Vertyg och metoder för "low prep"

[Rangertheman]

Jag satt och kollade i spelkrönikan nedan och funderade på hur mycket jag förberedde i förväg. Det var inte så mycket. Men sedan funderar jag hela tiden ett- eller några steg framåt, och även lite i sidled eller off-screen. De flesta platserna, ganska många SLP, sidohändelser och en hel del företeelser har jag fått av spelarna, i vissa fall som en följd av drag som Journey och Long Rest. Flora och fauna har spelarna namngett. Värdshuset "Det rena glaset" var lite kul eftersom det tydligen fanns ett sådant värdshus i Danmark. Det särskilde sig gentemot andra värdshus för att de faktiskt diskade glasen där (!).

Spelpass 0 - Spelvärlden med enkla skisser över staden och kolonien skapade vi tillsammans, plus några "sanningar" kring settingen och en knapp handfull SLP. Gruppen bestämde att de skulle vara de svagas beskyddare i staden. Jag hade förberett en namnlista redan innan spelpasset.

Spelpass 1 - Jag förberedde ett rykte om en mystisk vagnslast, som gruppens kontakt inom stadsvakten hade fått nys om. Jag hade också en tanke kring lastens innehåll.

Spelpass 2 - Ingen prepp från min sida.

Spelpass 3 - Ingen prepp från min sida.

Spelpass 4 - Eftersom jag visste att det skulle bli en strid mellan stadsvakten och guden Urus följare skapade jag ett drag för att hantera sådana strider.

Spelpass 5 - I slutet av spelpass 4 hade spelarna beskrivit stråk av röd, död sand. Jag förberedde en förklaring till dess uppkomst (Spoiler: en jättelik insektsliknande varelse som spelarna döpte till gigantoson. Jag hade också i förväg tänkt igenom hur det såg ut kring vägen in mot byn som de var på väg till.

Spelpass 6 - Planerade in hur en ny karaktär skulle introduceras, tillsammans med spelaren.

Spelpass 7 - Jag planerade vad som skulle hända med den mycket otrevliga äppelbonden som flydde från gruppens attack (och brandattentat) i slutet av spelpass 6, och att han skulle avslöja att han och en annan SLP som inte heller gjort ett särskilt sympatiskt intryck, faktiskt var på samma sida som gruppen. De räddade honom från gigantoson och fick reda på informationen.

Spelpass 8 - Funderade ut vad guvernören skulle svara rollpersonen som hotade honom till livet i slutet av spelpass 7.

Spelpass 9 - Planerade ett inbrott i apoteket och ett horribelt mord på Uru-prästinnans högra hand. Planerade också in hur ytterligare en ny rollperson skulle introduceras, även i det fallet tillsammans med spelaren.

Spelpass 10 - Planerade ankomsten till Kummeludden och vad som hade hänt i den byn, som tömt den på människor. Placerade också ut skeppsvraket de letade efter.

 

[EvilSpook]

Fast springer man inte bara spelledarens snitslade bana till viss del då? Det tar ju lite per definition bort tillsammans biten.

Jag vill ju gärna tro att man springer tillsammans även om det är prepat. För mig är det mer att nån förberett 12 orienteringskontroller. Man kan ta alla eller bara några, om man kan hitta dem. Vill man ta dem i fel ordning eller inte alls kan man så klart göra det också.

Om Gråstens Värdshus skapas med inspel från från spelarna eller om spelledaren gjorde jobbet i förväg själv på kammaren får ju väldigt stor skillnad.

Ja jag anser det också.

Men mer att om min grupp ska göra det under spel blir sannolikt inte värdshuset så spännande. Några bord, några bås, en tjock värdshusvärd och en skummis i hörnet kanske? Det kan ta lite tid att frammana de där riktigt bra sakerna.

Varför inte låta SL lägga 10-20 minuter på att göra det till en färgstark, hemlighetsfull eller magisk plats? Sätta det i ett sammanhang? Brodera ut detaljerna? Lägga in personer som kan knuffa berättelsen i nya riktningar?

Men det verkar som att det blir tvärtom för många av er andra? Hur går det till?


//EvilSpook

 

[Rangertheman]

Lyssnar på Knights of Last Calls Livestream #165 (i efterhand). Där pratar Derek en hel del om prepp.

En aspekt som jag inte riktigt hade tänkt på: har du spelare som ställer väldigt många frågor om settingen, platser, SLP, m.m. men inte fattar så många beslut, dvs. de följer i stort sett en tänkt (eller faktisk) "äventyrsstig" *, då underlättar det med mycket prepp.

Ställer de inte så detaljerade frågor och om de ofta beslutar sig för att avvika från stigen, då underlättar det om du har flexibiliteten som kommer av en betydligt mera begränsad prepp.

* Adventure Path (AP)

 

[Zire]

Men mer att om min grupp ska göra det under spel blir sannolikt inte värdshuset så spännande. Några bord, några bås, en tjock värdshusvärd och en skummis i hörnet kanske?

Det är just det här jag inte tycker blir så. Om man börjar fråga spelarna om detaljer så brukar det bli väldigt annorlunda och spännande, och man får själv intressanta ideer som man aldrig hade fått annars. Det är som att man triggar varandra på ett positivt sätt.

 

[DeBracy]

Kom att tänka på att @Rickard ibland har berättat om hur han jobbar med ordlistor för att hålla sig till sina tänkta teman i beskrivningar när han spelleder (Du kanske har nån bättre länk? Jag tog det första jag hittade).

Jag har aldrig provat, men alltid gillat tanken, och jag undrar om det inte skulle funka ganska bra att göra en sån lista ganska tidigt i sin prepp också, för att kika på då och då när man tvekar? Lite som en ordbaserad mood board.

 

[Lemur]

Jag tänker att det måste vara fullt mör

Båda dessa förutsätter att det är spelledarens jobb att underhålla övriga deltagare, och att den underhållningen följer någon form av förutbestämd mall. Om spelledaren är mer av en potentiell regeldomare, eller moderator, eller en form av jämlik deltagare som styr spelet, så är vare sig SLs "lögn" i rättegången eller kravet att vara en grym improvisatör lika relevant.

Nja, så känner jag inte alls. Allt jag menar är att det ska kännas konsekvent och jag tycker inte det innebär att SL blir underhållare. Jag tycker spelarna ska försöka rollspela sina karaktärer konsekvent också, samma sak.

 

[entomophobiac]

Nja, så känner jag inte alls. Allt jag menar är att det ska kännas konsekvent och jag tycker inte det innebär att SL blir underhållare. Jag tycker spelarna ska försöka rollspela sina karaktärer konsekvent också, samma sak.

Jag tycker iofs den här formuleringen låter ännu mer som spelledaren som underhållare. I.e., spelledaren behöver förbereda saker för att inte "svamla och motsäga [sig] själv." Spelarna behöver bara "rollspela sina karaktärer". Det blir lite som jag kan uppleva vissa typer av APs: spelledaren berättar, beskriver, svarar, har ett förberett äventyr, etc. Spelarna gör en rolig röst då och då.

Sen blir jag lite småpurken på idén att improvisation är sämre än skrivna saker ("svamla och motsäga"), för det är verkligen tvärtemot min egna upplevelse, men inte heller sammanhanget för diskussionen.

 

[Zire]

Sen blir jag lite småpurken på idén att improvisation är sämre än skrivna saker ("svamla och motsäga"), för det är verkligen tvärtemot min egna upplevelse, men inte heller sammanhanget för diskussionen.

Fast jag kan ju känna igen mig i att rädslan för att motsäga sig själv är (var) större när man improviserar. Följer man ett färdigt äventyr där man i förväg kan kontrollera konsekvensen så behöver man ju bara följa det för att vara konsekvent. När man improviserar (mer eller mindre allt) så behöver man andra tekniker. T ex att bara köra enkvällsscenarion eller korta kampanjer så att man kommer ihåg tillräckligt mycket, bokför på ett sådant sätt att man kan hålla konsekvensen, eller skaffa spelare som inte har något problem med den konsekvens man uppnår.

Jag försöker utnyttja spelarnas minne ganska mycket när jag improviserar, och har både de och jag glömt, så gör det inget, då upptäcker ingen om vi motsäger oss själva.

 

[EvilSpook]

Sen blir jag lite småpurken på idén att improvisation är sämre än skrivna saker ("svamla och motsäga"), för det är verkligen tvärtemot min egna upplevelse, men inte heller sammanhanget för diskussionen.

Det är ju jag som starkast för fram den idén, och den är i mitt fall helt baserad på min erfarenhet. Men vi får väl konstatera att vi har helt olika upplevelser i det fallet. För mig är det inte så mycket motsägelserna som stör utan svårigheten att komma på kul grejer tillräckligt snabbt.

Det jag är ute efter är dock de underliggande teknikerna. Blir det alltid automatiskt bättre med er improvisationen? Eller finns det tekniker som du medvetet använder, som enkelt kan beskrivas och som kan tränas upp?


//EvilSpook

 

[Christoffer]

Sen blir jag lite småpurken på idén att improvisation är sämre än skrivna saker ("svamla och motsäga"), för det är verkligen tvärtemot min egna upplevelse, men inte heller sammanhanget för diskussionen.

Bli småpurken? Du menar det inte är utgångsläget?

Äh men jag kan ju hålla med om att det blir sämre. Men bara utifrån en viss förståelse för improvisation och det är att improvisera det färdiga äventyret av klassisk form (dvs från gubbe med spetsig hatt på värdshuset och alla förvecklingar i jakt på dennes magiska grunka tills den hittas osv osv). Jag tycker ju exempelvis inte att jag improviserar när jag spelleder, jag har förstått att andras definition är att så fort man går bortom ett färdigt script så är det impro, det jag tycker är att "bara spela mina karaktärer". Det här har jag ju sagt i herrans massa år nu så börjar väl bli tjatigt. Improviserar en spelare när de spelar sina karaktärer? Jag tror att väldigt ofta när någon säger att de bara hittar på och improviserar vid spelbordet så ser man att de verkligen gör något annat, de har en drös karaktärer förberedda, kanske med porträtt, ett par meningar om vilka de är, de har en lista på platser och namn, de har kollat på en dokumentär om just denna period i södra Spaniens historia.....

Vad jag säger är alltså att kanske borde vi sluta använda improvisation som ett begrepp för vad vi gör, det känns lite som trollkarlens låda, något alla hör och ser, men det döljer vad som faktiskt görs.

 

[Zeedox]

Bli småpurken? Du menar det inte är utgångsläget?

Äh men jag kan ju hålla med om att det blir sämre. Men bara utifrån en viss förståelse för improvisation och det är att improvisera det färdiga äventyret av klassisk form (dvs från gubbe med spetsig hatt på värdshuset och alla förvecklingar i jakt på dennes magiska grunka tills den hittas osv osv). Jag tycker ju exempelvis inte att jag improviserar när jag spelleder, jag har förstått att andras definition är att så fort man går bortom ett färdigt script så är det impro, det jag tycker är att "bara spela mina karaktärer". Det här har jag ju sagt i herrans massa år nu så börjar väl bli tjatigt. Improviserar en spelare när de spelar sina karaktärer? Jag tror att väldigt ofta när någon säger att de bara hittar på och improviserar vid spelbordet så ser man att de verkligen gör något annat, de har en drös karaktärer förberedda, kanske med porträtt, ett par meningar om vilka de är, de har en lista på platser och namn, de har kollat på en dokumentär om just denna period i södra Spaniens historia.....

Vad jag säger är alltså att kanske borde vi sluta använda improvisation som ett begrepp för vad vi gör, det känns lite som trollkarlens låda, något alla hör och ser, men det döljer vad som faktiskt görs.

En spelare improviserar absolut när den spelar sin karaktär! Oftast i varje fall, om man inte förberett något, vilket händer ibland.

 

[entomophobiac]

Vad jag säger är alltså att kanske borde vi sluta använda improvisation som ett begrepp för vad vi gör, det känns lite som trollkarlens låda, något alla hör och ser, men det döljer vad som faktiskt görs.

Känner att det gör samtalet ganska ointressant, om vi inte kan kalla saker vad de är. Men det är väl samma semantiska defnissitionsslutstation som vi hamnar i med värdelösa uttryck som "trad" och "indie", så jag kan acceptera det. Kallar ändå det vi gör runt vårt spelbord för (till stor del) improvisation.

 

[entomophobiac]

Det är ju jag som starkast för fram den idén, och den är i mitt fall helt baserad på min erfarenhet. Men vi får väl konstatera att vi har helt olika upplevelser i det fallet. För mig är det inte så mycket motsägelserna som stör utan svårigheten att komma på kul grejer tillräckligt snabbt.

Jag ser det mer som en ansvarsfråga än en hastighetsfråga. Du måste inte komma på bästa coolaste grejen nu, för då har du blivit förväntad underhållare. Om du är spelledare kan du ställa motfrågor, ge tillbaka frågan, hålla dig till att säga "ja" när spelare föreslår saker, etc. Det finns väldigt många olika sätt att fördela ansvaret för improvisationen över alla deltagare. Eller slå tärning och se vad som händer. Oavsett om det tärningsslaget är för att rådfråga ett Orakel, som @clarence redd varit inne på, eller om det bara är ett färdighetsslag. Misslyckas eller lyckas och det skapar en situation vi kan utgå ifrån.

Rollspel är ju spel—de har nästan alltid massor med verktyg för att hjälpa vår improvisation, out of the box!

 

[Lemur]

Jag ser det mer som en ansvarsfråga än en hastighetsfråga. Du måste inte komma på bästa coolaste grejen nu, för då har du blivit förväntad underhållare. Om du är spelledare kan du ställa motfrågor, ge tillbaka frågan, hålla dig till att säga "ja" när spelare föreslår saker, etc.

Jag tycker det där funkar bra för mycket grejer. I synnerhet kulturella saker som "Vad får ni för mat på värdshuset?" eller "Vad handlar teatern om som spelas på torget?". Men gillar inte det alls när det kommer till att styra oppositionen. Jag vill inte fråga spelarna "Vem tycker ni att mördaren ska döda härnäst?" eller "Vad är egentligen goblin-kungens motiv?". Det tar bort mitt kul som SL helt enkelt.
Även när jag är spelare gillar jag uppdelningen att mest fokusera på min karaktär, om inte annat så för att det ger mig inlevelse i världen. Jag är en karaktär i en värld som liksom finns runt omkring mig. Jag är inte en författare som skapar en värld och ett drama.
Om du tycker att det gör SL till en "underhållare" så får det stå för dig, jag tycker att SL och spelare underhåller varandra lika mycket i sina olika roller.

Jag tycker att @Christoffer har en bra poäng i att det pågår improvisation hela tiden i rollspel, även i det mest rälsade av förskrivna äventyr. Det vore omöjligt, tror jag, att spela rollspel utan någon nivå av improvisation. När jag talar om improvisation i prepp-sammanhang menar jag större saker, som tar längre tid (för mig) att fundera ut. Att hitta på vad en gubbe på gatan säger om den rådande situationen, eller vad det nu kan vara, behöver givetvis inte vara preppat.

 

[Christoffer]

Känner att det gör samtalet ganska ointressant, om vi inte kan kalla saker vad de är. Men det är väl samma semantiska defnissitionsslutstation som vi hamnar i med värdelösa uttryck som "trad" och "indie", så jag kan acceptera det. Kallar ändå det vi gör runt vårt spelbord för (till stor del) improvisation.

Nej det är tvärt om. Att INTE använda det begreppet tvingar oss att tala om vad vi faktiskt gör istället. Jag skiter i hur du definierar det egentligen, eller hur någon gör det. Istället tycker jag, lyft bort begreppet och börja beskriva och tala om instanserna av spel som sker inom vad någon kallar improvisation och hur de kommer till. Vad innebär det att jag som spelare säger "finns det en bensinmack utanför stan? har vi en karta, vi kollar där.. ah, här! ok, vi drar dit!" och sen du som SL tar avstamp i att beskriva den? Har du noll här att luta dig mot? Eller har du kanske en stadskarta, du vet att ett gäng mutantmarodörer kontrollerar den här zonen och kan då fråga dig vad innebär det för bensinmacken? Precis som när en spelare med sin karaktär ställs inför något faktum i fiktionen och måste agera på det, så tar den ju avstamp i saker, vem är min karaktär, vem är jag som spelare, prioriteringar osv. Så istället för att diskutera vad impro som begrepp så bryt ner saker som alla gör och diskutera dem och hur de kan göras, vilka delar som upplevs problematiska osv osv. Att agera med en karaktär? Att skapa geografiska platser? Att beskriva platserna? Att fullfölja utfall från tidigare konflikter och var de landar och hur de påverkar karaktärer och grupperingar? Man kan säkert splittra ner vad som görs i massa olika saker. Vill man är faktiskt auktoriteterna från forgeteorin rätt bra skit här för att splittra ner saker och fundera över vem som säger vad när etc.

Men oavsett, syftet är verkligen att göra saker mer konkreta, så vi kan tala om vad vi faktiskt gör i meningen vem som säger vad och när och vilka redskap och verktyg man kan ha för att det inte ska vara att "hitta på något" från ingenting.

 

[luddwig]

Jag har svårt att relatera till vissa resonemang i denna tråd. För mitt spelledande har förberedelserna ingenting med spelledaren som underhållare att göra. Jag förbereder för min egen skull. För att ha en solid och intressant bit av spelvärlden att utgå ifrån när jag sedan improviserar och agerar neutral domare. Om det är något som i mitt tycke gör spelledaren till underhållare så är det förplanerade händelseförlopp, men det är en helt annan typ av förberedelser är de jag gör.

 

[EvilSpook]

Du gör mig förvirrad Christoffer.

Äh men jag kan ju hålla med om att det blir sämre. Men bara utifrån en viss förståelse för improvisation och det är att improvisera det färdiga äventyret av klassisk form (dvs från gubbe med spetsig hatt på värdshuset och alla förvecklingar i jakt på dennes magiska grunka tills den hittas osv osv).

Yes. Vi är väl överens här. Preppar jag inte så blir det tråk-klassiska äventyret sämre. Vi är överens så långt.

Jag tycker ju exempelvis inte att jag improviserar när jag spelleder, jag har förstått att andras definition är att så fort man går bortom ett färdigt script så är det impro, det jag tycker är att "bara spela mina karaktärer". Det här har jag ju sagt i herrans massa år nu så börjar väl bli tjatigt.

Även här tycker jag vi är överens. Ditt exempel i den länkade posten är ju väldigt utvecklat och tydligt. Det är platser, folkslag, SLP:er, bakgrundsmaterial, konflikter som kan komma i spel. Jag skulle säga att det är ganska mycket prep redan i posten.

Utifrån den spelstil du beskriver (Story now liknande) skulle jag säga att prep blir ännu viktigare men kanske får ett lite annat fokus. Ska man koka ner utforskandet av teman och bygga känslomässigt engagerande korta berättelser så krävs tekniker för att underlätta sånt. Man har inte tid och råd att sitta och vela eller spåna fram saker på samma sätt? Bordet måste vara färdigdukat när man sätter sig.

Improviserar en spelare när de spelar sina karaktärer?

Va? Ja - till viss mån. Men en skapad och researchad rollperson är ju också preppad. Men man kan sätta sig vid bordet och bara ta fram en ny karaktär också. "Bosse - kan inte du spela en enbent köpman från Säffle idag?". Den blir ju extremt improviserad.

Jag tror att väldigt ofta när någon säger att de bara hittar på och improviserar vid spelbordet så ser man att de verkligen gör något annat, de har en drös karaktärer förberedda, kanske med porträtt, ett par meningar om vilka de är, de har en lista på platser och namn, de har kollat på en dokumentär om just denna period i södra Spaniens historia.....

Va? Varför skulle man kalla det för improvisation? Var är alla definitionstrådar när vi behöver dem? Att man preppar 3 timmar, utesluter ju såklart inte att vissa scener, dialog och oväntade händelser innefattar olika grader av improvisation oavsett om det är SL/Spelare. Men att lägga så mycket tid på förberedelser och sen i nästa andetag kalla det improvisation känns konstigt för mig.

Vad jag säger är alltså att kanske borde vi sluta använda improvisation som ett begrepp för vad vi gör, det känns lite som trollkarlens låda, något alla hör och ser, men det döljer vad som faktiskt görs.

Vi verkar ju onekligen använda orden på olika sätt. Framförallt verkar det som en del tycker att förberedelser måste diktera nån form förlopp i själva spelet? Men det anser ju varken du eller jag.

Men jag är egentligen inte så låst vid begreppet improvisation. Vi pratar ju ändå om low-prep. Och det verkar inte som varken du eller jag förespråkar det heller. Och i övrigt verkar det finnas några skolor för det.

Entos: Som börjar nästan helt improviserat och sen gradvis i spel (bl. a. genom att fördela ordet och ställa följdfrågor) förmår spelarna att tillsammans utveckla platser, personer , händelser och sammanhang. Jag tycker mig ana mer inslag av director stance här?

Genesis: Som handlar om just det kvicktänkta i stunden, om att kunna skapa intressanta draman, mycket gestaltningar och som medvetet utmanar spelarna att få utifrån det få ihop en "berättelse".

Fria Ligan: Som förespråkar enkla äventyrsupplägg med få scener, tydliga instruktioner, slumpmässiga händelser, förberedda zonkartor, subsystem för resor, utforskande eller ark-byggen som blir småspel i sig.

Alla dessa verkar ge sina egna typer av berättelser på samma sätt som trad-äventyr ger sin?


//EvilSpook

 

[Christoffer]

Exempel på en mer konkret sak som antagligen faller in under improvisation:

Att inte planera scener. Istället sätter vi scener baserat på vad som sker i spel. Så när någon säger att de går till smeden, sätter den vars uppgift det är att sätta scener (dvs säga var vi är och vilka som är här och vad de gör just nu) den och vi börjar spela. Huruvida vi kallar den personen spelledare eller ej är oviktigt. Men, intressanta här är ju saker som vad innebär det att sätta scenen? Vad tar vi med oss när vi gör det? Olika spel har olika begränsningar kring det osv. När en scen sätts tar vi ju med oss allt som skett innan och frågar oss "vad innebär detta för den här nya scenen, kommer någon annan vara hos smeden? kommer smeden vara där? vilket humör är smeden på? är han ens vid liv efter vad som hände borta vid stencirkeln?" osv osv. Vissa spel har ju rent av mekaniska begränsningar in i scener, hur påverkar det scenen som håller på att sättas?

Och sist då, och som är kopplat till tråden: Om man tycker att det är svårt att bara sätta scenen hos smeden och få det att flyta vilken prepp kan man ha som underlättar en sådan sak? Och kanske viktigt också, vilka andra redskap och verktyg kan nyttjas för att underlätta det?

 

[Christoffer]

Va? Varför skulle man kalla det för improvisation? Var är alla definitionstrådar när vi behöver dem? Att man preppar 3 timmar, utesluter ju såklart inte att vissa scener, dialog och oväntade händelser innefattar olika grader av improvisation oavsett om det är SL/Spelare. Men att lägga så mycket tid på förberedelser och sen i nästa andetag kalla det improvisation känns konstigt för mig.

Svårt att citera en sak bara här, så blir som ett allmänt svar. Det jag menar är att när jag spelar säg det exemplet som jag länkade till så skulle ALL dialog vara improviserad, ALLA ageranden skulle vara improviserade, ALLA scener skulle vara improviserade, ALLA händelser skulle vara improviserade. Förberedelserna i sig skulle nog ta tio femton minuter max och sen skulle man kunna börja spela. Men, det intressanta är ju utifrån vad? Det jag menar med att improvisation i sig inte förklarar något är att dialogen för en karaktär är såklart påhittad i stunden, men utifrån vad? En hel karaktär kanske är påhittad i stunden, men utifrån vad? Ageranden för karaktärer är ju påhittade i stunden, men utifrån vad? Att diskutera de aspekterna tycker jag också skulle förtydliga för många vilka förberedelser som är viktiga för att känna att man kan agera i stunden, eller improvisera, eller spela, kalla det vad som. Räcker det med ett porträtt, ett par meningar om vilka de är och vad de vill i situationen? Eller behöver jag mer? Det jag menar är att om vi bryter ner det lite, om vi talar om saker som att sätta scener, agera med karaktärer on/off screen, leverera dialog (oavsett om det är ic eller en sammanfattning), beskriva en plats, osv. så kan vi tala om verktygen som behövs, förberedelserna som underlättar, på ett enklare sätt.

Så att säga att ex. improvisation skapar icke sammanhängande berättelser döljer ju en helt del av vad improvisation är eller kan innebära, vilka delar där i är det som misslyckas för att det inte ska bli sammanhängande? För min erfarenhet är att all form av räls och förberedda äventyr är vad som oftast känns osammanhängande, varför är vi här ens liksom? Borde ju finnas mer lämpade individer än en råttjägare och en suput som kan rädda riket? Eller för den delen varför ska jag i Kult med den här mörka hemligheten som inte alls har att köra med en magisk kortlek iväg och jaga efter den? Kontra då, om vi ska ta något närliggande som jag spelade med @entomophobiac , som vi kallade Fernaverken. Otroligt sammanhängande, väldigt mycket avstamp från karaktärer, relationer och där vi alla bara spelade de karaktärerna vi hade och jag som SL som hade lite fler fick lov att agera lite off stage med flertal av dem (spelrapporter länkade härifrån). Jag gissar de flesta skulle kalla det improvisation. Min poäng är lite att allt agerande skedde mot bakgrund av saker, tog avstamp i saker och skedde otroligt naturligt, det var aldrig en ansträngning att veta hur någon SLP skulle agera, för jag kände dem och visste om vilka de var, oavsett om de kom upp i stunden eller fanns med i min halva a4 förberedelser sen innan. Samma sak för spelarna, jag upplevde aldrig att de behöver tänka till hur någon var, kanske i första små besluten men sen kördes det bara på och ageranden byggdes upp och blev personligheter och identiteter. Men skulle man bryta ner ett visst händelseförlopp i det spelet, skulle jag tex kunna säga att greven agerar såhär på grund av dessa saker som skett och med bakgrund mot dennes åsikter, skulle inte dessa saker skett hade han agerat annorlunda. Allt kom ur karaktärer som agerade och reagerade. Improviserade jag? Antagligen tycker de flesta det, men det jag försöker säga är att det intressanta är inte att vi alla agerade med karaktärer utan att ha förberett vad de skulle göra, utan det intressanta är mot vilken bakgrund agerandet sker och hur det byggs upp och byggs upp och påverkar vad vi kan göra, likt den här tratten som varit uppe förut, tills vi når ett oundvikligt slut och saker är över.

Som jag sa tidigare, vad vi förbereder måste ju ta avstamp i vad vi vill åt med spelandet och kanske också vad vi själva behöver som avstamp för att agera med SLPs, sätta scener, osv. Och jag tror att det oftast är betydligt mindre än vad vi tror att vi behöver och vill man förbereda lite och snabbt är ju frågan vad vi förbereder och inte av högsta intresse.

 

[Rickard]

Jag brukar säga att för att improvisera bra måste man ha förberett sig väl.

Det behöver inte bara ligga i material, utan kan även vara i erfarenhet och då erfarenhet som att "spellett 100 timmar" eller "spellett 100 timmar fantasy".

Det nickar mot tanken att improvisation inte är en konst, utan en erfarenhet med en kombination av tekniker.