Vehettere, alltså när man tänker att spelvärlden liksom finns?

[Mogger]

nejdå, jag har läst den. Jag fattar var blorb-förespråkarna kommer ifrån, men det måste vara en väldigt, väldigt främmande plats långt bortom heliosfären.

Lite som när Eon-gänget konsulterade en meteorolog för att få väderleksreglerna rätt?

 

[Svarte Faraonen]

Lite som när Eon-gänget konsulterade en meteorolog för att få väderleksreglerna rätt?

Jag är inte meteorolog, jag är bara intresserad av klimatologi.

 

[Mogger]

Jag är inte meteorolog, jag är bara intresserad av klimatologi.

Låter som sista meningen på ett riktigt torrt skämt Men jag vill poängtera att jag älskar Eon och tycker det är helt rätt angreppsvinkel. Precis som blorben får ta till sina egna ytterligheter. All is good and well in RPG land.

 

[Ymir]

Låter som sista meningen på ett riktigt torrt skämt Men jag vill poängtera att jag älskar Eon och tycker det är helt rätt angreppsvinkel. Precis som blorben får ta till sina egna ytterligheter. All is good and well in RPG land.

ja, alltså, jag säger inte nödvändigtvis att ödlemän från Epsilon Eridani är dåliga! De är säkert jävligt bra på matte.

 

[entomophobiac]

Men, sedan när blorben möter verkligheten så tvingas SL till sådana bedömningar och tillägg. Det är ofrånkomligt när blorben växer.

Så har jag inte tolkat det alls, måste jag erkänna. Snarare verkar grundreglerna i blorben vara ganska stenhårda--saknas prepp, safe and boring, preppa något mer spännande för att fylla igen "hålet" till nästa gång.

 

[Man Mountainman]

nejdå, jag har läst den. Jag fattar var blorb-förespråkarna kommer ifrån, men det måste vara en väldigt, väldigt främmande plats långt bortom heliosfären.

Jag fattar att man kanske har nån slags kontrollbehov som gör att man får panik av tanken på att SL improviserar, men att begränsa SLs improviserande, och därmed det emergenta berättandet, är att stympa en av bästa grejerna i hela rollspelsmediet.

men hey, whatever rocks your boat!

Nu är det ju inte ett "kontrollbehov" som vanligen åberopas av blorb-förespråkarna utan, som den här trådens ämne kanske antyder, en upplevelse av att spelledarfiat undergräver känslan av verklighet. Man skulle kunna köra samma typ av psykologisering åt andra hållet, och hävda att de som spelar improviserat har ett "kontrollbehov" eftersom de måste ty sig till spelledarens förmåga att styra innehåll och pacing istället för att ge sig hän åt en värld som följer sina egna regler likgiltig inför spelarnas underhållningsbehov.

Inte heller är ju "safe and boring" något som står i centrum för Blorb-spelupplevelsen utan, som den här tråden gjort tydligt, ett slags fallbackmekanism eller defaultalternativ när allt annat misslyckas. Och du kan ju knappast mena att själva förekomsten av saker som är "safe and boring" i ett rollspel automatiskt dömer ut det. Alla rollspel har ju sådana element. Om inget nånsin var "safe and boring" -- om marken alltid gav vika när man försökte gå på den, om himlen ständigt hotade att falla ned, om enkla husgeråd plötsligt kastade sig över en med dreglande huggtänder -- så skulle spelet snabbt bli olidligt.

 

[Mogger]

Jag fattar att man kanske har nån slags kontrollbehov som gör att man får panik av tanken på att SL improviserar, men att begränsa SLs improviserande, och därmed det emergenta berättandet, är att stympa en av bästa grejerna i hela rollspelsmediet.

Sedan kan man vilja improvisera en del medan man absolut inte vill improvisera annat. Och en del kan även behöva någon form av ramverk och kontext inom vilken de känner att de kan improvisera fritt.

Jag är exempelvis väldigt obekväm med att improvisera fram dödliga hot, hur rimliga de än kan vara. Om jag (eller ännu hellre någon annan) har preppat det innan är det en helt annan sak.

 

[Svarte Faraonen]

Blorben föds väl ur en vilja att skapa en värld som är stenhårt konsekvent i sitt följande av prepp, kombinerat med en stark misstro mot spelledargodtycke i bedömningar. Om man saknar den sistnämnda misstron mot spelledarbedömningar (som jag) framstår detta element som hämmande, men det är nog ett bra sätt att skapa en spelstil som funkar för den som känner på det viset. Just skepsis mot spelledarbedömningar är väl en sådan där tankeströmning som då och då dyker upp, vill minnas att Rising sysslade en del med att eliminera sådana också.

 

[entomophobiac]

Blorben föds väl ur en vilja att skapa en värld som är stenhårt konsekvent i sitt följande av prepp, kombinerat med en stark misstro mot spelledargodtycke i bedömningar.

En sorts rättvisa, kanske? Du dog, inte för att spelledaren var sur på dig över pizzapengarna, utan för att tärningen bestämde att det kom 14 smygskelett och inte 3.

 

[Mogger]

Så har jag inte tolkat det alls, måste jag erkänna. Snarare verkar grundreglerna i blorben vara ganska stenhårda--saknas prepp, safe and boring, preppa något mer spännande för att fylla igen "hålet" till nästa gång.

Nej, men jag tror att det så det ofta blir. Vilket Sandra flera gånger har påpekat. Och i min bok är det inget misslyckande. Men så gillar jag ju att improvisera och ägnar mig på sin höjd endast åt någon form av blorb-light.

 

[Mogger]

...kombinerat med en stark misstro mot spelledargodtycke i bedömningar.

För mig är tjusningen med blorb att jag som SL inte behöver göra bedömningar som riskerar att döda RP, eftersom dessa sannolikt skulle uppfattas som godtycklig ondska. Lite tillspetsat. Mina spelare är mina bästa vänner så risken är såklart minimal. Men jag som SL skulle känna så. Kan jag hitta redskap som låter mig kasta ondska på spelarnas RP och samtidigt ha ryggen fri så... Nej, det där lät fel

Men jag tror att ni fattar.

 

[Khan]

För mig handlar det oftast om att det är kul mellan spel med en bestående värld.

Ju mer som ligger i SL:s huvud, desto svårare är det för mig som spelare att fantisera och bygga själv mellan spelningarna. Kan jag sitta och läsa en världsbok och få info om alltfrån landets historia till rykten om kungen, eller bara enkla vardagssaker som hur modet idag skiljer sig från föregående generation, gör att jag som spelare kan få mer inlevelse i världen och synka mina visualiseringar med de andra spelarnas.

Är min enda informationskälla SL blir det klart knepigare.

 

[Ymir]

För mig handlar det oftast om att det är kul mellan spel med en bestående värld.

Ju mer som ligger i SL:s huvud, desto svårare är det för mig som spelare att fantisera och bygga själv mellan spelningarna. Kan jag sitta och läsa en världsbok och få info om alltfrån landets historia till rykten om kungen, eller bara enkla vardagssaker som hur modet idag skiljer sig från föregående generation, gör att jag som spelare kan få mer inlevelse i världen och synka mina visualiseringar med de andra spelarnas.

Är min enda informationskälla SL blir det klart knepigare.

oj vad intressant. Det där är ett bra argument för rollspel med faktiska settingar. Jag har tex stött på spelare som verkligen ääälskar att götta sig ned sig i all relevant lore som finns när de ska göra en Eon-rollperson. Och i Star Wars-upplever jag det ännu starkare, för Star Wars-nördar har ofta en egen passion för settingen. "Åh, ska vi till Ord Mantell! Fan vad koolt!" - de peppar liksom upp sig baserat på wookiepedia-lore och minnen från gamla dataspel eller whatever, samtidigt som de har ett öppet sinne för hur spelledaren kommer tolka Ord Mantell - så länge han inte kör över dess etablerade koncept totalt, ofc.

 

[entomophobiac]

de peppar liksom upp sig baserat på wookiepedia-lore och minnen från gamla dataspel eller whatever, samtidigt som de har ett öppet sinne för hur spelledaren kommer tolka Ord Mantell

Det här fick mig att sluta spela WoD när jag kunde undvika det, för folk var så nedgrottade i hur det skulle vara att det knappt gick att spela ett spelmöte utan minst en "well, actually..." Dock kan jag tänka mig att det ger en helt enastående styrka i upplevelsen om alla är på samma "nivå".

 

[Ymir]

Det här fick mig att sluta spela WoD när jag kunde undvika det, för folk var så nedgrottade i hur det skulle vara att det knappt gick att spela ett spelmöte utan minst en "well, actually..." Dock kan jag tänka mig att det ger en helt enastående styrka i upplevelsen om alla är på samma "nivå".

jo, därav att jag skrev "öppet sinne". Det finns säkert fallgropar, men alla jag spelat med har tursamt nog varit väldigt toleranta och använt settingkunskap som en styrka istället för en black om foten.

 

[Khan]

Det här fick mig att sluta spela WoD när jag kunde undvika det, för folk var så nedgrottade i hur det skulle vara att det knappt gick att spela ett spelmöte utan minst en "well, actually..." Dock kan jag tänka mig att det ger en helt enastående styrka i upplevelsen om alla är på samma "nivå".

Ja, den faran finns absolut! För mig handlar det om vad man vill ha för nivå på det.

När jag spelade Exalted i Karlstad för länge sedan var det mer av ett gemensamt byggprojekt av att lära sig världen, och att bygga vår lilla del av den. Så vi diskuterade teceremonier på bussen hem från spelningarna, byggde våra RP i karaktärsgeneratorn i Soul Calibur 3, gjorde fan art, köpte settingböcker och preppade one shots, diskuterade politik i fjärran länder in game och allmänt gjorde mer än bara spelade spelet. När SL sade att Mask of Winters stod bakom dörren i det enorma antika biblioteket blev det automatiskt en tystnad, en automatisk insikt i att vi är helt jädra rökta. (Om det hade varit Star Wars kanske det hade varit Grand Admiral Thrawn bakom dörren). Eftersom vi alla var inlästa var vi med på noterna utan att SL behövde förklara vem jeppen var slapp vi en lång monolog som bröt stämningen. Det gav något stort till själva spelmötet och stämningen att vi kunde våra grejer. Jag har nog blivit färgad av den kampanjen i hur mycket jag gillar att läsa in mig på saker och ting, för det ger så jädra mycket extra när man är samspelta.

Mellanspel är spel lika mycket som prep är spel. Att läsa in sig i spelet är också en del av att spela rollspel.

Men well, actually-typer är tråkiga att spela med i allmänhet, vilket jag vet eftersom jag själv varit en sådan när vi spelat riddarfantasy och jag suttit och skruvat på mig för att folk använder fel termer för rustningsdelar, eller verkligen inte förstår vad olika vapen och rustningar har för fördelar. Jag har så gott som helt slutat, till mina spelgruppers glädje.

 

[Mogger]

Dock är ni @Khan @Ymir @entomophobiac inne på något som vi inte riktigt har snackat om, och det är ju canon. Jag är tämligen övertygad om att någonstans finns en (individuell) gräns för när en fiktiv plats plötsligt känns som att det finns på riktigt för att man har läst och funderat så mycket på den. Jag brukar nästan fysiskt kunna känna hur jag sugs in i settingen efter ett tag. Medan jag i andra fall nyktert betraktar den på håll som någons fantasi.

Edit: Alltså precis det som Khan pratar om här ovan.

 

[Bifur]

Angående blorben: Som jag fattat det är det en fullt rimlig lösning att på studs hitta på eldspridningsregler, skriva ner dem och spara dem i arkivet för nästa gång de behövs. Safe & boring är ju mer för att stoppa SL för att dra igång något vilt eldinferno ur hatten för att denne i stunden tycker det verkar vore coolt - eller för den delen där preppen blir för komplex, tar för långt tid så att den skulle leda till ett orimligt långt spelavbrott.

Det gav något stort till själva spelmötet och stämningen att vi kunde våra grejer. Jag har nog blivit färgad av den kampanjen i hur mycket jag gillar att läsa in mig på saker och ting, för det ger så jädra mycket extra när man är samspelta.

Bra iakttagelse och helt fantastiskt när det händer. Samtidigt är det bara att konstatera att det krävs en nivå på engagemang hos alla som inte är så lätt att hitta.

 

[Mogger]

Angående blorben: Som jag fattat det är det en fullt rimlig lösning att på studs hitta på eldspridningsregler, skriva ner dem och spara dem i arkivet för nästa gång de behövs. Safe & boring är ju mer för att stoppa SL för att dra igång något vilt eldinferno ur hatten för att denne i stunden tycker det verkar vore coolt.

Mjo, det är visserligen lite av en definitionsfråga, men visst. Det är en både enkel och vettig lösning.

 

[Leon]

Det finns nog inte enda spelvärld som någonsin har beskrivits där varje tänkbar händelse, företeelse, person, monster, plats etc är på förhand bestämd. Alltså, vad man i respektive grupp anser är viktigt varierar väldigt. Vissa fixar inte att SL "hittade på" att X var mördaren precis efter att RP1 sagt det, medan andra inte bryr sig. Oavsett är den här gradskalan inte bärande för argumentet. Bara att den finns. Var man sedan drar gränsen spelar mindre roll.

Precis. Även om man spelar i MERPs Midgård, EONs Mundana eller någon annan minituöst beskriven värld uppstår spelvärlden runt spelbordet, inte i spelböckerna. Alltså, svaret på frågan om Jargien finns är inte att den behöver nämnas i spel - Jargien finns om speldeltagarna tänker sig att den finns. Om den är en del av den gemensamma fantasin. Och det är det kanske bara för att alla har läst regelboken - men det är ok, det räknas också.