Vill ni veta "sanningen" eller hitta på själv?

[Oscar Silferstjerna]

Ok, då ber jag om ursäkt. Jag tolkade i så fall in det i begreppet skönlitterärt (i och med att rollspel inte är skönlitteratur i konventionell mening). Att jag specifikt inte skrev om dina punkter i övrigt beror annars huvudsakligen på att jag redan delgett min syn i tråden.

Ok, fine. Med skönlitterär menar jag här alltså gestaltande som i en roman eller novell. Det blir då motsatsen till instruerande som i en manual, alltså en ej skönlitterär text. Jag tror att trad-spel ofta har en mer skönlitterär stil, särskilt i världsbeskrivningar, bakgrundsavsnitt och personporträtt (vilket ofta men inte alltid kräver många sidor) medan indie- och OSR-spel är mer instruerande (och därmed blir de ofta mer kortfattade).

Man kan, som sagt, se det som att spelförfattaren genom sina stilval intar olika roller (ofta i ett och samma spel, regelavsnitt är svåra att skriva skönlitterärt gestaltande). Det är olika sätt att skriva - och olika sätt att textligen förhålla sig till det som är sant i settingen. Jag tycker inte att det ena är bättre än det andra. Men att det finns en skillnad i förhållningssätten är väsentligt.

 

[Bolongo]

Liksom, spela! Testa med hemligheter. Testa utan. Lek med olika varianter.

Jag har testat. Allt jag skriver är baserat på egen erfarenhet.

 

[Mogger]

Jag har testat. Allt jag skriver är baserat på egen erfarenhet.

Ja, det kan vara en intressant poäng att ha med sig. Våra respektive åsikter är ju inte huggna i sten. Det är där vi befinner oss just nu, och inte en statisk form som alltid sett likadan ut.

Jag har också spelat med Allt mellan fast och flytande sanning. Heltäckande simulationism och renodlad impro.

Just nu befinner jag mig på en plats där jag vill ha SL hemligheter och impro. Fast fakta och lösa ramar. Jag tycker det funkar utmärkt.

 

[Mogger]

Så frågan är ju: Vad är utmaningen?

Vari ligger utmaningen i tradspel, undrar jag? Att rulla plastbitar är ju inte svårt. Att berätta vad ens RP gör är inte så svårt. Att "klara äventyret" brukar i allmänhet inte vara svårt.

Någon som har något bra svar?

 

[Lemur]

Vari ligger utmaningen i tradspel, undrar jag? Att rulla plastbitar är ju inte svårt. Att berätta vad ens RP gör är inte så svårt. Att "klara äventyret" brukar i allmänhet inte vara svårt.

Någon som har något bra svar?

Det är ju utmanande för rollpersonerna, det räcker för mig.

 

[krank]

Att "klara äventyret" brukar i allmänhet inte vara svårt.

För ett givet värde av "klara"; sure. Överleva brukar inte vara så svårt… Men att få liksom full pott? Oklart.

Här är några saker jag brukar tycka känns utmanande när jag är spelare i tradspel (ämne för en ny tråd?):

• Fatta rätt taktiska beslut i strid, som gör att ens rollperson inte dör.
• Fatta rätt beslut i scenariet, så att skurken inte kommer undan etc. Räkna ut, utifrån givna ledtrådar, vad som pågår – i tid.
• Komma på en bra plan, så att vi inte åker fast medan vi försöker ta oss in.
• Komma på en tillräckligt bra och trovärdig lögn, och inte råka försäga sig.
• Välja rätt spår att följa.
• Bedöma om SLPn talar sanning eller inte.
• Komma ihåg vad det var SL sade för tre veckor sedan när vi spelade senast.

 

[Rangertheman]

Tja, om du är beredd att retconna allt som behövs fixas för att det skall stämma, eller om dina spelare är beredda att inte bry sig, fine. Kör på!

Men själv är jag i lägret som säger att det skulle krävas alldeles för mycket jobb för mig som SL att sopa igen spåren efter en sådan ändring, och mina spelare skulle bli sura om de upptäckte att jag gjort det.

Vad är det som ska fixas eller retconnas? Spelarna har tolkat ledtrådarna på ett sätt, äventyrsskaparen och/eller SL har tänkt sig en annan tolkning. Deras tolkning pekar mot en mördare, äventyret mot en annan.

 

[Bolongo]

Vad är det som ska fixas eller retconnas?

Det beror förstås på hur du bygger äventyr. Om din stil är 100% postmodern, så visst. Då kan du komma undan med att allt du sagt tidigare är sant "from a certain point of view".

 

[Rickard]

Det beror förstås på hur du bygger äventyr. Om din stil är 100% postmodern, så visst. Då kan du komma undan med att allt du sagt tidigare är sant "from a certain point of view".

Om spelarna har kommit fram till en slutsats och jag som spelledare följer den, så kommer de inte börja nysta i allt som är fel med deras teori. Det var de som kom på den och det är de som köper den. Behövs ingen retcon över huvud taget. Finns det något som, mot all förmodan, skulle vara motsägelsefullt kan det lika mycket handla om att de inte har all information, precis om de hade hittat den riktiga lösningen.

Jag föredrar att spelleda så att mina spelare känner sig smarta. Det kan vara att få dem inse saker via samtal med dem, visa på konsekvenser utifrån deras agerande, men det kan också vara att flytta om saker för att matcha deras planer bättre. Detta gäller alla sorts planer, oavsett genre.

 

[krank]

men det kan också vara att flytta om saker för att matcha deras planer bättre. Detta gäller alla sorts planer, oavsett genre.

Vet spelarna om att du gör det?

Jag skulle nog uppleva det som i bästa fall lite nedlåtande, för egen del, tror jag. Om jag visste om det.
För om det är SL som flyttar om saker för att jag ska få rätt så har jag ju inte varit smart.

Men en lösning där är självklart att aldrig berätta för sina spelare vad man gjort eller att man gjort det.

 

[Rickard]

Vet spelarna om att du gör det? /.../ Men en lösning där är självklart att aldrig berätta för sina spelare vad man gjort eller att man gjort det.

Jag berättar aldrig hur det egentligen låg till. Det kan sänka hela upplevelsen, som redan nämnts i tråden av någon annan, oavsett lösning.

Det spelar liksom ingen roll om jag tänkt att de ska ta sig igenom en dörr på framsidan och de kommer på en plan som inkluderar baksidan. Jag går på deras planer. Tycker det är bra spelledande att anpassa sig till spelarnas idéer eller åtminstone utifrån situation (hur desperata är spelarna att lyckas, är det mycket tid kvar på spelomgången, etc). Nu är det inte ofta som jag flyttar om vem mördaren är, men det har hänt, när jag känner att spelarna är alltför engagerade och har för bra planer - bättre än det påhitt jag hade.

 

[Rickard]

För om det är SL som flyttar om saker för att jag ska få rätt så har jag ju inte varit smart.

De har varit smartare än mig i sina påhitt. Det bör belönas.

 

[Lemur]

Vad är det som ska fixas eller retconnas? Spelarna har tolkat ledtrådarna på ett sätt, äventyrsskaparen och/eller SL har tänkt sig en annan tolkning. Deras tolkning pekar mot en mördare, äventyret mot en annan.

Jag ber om ursäkt i förväg för en klumpig jämförelse. Men för mig känns det där lite som att säga "min partner tar ingen skada av att jag är otrogen eftersom hen inte känner till det".
Det är principen som är viktig, att man kan lita på att inte SL myglar och fudgar med Sanningen. Det handlar om förtroende.

 

[Brior]

Det som är grejen för mig är nog att jag vill att vem som är mördaren ska slås fast tidsmässigt senast i samband med att mordet faktiskt genomförs i kampanjen, inte mitt under rollpersonernas utredningar. Dvs, jag skulle vara helt OK med en kampanj som säger att "Herr Underhill blir mördad av antingen Vidstige eller av Lobelia", så länge SL bestämmer huruvida det är Vidstige eller Lobelia innan rollpersonerna börjar nysta i fallet.

Kort sagt får SL gärna hitta på, men helst inte i efterhand. För mig.

Precis så tänker jag mig det, även om bordet naturligtvis får bestämma hur det ska gå till.

 

[krank]

De har varit smartare än mig i sina påhitt. Det bör belönas.

Jag skulle säga att det är en annan sorts smarthet, men visst, jag köper att de varit smarta.

 

[entomophobiac]

Men för mig känns det där lite som att säga "min partner tar ingen skada av att jag är otrogen eftersom hen inte känner till det".

Indirekt jämställer du mitt kul med att vara otrogen. Det känns fräscht.

Tycker som sagt vi hittar på saker hela tiden. Du har ju inte preppat allt en SLP tänker säga i förväg heller. Kanske inte ens allt den vet, utöver ett par stolpar eller så. Vad gör den sanningen mer okej att fudgea, egentligen?

Men jag känner som sagt att det här är samma återvändsgränd som vid andra tillfällen kring sanningsämnet. Agree to disagree och allt det där.

 

[Lemur]

Indirekt jämställer du mitt kul med att vara otrogen. Det känns fräscht.

Jag bad ju om ursäkt i förväg och allt!

 

[Rangertheman]

Jag ber om ursäkt i förväg för en klumpig jämförelse. Men för mig känns det där lite som att säga "min partner tar ingen skada av att jag är otrogen eftersom hen inte känner till det".
Det är principen som är viktig, att man kan lita på att inte SL myglar och fudgar med Sanningen. Det handlar om förtroende.

Jag är inne på samma linje som @Rickard här: Spelarna har kommit på en teori som är smartare än den som äventyrsskaparen eller jag haft i åtanke, och då belönar jag det. Deras lösning har trots allt vuxit fram organiskt under spel, låt vara att de kanske övertolkat vissa saker och helt missat för mig helt uppenbara ledtrådar. Jag har svårt att se varför det skulle vara ett missbruk av deras förtroende. Så som äventyret utvecklat sig kanske det inte ens är rimligt att X är mördaren.

 

[Magnus Seter]

De har varit smartare än mig i sina påhitt. Det bör belönas.

Jag har sett motsatsen rätt många gånger. De kan ha varit extremt mer korkade än jag och skapat ledtrådar ur ingenting som jag presenterat.

Herr Nils har en story om när han spelledde Ars Magica. Där mördades en trollkarl och sen blev det en massa invecklingar och komplicerade teorier om vem som mördat denne. I slutpläderingen ställer sig en av rollpersonerna upp och ska anföra sin Agatha Christie-reveal, och pekar ut mordoffret som mördaren och kräver att denne fängslas och straffas för sitt tilltag.

Spelare går i tangentens riktning hela tiden. Ibland kanske det är smartare än vad jag tänker, ofta är det helt uppåt väggarna med långt dragna slutsatser utifrån så enkla saker som att de glömmer vem som heter vad.

 

[Rickard]

Spelare går i tangentens riktning hela tiden. Ibland kanske det är smartare än vad jag tänker, ofta är det helt uppåt väggarna med långt dragna slutsatser utifrån så enkla saker som att de glömmer vem som heter vad.

Ja, och jag har varit med om frustration hos spelarna när jag inte gått på deras planer när deras slutsatser varit helt felaktiga. Så inga spelledartekniker är perfekta. Det finns inga principer som alltid är tillämpbara. Det handlar om vad som känns vettigt i den situationen att köra på. Ibland är det att skapa negativa konsekvenser på spelarnas val, ibland skapar det schyssta tvister när man faktiskt avslöjar den riktiga mördaren och ibland kan jag köra på spelarnas planer. Finns egentligen inget rätt och fel, annat än ens egna idéer om hur saker och till ska gå tillväga. För mig är det viktigare att det blir variation i hur scenarion spelas.

Sedan är spelarnas uppfattningar helt subjektiva. Har haft spelare som känt att de haft fritt spelrum när det varit rälsat, haft spelare som kände sig rälsade när de trodde att de körde på mina planer när jag egentligen anpassade scenariot efter deras idéer. Så spela roll om mördaren är påtänkt från början eller inte - det är hur spelarna uppfattar sanningen som är viktig, inte sättet spelledaren når dit.