känns mer etablerat.

Att en kille i trikåer springer över norrmalmstorg kan bli jävligt B faktiskt.

Fast iofs... killar i trikåer blir alltid B och kling & klang. Så det är kanske inte en bra analys.

 

[Blasphemy]

Jo, det där känner jag igen. Vi har spelat några LA-baserade snutkampanjer. Eftersom jag har haft nöjet att ha bott i USA (på 1970-talet) fick jag ibland förklara för medspelarna vad som gäller för polisarbetet därborta. Polisjuridiken är strikt, ofta stramare än i Sverige.

Jag antar att man kan använda frasen "culture gaming" i detta fall.

När vi spelar medeltida rollspel eller fantasy så är det en slags filmisk medeltid vi agerar i med våra egna värderingar. Att sätta sig in hur det verkligen funkar tar allt för mycket tid.

Därför är det enklast att spela nutid... vi vet hur saker och ting fungerar och vad som är troligt att ens rollperson vet och känner till. Det blir mer "realistiskt".

Ytterligare realism blir det när du verkligen kör det i en miljö du känner till extra mycket. Exempelvis Sverige. Eller kanske till och med staden du bor i.

Att få veta att ett ens bäste vän hittats ritualmördad utanför Skansen Kronan i Göteborg gör att de som känner till denna plats genast förstår hur det ser ut där. Man kan även förutsäga vilka rabalder det skulle bli i Svenska medier och hur det skulle påverka hela samhället.

Sker det i New York så måste man antingen beskriva platsen väldigt väl... och sedan gissa sig till (efter vad man sett på film och jämförelser med sverige) hur det kommer påverka samhället.

 

[Blasphemy]

...eller Kullamannen

Eller... Knullamannen he he...

ehum... om man spelar FATAL eller Kult med nackdelen Sexualneuros!


*host*

Nivån är låg idag...

 

[Ond bråd död]

Det är nog för att det ligger för nära och blir för vardagligt och mänskligt. Hur långt tillbaka i tiden måste man gå för att komma undan töntigheten? 50-tal?

 

[krank]

Ja det här är ju typiskt kulturellt baserat. Superhjältar i Amerika är ju minst lika otroligt... men vi har blivit inpetade detta i filmens värld (samt serier) så det känns mer etablerat.

Ja, man kan liksom inte bortse från den roll förförståelse har för rollspel; fördelen med standardfantasy är ju till exempel att alla vet vad man har att förvänta sig - det finns en gemensam förförståelse av världen. Vad som är etablerat spelar alltså roll; vi bygger våra fantasier på saker vi upplevt. Kontext spelar roll. Och om det aldrig funnits otöntiga trikåhjältar i schweden medan det finns massor i fiktionen från USA, så blir det svårt att fantisera om något annat än Kapten Sverige...