Nekromanti Viktoriansk visdom

[Mekanurg]

Jag tror inte att det finns många föräldrar som medvetet ser sina barn som "tillhörigheter" eller små kopior de kan forma etc. Samtidigt är det ju ändå ett ganska utbrett fenomen med föräldrar som vill "leva genom sina barn", gamla fotbollspelare som inte lyckades som driver sina ungar att spela fotboll, etc. För mig är den typen av beteende absolut ett uttryck för en undermedveten åsikt kring föräldraskap och barn jag inte riktigt tycker är acceptabel.

Intressant nog är det enligt min erfarenhet ett ringa utbrett fenomen. Det kanske finns enstaka som gör det, men det verkar mest vara en kliché.

Liksom, man kan inte bara se till vad folk medvetet tycker och säger.

Ingen har väl hävdat något annat här. Jag tittar själv först på vad folk gör och därefter på vad de säger.

 

[Rising]

Hmm, om jag formulerar om det dar, hur later det da?

Nar jag blir spelkonstruktor, sa forlorar jag egentligen ratten att ha asikt om spelkonstruktion, eftersom jag da blir helt inkapabel att se pa saken utifran.

Nej, det lat bara konstigt.

krank talar förstås om de sorters faktorer som råder vid jävsituationer. Jag tror knappast att du tycker att det skulle vara hållbart om föräldrar fick döma sina barn i domstol. Vad krank gör är att utvidga detta resonemang. Klarar man inte att värdera en sak utifrån, så är man inte förmögen att fatta kloka beslut.

Jag tror att alla människor tycker det är vettigt att undvika jävproblematiken så fort det kommer till viktiga, känsliga frågor där insatserna är höga och många känslor är inblandade. Det lustiga är att vi någonstans på vägen känner oss nödgade att sätta en gräns och säga "jamen, bortom den här gränsen, då kan vi sluta tala om jävproblematiken. Frågor bortom den här gränsen är inte tillräckligt viktiga för att folk skall agera i egenintresse." Jag är inte krank, men jag tror att han menar att föräldraskap faktiskt är en sådan viktig fråga, och att det är oerhört mycket begärt av en förälder att inte agera i egenintresse.

Det är samma sak som jag talat om tidigare; "när du röstar - röstar du då för vad som är bäst för dig (=egoism) eller vad du tror kommer vara bäst för alla (=altruism)?"

Jag anser att folk i allmänhet är ganska bra på att tänka i det objektiva, altruistiska perspektivet, men självfallet så blir det svårare och svårare för oss ju känsligare och personligare frågorna blir.

Många människor säger sig vilja ha flyktingförläggningar och behandlingshem för narkomaner - "men inte här, i vår kommun!"

Handen på hjärtat - när politiska frågor uppstår som direkt rör dina barn - tänker du inte först på vad som vore bäst för dem snarare än vad som vore bäst för barn i största allmänhet? Jag tycker mig rentutav märka i den här diskussionen att du hela tiden intar positionen som just förälder och talar om just dina barn. Och givetvis tycker jag det är fullständigt logiskt.

I Fångarnas Dilemma så säger man till och med att det beteendet är "rationellt".

Om jag exempelvis har att välja mellan alternativen "Tjäna 100 kronor" och "Tag alla pengar motspelaren har tjänat, och få 1 krona utöver det" så har vi en situation där oavsett vad min motspelare väljer, så kommer jag att tjäna på det andra alternativet. Väljer han att tjäna 100 kronor så skulle jag visserligen också få 100 kronor om jag valde detsamma, men jag skulle få 101 kronor om jag valde det andra alternativet. Om min motspelare skulle välja det andra alternativet så skulle jag bli bestulen på samtliga pengar och sluta med 0 kronor om jag valde det första alternativet, och vi skulle få 1 krona vardera om jag valde det andra. Vad min motspelare än väljer så vore det alltså rationellt för mig att välja det andra alternativet, men om folk tänkte så i allmänhet så skulle de alltså bara få varsin enkrona, istället för att båda kunna njuta av varsin hundralapp.

Jag tror att de flesta kan se nyttan av altruistiskt spelande, men det är viktigt att man förstår att altruistiskt spelande inte är rationellt. Det krävs konstgjorda skäl såsom naiv idealism eller objektiv "superrationalism" för att en spelare skall kunna gå den vägen. Det kanske inte framstår så tydligt i exemplet med enkronor och hundralappar, men om du och dina barn exempelvis deltog i ett gisslandrama så tror jag att det skulle bli smärtsamt mycket tydligare.

När det gäller viktiga och personliga ämnen - såsom ens barns framtid - så är det väldigt mycket begärt av oss att vi inte skall agera med deras bästa för ögonen. Det är klart att vi inte kan förväntas bry oss lika mycket om alla andra. Självfallet skulle vi ställa oss fientliga till ett förslag att omorganisera skolan som skulle göra den effektivare på sikt, om det innebar att just våra barn skulle drabbas av försämringar under omorganisationsperioden.

Jag hoppas att min poäng är klar. Att vara en kärleksfull och omsorgsfull förälder innebär att man kan förväntas agera rationellt (alltså "egoistiskt") i frågor som rör ens barn. Precis som i alla jävsituationer.

Jag är inte riktigt på kranks linje om kollektiv uppfostran - jag tycker det räcker med att vi har en skola och att socialen ingriper i misstanke om vanvårdande av barn - men det finns absolut något rationellt i argumentet att man ska ta föräldrarnas egna åsikter om barnuppfostran med en nypa salt.

Eller menar vi verkligen att barnuppfostran skulle vara en så pass oviktig fråga att inte jävproblematiken skulle kunna uppstå? Nä; jag är övertygad om att inga föräldrar skulle kalla sina barns framtid för "oviktig".

 

[krank]

Jag skulle säga att det är precis tvärt om; det är först när du BLIR förälder som du till fullo inser vad detta egentligen innebär.

"Insikt", "förblindad av"... You say tomato...

 

[krank]

Appropå det Krank; skulle du sluta som lärare om du blev förälder?

Tyvärr lär jag nog inte göra det, även om jag egentligen tycker att jag borde.

 

[Mekanurg]

Så "vet bättre" skiter jag ju egentligen i. jag vill bara öppna upp den låsta kärnfamiljen och skapa en kultur där det är mer självklart att ett barn är allas angelägenhet även vad gäller uppväxt etc.

För det första, jag vill inte att mina barns uppväxt ska vara allas angelägenhet. Jag vet några människor som jag aldrig skulle låta komma nära mina tjejer, ty jag vet vilka puckade individer de är.

För det andra, "den låsta kärnfamiljen" du beskriver är väldigt sällsynt. De flesta barn idag växer upp med ett rikt socialt nätverk, precis som jag beskrev tidigare. Jag vet att mina tjejers mångfacetterade vuxensystem inte är unikt. Så återigen hamnar vi bland halmdockorna.

 

[krank]

Dina argument krackelerar när du gör tankemissar - vetenskap är också tradition.

Vetenskap är upprepbar. är den inte upprepbar är det liksom inte vetenskap. Vetenskap är ett betydligt bättre verktyg än tradition för att förstå världen, det tänker jag hålla fast vid.

Allt vi som människor företar oss grundar sig i erfarenhet från tidigare, antingen självupplevd eller insamlad och bearbetad utifrån.

Självklart, men det är inte vad tradition är. Blanda nu inte ihop "personlig upplevelse" med "tradition".

Det jag säger är, att det är betydligt lättare att förhålla sig "objektiv" till något om man inte har en direkt, personlig känslomässig relation till detta något. Och jag har svårt att tänka mig något som åtminstone borde ska ett större emotionellt band än föräldraskap.

Hela din argumentation här grundar sig i känslor och egenintresse nu också. Vad säger det? Att du (fritt citerat krank) "saknar trovärdighet i debatten"?

Jag fattar att du inte tror på altruism, att du inbillar dig att människan i grunden alltid är egoistisk. jag går inte med på det.


Skit i min roll som person i den här debatten. min person är inte viktig. Håll dig till att argumentera mot argumenten, eller lägg ner.

 

[krank]

För det andra, "den låsta kärnfamiljen" du beskriver är väldigt sällsynt. De flesta barn idag växer upp med ett rikt socialt nätverk, precis som jag beskrev tidigare. Jag vet att mina tjejers mångfacetterade vuxensystem inte är unikt. Så återigen hamnar vi bland halmdockorna.

Du lever alltså i illusionen av att just dina förhållanden med nödvändighet skulle behöva vara norm?

jag håller inte med, kärnfamiljen lever tyvärr och mår bra.

 

[Mekanurg]

Jag förstår vad du menar, men jag köper inte det antingen/eller-resonemang som krank kör. Det går att se saker från båda perspektiven och vara medveten om det. Jag kan och eftersom jag kan, så kan de flesta andra det också. (Min grundläggande inställning är ju att andra människor normalt är minst lika kompetenta som jag. En anti-elitär grundfilosofi.)

 

[Mekanurg]

Du lever alltså i illusionen av att just dina förhållanden med nödvändighet skulle behöva vara norm?

Nej, jag lever inte i en illusion. Jag är fullt medveten om vad att det jag påstår är sant. Jag har sett väldigt mycket under mitt 50-åriga liv och så korkad som du påstår ovan är jag helt enkelt inte. Fnyys.

 

[ripperdoc]

Nej, alltså: Många vet bättre än en. Folk tycker olika, och det är något fint och bra. Det är därför det är kack med vissa friskolor, framförallt religiösa - det är bra för barn och ungdomar att få stöta på många olika åsikter och värderingar.

Jag tycker inte heller att det är vettigt med skolor som inte ger många olika åsikter och värderingar. Men principen "många vet bättre än en" kallas i andra ord demokrati, och risken är att de flesta demokratier skulle rösta för individers rätt att ta beslut för sina barn. Varför? Mänsklig natur, om du frågar mig Det vore dumt om en art saknade en inbyggd lust att ta hand om sina barn.

Fast det är klart, under större delen av världshistorien har familjer levt tillsammans och uppfostrat sina barn tillsammans. Men "storfamiljen" eller "byn" är milsvidder från dagens fenomen "samhället".

 

[Eksem]

"och risken är att de flesta demokratier skulle rösta för individers rätt att ta beslut för sina barn"

Givetvis inom en viss gräns. I många delar av världen låter vi inte folk tvinga sina barn att arbeta, men tvingar barn att gå i skola. Där röstar istället de flesta demokratier för individers begränsade rätt att ta beslut för sina barn.

 

[Mekanurg]

Vetenskap är upprepbar. är den inte upprepbar är det liksom inte vetenskap.

Detta är det naturvetenskapliga paradigmet och gäller för fysik, kemi och liknande.

Samhällsvetenskaperna fungerar inte på detta sätt. Historia, statsvetenskap, sociologi, antropologi, och så vidare handlar inte om upprepbara experiment. Barnuppfostran är inte naturvetenskap, utan snarare antropologi eller sociologi.

 

[Mekanurg]

Intressant nog slog allmän skolplikt först igenom i icke-demokratiska länder som Preussen (strax efter Napoleonkrigen) och Sverige (kring 1840). Det betydligt mer dekoratiska Storbritannien införde skolplikt först kring 1870. Det främsta argumentet var statsnyttan: det var bra för staten att medborgarna kunde läsa, skriva och räkna för då blir de mer produktiva.

I USA infördes kommunala skolor på demokratisk väg med motiveringen att man ville göra invandrarna från Europa till amerikaner genom skolan.

 

[Rising]

Jag skulle säga att det är precis tvärt om; det är först när du BLIR förälder som du till fullo inser vad detta egentligen innebär. Just nu är du bara någon utan egentlig insikt i ämnet som står och gissar.

Det resonemanget betyder att enbart den som själv blivit våldtagen skall få döma i ett våldtäktsmål. Jag tycker att det låter vanskligt.

Jag anser att vem som helst som ser nyktert på saken kan se att personliga erfarenheter både kan ge förståelse och påverka ens omdöme negativt.

Och trots att den här tråden är full av föräldrar som säger sina åsikter, så är det ingen som varit i närheten av att dra den slutsatsen.

Eftersom jag vet att ni alla vanligtvis är mycket intelligenta människor - som är förmögna att tänka kritiskt och se båda sidor av myntet - så tycker jag att det duger som bevis för att visa hur oerhört starkt ens omdöme kan påverkas i frågor som ligger en nära till hands. Hade vi diskuterat något mindre känsligt ämne så är jag övertygad om att ni hade kunnat komplicera frågan och med lätthet se båda sidor av saken.

 

[Eksem]

Det historiska införandet av skolplikt såväl som att göra barnarbete illegalt kan frikopplas från demokrati och inget av dem är ett krav eller förutsättning för den andre; om någon nu tycker att det är en viktig poäng.

 

[Krille]

Jag anser att vem som helst som ser nyktert på saken kan se att personliga erfarenheter både kan ge förståelse och påverka ens omdöme negativt.

Och trots att den här tråden är full av föräldrar som säger sina åsikter, så är det ingen som varit i närheten av att dra den slutsatsen.

Det är lätt att man missar det i den här bautatråden, men både Mekanurg och Dante har dragit just den slutsatsen ett par gånger.

Men likförbannat vill jag nog ändå dra slutsatsen att i de flesta fall - med undantag av ett antal notoriska rötfall som brukar hamna i Aftonbladet - så är nog föräldrar bättre föräldrar än icke-föräldrar, just på grund av erfarenheten som föräldraskapet innebär. För det mesta verkar förståelsen helt enkelt väga mer än den negativt påverkade omdömet.

 

[Dante]

Jag skulle säga att det är precis tvärt om; det är först när du BLIR förälder som du till fullo inser vad detta egentligen innebär. Just nu är du bara någon utan egentlig insikt i ämnet som står och gissar.

Det resonemanget betyder att enbart den som själv blivit våldtagen skall få döma i ett våldtäktsmål. Jag tycker att det låter vanskligt.

Näej. Det säger han väl ändå inte.

Det han säger är (om vi nödvändigtvis ska fortsätta med våldtäktsanalogin): Det är först när du blivit våldtagen som du till fullo inser vad detta egentligen innebär. Dvs. du får insikter som du inte kunnat få på annat vis. Huruvida detta sedan gör dig bättre eller sämre lämpad att döma i våldtäktsmål uttalar han sig knappast om.

Jag anser att vem som helst som ser nyktert på saken kan se att personliga erfarenheter både kan ge förståelse och påverka ens omdöme negativt.

Den ende som sagt emot det är väl krank som tycks hävda att erfarenheterna enbart påverkar omdömet negativt.

Och trots att den här tråden är full av föräldrar som säger sina åsikter, så är det ingen som varit i närheten av att dra den slutsatsen.

Jodå. Jag har till och med hållit den för självklar.

Att jag inte håller med krank när han diskvalificerar samtliga föräldrar från att uttala sig om barnuppfostran, betyder förstås inte att jag tror att mina känslor för mina barn inte kan påverka mitt omdöme negativt i frågor som rör dem.

 

[Mekanurg]

Jag håller med Dante här fullt ut (NT)

NT = No trouble

 

[Bunny]

Jag köper inte den betydelse du ger det sociala kapitalet. Putnams studie av Italien var enbart förklarande så till vida att de kulturella och ekonomiska skillnaderna därigenom kunde förstås. Det är inte en faktor som står självständigt gentemot de båda regionernas övriga bakgrund, utan är intimt förknippad med dessa. Det har förklaringsvärde i sig själv för att Putnam hävdar att det i det aktuella fallet är den känneteckande och mest framträdande faktorn. Den förklaringsmodell du målar upp, där jag uppfattar det som att Putnams teori tas ur sitt sammanhang, riskerar att missa hans poäng.

Vad är det som åstadkommer skillnader i socialt kapital? Nationalism - som du nämner - kan räknas som världens mest framgångsrika ideologi, och det finns inte en befolkad plats på världskartan som inte inlemmats i dess system; dess gränser har naturaliserats så pass att de näst intill alltid framträder, och därtill vidhänger en flagga och en hymn. Dessa konstruktioner särpräglar alltså inte väst, och är inte det som gör väst bäst. Religion? Varför inte? Max Weber menade redan för hundra år sedan att "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" var starkt sammankopplade (därav boktiteln ). Kapitalismen som vi känner den - med ackumulerandet av kapital, återinvesteringar, nitisk bokföring - föddes inte i rika italienska handelsstäder, som man hade kunnat förvänta sig, utan i de kalvinistiska nybyggarsamhällen där detta gjordes till dygd.

Ideologi av alla dess former är dock inte oavhängigt sitt sammanhang. Jag skulle vilja hävda att altruism, inklusion och så vidare är den beroende variabeln i förhållande till socialt kapital - inte tvärt om. Deras framväxt är resultatet av en kontext som gör sådana tankebanor rimliga, och det är en lång väg att gå. När du skriver att: "Vi har traditionellt sett varit mycket duktiga på att hitta på idéer..." - förutsätter det att "de stora tänkarna" per en tradition flockat sig till väst, och det tror jag är ett resonemang som inte håller. Jag finner det otillfredsställande.

Jag skulle vilja drista mig till att föreslå tre egna orsaker: Integrerad ekonomi (solidariska och tätt knutna utbytesnätverk), stabila formella institutioner (av lag ska land byggas) och en stabil politisk situation (som kan förverkliga våra politiska rättigheter).

Vad skulle det innebära? Att socialt kapital varken är en kulturell kvalité eller en samhällelig modell i sig. Den kan inte exporteras. Det är en ackumulerad effekt av andra närvarande faktorer.

Att sedan applicera det sociala kapitalets måttstock på ett sammanhang utan att se på denna ackumulering blir för mig onyanserat. Bilden blir "historielös" och utan en ordentlig orsak/verkan. Orsakerna är de intressanta variablerna, för de är vad jag menar vad som verkligen särpräglar en region från en annan.

Afrika? Präglas mycket av att ha förvandlats till västvärldens råvaroexportör; förädlingen sker någon annanstans. En följd är att fabrikerna, utvecklingen och specialisterna aldrig befunnit sig på kontinenten. Det är en struktur som inte förändrats sedan Afrika avkoloniserades. Idag används Afrikas befolkning som konsumenter för produkter de aldrig varit med om att producera - kanske har de dock bistått med att bryta den järnmalm som nu i förädlad form återkommer för den mångdubbla kostnaden i form av bilar eller räls. Se på näst intill varenda afrikansk naturresurs - de utnyttjas på detta vis.

När jag var i Kenya ägde Coca Cola i princip det offentliga rummet, och folk konsumerade givetvis, eftersom företagets produkter var de enda som bjöds om du inte drack mjölk/vatten (jo förresten - källvatten sålde de också) eller alkoholhaltigt.

Så mycket för en integrerad och solidarisk ekonomi - den sker närmast enbart på den externa partens villkor.

Att kolonialismen tog lite hänsyn till befintliga etniska och kulturella grupperingar, det känner vi nog alla till. Det fragmenterade landskap de lämnade efter sig har sällan lämpat sig väl för en stabil politisk utveckling. De formella institutionerna har knappast gynnats av en svag centralmakt och oövervakade gränser. Ofta vandrar konflikter mellan gränser, så de profitörer som ett tag terroriserar Sierra Leone, kan därefter ansluta sig till dissidenterna i Liberia. Samma sak har skett i Kongo-Kinshasa, Darfur/Tchad/Centralafrikanska republiken. Lag och rätt efterlevs inte; i dess frånvaro tillåts enskilda individer göra sig omåttligt rika och kurruptiva nätverk gynnas.

Så mycket för övriga två orsaker.

Europa? Här har vi sedan länge stabila formella institutioner, sedan kol- och stålunionens (EUs) framväxt och sedemera murens fall finns en integrerad ekonomi (EMU, gemensam marknad) och en stabil politisk situation (utan att gå in på det hela allt för mycket, som ni ser).

Altruism är en produkt. Tillit och solidaritet kräver mer än en idé för att förverkligas. Jag är inte så intresserad att erbjuda egna lösningar på i stort sett en hel kontinents problem, utan visa på en förståelse som tar bättre hänsyn till en serie element som jag anser är centrala när begrepp som socialt kapital hanteras, samt föra in det "temporära" ("utvecklingen") i diskussionen igen.

 

[Rising]

Jag kan och eftersom jag kan, så kan de flesta andra det också

Jag delar inte kranks idéer om barnuppfostran, så jag argumenterar egentligen inte emot dig, men det finns ett annat sätt att betrakta den här frågan som jag tycker komplicerar saken på sätt och vis, där jag är nyfiken på att höra hur du resonerar:

Jag delar din uppfattning om att de flesta föräldrar är förmögna att se båda perspektiven och vara medvetna om det. Vi är dock alla överrens om att det finns föräldrar som inte klarar av det, och att dessa föräldrar ibland agerar i egenintresse på så vis att det drabbar alla andras barn, och att det ibland till och med innebär att deras egna barn far illa. Riktigt illa, till och med.

Påverkas resultatet på något vis, om vi adderar dessa föräldrar och dessa barn till ekvationen?

Jag tror inte att några människor skiter i dessa barn som har det allra värst, men av någon anledning så tar icke-föräldrar gärna och börjar fokusera på dessa fall, medan föräldrarna å andra sidan ofta börjar med sina egna barn.

Jag delar som sagt inte kranks visioner om uppfostringskollektiv, men för mig handlar det inte om huruvida dina (eller andra normala, kärleksfulla och omsorgsfulla föräldrars) barn skulle få det bättre/sämre. Jag utgår istället från de barn som är de mest utsatta, och jag misstänker att det skulle bli enklare att utnyttja och försumma barn under sådana former än hur det fungerar i vanliga parrelationer. Hela idén om att experter skulle få utökat inflytande över barnens uppväxt tror jag skulle leda till ett osunt auktoritärt förhållande mellan uppfostrare och barn, snarare än den ömsesidiga kärlek och omsorg som råder mellan de flesta barn och deras föräldrar.

Men, låt oss då för sakens skull föreslå något mindre radikalt: Låtom oss föreslå något som skulle vara en källa till lättare irritation och besvär för er vanliga föräldrar, men som i gengäld hade kunnat hjälpa de barn som har det som allra svårast.

Välj något som ni tycker skulle kunna kvalificera för ovanstående, så slipper vi diskutera exemplen i sig.

Själv föreställer jag mig... utökade kontroller utförda av socialen för att kunna utröna om vanvård föreligger. Typ att de snabbt skulle ingripa så fort som ett barn börjat skolka eller uppvisat blåmärken. Den sortens kontroller skulle de flesta kärleksfulla föräldrar uppleva som kränkande, nedvärderande och rent praktiskt besvärliga - men jag tror ändå att alla skulle kunna uppskatta själva anspråket med initiativet. Ingen vill väl att barn skall vanvårdas?

Så; frågan om ovanstående initiativ vore något att ha - det blir en ren fråga om huruvida kostnaderna är värda förtjänsten. Vore det värt att alla kärleksfulla föräldrar skulle behöva genomlida kränkande kontroller så fort som deras barn ramlat av cykeln och kommit till skolan med blåmärken? Vore det värt de administrativa kostnaderna mätt i rena skattepengar? Förmodligen inte. Men det viktiga är att vi nu tänker förnuftigt: Vi väger priset mot förtjänsten, och vi har ett perspektiv som inräknar de allra sämst ställda - inte bara oss själva och de som står oss nära.

Jag tycker att när frågor om barnuppfostran kommer på tal, så tar många föräldrar och utgår från sina barn och sitt föräldraskap, och till och med att många helt enkelt blir blinda för de barn som far illa. Det medför att de inte kan göra ovanstående ekvation på ett förnuftigt sätt.

Det framgår ganska tydligt i den här diskussionen att ni föräldrar utgår från normalfallet med kärleksfull uppfostran, och att ni sällan ens överväger hur stor förtjänsten skulle kunna vara i de fall där den var tänkt att göra som mest nytta. Jag tycker att det är intressant, och lite sorgligt.

Varför utvärderar så många kärleksfulla föräldrar alla förslag utifrån sitt eget perspektiv, istället för att börja med dem som behöver hjälpen som mest? Om det hade stämt att föräldrar hade haft mest förståelse och omsorg om barnen i allmänhet så hade det ju nämligen varit tvärtom. Då hade föräldrarna oftare börjat sina argument med orden "tja, som förälder så vet jag hur oerhört viktigt det är att barn inte försummas eller utnyttjas, så nu kan jag inte låta bli att tänka på alla de barn som far illa i vårt samhälle, och för deras skull, så..." Varför har man inte hört någon ta det perspektivet en enda gång i den här diskussionen? Varför har alla föräldrar talat om hur sällsynt det är med vanvårdande av barn, snarare än om hur skadligt det är?

Nå. Min avsikt är inte att tracka ner på er föräldrar, förlåt om det framstår på det viset. Det var bara ett nödvändigt sätt för mig att kunna ställa en viss fråga som jag tycker är intressant.

Denna fråga är: Hur stora besvär och komplikationer skulle du kunna gå med på att utsätta dig och dina barn för, i syftet att hjälpa de allra sämst ställda? Rent allmänt, alltså. Och är detta pris högre eller lägre än vad du tror att du skulle ha svarat innan du fick barn?