Re: Former för engagemang?
Först: ledsen att jag är sen.
mina spelare gillar tex att rita kartor över rollpersonernas egendomar, konstruera besvärjelser och artefakter, göra stats för spelledarpersoner som jag sedan får godkänna, etc. På så vis deltar de liksom i spelledarens skapande.
Jag känner igen det från min egen spelgrupp. Även om det här skiljer sig en del från vanligt
spelande, så tycker jag ändå att det faller in i den trio jag har föreslagit. Se själv:
Om du skapar saker åt din rollperson med samma frenesi och framgångsjakt som din rollperson, då är det
inlevelse (problemlösning). Bra exempel på det är att bygga sin egen borg med DoD Gigant-reglerna, att utrusta sin egen armé med en prislista, eller att skapa sina egna artefakter med DoD Expert-reglerna.
Om det är tal om ren trovärdighet och djup för att ge mer liv åt den imaginära världen, då är det
utlevelse (gestaltande). Bra exempel på det är att brodera ut sånt som du hintat till tidigare - såsom att skriva en bakgrundsbeksrivning som talar om varifrån din rollperson egentligen skaffat sina färdigheter, att skapa spelledarpersoner som får utgöra ens kontakter som ens färdighetsvärde i Undre Världen handlar om, eller att i samråd med SL bygga ut världen för att göra den trovärdigare enligt spelets logik; såsom att skapa nya djur och monster - eller att väva in saker som figurerat i enskilda äventyr i rollspelet i stort (såsom att göra sina egna symbolismregler efter att man mött Vindhand i Mörka Skogen (han var den första symbolisten i DoD-långt innan det ens fanns olika magiskolor))
Om du skapar saker bara för att göra spelupplevelserna i sig mer dramatiska, då hör det slutligen till upplevelse (samberättande). Såsom när man hittar på en dödsfiende till ens rollperson och frångår trovärdigheten för att göra dödsfienden extra farlig och häftig. Eller när man kommer överrens om att lägga till/ta bort något från världen som visserligen gör den mindre trovärdig och sammanhållande, men som man ändå menar gynnar spelglädjen i stort.
---
Det finns ett par frågetecken, iofs. Det stora frågetecknet är kanske om man i spelgruppen hittar på nya feats eller klasser för att göra spelet mer balanserat. På sätt och vis gör man spelet bättre som problemlösningsspel, men å andra sidan kan man tolka målsättningen att göra spelet mer "balanserat" som ett sätt att höja
upplevelsen och spelglädjen. Här är mina definitioner grumliga och oklara, och de tycks fungera dåligt.
Men jag tror att principen i sig är rimlig.
---
Sedan gillar de också att off-game reflektera över och med SL diskutera sina rollpersoner, deras relationer och handlingar och gångna spelmöten, och komma med önskemål om scener, situationer de vill rollspela och sådant; men det upplever jag som mer normalt, det brukar jag också göra som spelare. Likväl undrar jag, om det inte är en fjärde sorts engagemang: Reflektion?
Jag tror det är svårt att vilja reflektera i största allmänhet. Däremot tror jag att reflektion följer av bra spelsessioner på ett av dessa tre engagemang. Såsom att man reflekterar över vad man gjorde för
fel eller vad man gjorde
bra (då reflekterar man som en problemlösare), eller att man reflekterar över ens rollpersons känslor eller andra tillstånd (ekonomiska, politiska, kulturella eller liknande) som råder i spelvärlden (då reflekterar man som en gestaltare), eller att man reflekterar över de känslor man fått som
publik ("vad bra du beskrev den där miljön!" eller "vilken otäck röst du fick till när du gestaltade häxmästaren!") eller att man funderar över i vilken riktning man vill föra handlingen vidare för allas upplevelses skull ("vore det inte häftigt om min rollpersons dödsfiende skulle ha klarat sig från sitt fall utför stupet och nu var ute efter att hämnas?") (då reflekterar man som en samberättare).
Mycket parenteser i det här inlägget.... Ujujuj...