d20/D&D suger. Varför? Jag kan ta ett exempel från den kampanj jag nu spelar i. Min rollperson är en Sorceror. Hans jobb är, till största delen, att elektrifiera motståndet, och han är inte något vidare på det där andra (förutom att attrahera feta köpmän, men det tror jag snarare är en fråga om att spelledaren är elak
). Vad har då hänt i kampanjen?
- Han har blivit tvångsrekryterad i milisen. Då hade det väl varit vettigt att han lärde sig slåss? Men nej, om han skulle bryta av från sin inslagna bana skulle han bli en dålig krigare och en dålig magiker, vars besvärjelser inte räcker till för det motstånd man möter på hans ECL.
- Han har tvingats överleva i öknen. Nog vore det bra om han tillägnade sig kunskap om vildmarksöverlevnad? Nej, inte utan att han straffas för det av reglerna, i och med att han måste betala dubbelt så mycket som vanligt för den färdigheten, alternativt ta en annan klass.
- Han har blivit utnämnd till ledare för en diplomatisk expedition. Då borde han ju lära sig lite diplomati och liknande. Men jag tror nog ni redan har insett vartåt det här barkar (nu har jag visserligen, med hjälp av featen Able Learner, äntligen fått möjlighet att tillägna mig lite sådant utan att straffas för mycket för det, men det är fortfarande begränsande).
Det är helt enkelt alldeles för lätt att rollpersonerna fastnar i en nisch, och att multiclassing bara skapar karaktärer som inte är tillräckligt bra på något. Detta är förstås inte bara ett problem i D&D, utan i alla spel där ens inledande val påverkar en i tid och evighet. Sedan är D&D-powergaming och karaktärsbygge rätt roligt, men det känns ofa som spelet förutsätter att man har en plan som man håller fast vid oavsett vad ens rollperson utsätts för under spelets gång. Det går liksom inte att ha en rollperson som lär sig lite här och där utan någon genomtänkt planering och i slutändan blir lika bra som det förväntas vid en viss nivå.
