WRNU:s Bokklubb 2021

[krank]

Visstja, jag läste ju volym 1 av Eclipse också.

Och nu har jag läst resten av volymerna.


De fortsätter vara väldigt fint tecknade. Plotten blir lite mer komplicerad och efter ett tag framträder faktiskt något som liknar ett budskap, en liksom övergripande tematik och så. Det är bitvis ganska klumpigt gjort, men inte alls dåligt. Det dyker alltså upp folk som ör immuna mot den arga solen, men varken det Stora Onda Företaget eller underground-rebellrörelsen är speciellt intresserad – båda vill mest bibehålla den sköra stabilitet de uppnått, och immunitet skulle innebära en destabilisering av allting. Och det vill de inte riskera. Kortsiktigt tänkande och omedelbar stabilitet kontra destabilisering och långsiktighet, alltså.

Porträtten av både organisationer och personer nyanseras något, men det är fortfarande en serie som helt saknar alla ambitioner om att bryta mot traditionella könsroller eller arketyper. Det är genomgående väldigt oreflekterat, upplever jag.

Värd att läsa? För all del. Lite intressant världsbygge som jag gärna skulle se mer av, framför allt då med lite mer fokus på de större frågorna. Snygga bilder. Men det här är inget mästerverk – det är dugligt, men inte så mycket mer. Fina bilder dras ner av ganska mediokert manus.

 

[krank]

Jag har också läst Aliens Omnibus Volume 3.



Den tyckte jag funkade bra. Avslutade berättelser som är ganska välskrivna och där handlingen flyter på. Det är aldrig svårt att greppa vad som egentligen händer… Frånsett möjligen i den serie som tecknats av Simon Bisley, men där är det ju ändå inte handlingen som är det viktiga.

Men ja, ingredienserna är klassiska (Xenos, tokiga forskare, präster, soldater, giriga företag, androider…), teckningarna snygga, berättelserna kanske inte helt originella alla gånger men åtminstone välberättade. Berättelsen Salvation förtjänar ett särskilt omnämnande – inte originell, men skriven av Dave Gibbons och mästerligt ritad av Mike Mignola. Fräsigt värre.

Tyvärr finns volym 4–6 inte på Comixology längre pga barnsligt rättighets-jävla-bajs, så dem lär jag inte läsa än på ett tag.

 

[Khan]

Jag har läst Flake av Matthew Dooley

Det här var... knasigt. På ett rätt fint sätt. För att hitta stämningen kan man jämföra med om Simon Pegg och Edgar Wright gjort en parodi på Gudfadern, fast satt den i en engelsk småstad, och behandlat den mörka sanningen om territoriella dispyter mellan glassgubbar. Typ.

Jag blev helt klart överraskad av den här boken. Vår huvudperson Howard är en person som mest rullar fram genom livet. Han gör sitt korsord, säljer glass för att han knappt vet hur han gör annat och lever ett rätt händelselöst liv. Första tredjedelen är tecknad i beige, grått och ljusbrunt, med mycket smuts och fläckar på väggarna. Allt känns nedgånget och menlöst. Alla har påsar under ögonen, ingen orkar raka sig. Ingen humor uppkommer, utöver de något absurda karaktärerna runt Howard. Men på det stora hela är det mest en tragisk historia om att inte veta vad man vill göra med sitt liv, och att glida vidare i invanda hjulspår.

Men sen? Sen kommer Howards nemesis in i bilden. Hans onda halvbror Tony Augustus som leder ett glassgubbeimperium i stan. Hans underhuggare har ärr, tatueringar och ser ut som fängelsekunder. De heter saker som "Crushing" Clive och "Bullet" Bradford. De börjar göra instick mot stackars Howard, och triggar hans fyrtioårskris. Det absurda i maffiafasonerna med glassbilar och den engelska småstadslunken i kontrast till varandra är hur jäkla roligt som helst. Allt slutar också med en fullt rimlig, men oväntad twist. Och det slutar lyckligt. Bara det, liksom.

TLDR
En fantastiskt rolig seriebok, även om det tar en liten stund för humorn att dyka upp. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst My Brother's Husband av Gengoroh Tagame

Hujedamej vad bra den här var!

Yaoichi bor i en japansk småstad med sin dotter Kana i småskoleåldern. Plötsligt dyker det upp en kanadensisk bjässe, presenterar sig som Mike Flanagan, och säger att han är änkeman efter Yaoichis tvillingbror Ryoji som dog för en månad sedan. Yaiochi och Ryoji har inte pratat med varandra på tio år, inte sedan Ryoji flyttade till just Kanada.

Mike flyttar in hos familjen och vill se var hans make växte upp, gick i skolan och alla de platser som var viktiga för honom. Yaiochi visar honom runt, och hanterar sina egna internaliserade fördomar och dumheter kring homosexuella och hur samhället ser på dem i vardagen. Det handlar inte om de där klassiska grejerna som ofta dyker upp i historier om HBTQ+-folk, ni vet, de som blir nedslagna, spottade på eller får sten kastade efter sig. Det här handlar om det subtila, det underförstådda och de impulsiva reaktionerna.

Yaoichis resa genom självreflektionens förlovade land är fascinerande att följa. Mike och lilla Kana är förstås viktiga också, men det är tydligt att det är just Yaoichi allt handlar om egentligen. Och det är fantastiskt att läsa om. Hur han börjar ifrågasätta sina egna fördomar, sin internaliserade homofobi är så väl skildrat att jag nog inte kan komma på någon annanstans där det gjorts lika bra.

TLDR
Riktigt, riktigt bra manga. Rekommenderas varmt.

 

[krank]

Jag har läst The Warning Vol. 1. Två gånger.



Är det för att den är bra? Ja, delvis, men också för att jag blev oerhört förvirrad första gången. Kanske är det för att jag mest läst ganska straightforward grejer på sistone. Men: Det här är en story om en Händelse som möjligen är en invasion, och om en grupp Very Special soldater som är en del av försöken att stoppa det hela.

Narrativet är oklart, icke-kronologiskt och upphackat, och nästan helt befriat från beskrivande exposition. Bland de få saker som faktiskt förklaras tydligt för oss läsare är att 1) en kvantmojäng som drivs och styrs från en rogue planet som är på väg mot jorden, håller på och bygger något i utkanten av Los Angeles. och 2) det finns en grupp på fyra supersoldater (Jackknife, Switchblade, Silent Sea och… jag minns inte vad amerikanen i gänget heter, trots att han är med mest) som har olika teknologiska "krafter" eller fördelar.

Men ja. Tidshoppen är tydliga och utmärkta, men det krävs ändå en del jobb för att hålla tidslinjen i huvudet och räkna ut vad som händer i vilken ordning. Det här ska inte ses som kritik – jag gillar berättelser med lite tuggmotstånd och utan det lite tillkrånglade berättandet finns nog risken att det här skulle bli en ganska trist historia. Avsaknaden av exposition och det ickekronologiska berättandet gör det hela lite bättre, lite mer intressant.

Jag ser fram emot volym 2.

 

[Khan]

Jag har läst Lukas - 25 år mellan land och stad av Mats Källblad

Det här är Källblads brödföda, om jag förstått saken rätt. Lukas har publicerats kontinuerligt i Uti vår hage och då och då i liknande skämttidningar i landet.

Formatet är en eller två sidor med en punchline i sista rutan, men också med lite lattjo längs vägen. Har ni läst 91:an eller Åsa-Nisse har ni koll på formatet. Huvudpersonen Lukas är en barfotaflummis i ett torp på skånska landsbygden, som mest vill spela rock och slippa jobba. Tillsammans med katten Frithiof och kompisen Polly (ja, den Polly) lallar han runt på små äventyr och råkar ut för både det ena och det andra.

Här finns en klar udd riktad mot både medelklassarslen i Fjollträsk (smakprov finns här) som varken ser eller hör något utanför tullarna, men också en grinighet mot det kulturförakt som finns på landsbygden i den miljö som Lukas (och Källblad) tycker mycket bättre om än stadens sunkiga cement.

Källblad diskuterar samma ämnen med samma ingångar som i sina seriösa verk, men här är det målat i sprakande glada färger och med mängder av blänkare till klassisk svensk serietradition. Om Källblad skulle börja teckna 91:an i morgon skulle han smälta in som fisken i Osbysjön.

TLDR
Klar rekommendation. Var bara beredd på att det är väldigt löst sammansatta skämtsidor, så ingen röd tråd mer än ytterst i utkanten.

 

[Khan]

Jag har läst Hundra år i samma klass av Mats Källblad

Stopp. Innan du läser vidare. Plocka fram en ny tabb på browsern. Klicka fram ditt lokala bibliotek. Gå in och sök fram den här boken. Reservera den och hämta den så fort som bara går. För det här är tammefan ett mästerverk. Eller till och med fyra mästerverk.

Det här är en samlingsvolym med Källblads tre tidigare nästan-självbiografiska album, men först kommer ett helt nytecknat verk om hans mormors hårda liv och leverne.

Hundra år i samma klass
Det här är kanske den bästa skildring av arbetarklass jag läst sedan Moa Martinsson. Ester växer upp fattigt i trettiotalets Skåne, och blir själv statare för annan väg finns inte att gå. Hon gifter sig med Verner, och är sedan gravid i nästan femton år i sträck. Elva barn blir det totalt. När det elfte barnet är ute sparkar hon ut Verner, som knappt kan ta hand om sig själv, än mindre bidra till det stora hushållet.

Ensamstående elvabarnsmor i fattigsverige under femtiotalet. Enda inkomsten, utöver socialen, är att plocka potatis åt lokala bönder.

Det här går knappt att prata om, för det är en sån fenomenal berättarteknik här. Ord och bild vävs ihop på en nivå som förstärker varandra på precis det sätt som bara bra serier kan göra. Alltifrån vinklar, färgval, ansiktsuttryck, rubb och stubb. Det är upplevelsen, inte bara vad som faktiskt händer som är det viktiga.

Garagedrömmar
Det första albumet. Här handlar det om Isak och hans vänner som driver genom landsbygden runt Osby i Skåne. Isak sommarjobbar på kommunen med att klippa gräs, men hänger mest med polarna i Tores verkstad och mekar med bilar och spelar med rockbandet.

Det här albumet fångar den där känslan av att inte veta vart livet är på väg precis efter gymnasiet, den där när man bara dräller och inte har någon riktig styrsel på vem man är, vart man ska, och man umgås med folk mest för att man inte vet var man ska hitta annat folk att umgås med. Även om man tycker om alla har man kanske inte så mycket gemensamt utöver att man redan känner varandra.

Men den handlar också om manlig ångest, för de flesta i albumet är män. Källblad fångar den där känslan av att sakna språk, sakna möjligheter att uttrycka sig trots att man verkligen vet att det man känner är sant. Arbetarklassens fälla, det vakuum som bildas av kulturbrist och kulturförakt. Allt i ett sävligt åttiotal på landsbygden.

Jag tror inte jag vet någon som fångat det här bättre än Källblad. Även de där bonnläpparna som inget kan utöver meka med bilar är människor med komplexa liv och önskemål om en bättre morgondag. Jag känner igen varenda karaktär från min egen uppväxt på landsbygden i Skaraborg, varenda människa som saknar möjlighet att skapa och utvecklas och istället bara gör som alla andra. Att göra annorlunda är att vara dum i huve't, inte att våga.

Vakna laglös
Det här är en tredelad historia - dels en ren fortsättning på Isaks liv i Osby och alla de andra däromkring. Dels en ramhistoria där han skickat in en diktsamling till ett förlag som kontinuerligt läser och funderar kring vad han menar med vad han skrivit. Sedan ett långt brev från hans bästa vän Molly som kommit in på konstfack i Stockholm och vågade satsa på något helt annat och bli fri från skiten och inskränktheten i Osby, men fann en ny inskränkthet och skit i Stockholm.

De tre trådarna varvas fram och tillbaka genom historien, och det är inte lätta historier det handlar om. Självmord, vänner på väg att gå med i a-laget, nära döden-upplevelser i trafikolyckor. Och förstås en känsla av att vilja bort men inte veta vart. Isak och Molly är fantastiska karaktärer, men det är som i förra boken tvärsnittet av livet på landsbygden som verkligen får historien att leva för mig.

Lång väg tillbaka
Här har vi ett potpurri av historier, men fortfarande med Molly och Isak i centrum. Vi får se hur de träffades, hur Molly växte upp under skitiga förhållanden och fattigdom, hur hon och hennes syskon mobbades sönder och samman i skolan, hur Isak blev hennes enda vän och räddning. Vi får se hur Isak hittade vägen ut via rockband, men också tack vare sin bakgrund.

Vi får se en rent magisk jäkla bra avslutning på tjugo sidor. Den finns gratis på nätet, om än översatt till engelska från den vackra skånskan. Det låter inte lika bra när de frågar "do you have more soda?" istället för "har du blannevann?".

TLDR
Herreminskapare vilken fantastisk bok. Alla borde läsa den, särskilt de som växt upp på landsbygden och/eller knappt tänker på att den finns. Det vill säga alla. Alla borde läsa den.

Punkt.

 

[krank]

Jag ser fram emot volym 2.

Tyvärr kom ju sista delen av The Warning ut 2019 och ännu ser det inte ut att ha kommit någon andra samlingsvolym.

Så istället har jag läst The Warning #6–10.



Jag fortsätter att tycka väldigt bra om det här. Överlag är de här tio numren en skön motsats till en grej jag ibland upplever i andra serier; att de har för bråttom. Jag kritiserar ofta superhjältefilmer för att försöka hinna med för mycket på för kort tid – riktigt episk känsla och riktigt mångfacetterat berättande kräver, tycker jag, tid. Den här serien lyckas på tio nummer berätta om i princip en enda ganska snabb händelse – händelsen har flera steg och är i sig lite komplex, men händelseförloppet är rätt kort. Det är mycket tillbakablickar, framåtblickar och sidoblickar. Saker förklaras sällan, expositionen hålls till ett minimum frånsett ett mycket litet antal explicita dumpar. Men oftast får man gissa, och det gillar jag skarpt.

Det här var tydligen del 1, och Laroche pratar i sitt efterord om del 2 och 3. Jag hoppas att de blir gjorda, för det här vill jag se mer av.

 

[krank]

Jag har också läst Infinite Dark vol. 1.



Den har en ganska stor premiss som den liksom klarar av på första sidan och sedan mest har i bakgrunden – universum dör alltså värmedöden i förordet, och sen utspelar sig alltihop ombord på ett rymdskepp som på något sätt lyckats skydda sig. Utanför skeppet finns bara entropi. Det här är typiskt en sån grej jag hade velat se några nummers lead-in till för att kunna svälja… Resten av den här första volymen kombinerar ett lite halvhyfsat världsbygge med ganska ordinärt skräckmonster-på-rymdstation:ande. Slutet förklarar för mycket och är otroligt övertydligt i sin symbolik. Det är liksom inte så mycket subtext som… text. Jag tror den här serien vunnit på att förklara mindre i den änden.


Sen har jag läst Terminal Dark.



Det är en ganska trist, teknofob cyberpunkgrej som hade kunnat funka om den haft lite bättre pacing och framför allt tydligare regi. Och artwork. Jag har alltid haft svårt för serier som försöker sig på att göra liksom "realistisk" shading och så. Det är otroligt svårt att göra läsbara illustrationer som också är realistiskt ljussatta. Serier brukar ha ganska platt shading och tydliga linjer av en anledning, liksom.

Den här seriens rutor är helt enkelt svårlästa. Ljus och komposition används mycket sällan effektivt för att leda blicken, rörelser är oklara, det är svårt att skilja viktiga karaktärer från varandra, miljöer smälter ihop med karaktärer.



För mig funkar det här helt enkelt inte.

 

[krank]

Ska vi leka "vilket omslag är fulast" igen?



Jag har kommit igång och läst skönlitteratur igen genom att sommarledigheten är slut och jag pendlar. Så jag har läst ut The Children of the Wind, andra delen i Seven Citadels-serien. Som jag fram till alldeles nyss var 100% säker på hette The Seven Citadels.

Nå, Children of the Wind upplevde jag som svagare än första delen. Först är de i ett jobbigt träsk, sen träffar de en besvärjerska som är ledsen, och sen träffar de verkligen urjobbiga klan-idioter som de sitter fast hos resten av boken. Jag tror att min totala avsaknad av fascination för klan- och hederssamhällen ligger mig lite i fatet här.

Därmed inte sagt att boken är dålig. Jag tycker om att Seven Citadels inte är så standardfantasy. Man kan absolut pressa in Kerish i något slags bondpojke-på-quest-mall, men han passar inte jättebra egentligen. Karaktärerna definieras väldigt mycket utifrån sina svagheter och skavanker, och hur de växer i sina relationer till övriga och till världen. Det är också rätt fascinerande hur stort fokus ligger på världsbygget, med mycket beskrivningar av riter, kulturer, sedvänjor och så vidare. Och miljöer. Men ganska lite action överlag. Vilket tilltalar mig.

Jag är fortfarande mest förtjust i de äldsta omslagen, även om det i det här fallet är lite trist. Unicorn-omslaget är lite fult, men har mer personlighet. Och som vanligt är det nyaste, moderna omslaget så fult att jag blir arg.

 

[Bolongo]

Ska vi leka "vilket omslag är fulast" igen?

Kombinationen av foto och teckning är alltid fulast.

 

[krank]

Jag har läst The Dead Kingdom, den tredje boken i serien Seven Citadels.

I vanlig ordning är det moderna omslaget överlägset fulast och sämst på alla sätt. Något slags datorrenderad person i rustning (jag vet inte ens om det riktigt förekommer så mycket rustningar i boken), och någon standardful europe. Vad fan? Och det gamla omslaget, det som var på bokversionen jag läste nån gång i mellan- eller högstadiet, är klart snyggast.

Nå; det här är nog den bok jag gillat mest hittills. Den har ganska lite utfyllnad, och har tydligt fokus.

Jag gillar nog bifigurerna mer än halvbröderna som är lite mer i fokus. Kerish är rätt trist även om han har en intressant båge, och Forollkin har varit ganska trist från dag 1. Men framför allt Gidjabolgo tycks mig en ganska komplex karaktär som dessutom har fördelen av att ganska ofta vara rationell och ha rätt, vilket jag ju alltid tycker är sympatisk. Han är intelligent, väldigt cynisk, har väldigt mycket självhat och depression, slår (verbalt) vilt omkring sig när han upplever sin integritet kränkt, men är i grunden mer av en poet än den kverulantiske narr han ursprungligen kom med i berättelsen som. Det är inte så subtilt gjort, författarinnan vill uppenbart säga saker med Gidjabolgo som karaktär.

Gwerath är mer intressant än Kerish och Forollkin, men hon är samtidigt en ganska platt Not Like Other Girls.

Nå; den här boken… Alltså, jag vet inte. Mina moderna ögon kan inte låta bli att tolka in en massa grejer (t.ex. homosexuell kärlek mellan karaktärer), och det är nog delvis för att bokserien överlag låter rätt mycket vara osagt. Vissa grejer kan man ju räkna ut utifrån ledtrådar i sammanhangen, men t.ex. att Kerish är kär i Gwerath tror jag inte sagts rätt ut någon gång hittills. Gidjabolgo har hintat starkt, visserligen. Böckerna har vid det här laget också introducerat otaliga mysterier som antingen knappt nämnts igen eller som åtminstone inte ordentligt avslöjats. Jag hoppas att åtminstone några trådar knyts ihop i sista boken, utöver huvudplotten.

Jag har fortfarande svårt att inte tolka allt jag läser med "tänk om det här egentligen är hemlig scifi"-ögon. Jaha, så en av besvärjarna "skiljde sitt sinne och sin kropp åt" och hans sinne fanns typ i den stad han bebodde? Och han gjorde eventuellt detta med hjälp av något han stal från ruinerna som lämnats kvar efter de treögda varelserna som var här innan människorna koloniserade? Skulle det här kunna vara uploading till exempel? Och kom människorna till den här planeten med rymdskepp? Och det blå vrak-trä som de i den här boken bygger en båt av, och som skyddar mot den onde trollkarlens magi – kan det vara typ något slags rymdskeppsmaterial som skyddar mot nanomoln/radioaktivitet/whatever? Jag har börjat förlika mig med att det kan hamna i vilken riktning som helst i slutänden. Antingen visar det sig vara precis såhär genom något slags twist, och då är jag OK med det även om det "känns gjort" (fast kanske inte -83 då den här boken kom). Eller så är det faktiskt en genuin fantasyvärld, och då är jag OK med det. Eller så kan man aldrig riktigt avgöra vilket, och då kommer jag att bli lite frustrerad men får vara OK med det också…


Jag tycker om det här, på det hela taget. Eller, jag tänker vänta med att säga ifall jag tycker om det när jag vet vilka svar jag får. Då kommer jag också att bestämma mig för huruvida jag tycker att det är konstigt eller fullt begripligt att den här bokserien knappt verkar pratas om på nätet.

 

[Dilandau]

Jag har läst Felicia Days självhjälpsbok Embrace Your Weird. Hon vill kort och gott fä läsaren att komma igång med sina kreativa projekt, dels genom att hjälpa läsaren identifiera vad hen egentligen vill göra, dels genom att berätta hur man överkommer olila hinder på vägen (ångest och prokastrinering tex).

På det stora hela var den… ok. Alla tips är solida, men boken innehåller SÅ MÅNGA övningar att det tar väldigt lång tid att läsa den. Jag sket till slut i övningarna. Som småbarnsförälder är en övning av typen ”titta på en film du gillade som ung och skriv ner allt du kommer att tänka på medan du ser den” ett projekt som kommer ta 1-2 veckor.

Bör du läsa boken? Om du är ett stort Day-fan, ja, annars kan du hoppa den.

 

[krank]

Jag läste en gång i urtiden en webbserie som jag minns som snygg och lite drömsk. Det enda jag egentligen mindes konkret från den var ett träd som vuxit upp i ett vardagsrum. That's it.

När jag sedan några år senare började leta efter den, utan att minnas dess namn, så gick det lite trögt… Men efter typ tio års letande – c:a 20 år efter att jag först läste den – hittade jag Makeshift Miracle på Comixology.

Jag har just läst första albumet, The Girl from Nowhere. Det är… Det är okej. Inte fantastiskt. Den är fin att titta på, lite luftig, och trädet i vardagsrummet är med. En snubbe som känns rätt mycket incel eller åtminstone osympatiskt dum i huvudet är med om en mystisk grej och hittar en naken tjej i en krater.

Jag ska nog köpa de sista sex numren också tror jag; Comixology har alla tolv enskilda nummer men bara det första samlingsalbumet.

Jag ska nog också se om jag kan hitta originalversionen. Den här är nämligen omritad; jag läser mig till på wikipedia att det jag hittat är typ en remake från 2011. Jag gissar att det är därför bilderna inte matchar mina mycket vaga minnesbilder…

 

[Franz]

Jag har läst Neuromancer skriven av William Gibson. Egentligen är det ju konstigt att jag, som älskar cyberpunk, inte läst genrens mest kända verk tidigare. Det beror på att jag läst andra verk av Gibson och att jag då haft problem med hans språk. Jag ger honom absolut att han har fyndiga beskrivningar och formuleringar, men jag får alltid brottas med prosan så till den grad att jag haft svårt att njuta av hans verk. Det har gjort att jag varit lite rädd att ta mig an denna bok, för jag vill ju inte ogilla den.

Nu i efterhand kan jag säga att jag är glad att jag läste den, för detta är riktigt riktigt bra! Boken handlar om Case, en utbränd Hacker som får en andra chans i livet, men då även snubblar över konspirationer långt värre än vad han först kunde ana.

Vad som är spännande med denna bok är att den absolut innehåller många tropes som senare blev vanligt i cyberpunk, typ regniga japanska megastäder, gatusamurajer med infällbara stålklor och människor med cybernetiska kroppsdelar. Men den är samtidigt långt mer galen än många efterföljande cyberpunkhistorier och har med rymdfärder, religiösa rastafarisnubbar, holografiska trollkarlar etc. Faktum är att den regniga asiatiska megastaden bara finns med en liten stund i handlingen, och att huvudpersonen Case är en ganska neurotisk och svag typ, inte alls den sammanbitna tuffingen som förekommer i många andra cyberpunkhistorier. Det är lite synd att bara vissa delar av Gibsons värld efterapats då de blir så mycket mer levande i kombination med alla andra miljöer som förekommer i boken. Gibson skrev följande om tv-spelet Cyberpunk 2077: "The trailer for Cyberpunk 2077 strikes me as GTA skinned-over with a generic 80s retro-future, but hey, that's just me." Jag förstår precis vad han menar. Mycket inom genren cyberpunk tycks handla om att ta vår värld och ge den ett filter av de estetiska delarna av genren, och då bara de delar som är så nära vår verklighet som möjligt. Det är synd då cyberpunk kan vara så mycket mer, vilket denna bok bevisar.

 

[Gurgeh]

Några kortrecensioner av några till böcker:

Deacon King Kong av James McBride
Om ett svart kvarter i Brooklyn på 60-talet, där en av fyllona/diversearbetare får ett knäppryck och försöker skjuta den lokala knarklangaren i ansiktet. Skriven i en märkligt distanserad stil -- mer humoristisk och överdriven än allvarlig. Den stora mängden parallella handlingar gör att ingen av dem får det fokus den förtjänar, och att det ofta känns som om något viktigt hände utanför bilden. Trots det rätt okej. Betyg 3.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
Klassiker om osannolika män och kvinnor i Värmland för länge sedan. Betyg 3.

The Color of Money av Walter Tevis
Uppföljaren till The Hustler, om en kille som spelar pool, men nu är han en gammal föredetting som försöker göra comeback. Det finns en filmversion också, som inte alls följer bokförlagan, vilket är lite intressant, eftersom en av karaktärerna i boken verkligen känns som Tom Cruise: ung, mörkhårig och kaxig. I filmen spelar han en helt annan person. Betyg 4.

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga
Om en flickskola i Rwanda, där landets raskonflikter utspelar sig i miniformat. Betyg 3.

Shuggie Bain av Douglas Stuart
Deprimerande historia om en ung pojke som växer upp i Glasgow med en alkoholiserad mamma. Lyriska recensenter på baksidan beskriver pojkens kärlek till modern, men jag ser bara medberoende eller möjligen Stockholmssyndrom. Det är bra, men jag avskyr egentligen att läsa om människor som har det dåligt och trots det gör allt de kan för att göra sina liv ännu sämre. Betyg 3.

Civilisationer av Laurent Binet
Kontrafaktisk historia om hur Columbus aldrig återvände från Amerika, och det istället blev inkakungen Atahualpa som anländer till Europa och startar ett osannolikt erövringståg. (Men inte mer osannolikt än det Pizzaro genomförde mot Inkariket.) Jag skrattade högt när Henrik VIII i England anammar inkornas solkult eftersom den låter honom ha flera fruar! Det enda dåliga är att jag flera gånger blev sugen på att läsa mer om de händelser som beskrivs, och blir irriterad när jag kommer på att de inte beskrivs på wikipedia. Betyg 4.

 

[krank]

Jag läste Exo för ett litet tag sedan. Comixology har insett att jag gillar scifi-serier och har börjat rekommendera dem till mig. Annars hade jag nog inte hittat den här.



Jag har svårt att beskriva Exos story utan att det blir för mycket spoileraktigt, men det hela utspelar sig iaf i ungefär typ nutid och handlingen kretsar kring en nyupptäckt planet som kretsar kring en fjärran stjärna, ett gäng människor som tagits över av utomjordiska intelligenser, och en astrofysiker som trippar på peyote. Jag ska inte säga att jag tycker att plotten riktigt hänger ihop helt och hållet sådär rimligt och stringent… men det kan bara vara jag som missat grejer också. Jag fattade t.ex. aldrig varför de där mikroberna i peyotesnubbens hjärna lät honom men ingen annan kommunicera med utomjordingarna, eller vad det hade att göra med det där viruset utomjordingarna var rädda för.

Men – serien är ruskigt snygg. Ruskigt, ruskigt snygg tycker jag att den var. Inspirerande, skön. Den var en njutning att läsa och föll mig estetiskt helt på läppen. Och så tyckte jag att många av koncepten var skojjiga, och kommer säkert att sno dem till nån framtida modul till Agency eller så.

 

[krank]

Jag har också läst sista delen av Seven Citadels: The Seventh Gate. Det krävdes en del krångel, eftersom utgivaren bestämt sig för att bara del 1–3 ska finnas på Kobo, den sista ska bara finnas på Kindle och Nook. Gud, vad jag avskyr den här jävla skiten med låsta trädgårdar. Vanliga böcker har många nackdelar – för många för att jag ska kunna tänka mig gå tillbaka till att läsa dem – men just den här biten saknar de åtminstone. Inget krångel med "Har jag rätt läsare, eller behöver jag använda semi-illegala metoder för att knäcka DRM:en så jag kan läsa boken jag köpt på den läsare jag har"…

Hur som helst.



Som vanligt är omslaget så inåthelevete jävla fult att gudarna gråter. Jag är ganska sugen, däremot, på att leta rätt på de gamla böckerna vars omslag jag gillar. Rent fysiskt alltså.

Hur som helst; det här är den avslutande delen av serien. Nästan alla trådar knyts ihop…på mer eller mindre tillfredsställande sätt. Tristast och sämst är Gweraths död, som knappt hanteras – ingen verkar egentligen bry sig om att hon är död, de bara kör vidare. Men vi får lite svar kring de mysterier som hintats om kring hur folk egentligen kom till den här kontinenten, och den fullkomligt uppenbara grejen att Kerish själv är den som ska frälsa Galkis avslöjas – men, lite oväntat, så måste han dö och återfödas i ett litet barns kropp för att göra det.

En del grejer lämnas oförklarade, som till exempel varifrån de Gudafödda egentligen kommer.

I den här boken händer det grejer som gör det rätt svårt att behålla något slags "det här är hemlig scifi"-tänk, så jag får nog ge mig där. Även om det är lite roligt att mänskligheten i princip blivit upliftade av märkliga fjäderbeklädda, treögda och lätt lovecraftska monstervarelser.

Det finns ganska lite fantasy jag gillar. Det är möjligt att en av anledningarna till att jag gillar det här är att jag läste dem när jag gick i typ mellan/högstadiet. Men jag tror också att jag gillar att det inte är europeisk-standardfantasy. Inte en alv eller ett troll så långt ögat kan nå. Och, till skillnad från vad lögnen som är de moderna omslagen påstår så handlar den inte främst om vita människor. Galkis är heller inget fint och snällt kungadöme som ska räddas, utan ett ganska degenererat och fruktansvärt sådant.

Men ja. Jag gillade den här bokserien. Jag har funderat lite på ifall man skulle kunnat göra ett intressant rollspel av det, men det tror jag inte – det mesta intressant har ju redan gjorts av de här böckernas huvudpersoner…

 

[entomophobiac]

Scifi-skräck. Svinbra. Bör läsas!

(Enough said.)

 

[Khan]

Jag har läst Giant Days volym 11-14 av John Allison och diverse tecknare

Nu är det slut! Esther och Daisy tar examen, och kvar i stan (med två år kvar till sin läkarexamen) sitter Susan och känner sig alldeles för vuxen för sitt eget bästa.

Men att prata om vad som händer är lite fel. För det här handlar om ett kompisgäng i bredd och vad de gör tillsammans. Som när Susans pojkvän behöver hjälp på en match, för hela hans cricketlag har fått matförgiftning. Det är inte vad som händer som är viktigt, utan hur våra huvudpersoner agerar runt det. Där är det ren litterär magi.

Jag tror inte jag saknat litterära gestalter så mycket efter avslutad läsning så här mycket sedan jag läste Azumanga på gymnasiet. Det här är slice of life när genren är som bäst.

Det enda jag har att klaga på är att sista kapitlet är bland det svagaste i hela sviten. Det ballar ur på ett sätt jag inte gillar, och som ligger utanför det världsbygge som byggts upp genom de fjorton volymerna. Problemet är helt rätt, setup och så. Men hur de löser det? Nä.

TLDR
Det här var världens bästa sitcom redan när jag läste volym 1-10. 11-14 är mer av samma. Och det är bara, bara bra.