Dante said:
Det är klart att all sån information är till hjälp.
Japp. Betydligt mer hjälp än t.ex traditioner.
Dante said:
Men alla barn är individer. Det som är tillämpligt på praktiskt taget alla andra barn i hela världen behöver inte nödvändigtvis vara tillämpligt på ditt.
Nej, men forskningen kan ge mig vinkar om saker jag kan hålla utkik efter, och lösningen på många problem.
Sedan är det ju så, att det i praktiken är omöjligt att skilja på vad som är ens egna förutfattade meningar om vad barnet borde behöva/vilja/etc, och då är det bra om man har vett nog i skallen att inte lita på att man har rätt i alla lägen. Det värsta som finns är föräldrar som "vet" att de har rätt, som helt saknar ödmjukhet inför de egna åsikterna.
(Och innan du gastar om sten i glashus; jag är mer än medveten om att mina åsikter är subjektiva, och jag älskar att bli motbevisad. men då krävs det mer än subjektiva klyschor och traditions/individsargument)
Dante said:
När allt kommer omkring måste du lära dig vad som fungerar bäst för just ditt barn.
Absolut; och detta anser jag att jag gör bättre med kombinationen vetenskap + analys än vad jag gör med tradition + analys.
När jag får barn, så förlorar jag egentligen rätten att ha åsikt om föräldraskap, eftersom jag då blir helt inkapabel att se på saken utifrån. Allt jag tycker och tänker kring föräldrar i allmänhet färgas av det ickerationella, det emotionella. Mina åsikter upphör att vara baserade på vad jag åtminstone nu upplever som en hyfsat rationell process där jag tagit in, analyserat och tagit ställning till många olika åsikter, synsätt och data - och övergår till att vara kraftigt färgade av min högst ovetenskapliga relation till mina barn. Mina åsikter blir helt värdelösa i alla debatter om barn och föräldrar, jag saknar plötsligt trovärdighet i både skoldebatter och barnomsorgsdebatter. Det finns plötsligt känslor och direkt egenintresse med i bilden.