Western som regelsystem

[Gerkub]

Precis. Och här sätter Western ner sin regelfot redan innan valet har presenterats. Det är problemet. Inte vad som sedan händer i spel. Det du pratar om är skiljt från det jag pratar om.

Jag försökte mig på ett exempel där regelfoten skulle spela mindre roll i vilka val som är möjliga. Det var inte heller ett svar till dig, utan CapnZapp.

 

[Mogger]

Det var ett tag sen jag spelade det och jag minns inte detaljerna, men det var 3-4 sessioner nästan helt utan strid. Min karaktär, som hade en del stridskompetens, fick inte visa riktigt vad han gick för, men det var intressant ändå.

Min ingång i tråden är att i den här typen av spel där man utforskar en historisk miljö upplever jag att det ”speliga” spelar mindre roll. Alltså, även om statistiken är viktad åt ett håll, är det fortfarande ett val hos spelarna hur högt det ska värderas. Som @Genesis och @Christoffer skriver så finns det andra sätt att spela på. Det är inte spelet i sig som uppmuntrar till våld, det är värderingen hos spelaren, SL, och kanske scenarioförfattaren. Spelet uppmuntrar också bland annat till, om gruppen vill, att SL ska fudgea med tärningen vid skadeslag. Jag gillar inte det personligen, men jag bara menar att det ”uppmuntrar” till en himla massa saker.

Western IV lider förmodligen av att det vill vara allt på samma gång. I samma regelsystem ska man, genom att justera poäng hos SLP och RP, och diskutera med gruppen, kunna välja om man spela på olika nivåer av action och realism. Det vill både vara Clint Eastwood och nybyggardrama. Kanske inte så konstigt att skevheterna i stridssystemet skenar iväg.

Det enda argument jag kan urskilja är olika formulering av "man kan göra som man vill". Ja, det är klart att man kan göra det. Men den faktiska texten i boken säger en sak. Hur jag hanterar det är såklart upp till mig. Men det som står i boken står i boken även om jag sedan i spel aktivt undviker det. Det är inte spelets deltagare som väljer vad som står i boken. Vi pratar om det som står i boken, du pratar om hur enskilda spelgrupper kan förhålla sig till det. Det är två helt olika ämnen. De hör inte ihop.

Det enda argument jag har sett som funkar är @Christoffer som säger att man ska bejaka, eller iaf acceptera, skevheterna och berätta den historia det leder till. Så får det bli som det blir. Det är helt funkis. Men det har jag vi ju gjort redan. Det är orsaken till denna tråd. Vi pratar om våra erfarenheter av detta spelande.

Jag förstår också att skevheterna blir mer eller mindre tydliga beroende på vilket fokus och spelstil man har. Men reglerna finns där ändå. Skevheterna försvinner inte för att något äventyr eller uppslag eller spelgrupp hittar sätt att mildra dem.

Jag vill inget annat än bara resonera lite kring spelet och förstå speldesign lite bättre. Men jag upplever att jag möts mer av mothugg än förståelse för min synvinkel, därför försöker jag uppmåla händelser som illustrerar den.

Jag vet fortfarande inte vad din synvinkel är. Är det att som du skriver ovan "ett val hos spelarna" så är det rakt av inte sant. Det är de faktiska reglerna i spelet. Spelarna kan såklart välja att spela skolfröknar men reglerna i spelboken finns ändå kvar där. De blir inte betydelselösa för det. Western ett spel som vill simulera såväl gladaction som realism. Det lyckas på sina håll rätt väl med det, men det är såklart väldigt svårt att jämka dessa två eftersom de är varandras motpoler. Det påpekar du ju mycket riktigt själv. Men reglerna finns där ändå.

 

[Gerkub]

Det enda argument jag kan urskilja är olika formulering av "man kan göra som man vill". Ja, det är klart att man kan göra det. Men den faktiska texten i boken säger en sak. Hur jag hanterar det är såklart upp till mig. Men det som står i boken står i boken även om jag sedan i spel aktivt undviker det. Det är inte spelets deltagare som väljer vad som står i boken. Vi pratar om det som står i boken, du pratar om hur enskilda spelgrupper kan förhålla sig till det. Det är två helt olika ämnen. De hör inte ihop.

Det enda argument jag har sett som funkar är @Christoffer som säger att man ska bejaka, eller iaf acceptera, skevheterna och berätta den historia det leder till. Så får det bli som det blir. Det är helt funkis. Men det har jag vi ju gjort redan. Det är orsaken till denna tråd. Vi pratar om våra erfarenheter av detta spelande.

Jag förstår också att skevheterna blir mer eller mindre tydliga beroende på vilket fokus och spelstil man har. Men reglerna finns där ändå. Skevheterna försvinner inte för att något äventyr eller uppslag eller spelgrupp hittar sätt att mildra dem.



Jag vet fortfarande inte vad din synvinkel är. Är det att som du skriver ovan "ett val hos spelarna" så är det rakt av inte sant. Det är de faktiska reglerna i spelet. Spelarna kan såklart välja att spela skolfröknar men reglerna i spelboken finns ändå kvar där. De blir inte betydelselösa för det. Western ett spel som vill simulera såväl gladaction som realism. Det lyckas på sina håll rätt väl med det, men det är såklart väldigt svårt att jämka dessa två eftersom de är varandras motpoler. Det påpekar du ju mycket riktigt själv. Men reglerna finns där ändå.

Ja precis, jag utgår från mina erfarenheter av spelandet, och har citerat den faktiska texten i böckerna. Jag lyfter fram karaktärsskapandet som en viktig aspekt, hela spelledarkapitlet, osv.

Som spelet är skrivet, lägger spelet över mycket av ansvaret på gruppen att förhålla sig till reglerna på ett sätt som passar dem, kanske mer än andra spel. Det är inte jag som säger att det ska vara så, eller att det faktiskt fungerar i praktiken, utan bara att det verkar vara spelets intention. Jag menar inget mer med det, men vi kanske inte kommer någonvart att diskutera detta vidare.

 

[Ram]

Det enda argument jag har sett som funkar är @Christoffer som säger att man ska bejaka, eller iaf acceptera, skevheterna och berätta den historia det leder till. Så får det bli som det blir.

Det här håller jag med om till hundra procent. Western är ett system som jag tycker är byggt på att karaktärers skicklighet (färdighetskompetensmässigt) och individuella test (tärningsslag) får en ganska stor effekt. När jag spelar Western (vilket var länge sedan skall erkännas) så går jag ni med precis den inställningen, med vetskapen att det kan komma att svänga rejält, och omfamnar det. Jag tycker det passar väldigt bra in på ett ganska hårt frontier-liv. Det är inte alltid rationellt, känslor och egon styr och inte sällan träffar skiten fläkten. Att hantera det är en stor del av spelet för mig.

 

[Christoffer]

Vad vill ni ha ut av tråden?

Ursprungliga avstampet var ju: Western är helt våldsfokuserat! Alla måste bli revolvermän pew pew pew! Jag blev inspirerad, kände, nej fan här finns ju rätt mycket annat! Slog fram en karaktär jag själv började känna rätt mycket för och försökte lyfta det. ATT man kan spela så förstår jag till fullo att du själv greppar, vi har ju spelat så frekvent via olika textgrejer över åren, men jag fortsatte diskutera det eftersom jag inte höll med om perspektiven om att det fanns ett bästa val som var så givet, att spela en nybyggare var alltså fel val(?). För mig blir nästan alltid det bästa det sannaste mot karaktären. Jag anser att jag fler gånger om visar på att ingången att våld är enda vägen framåt är felaktig som någon slags objektiv sanning kring spelet och att det mer rör hur vi spelar, hur vi närmar oss spelet, varför vi spelar, som det upplevs som enda lösningen.

Om det sen finns problem med stridssystemet i sig (jag har ju pekat på endel saker ialf jag skulle hålla ögonen på om jag spelade det, och både du och CapnZap har lyft annat), men det är ingen del i min argumentation. Men jag tänker att låta civilister stå utanför det i effektivitet innebär ju något, precis som det spelar roll i Sagas of the Icelanders om vi spelar en kvinna eller man och vi får tillgång till helt olika moves, eller i Bushido vart du är placerad i samhällets hierarki och vem du är påverkar extremt mycket när du möter andra individer och grupper, osv. Huruvida det är historiskt korrekt att en nybyggare skulle ha typ 1% chans att ta ner billy the kid eller ej har jag ingen aning om och är extremt obrydd om. Däremot erkänner jag det som ett relevant designval att göra för den som skapar spelet. Såklart det skapar begränsningar, precis som i Sagas of the Icelanders fall, men det gör ju alla designval. Att ex. tillåta en skolfröken att ha en betydligt större chans att träffa billy the kid, skulle det verkligen minska fokuset på våld? Sen tycker jag färdigheterna öppnar upp rätt stor arena av möjligheter att agera på utanför strid, och om inte de räcker till är det ju precis som i många spel bara att testa direkt mot egenskaper alla BRP och motståndstabellen. Till skillnad från vem som nu störde sig på att ex. förföra inte finns med tycker jag det tvärtom är extremt intressant och man kan istället fundera på hur försöker jag fånga den här personens intresse att ta en tur upp på höskullen? Är jag intresserad själv och beter mig så gott jag bara kan? Vältalighet låter ju högst rimlig. Försöker jag skryta med min intelligens kanske ett rakt slag med INT är relevant? Men är det som i mitt tidigare exempel att försöka lura ner sig mellan lakanen på en av järnvägsföretagets höjdare, så är det ju med all sannolikhet infiltration som ska slås! Jag blir inspirerad av dem och nyfiken på spel! Och det är väl egentligen allt jag kräver av rollspelsregler.

Men som sagt, jag ifrågasätter inte alls ingången att man vill att alla karaktärer ska ha en rimlig chans att agera på olika arenor som en preferens, en preferens som jag ofta delar, men jag upplever att det i tråden istället lyfts fram argument om rätt objektiva antaganden och omdömen om systemet i sig istället för att de tar avstamp i något lite mer nyanserat. Ex. förstår ju jag att mitt sätt att närma sig det hela på (komma dragandes med en skolfröken) är en helt orimlig lösning för de som vill spela med ett party (borde vara posse på westernlingo) som ska ut och jaga rätt på hästtjuvarna och hänga dem högt, det är ju som personen som skapar en värdshusvärd som inte vill ut och äventyra i Drakar.

Så, tldr, jag har fått ut det jag vill, en ökad förståelse för hur saker kanske inte klickar för er andra, men också en ökad pepp att spela det och omfamna begränsningarna som ett relevant sätt att närma sig spelet på (och anser mig visat på den peppen och inspirationen).

 

[Mogger]

Det här håller jag med om till hundra procent. Western är ett system som jag tycker är byggt på att karaktärers skicklighet (färdighetskompetensmässigt) och individuella test (tärningsslag) får en ganska stor effekt. När jag spelar Western (vilket var länge sedan skall erkännas) så går jag ni med precis den inställningen, med vetskapen att det kan komma att svänga rejält, och omfamnar det. Jag tycker det passar väldigt bra in på ett ganska hårt frontier-liv. Det är inte alltid rationellt, känslor och egon styr och inte sällan träffar skiten fläkten. Att hantera det är en stor del av spelet för mig.

Iofs är nog sannolikheten större att det inte blir så svängigt eftersom det som sagt är ganska enkelt att som spelare justera sannolikheten för att överleva och vinna eldstrider. Det sagt så kan ju, som påpekats några gånger, spelet även handla om andra saker. Men, jag är helt säker på att spelet hade svängt betydligt mer utan den övervikt som råder till revolvermännens favör.

 

[Mogger]

Avslutningsvis vill jag länka till min Westernhyllning:

Western!

Sedan 90-talet har Western varit vårt go-to-spel. Vi har spelet så många fantastiska kampanjer! Ofta baserade på officiellt material som Dollartrilogin och andra konventsscenarion. Vi har spelat samtliga utgåvor, rätt mycket dessutom. De är alltid oerhört välskrivna, fullspäckade med bra och...

www.rollspel.nu

 

[Ram]

Iofs är nog sannolikheten större att det inte blir så svängigt eftersom det som sagt är ganska enkelt att som spelare justera sannolikheten för att överleva och vinna eldstrider. Det sagt så kan ju, som påpekats några gånger, spelet även handla om andra saker. Men, jag är helt säker på att spelet hade svängt betydligt mer utan den övervikt som råder till revolvermännens favör.

Ja, i den delen så håller jag med. Jag tänker mer i de mjukare delarna. Jag tänker mig och har alltid spelat som att man som främling i en frontier-stad börjar med ett rejält minus på sitt sociala konto och för att man skall få relationer så behöver de investeras i eller på annat sätt visa sig värdig. Sedan är skicklighetsaspekten i att hantera strid helt enkelt att man väljer de man ger sig in i. Man skall aldrig hamna i en jämn strid eller en där man är i underläge, utsatt för bakhåll etc. för då är risken stor att man dör. Om man inte spelar Arcade-läget men det har jag nog aldrig gjort tror jag...

Men å andra sidan, pratar vi rules as written så är nog inte den input:en helt relevant, vad vet jag...

 

[CapnZapp]

Skevheten CapnZapp pekade på är väl också att alla andra färdigheter fungerar linjärt, medan stridsfärdigheter inte gör det? När din Vältalighet går från 5 till 10 är det ungefär samma utveckling som när den går från 10 till 15 – din sannolikhet att lyckas ökar ungefär lika mycket, och det sker inte någon vidare kvalitativ förändring av hur du använder färdigheten. I strid är de ovanstående skillnaderna däremot helt annorlunda, och skapar kvalitativt olika upplevelser.

Detta leder också till att strid är den enda aktiviteten där den otränades maktlöshet framhålls så totalt. I den sociala interaktionen kan den sämre personen ändå ibland ha turen att typ slå 16 när den mer tränade slår 3, och det leder till framgång. I strid spelar det inte alls lika stor roll – där är skicklighetsnivån avsevärt mer avgörande. Denna asymmetri gör alltså att strid funkar på ett helt annat sätt, alldeles oavsett hur generös eller snål man är med att få använda de sociala färdigheterna.

Tack.

 

[CapnZapp]

I Svart av kval så kan man spela människa eller vampyr. Människor är svagare än vampyrer, 100% alltid. Det finns ingen tärning som slås, ingen undantagsregel, har du en konflikt mellan en människa och en vampyr så förlorar människan automatiskt. Och det är väldigt ofta folk väljer att spela människa, eftersom det inte är ett problemlösarspel. Den typen av berättelse spelet handlar om skulle undergrävas om människorna hade en chans mot vampyrerna. Det skulle göra spelet sämre.

Jämförelsen (vampyrer = revolvermän; människor = civila) kanske är klockren för Western 1, men Western 4 intresserar sig för så mycket mer än enbart high noon dueller. Men reglerna har inte alls hängt med i detta expanderade och (i mitt tycke mycket intressantare) fokus.

Så fort du intresserar dig för verklig historia och verkliga människoöden är en regelmotor utan grund i verkligheten en kraftig nackdel. Om man sätter ett gäng människor plus en vampyr att uppleva 1800-talets orättvisor i USA så är den givna lösningen att låta vampyren eliminera alla förtryckare. Så var det förtrycket, den orättvisan, det problemet löst.

Jämför med moderniserade och ombalanserade regler där en revolverman kanske är märkbart bättre än skolfröknarna på att träffa, men inte så mycket bättre att alla andra bara missar. Och att revolvermannen tvingas agera försiktigt för att han blöder lika mycket när han blir träffad, och inte har någon slags aura av legendariskt skydd.

Det är ett regelsystem som är mycket mycket bättre lämpat för att berätta de historier som Western 4 vill berätta.

 

[Genesis]

Om man sätter ett gäng människor plus en vampyr att uppleva 1800-talets orättvisor i USA så är den givna lösningen att låta vampyren eliminera alla förtryckare. Så var det förtrycket, den orättvisan, det problemet löst.

Här förutsätter du ju återigen din egen spelstil. Vi håller alla med om att systemet är ett problem i din spelstil. Men inte i min eller Christoffers. Spelar man inte för att klara scenariot utan för att berätta berättelser eller ”följa rollpersonerna” så är ju det där inte relevant alls.

 

[Svarte Faraonen]

Här förutsätter du ju återigen din egen spelstil. Vi håller alla med om att systemet är ett problem i din spelstil. Men inte i min eller Christoffers. Spelar man inte för att klara scenariot utan för att berätta berättelser eller ”följa rollpersonerna” så är ju det där inte relevant alls.

Men då jobbar man mot systemet och det som etableras med det, och lämnar en ständig fråga hängande i luften – ”varför skjuter de bara inte skurkarna?”. För systemet ger inte vidare många sätt att lösa det på annat sätt, samtidigt som det inte egentligen finns något som ger vidare mycket fallout från att använda våld. Det bygger på en orealistisk premiss – att en dedikerad våldsverkare faktiskt är hyperkompetent på att lösa problem, och att man liksom måste cirkla runt detta fenomen för att bibehålla spänningen.

 

[Lukas]

Här förutsätter du ju återigen din egen spelstil. Vi håller alla med om att systemet är ett problem i din spelstil. Men inte i min eller Christoffers. Spelar man inte för att klara scenariot utan för att berätta berättelser eller ”följa rollpersonerna” så är ju det där inte relevant alls.

Jag tycker ändå du har fel, för jag brukar spela så som Christoffers beskriver att han vill spela western. Jag älskar att spela Burning wheel som 100% låter den stidstränade dominera stridssituationer över icke krigare. Det är hur jag speleder 90% av allt jag spelleder.
Det är hur jag försökt spelleda Western. Med flera civilister som bara vill klara sin vardag utan att bli indragen i något större. inget riktigt "äventyr" utan bara spelare som har agendor de försöker genomföra.
Men Western är uselt för att spela så. För icke krigare får knappt något regelstöd eller kärlek i reglerna.

Liksom, om revolvermannen var lika usel på icke stridssituationer som civilisten är på krigssituationer så kan vi diskutera att varje spelare iallafall får sin grej.
En Revolverman som vill prata sig ur en situation har mycket större chans att lyckas göra det som otränad än en Civilist har att skjuta någon som otränad i strid.
Jag stör mig på det, och skulle tycka det var irriterande att spela Christoffers nybyggare om Reglerna inte lät mig vara lika kompetent på min grej som en revolverman är på sin.


Man kan såklart diskutera om man behöver regelstöd för allt man vill att sin karaktär gör i rollspel, men när jag spelledigt western så har vi i princip friformat allt som inte är strid, och när det är hur man får spela ett spel som är så simulatoriskt som Western är så tycker jag man kan säga att det finns hål som är Dåliga.

 

[Genesis]

Jag tycker ändå du har fel, för jag brukar spela så som Christoffers beskriver att han vill spela western. Jag älskar att spela Burning wheel som 100% låter den stidstränade dominera stridssituationer över icke krigare. Det är hur jag speleder 90% av allt jag spelleder.
Det är hur jag försökt spelleda Western. Med flera civilister som bara vill klara sin vardag utan att bli indragen i något större. inget riktigt "äventyr" utan bara spelare som har agendor de försöker genomföra.
Men Western är uselt för att spela så. För icke krigare får knappt något regelstöd eller kärlek i reglerna.

Liksom, om revolvermannen var lika usel på icke stridssituationer som civilisten är på krigssituationer så kan vi diskutera att varje spelare iallafall får sin grej.
En Revolverman som vill prata sig ur en situation har mycket större chans att lyckas göra det som otränad än en Civilist har att skjuta någon som otränad i strid.
Jag stör mig på det, och skulle tycka det var irriterande att spela Christoffers nybyggare om Reglerna inte lät mig vara lika kompetent på min grej som en revolverman är på sin.


Man kan såklart diskutera om man behöver regelstöd för allt man vill att sin karaktär gör i rollspel, men när jag spelledigt western så har vi i princip friformat allt som inte är strid, och när det är hur man får spela ett spel som är så simulatoriskt som Western är så tycker jag man kan säga att det finns hål som är Dåliga.

Men om målet inte är att klara scenariot, varför måste alla rollpersoner ha ”sin grej”? Varför kan inte civilisten vara sämre på allting än revolvermannen? Det fattar jag inte riktigt.

EDIT: Jag försöker inte försvara regelsystemet i Western, som jag inte har koll på. Bara påpeka att beroende på spelstil kan det vara noll problem att civilister inte kan klara sig i en fajt, eller för den delen vara kassa på absolut allt.

 

[Genesis]

Men då jobbar man mot systemet och det som etableras med det, och lämnar en ständig fråga hängande i luften – ”varför skjuter de bara inte skurkarna?”. För systemet ger inte vidare många sätt att lösa det på annat sätt, samtidigt som det inte egentligen finns något som ger vidare mycket fallout från att använda våld. Det bygger på en orealistisk premiss – att en dedikerad våldsverkare faktiskt är hyperkompetent på att lösa problem, och att man liksom måste cirkla runt detta fenomen för att bibehålla spänningen.

Men om den hängande frågan är ”Varför skjuter X inte Y?” Så är väl det rimliga att X skjuter Y?

Att premissen är orealistisk har jag inget att säga om. Det stämmer nog absolut. Men jag tvekar också lite i för den här premissen att en människas alla problem kan lösas genom mord. Min make älskar mig inte - jag skjuter honom. Affärerna går dåligt - skjut alla som handlar hos konkurrenten. Jag har en obotlig sjukdom och vet inte vad som ska hända med mina barn när jag är borta - jag skjuter dem.

Även det enda problemet som folk verkar anta kan existera i vilda västern — ett gäng ondskefulla människor topprider staden med våld—ger ju inte bara enkla svar. Nu har du dödat alla som inte håller med dig och det är du som styr den här staden. Vad ska du göra med den makten? Alla är rädda för dig, vissa som sett dig döda deras vänner och släktingar vill se dig död. Ska du skjuta dem också?

 

[Mogger]

Men om målet inte är att klara scenariot, varför måste alla rollpersoner ha ”sin grej”? Varför kan inte civilisten vara sämre på allting än revolvermannen? Det fattar jag inte riktigt.

EDIT: Jag försöker inte försvara regelsystemet i Western, som jag inte har koll på. Bara påpeka att beroende på spelstil kan det vara noll problem att civilister inte kan klara sig i en fajt, eller för den delen vara kassa på absolut allt.

Principiellt har du såklart helt rätt. Problemet är just det specifika fallet Western som isf tar en väldigt stor omväg för att komma fram till det. Det är helt enkelt ett rätt dåligt verktyg att använda för den spelstilen. Det går såklart. Jag skulle säga att det enda incitament för det är att det inte finns några andra westernspel på svenska och överlag få internationellt som på research-nivå kan mäta sig med Western. Men vill man bara åt Old West som spelmiljö finns det ingen anledning att dra med sig hela regelverket, som isf mest är i vägen eller i värsta fall förvirrande och direkt motverkar det du vill uppnå.

@Chrisoffers approach är ju snarare att inte ha med sig någon spelstil in utan försöka spela spelet precis som det är och låta det ta dig dit du hamnar. För egen del kan jag inte riktigt skala av min spelstil. Till viss del för att jag inte är intresserad av det men också för att jag numera vet att det är så jag hat roligast, och jag har inte tid att testa. Just i fallet Western IV har jag dessutom redan gjort det

 

[Christoffer]

@Mogger

Nu vet jag inte riktigt vad du lägger i spelstil, har aldrig riktigt greppat vad folk lägger i det. Som att det rör en form av mat och många verkar bara äta en och samma sak? Så att spela utan spelstil är för mig lite wtf menar du? Men, eftersom det uppenbarligen inte varit uppenbart, min ingång är denna: jag läser dessa regler och blir nyfiken på vilken berättelse som man kan få ut av den genom att spela just den här karaktären, hur kan systemet inverka kring detta. Jag skiter verkligen fullständigt i om revolvermän har femton olika specialiseringar per kula i sin vänstra revolver, DET gör det inte mindre intressant att spela en nybyggare. Reglerna för heder + de vanliga färdighetslistorna är nog helt ok grund att spela det utifrån karaktären, föra dennes talan, agera utfrån vad denne vill. Jag blir alltså intresserad av hur en karaktär som skapas i spelet, som saknar tillgång till våld som en arena (ialf det lite mer rakryggade våldet och inte en rakkniv i ett mörkt sovrum), reglerna inspirerar mig då jag ser att jag inte kommer ha kontroll över det här, jag kommer behöva agera, interagera, kanske välja vägar jag inte vill, kanske undersöka vägar jag inte visste fanns? För att få något av vad karaktären och jag vill, men någon garanti kommer det verkligen inte vara. Hade jag varit garanterad det hade jag haft noll intresse att spela. Jag menar verkligen inte, som det låter som att du tolkar mig, att låta spelet agera någon slags slump likt ett flipperspel och vara nöjd med vad som helst, jag kommer ju om jag spelar henne vilja saker, brinna för saker, älska saker och hata saker, jag kommer agera utifrån det och mitt mål kommer 100% vara att genom vår interaktion kring spelbordet få en berättelse om karaktären och de livsvillkår som finns på platsen (dvs, 100% rakt av story now). Om det är detta du menar med spelstil så som sagt, det finns spelstil i överflöd som bara dryper av engagemang och passion kring denna karaktär jag föreställt mig (eller, det skulle göra det om jag faktiskt skulle spela henne och dyka ner en aning mer i det hela, just nu mer blommande inspiration som inte riktigt vill lägga sig). Om det är något annat du menar med att spela utan spelstil så vet jag inte ens vad det är du menar.

Är spelet sämre än Burning Wheel för att spela såhär? Det enda jag kan se BW har som faktiskt saknas här är ett vettigt system för pengar och handel, om än väldigt abstrakt. BWs cykel för resurser skapar ex. en rätt skön nedåtgående spiral rent ekonomiskt som skulle kunna skapa ett intressant tryck i Western, MEN, det är väl helt ok att lämna sådant till SL också? Att du som spelledare säger till mig: Ok, fem månader senare, skördarna verkar gå jävla illa, behöver ett slag från någon i familjen som har hand om jordbruket primärt för att se om det blir missväxt eller ej är ju inget större problem? Den längre kampanjen vi spelade med BW för ett par år sedan hade en karaktär som var en adelsdam som försökte få sin familjs te-affärer att blomstra igen, hon var inte speciellt skillad för våld, men visade sig vara en av de mest brutala karaktärer jag spellett. Hade spelet omfattande regler för te-affärer? Mje, tror vi bytte lite namn på någon bryggeri-färdighet osv. Systemet för ekonomi använde vi lite, men inte mycket. Min poäng: bara för man vill spela nybyggare kanske det inte är så att vi behöver ett fördjupat system för hur vi ska gräva upp stenar och bruka marken? Vi behöver inte bryta ner jordbruket i rundor om veckor eller månader där vi väljer olika strategier för att lyckas med något, heck det låter ju skittråkigt! Men att spela en nybyggare, fast mellan hat och ekonomiska intressen, som helst av allt vill få den plätt mark hon faktiskt äger att blomstra, ser framför mig nu en liten odling kring den före detta makens grav, men tvingas göra annat, tvingas kompomissa? Tvingas sälja gården och kan man göra det och rakryggad leva lycklig på någon annan plats? Hur viktigt är ägandet av mark och är ens den marken något som hon "kan" äga (om vi vill kasta in lite koloniala perspektiv på det hela). Osv.

Det behövs inte mer än agens att agera, en situation som givet ger oss stoff till scener och som grund för spelandet, SLPs att interagera med och någon form av osäkerhet för utfall och var vi är påväg. Sen om just Western är bra för det? Pfsh det får väl faktiskt spel visa, jag ser ialf någon slags inspirerande grej där med heder + alla färdigheterna + situationen min karaktär är i (och föreställer mig typ andra karaktäer spelar andra i samhället, en annan nybyggare, en sheriff, en präst? Salongsägare? Ey, helt plötsligt har vi Deadwood!) och det räcker rätt långt.

 

[Mogger]

Ok, jag pratat System Matters. Eftersom det är rätt tydligt att Western IV inte har superbra stöd för Story Now trodde jag snarare att du ville se vad just Western IV hade att erbjuda som var unikt. Alltså någon form av OSR-approach. Undersöka spelet som sådant och vad det kan leverera, utan att ta med sig förutfattade meningar in.

Om det är vanlig Story Now så kan jag inte för mitt liv förstå vad Western IV skulle kunna erbjuda. Visst kan du rulla fram en intressant karaktär med drömmar och driv och allt sånt men sedan ska du ju ha några fler spelare en SL och sedan ska allt detta knådas genom reglerna, som är rätt spretiga. Du kan säkert, med stor vilja och en aktivt storybejakande spelgrupp, få till bra spel för detta men det är isf TROTS systemet, inte p.g.a det. Spelet riskerar tvärtom att motverka det på flera plan. Men det kan man såklart ducka. Det blir ju dock en extra aktivitet man får lägga på.

 

[Mogger]

Jag tror att det är fullt möjligt att Western IV:s problem inte är riktigt tydliga vid genomläsning och gubbrullning. Det krävs kanske faktiskt spel för att upptäcka synergierna.

 

[Mogger]

På ett mer generellt plan tar jag diskussionen vidare här. Tror inte att vi behöver behöver dra det här längre

Problemlösning vs agens

Den där tråden om Western (och lite andra trådar) fick mig att fundera lite. Jag upplever inte att mitt fokus när jag spelar är problemlösning*. Visst, jag kan spela rollpersoner som ägnar sig åt problemlösning. Men jag skulle personligen snarare säga att det handlar om att hantera konflikter...

www.rollspel.nu