Nekromanti Vilka fantasytroper/klichéer är ni trötta på?...

[StreetBushido_UBBT]

...och hur skulle ni ändra dem?

Något jag är lite trött på är att ha alver och dvärgar som folkslag på utgång. På tal om alver är det dessutom lite trist med att dem alltid ska vara visa och kloka.

Vore jag inte mer inne på Sword & Sorcery nu (vilket vanligtvis slopar de typiska icke-mänskliga fantasyfolken) så skulle jag slänga ihop en grov setting där alver och dvärgar (och liknande) var minst lika livskraftiga som människor. Det ger bra grogrund för konflikt för det finns ju begränsat med resurser i världen! Sedan skulle (de flesta) alverna (och varför inte dvärgarna med?) vara mer enligt fäblernas/sagornas standard och helt enkelt köra på en annan moralisk skala än t.ex. människor. Att jag sedan har en mental bild på grinande alver klädda i pälsar och med de breda munnarna fyllda av vassa tänder är en annan sak.

Något jag med tiden har kommit att tycka mer om är dock uppdelningen av de icke-mänskliga folken i "sub-folk". Typ skogsalver, mörkeralver, etc. Däremot skulle jag i den ovannämnda setting försöka att istället trycka på att skillnaderna mellan, t.ex., de olika alverna skulle vara till största del kulturella. De fysiska skillnaderna skulle sedan vara som de fysiska skillnaderna mellan olika mänskliga folkgrupper. Kan det finnas människor av en bunte hudfärger och kulturer så kan det även finnas icke-människor enligt samma princip.
Här ser jag framför mig svarthudade alver ute i öknen, seglande på fartyg designade för att resa på sand.

Följande är något jag stört mig på i olika fantasysammanhang, men inget jag någonsin använt mig av i något jag kört: absolut moralitet. T.ex ett folkslag som är "onda" bara rakt upp och ner sådär. Orkar är folk dem också.

Vad stör ni er på? Och framför allt, hur skulle ni ändra på det?

 

[krank]

Jag stör mig nog på det mesta. Goda kungar, slynglar som hittar magiska svärd, orcer, troll, alver, dvärgar, folkslag och raser där alla är likadana, absoluta moralskalor...

Så jag gillar fantasy som ändrar, bygger om, utmanar eller vänder på de här troperna. I fantasyspelet jag gått och grunnat på ett par år kommer jag antingen bara ha människor, eller människor plus något folkslag som inte är "som människor fast arga", "som människor men med spetsiga öron", "som människor fast kortare" etc. Ska jag ha fantasyraser så ska de ha ett värde som inte bara kan tillföras genom ett mänskligt folkslag. Jag kommer också att ha allt annat än svartvit moral, väldigt få kacklande nekromantiker, magi som är rituell och närmast vetenskaplig, få om några magiska vapen...

Jag känner att de saker jag stör mig mest på, som den absoluta moralskalan (det är inte att en ras är "ond" som stör mig, utan att "ondska" anses existera objektivt) eller de töntiga standardraserna, är rätt enkla att göra något åt, faktiskt. Bara att skita i att ha med dem.

 

[Botulf]

Något jag är väldigt trött på är den skyhöga grisoldarfaktorn speciellt i svenska rollspel, i synnerhet fantasyrollspel. Det är lite som funkis/modernism i arkitekturen. Det har varit dominerande i sådär 80 år men arkitekterna på universiteten tror fortfarande att de de pysslar med är modernt och vågat. Och tar det mer eller mindre som en personlig förolämpning om någon vill bygga något som egentligen ligger utanför deras talanger och som illa döljs av en kultur-besserwisser von oben attityd. Och det känns samma sak med den traditionella svenska grisodlingen i fantasyrollspel. Antingen har man regler som egentligen bara stödjer grisodling eller så har man en setting som mest stödjer grisodling men oftast båda på samma gång. Det är gjort till leda men ändå envisas man med att det är så "moget" rollspelande ska gå till. Det Sjunde Inseglet vaknar upp med en rödvinsbaksmälla i säng med Utvandrarna på ett skitigt värdshus man aldrig fick se i MP´s:Quest For the Holy Gail efter att kvällen innan kalasat på några generiska fantasyklichéer, och det man sedan får serverat är är de bittra frukterna av denna förening.

 

[Anchorman]

Våpiga kvinnor och kvinnor som slåss i meningslös rustning( läs bikini) Detta är väl mest ett illustrationsproblem

 

[Eksem]

Allt som har med Tolkien och hans efterföljare att göra. Lösningen: Klipp ur och ersätt med Clark Ashton Smith.

 

[StreetBushido_UBBT]

Vad är grisodlarfaktorn för något? Vad innebär termen "grisodlare" i rollspelssammanhang?

 

[Ond bråd död]

Jag tänkte säga att jag skriver under på allt i den här tråden, så less är jag på fantasy genren, men sen ser jag att schteiner tar upp något som jag faktiskt gillar: GRISODLING!

Så jag är less på allt utom grisig grisodling.

Egentligen är väl grisodlandet ett uttryck för att jag vill ha bort fantasyn och spela mer renr historiskt.

 

[anth]

Vad är grisodlarfaktorn för något? Vad innebär termen "grisodlare" i rollspelssammanhang?

Att man är sämst. Inte bra på någonting. En sketen tomte är bättre än rollpersonerna

 

[Magnus Seter]

Vad är grisodlarfaktorn för något? Vad innebär termen "grisodlare" i rollspelssammanhang?

Fokus på kulturell medeltidsrealism. Skitigt, eländigt, "realistiskt".

/M

 

[Owlbearpig]

Att man är livrädd för en ensam kobold. Och det finns inte ens kobolder för spelvärlden är aptråkig.

 

[nyvinter]

Att man är livrädd för en ensam kobold. Och det finns inte ens kobolder för spelvärlden är aptråkig.

Jag väljer hellre grisodling framför spelvärldar med kobolder. (D&D är sövande.)

 

[Mekanurg]

Jag gillar inte superonda supermäktiga badguys (typ Sauron). Det fungerar bra i Tolkiens bok, därför att den gode professorn hade skapat en djup värld där detta hängde ihop. Men i rollspelsvärldar blir detta mest banalt.

 

[Recca]

Tillfångatagna jungfrur.

 

[God45]

Tillfångatagna jungfrur.

Jag tror aldrig att jag sett den klassiska tillfångatagna jungfru tropen i ett rollspel jag spelat i. Ärligt talat hade det nästan varit uppfriskande att spela en grupp goda äventyrare som räddar en prinsessa från ett torn vaktat av en ond drake. Jag har aldrig spelat ut något liknande i alla fall.

 

[Tomatalven]

Att man är livrädd för en ensam kobold. Och det finns inte ens kobolder för spelvärlden är aptråkig.

Det är ju askul om rp börjar som urdåliga människor, alver och dvärgar men deras omgivning är full av livsfarliga, totalt crazy monster från Träskhelvettet, Det Stora Laboratoriet och Yttre Rymden. Ogillar många världar som inte tillåter detta. Men jag gillar fantasy.

 

[Krille]

Tillfångatagna jungfrur.

Jag tror aldrig att jag sett den klassiska tillfångatagna jungfru tropen i ett rollspel jag spelat i. Ärligt talat hade det nästan varit uppfriskande att spela en grupp goda äventyrare som räddar en prinsessa från ett torn vaktat av en ond drake. Jag har aldrig spelat ut något liknande i alla fall.

Jag har haft det i ett äventyr i Västmark.

I själva verket så hade "prinsessan" (tja, adelsdottern då) rymt med killen som hon egentligen älskade för att slippa gifta sig med den som farsan hade utsett, och var inte ett dugg i nöd. Däremot skulle hon kunna komma att bli det om rollpersonerna släpade med henne tillbaks till farsan.

 

[Bolongo]

I själva verket så hade "prinsessan" (tja, adelsdottern då) rymt med killen som hon egentligen älskade för att slippa gifta sig med den som farsan hade utsett, och var inte ett dugg i nöd. Däremot skulle hon kunna komma att bli det om rollpersonerna släpade med henne tillbaks till farsan.

Jag tycker mig känna igen den inversionen från något annat sammanhang.

Likaså vanligt: i en gammal D&D-modul jag körde nyligen är den fastkedjade prinsessan egentligen den onda häxan i förklädnad.

Men för att ta upp en egen kliché, så är jag lite trött på fantasy-ekonomier där det å ena sidan finns ett detaljerat system med fem olika myntvalörer plus högar av annat krimskrams, men i resten av spelet orkar inte ens konstruktörerna hålla reda på det och verkar anta att man gått till den magiske penningväxlaren och fått ut allt i guldstycken.

 

[Svarte Faraonen]

Objektiv moral och icke-människor där en fenotyp = en personlighet är mina två stora. Sedan är jag rätt trött på medeltidssettings som är skrivna av folk som inte begriper sig på medeltid. Detta brukar yttra sig på ett av två vis.

Det första är det vis vi kan kalla det klassiska. Det här innebär för det mesta en fantasyfernissa på en värld som mer påminner om 1800-talet -- centraliserade stater med "frontiers" som man kan vara vid som äventyrare, aristokrati som mest verkar finnas till för att vara rik och dela ut äventyr, idéer om "traditionellt" samhälle som mest verkar bygga på viktorianska normer.

Det andra är sannolikt en reaktion på det klassiska, och knyter an till det som sägs om grisodling ovan. Här är man så djupt angelägen att vara realistisk att man tar i så man skiter. För att vara så medeltida som möjligt har man tagit bort allt spännande. Adeln och kyrkan har absolut makt som aldrig ifrågasätts, ingen har kontakt med främmande kulturer, tillvaron är bara trälande. Detta är så klart en lika falsk bild av medeltiden som den första, men eftersom många är tränade att se detta som realistiskt ifrågasätts det sällan.

Jag är förtjust i främmande raser och så, av rent estetiska skäl om inte annat, men klassiska alver, dvärgar och halvlängdsmän tycker jag inte är vidare upphetsande.

En annan tråkig grej i spelvärldar är när stället som fokus ligger på och som är "defaultmiljön" (Western Heartlands i Forgotten Realms, Asharina och Consaber i Eon (åtminstone tidigare), Kardien och Zorakin i Ereb Altor) också är det färglösaste exemplet på en vagt västeuropeisk medeltidspastisch, medan alla kulturer som faktiskt har lite flärd och färg finns längre bort. Låt spelet utgå från något roligt i stället.

 

[Svarte Faraonen]

Åh just ja, några till:

Allt som försöker vifta bort politiskt krångel. Goda/onda kungaätter, magiska hjortar, etc. Knyter ofta an till objektiv moral. Ett relaterat problem är feodalstater där alla vasaller antingen är obrottsligt lydiga eller i öppet uppror -- jag föredrar det som det var i verkligheten, att en härskare ofta fick förhandla och köpslå med sina vasaller, men också att ett nekande inte innebar fullskaligt inbördeskrig.

Magi som ligger för nära matematik, fysik eller programmering. Intresserar mig inte, och uppmanar ofta till tråkigaste möjliga effekter. Liksom, vad är coolast, att bara paralysera någon eller att utomvärldsliga tentakler åkallas för att snärja fast denne? Vilken uppmuntras om magi handlar om att manipulera opersonliga naturkrafter på så effektivt vis som möjligt? Jag har inget emot magi som går att förstå teoretiskt, det är coolt, men jag ser gärna att teorin inte ligger så nära praktiken. Min favoritliknelse är att jag inte vill att förhållandet teoretisk och praktisk magi ska påminna om förhållandet mellan matematik och mekanik, utan snarare om förhållandet mellan evolutionsbiologi och lejontämjande.

 

[God45]

Atheism i en fantasy värld med Clerics och direkta kopplingar till gudarna är dumt. Det är bara dumt. Jag gillar hur Forgotten realms gör det (atheister hamnar på det värsta stället någonsin när de dör eftersom gudarna är trötta på deras skit) men annars får det vara.