WRNU:s Bokklubb 2022

[Bifur]

Jag har också läst nästa novell i Expanse-serien, Gods of Risk. Den skildrar en av huvudkaraktärernas släktingar på Mars. Faktiskt lite annorlunda så tillvida att denna är helt skriven inifrån huvudpersonens perspektiv, med fullt känsloregister och personlig kognition - till skillnad från romanernas perspektivkapitel som är mer distanserade. Prosan är fortfarande samma neutrala (det känns som det är liksom stilen, antar att det inte kommer att ändras) men som läsare tycker jag att man kommer mycket närmare denna karaktär än någon annan tidigare. I övrigt är den dock rätt menlös, och tillför ganska lite till den större berättelsen. Lite världsbygge, inget annat. Återigen är det bättre gjort i serien där samma berättelsbe istället skildras ur huvudkaraktärens perspektiv istället för släktingens, vilket bidrar till att fördjupa en central person som i novellen bara är en bifigur. Godkänd, stark 2a av 5.

 

[God45]

Så jag har läst The Maleficent 7 som är… Det är 7 samurajer fast med onda fantasy skurkar som huvudpersonerna.

Det känns vansinnigt mycket som en rollspelskampanj. Det är på nivån där man kan känna igen klassförmågor och grejer.

I alla fall, för 40 år sedan var den mörka alliansen en enda dag från att erövra världen. De hade den sista bastionen av godhet och lag belägrad. Men precis då övergav deras general, den enda som höll alla grupperna samman, dem. Alla förråde varandra och de goda vann. Efter det följde 40 år av att ett nytt gott kejsardöme byggdes upp och mer eller mindre förstörde de gamla onda kaptenernas liv. Deras general? Det visade sig att hon slog sig ner för att bilda familj och leva ett normalt liv. Men nu är hennes lilla by i vägen för kejsardömet och inga hjältar tänker hjälpa till i en sådan hopplös strid. Så hon tar fram sin mörka magi igen och kallar till sig sina gamla generaler.

Tonen är all over the place. Ibland håller folk onda monologer som Skeletor och ibland har vi en tortyrscen där en av de mer sympatiska huvudpersonerna äter en snubbes testikel. Men boken är aldrig tråkig och det är kul att hoppa från orcherna som inte är så mycket onda som annorlunda till alkemisten som är en grym krigsbrottsling som inte kan hålla sig från att förgifta folk bara för att se hur de dör.

Det är kul popcorn underhållning utan något djupare innehåll. Alla karaktärerna är kul och det är mycket lekande med deras olika arketyper. Det finns också ett magisystem som har skillnader jag bryr mig om utan att kännas som hemläxa.

Läs om du gillar onda D&D kampanjer.

3 av 5

 

[Franz]

Det var ett tag sen jag läste Ambient av Jack Womack, men jag glömde att skriva en recension för den. Boken skrevs 1987 och är en cyberpunkroman som utspelar sig i en dystopisk framtid.

Världen har i princip kollapsat och alla resurser går åt att skydda och nära en liten klick rika medan resten av befolkningen lever i ett fattigt helvete. Huvudpersonen O’Malley är livvakt åt Dryden, en sadistisk oligark vars far är en av landets mäktigaste män. Dryden vill ta livet av sin far och anlitar O’Malley att göra det. Som belöning erbjuder han makt, pengar och sin eskort Avalon som livvakten är förälskad i. Saker går dock fruktansvärt fel och snart är O’Malley och Avalon på flykt.

Förra året läste jag Jack Womacks bok Random acts of sensless voilence och då det var den bästa bok jag läst på mycket länge och dessutom utspelar sig i samma setting som denna var mina förväntningar här mycket höga! Och till viss del måste jag säga att de infrias! Till viss del inte.

Jag älskar Jack Womacks språk. Hans beskrivningar över platser och personer är riktigt levande. Känslofullt utan att vara långrandigt. Och dialogerna är prisvärda! Folk i denna bok talar en slags slang, inte helt olikt den nadsat-slang som finns i boken A Clockwork Orange. Det är coolt och jag gillar det!

Sen tycker jag att Womack är en mästare på dystopiska världsbyggen! Boken är full av såväl fantasifulla som vidriga beskrivningar över vilken fruktansvärd cynisk och jävlig värld som historien utspelar sig i! Framförallt en sekvens där de rika asen firar en födelsedag och en bussresa på liv och död gjorde särskilt intryck på mig. Men det kryllar av fler målande världsbeskrivningar!

Sen har vi storyn. Och det är här som det tyvärr blir tydligt att Ambient är Womacks första bok, för här är allt inte perfekt. För det första är O’Malleys kärlek till eskorten Avalon inte så jättespännande och farligt nära femme fatal-tropen. Den lyckas akta sig från de allra värsta fallgroparna men engagerar inte så mycket som den borde. Vidare är slutet inte särskilt bra. Inte mindre än två McGuffins presenteras utan att alls ha varit etablerade tidigare och överlag känns det som att Womack inte riktigt vetat hur han ska sy ihop historien och kommit på detta slut i brist på annat.

Med det sagt är detta en riktigt bra bok! Även om storyn kunde varit bättre så är den inte dålig och det fantastiska världsbygget väger upp storyn flera gånger om! Gillar du cyberpunk och dystopier så rekommenderar jag varmt denna bok!

 

[Gamiel]

Then we take Berlin...

 

[soda]

Jag har lyssnat på Providence av Max Barry, läst av Brittany Pressley (10 timmar).

Boken handlar om Gilly, Talia, Anders och Jackson, som är besättningen på ett avancerat stridsrymdskepp (Providence) i framtiden. Skeppet, och dess avancerade AI, är som ni förstår ganska viktigt i handlingen - behövs verkligen människorna? Är en AI en person? (vilket hanteras bättre än jag sett det förut)

Andra teman är: människor under press (jag brukar ha svårt för karaktärer som gör dumheter men det funkar överlag här), first-contact med utomjordingar, icke-mänskliga intelligenser, och människans roll i framtiden antar jag.

Rekommenderas starkt! 5/5

 

[Daniel]

Nån som känner för en rejäl sågning som lördagsunderhållning? Varsågod.

Jag har läst Indiana Jones and the Army of the Dead och det är en eländigt usel sak.

Det är, såvitt jag vet, den enda officiella Indiana Jones-romanen och den gavs ut -09, dvs strax efter Kingdom of the Crystal Skull. En behändig mjuk pocket på 300 sidor med ett omslag som lovar filmisk äventyrsunderhållning. Författare är Steve Perry (inte Journeysångaren) som skrivit en mängd romaner för kända världar som Conan, Alien och Star Wars. Nu hade han alltså även fått skriva Indiana Jones, och i förordet tackar han Lucas & Spielberg för tillåtelsen att, citat, leka i deras trädgård eftersom de har de coolaste leksakerna.

Och vad gör han av denna coola leksak? Ett urtrist pekoral. Tråkigt, tramsigt och illa skrivet. Ett totalt bortslarvat material.

Det kunde varit kul. Det borde varit kul. Indiana Jones på en karibisk djungelö, sökandes efter en gammal ädelsten med påstått ockulta krafter, jagad av en voodoohäxmästare samt agenter för Axelmakterna - titeln säger ju allt: Indiana Jones vs zombies! Jag förväntade mig såklart inte språklig och intrigtät elegans som hos en Le Carré eller en Joyce Carol Oates, men jag slog mig ner med högst positiv inställning till några timmars kul och kuslig pulp-action. Det fick jag inte.

Det värsta misstaget är att titelfiguren görs totalt trist och totalt värdelös. Genom att hållas borta från alla intressanta scener berövas Jones på all agens. Han traskar på och bekymrar sig över hur hans hatt ska klara regnet. Ibland ramlar han ner i en fors men då är det bara att låta sig föras med av strömmen. Ibland ser han några zombies men då står han still och skjuter med sin revolver och sedan händer något deus ex machina-artat.

Det finns ett fåtal okej scener, men de scenerna har författaren gett till den japanske och den tyske agenten, medan titelfiguren förmodas traska på nånstans fem mil bort i djungeln. När zombierna blir övermäktiga och soldaterna i eskorten fallit en efter en tvingas man teama ihop, trots stor misstro och rivalitet, för att ha en chans att överleva de sista milen genom djungeln. Är Jones inblandad eller ens närvarande i denna akuta pakt för överlevnad? Nej. Han traskar på fem mil bort. Denna premiss lämnas helt åt japanen och tysken. Det borde självfallet varit Jones som tvingats bilda team med fienden. Men Jones reduceras till en stel och tråkig bifigur i sin egen roman medan skurkarna ges all agens och intelligens.

Mängder av coola förutsättningar slarvas bort, främst vad gäller zombietemat. Ett stort misstag är att redan på de första sidorna presentera samtliga skurkar med egen POV, vilket dödar all spänning eller mystik. Detta inkluderar voodoomagikern, som därmed berövas all kuslighet och farlighet eftersom vi hela tiden får följa hans tramsigt barnsliga och gubbiga tankar.

Exempel:
Det finns en repbro över en brusande djungelfors. Först når Jones dit med sitt team, och traskar ostört över. I nästa POV når den gnällige häxmästaren dit och skickar fram sina zombies att gnaga sönder bron. Slutligen når Axelmakternas agenter dit, undrar vad som kan ha gnagt sönder en bro ("there's an evil in this jungle") och måste hitta en äventyrlig lösning för att ta sig över forsen.
Hade det inte varit ett rimligare upplägg att hålla häxmästaren kusligt mystisk i bakgrunden i åtminstone halva boken, bara omnämnd som ockult folklore innan det avslöjas att han existerar? Och låta huvudrollen Jones vara den som hittar bron avgnagd, för att få höra repliken "there's an evil in this jungle" av sina vägvisare och sedan visa lite intelligens och agens genom att ta sig över forsen ändå?

Nej. Detta var rakt igenom en rejäl besvikelse. Rekommenderas inte åt någon. Det finns mängder med bättre äventyrslitteratur att vända sig till.

 

[God45]

Nån som känner för en rejäl sågning som lördagsunderhållning? Varsågod.

Jag har läst Indiana Jones and the Army of the Dead och det är en eländigt usel sak.

Det är, såvitt jag vet, den enda officiella Indiana Jones-romanen och den gavs ut -09, dvs strax efter Kingdom of the Crystal Skull. En behändig mjuk pocket på 300 sidor med ett omslag som lovar filmisk äventyrsunderhållning. Författare är Steve Perry (inte Journeysångaren) som skrivit en mängd romaner för kända världar som Conan, Alien och Star Wars. Nu hade han alltså även fått skriva Indiana Jones, och i förordet tackar han Lucas & Spielberg för tillåtelsen att, citat, leka i deras trädgård eftersom de har de coolaste leksakerna.

Och vad gör han av denna coola leksak? Ett urtrist pekoral. Tråkigt, tramsigt och illa skrivet. Ett totalt bortslarvat material.

Det kunde varit kul. Det borde varit kul. Indiana Jones på en karibisk djungelö, sökandes efter en gammal ädelsten med påstått ockulta krafter, jagad av en voodoohäxmästare samt agenter för Axelmakterna - titeln säger ju allt: Indiana Jones vs zombies! Jag förväntade mig såklart inte språklig och intrigtät elegans som hos en Le Carré eller en Joyce Carol Oates, men jag slog mig ner med högst positiv inställning till några timmars kul och kuslig pulp-action. Det fick jag inte.

Det värsta misstaget är att titelfiguren görs totalt trist och totalt värdelös. Genom att hållas borta från alla intressanta scener berövas Jones på all agens. Han traskar på och bekymrar sig över hur hans hatt ska klara regnet. Ibland ramlar han ner i en fors men då är det bara att låta sig föras med av strömmen. Ibland ser han några zombies men då står han still och skjuter med sin revolver och sedan händer något deus ex machina-artat.

Det finns ett fåtal okej scener, men de scenerna har författaren gett till den japanske och den tyske agenten, medan titelfiguren förmodas traska på nånstans fem mil bort i djungeln. När zombierna blir övermäktiga och soldaterna i eskorten fallit en efter en tvingas man teama ihop, trots stor misstro och rivalitet, för att ha en chans att överleva de sista milen genom djungeln. Är Jones inblandad eller ens närvarande i denna akuta pakt för överlevnad? Nej. Han traskar på fem mil bort. Denna premiss lämnas helt åt japanen och tysken. Det borde självfallet varit Jones som tvingats bilda team med fienden. Men Jones reduceras till en stel och tråkig bifigur i sin egen roman medan skurkarna ges all agens och intelligens.

Mängder av coola förutsättningar slarvas bort, främst vad gäller zombietemat. Ett stort misstag är att redan på de första sidorna presentera samtliga skurkar med egen POV, vilket dödar all spänning eller mystik. Detta inkluderar voodoomagikern, som därmed berövas all kuslighet och farlighet eftersom vi hela tiden får följa hans tramsigt barnsliga och gubbiga tankar.

Exempel:
Det finns en repbro över en brusande djungelfors. Först når Jones dit med sitt team, och traskar ostört över. I nästa POV når den gnällige häxmästaren dit och skickar fram sina zombies att gnaga sönder bron. Slutligen når Axelmakternas agenter dit, undrar vad som kan ha gnagt sönder en bro ("there's an evil in this jungle") och måste hitta en äventyrlig lösning för att ta sig över forsen.
Hade det inte varit ett rimligare upplägg att hålla häxmästaren kusligt mystisk i bakgrunden i åtminstone halva boken, bara omnämnd som ockult folklore innan det avslöjas att han existerar? Och låta huvudrollen Jones vara den som hittar bron avgnagd, för att få höra repliken "there's an evil in this jungle" av sina vägvisare och sedan visa lite intelligens och agens genom att ta sig över forsen ändå?

Nej. Detta var rakt igenom en rejäl besvikelse. Rekommenderas inte åt någon. Det finns mängder med bättre äventyrslitteratur att vända sig till.

Steve Perry är värst! När jag gjorde min självskadande djupdykning ner i Star Wars expanded universumet var hans Star Wars: Medstar den enskilt värsta boken jag läste. Och med tanke på hur genom usel den genomsnittliga kvaliten på de böckerna är säger det inte lite. Det är hans M.A.S.H. fanfiction blandat med random Star Wars ord.

 

[Khan]

Jag har läst Hurusom man sig klädde av Else Marie Gutarp

Det här är antagligen den allra bästa nybörjarboken som gjorts på svenska för den som vill få en överblick över medeltida klädedräkt. Fortfarande, för boken kom 95, dvs 27 (!) år sedan idag. I korta kapitel förklarar Gutarp mansdräkt, kvinnodräkt, kyrkodräkt, barndräkt, och hur de sett ut i början, mitten och slutet av medeltiden. Bra grejer.

En kort och kompakt bok, som väl är det närmaste man kan kalla ett måste för en återskapare, reenactor, eller bara allmänintresserad av medeltida kläder.

Bra skit. Rekommenderas till alla som letar inspiration för att piffa upp sina beskrivningar av fantasy, eller bara vill låta smarta när de kan uttala gardecorps korrekt.

 

[Gamiel]

Pagan Britain (2013) av Ronald Hutton
En genomgång av vad man vet och inte vet om förkristna Storbritannien, med genomgång av flertalet teorier och vad folk som inte var hedniska britter (ex. Julius Cesar) skrev om deras tro. Gör ett väldigt bra jobb i att påpeka att eftersom vi inte vet så år flertalet teorier fult möjligt möjliga men vi kan inte veta om det är så, och presenterar aldrig en teori rörande något utan flera teorier och problematiserar dem. Hutton tar också upp flera äldre teorier, vissa som var (o i vissa fall fortfarande är) popkulturelt accepterade som sanna, och förklarar varifrån teorierna kom och varför de har blivit kasserade av vetenskapen.

En informativ bok om du är intresserad av brittisk förhistoria, eller "keltisk" hedendom. Bra om du vill ha inspiration för barbarfolks religioner/kultur, och bra inspiration rörande Call of Cuthulu/liknande spel rörande hur folk under den perioden så på/tänkte om hedniska Storbritannien

 

[Mogger]

Jag har läst Göran Häggs En studie I makt som handlar om Mussolini och den italienska fascismen.

Den inleder med att påpeka att den anglosaxiska synen på Mussolini är starkt präglad av vår syn på Hitler och nazismen och att vi oftast reducerar Musse till en konstig clown.

Och den bilden är helt fel. Det är en väldigt fascinerande redogörelse om en märklig rörelse full av märkliga händelser och personer. Dessutom oerhört bildande. Många av källorna är på italienska och har därför aldrig använts av historiker som inte behärskar språket.

Rekommenderas!

 

[Mogger]

En av vår tids viktigaste röster, Hans Rosling, skrev tillsammans med Ola och Anna Rosling, boken Factfulness - 10 knep för dig att förstå världen, på sin dödsbädd, skulle det dessvärre visa sig.

Litet förord. Jag tillämpar, anser jag, källkritik ofta och grundligt. Jag söker ofta källan och dubbelkollar fakta. Jag är rationell och pragmatisk. Jag är hyfsat pålåst, tycker jag sjäkv. Kort sagt, jag tillämpar många av de 10 knep som Rosling beskriver i sin bok.

Trots det har jag gått i exakt samma fälla som resten av ffa västvärldens befolkning.

Men tack vara att jag tillämpar knepen så har jag åtminstone väldigt lätt att ta till mig boken och dess metodik. Och det är en ögonöppnare!

Det här är en bok som ALLA ska läsa. Alla. Det är en väldigt insiktsfull och ödmjuk världsbild Rosling tar oss in i. Den är på samma gång upplyftande och inspirerande som skrämmande och nedslående. Men det är på det stora hela en positiv upplevelse.

Dock får man ha med sig att det är EXAKT det titeln säger. Det är knep för att förstå världen. Inte för att förändra den eller påverka den. Men det är gott nog och ett steg på vägen. Att agera blir sannolikt enklare och effektivare med den här boken i bagaget.

PS. Boken skrevs före pandemin och det som nu sker i Ukraina. Men lyckas ändå vara aktuell.

 

[Khan]

Jag har läst Boken om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren med illustrationer av Ingrid Vang Nyman

Det här är det gôttaste från de tre böckerna om Pippi, samlat i en tjock bok istället för tre medeltjocka. Den har gått varm som högläsning för femåringen därhemma, men nu är den slut.

Jag är genuint chockad. Det här är ohyggligt annorlunda mot vad jag minns. Många av kapitlen är som bäst meh, några är genuint genomtråkiga. Illustrationerna är träiga och klippdockeliknande när man jämför med Ilon Wiklands fantastiska bilder till senare Lindgren-böcker. Det som är bra, som kapitlet Pippi hittar en spunk eller Pippi går i affärer är dock jättebra. Men de är betydligt färre än jag mindes, särskilt i det här som ska vara en best of-volym.

Men mest chockerande är hur mycket som är totalt annorlunda mot vad jag minns. Prussiluskan är inte med alls. Dunder-Karlsson och Blom förekommer en enda gång. Kling och Klang är inte med, bara två icke namngivna poliser som inte är det minsta tokroligt dumma. Hästen har inte ens ett namn, inte Tommys och Annikas föräldrar heller, och deras pappa har inte en enda replik. Pippi firar för bövelen inte ens jul! Den bästa historien i barnprogrammet!

Även om de städat bort n-ordet i nyutgåvorna är det också en hel del skräp som hänger kvar i kommentarer om hudfärg och sånt dessutom. Annika är extremt mjäkig och vek medan Tommy försöker vara tuff och manlig. Väldigt mycket en produkt av sin tid, med andra ord.

Nä, det här var betydligt lägre på skalan än jag mindes. Pippi är en fantastisk karaktär, men hon bor inte i en så bra bok som jag trodde.

Att Lindgren slog igenom med den här säger nog mer om konkurrensen än om henne. Vad som är hennes bästa verk kan vi diskutera till döddagar, men en sak är klar. Det är inte Boken om Pippi Långstrump i alla fall.

 

[Max Raven]

Jag lyssnade på House of Teeth

som är en barn/ungdomsbok om tonåring som Harry Potter:as, springer runt med konstiga krafter, slåss mot övernaturliga varelser. Förlagt till amerikansk bayou. OK för målgruppen, inte riktigt min grej.

 

[Max Raven]

Jag har börjat läsa Tove Janssons böcker om Mumintrollen, mycket för att jag inte har läst dem tidigare. Först ut (även om jag läste Kometen kommer innan) var Småtrollen och den stora översvämningen

Mumintrollet och hans mamma färdas runt på jakt efter nytt hem. De råkar ut för en mängd strapatser, träffar nya varelser och tar sig slut fram till en ny plats. Den väldigt korta boken har starka drag av sagostil och trollen ser lite annorlunda ut från hur de senare skulle se ut. Men: perfekt som godnattsaga för barnen, tänker jag. Jag är lite förvånad att den inte ombearbetades men samtidigt känner jag att det kanske inte fanns så mycket mer att bygga ut?

 

[Max Raven]

Kometen Kommer å andra sidan

Här får vi en ordentlig "hjältes resa" i många avseenden - en långsam start, ett hot som byggs upp, Mumintrollet och Sniffs resa och introduktionen av en stor del av vad jag tror är nästan alla de största figurerna i Muminversumet. Stilen är också mer raffinerad - vilket så klart påverkas av att det är en ombearbetning 22 år efter originalet gavs ut. Och Sniff har en hemlighet som börjar på K och slutar på T, med A och T där emellan.

Bra grejer som nog visar en stark anledning till att Mumin är/var så populär.

 

[Max Raven]

Jag har läst ungefär en tredjedel av The Anthropocene Reviewed av John Green.

En recension hade tekniskt sett kunnat vänta, men på grund av formatet väntar jag mig inte att några överraskningar kommer. John Green skriver korta essäer om saker och fenomen som kommer ur och påverkas av antropocen, från Kanadagäss till Diet Dr Pepper. Det finns vissa likheter med Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting, men den senare har en starkare gemensam tråd (hur vi vet vad vi vet) och tacklar större ämnen. Skulle man vara tvungen att läsa enbart en av dem skulle jag säga att Brysons bok är bättre (då den ger insikt i hur mycket fungerar) men Green är perfekt om man vill läsa något i mindre bitar, exempelvis under pendling eller innan läggdags. Det finns starka delar i Antropocene Reviewed, men jag är rädd att de ofta konkurrerar med trivia som jag personligen inte fastnar för vilka försvagar essäerna.

Ändock läsvärd. 3 av 5 stjärnor.

 

[Max Raven]

Jag har läst ungefär en tredjedel av The Anthropocene Reviewed av John Green.

En recension hade tekniskt sett kunnat vänta, men på grund av formatet väntar jag mig inte att några överraskningar kommer. John Green skriver korta essäer om saker och fenomen som kommer ur och påverkas av antropocen, från Kanadagäss till Diet Dr Pepper. Det finns vissa likheter med Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting, men den senare har en starkare gemensam tråd (hur vi vet vad vi vet) och tacklar större ämnen. Skulle man vara tvungen att läsa enbart en av dem skulle jag säga att Brysons bok är bättre (då den ger insikt i hur mycket fungerar) men Green är perfekt om man vill läsa något i mindre bitar, exempelvis under pendling eller innan läggdags. Det finns starka delar i Antropocene Reviewed, men jag är rädd att de ofta konkurrerar med trivia som jag personligen inte fastnar för vilka försvagar essäerna.

Ändock läsvärd. 3 av 5 stjärnor.

Efter att ha läst hela så kommer kopplingen till John Greens liv och upplevelse av världen fram, vilket definitivt förhöjer texten. Eftersom det här är den första boken av honom jag läst vet jag inte om det är den definitiva boken om man ska läsa John Greens böcker, men klart underhållande - förmodligen bäst läst i mindre delar. Det är en del podcast i textform över det, men man märker de tydliga underliggande historiska delarna och delarna ur Johns liv som spelar in.

 

[Khan]

Jag har läst Kalle och Chokladfabriken av Roald Dahl

Läser lite barnboksklassiker för femåringen nu. Den här stod på listan över sånt jag minns med värme från min egen barndom, men OJ vad fel jag hade.

Ni kan storyn, eller hur? Det finns en del saker som skiljer sig från hur det var när jag var liten, framför allt ser man alla problem i boken så ofantligt mycket mer. Kalle har lika mycket personlighet som blöt wellpapp, och när de väl kommer in i fabriken i bokens andra halva försvinner han nästan helt från handlingen förutom lite chockade reaction shots. Han har ingen karaktärsutveckling över hela boken. Alls. Wonka själv är gladlynt och flamsig, och SKRIKER JÄTTEMYCKET! MED UTROPSTECKEN!!! Gene Wilder fångar honom ofantligt mycket bättre än Johnny Depp.

Jag hade helt missat hur brutalkolonialistiskt Oompa-loompierna framställs. Det är pygméskämt och "afrika"-skämt och de klär sig i bastkjolar och nöjer sig med att få betalt i kakaobönor, och jisses amalia. Deras sånger är femton gånger längre än de borde vara, och når dessutom noll poäng på subtilitetsskalan. Dahl låter dem rakt ut säga exakt vad moralen är, utan minsta inlindning eller tvetydighet. Bleh.

Dahl är också rätt sunkig i sina värderingar, även utanför den där kolonialismen. Av de fyra barnen som tvålas till är det liksom noll sympati, vilket är mycket märkligt. Den enda gången jag egentligen tycker det går som det ska är när Erika Salt får sällskap av föräldrarna i sopnedkastet. För där hamnar åtminstone en del av ansvaret där det hör hemma. Ska man skriva brutal moralkaka måste man ha en genomtänkt moral. Förtjänar verkligen Violetta Fagervy att förvandlas till ett badbollsstort blåbär när hennes enda brott är att tugga tuggummi stup i kvarten? Tjockisfobi så det skriker om det vad gäller andra karaktärer dessutom. Kom igen.

TLDR
Nä, den här håller inte alls så bra som jag trodde. Det är på nivån att jag börjar fundera på om den borde läsas alls, på grund av tråkig i allmänhet och elak i synnerhet.

Nästa stopp i Roald Dahl-land blir SVJ. Men det dröjer ett tag. Hoppas innerligt att den håller bättre.

 

[Khan]

Efter tips av @krank har jag läst A Libertarian walks into a bear av Matthew Hongoltz-Hetling

En repotagebok från Grafton, New Hampshire, USA. Ett gäng ultralibertarianer flyttar till den lilla staden Grafton för att skapa en i deras ögon utopisk tillvaro utan galenskaper som skatt och samhällsansvar. Det går sådär. Milt sagt.

Libertarianer och björnar
Det första stora problemet är att libertarianerna grälar och slåss ofantligt mycket inbördes. Så blir det mig veterligen alltid i alla sådana här projekt. För Grafton är varken det första eller sista dylika försök som gått i stöpet ordentligt. Men även om de lyckats hålla sams och nå sin utopiska tillvaro hade haft problem med det andra stora problemet. Björnar. Mängder av dem.

Björnar har alltid funnits i New Hampshire, men nu är de ofantligt många mer än de borde vara. Och de rör sig också mycket mer ogenerat i närheten av människor. Flera gånger i boken berättas om folk som möter vilda björnar i sin trädgård, på sin uppfart, till och med i sitt hus om natten (!). De äter ur fågelmatare, soptunnor, glufsar i sig folks katter och allt möjligt annat. Några galningar bland folket matar dem om vintern, med bara några få meter mellan dem och vilda björnar på 200+ kilo. Jisses. Pulsen går upp i panikläge bara jag läser om det.

Utvikningar och förklaringar
Det är de här två spåren Hongoltz-Hetling jobbar med. Ibland överlappar de, ibland inte. Han gör också långa utvikningar om hur uselt staten sköter sin vilddjurshantering, hur dåligt de tar hand om sin befolkning som är livrädda efter att björnattacker, och hur mycket flora och fauna förändrats sedan Graftons storhetstid för 100 år sedan. De öppna fälten har blivit skog, det finns helt nya djur i trakten, de inhemska träden har trängts ut av inplanterade och förvildade arter och mycket annat. Även om björnarna i teorin har återfått ett mer naturligt habitat som det var innan europeerna började kolonisera är det en ENORMT annorlunda plats ändå, långt ifrån hur det en gång var när det gäller födotillgång för djuren.

En annan kul utvikning är den långa diskussionen om parasiten Toxoplasma gondii. Där drar författaren paralleller mellan björnarnas beteende, libertarianernas beteende och om båda eventuellt påverkats av parasiten. Den skapar nämligen förändringar i beteenden hos sina värddjur, både människor och djur, främst väldigt ökat risktagande.

Men ändå...
Men jag är nog ändå inte riktigt nöjd med boken. Han är rapp i käften, den glade författaren, och rolig för det allra mesta utan att egentligen kännas elak på riktigt. Men han är också lite för bra på att släta över och gå vidare från en hel del riktigt fruktansvärda saker som libertarianerna håller på med. Rätt många av dem har pysslat med barnporr och/eller sexuella övergrepp av barn i någon form. Till exempel. Några av dem var med på nassarnas sida i Charlottsville. Det nämns och sedan går vi vidare. Som om det bara är en kort detalj, värd att galoppera förbi. Samma sak med det där om hur staten skyller de många björnattackerna på de som blivit attackerade. Det låter jäkligt mycket som att det är offrets eget fel att det STÖVLAR IN EN BJÖRN I HENS VARDAGSRUM TROTS LÅST YTTERDÖRR och det är något som verkligen, verkligen borde tryckas på mer.

På det stora hela känner jag att boken lyckas med att beskriva detaljer, men inte vågar ta ställning där den verkligen borde det. Framför allt vad gäller vilddjursattacker, och de vedervärdiga tendenserna hos en rätt stor del av libertarianerna, även utanför idiotierna med Muh freedoms! och sånt.

TLDR
En bra och rolig, men bitvis rätt frustrerande bok om galna libertarianer (ursäkta tautologin) och vilddjurspolitik i New Hampshire. Jag är inte ledsen att jag läste den, men jag tror inte jag kommer läsa om den.

 

[Franz]

Jag har läst Kalle och Chokladfabriken av Roald Dahl

Läser lite barnboksklassiker för femåringen nu. Den här stod på listan över sånt jag minns med värme från min egen barndom, men OJ vad fel jag hade.

Ni kan storyn, eller hur? Det finns en del saker som skiljer sig från hur det var när jag var liten, framför allt ser man alla problem i boken så ofantligt mycket mer. Kalle har lika mycket personlighet som blöt wellpapp, och när de väl kommer in i fabriken i bokens andra halva försvinner han nästan helt från handlingen förutom lite chockade reaction shots. Han har ingen karaktärsutveckling över hela boken. Alls. Wonka själv är gladlynt och flamsig, och SKRIKER JÄTTEMYCKET! MED UTROPSTECKEN!!! Gene Wilder fångar honom ofantligt mycket bättre än Johnny Depp.

Jag hade helt missat hur brutalkolonialistiskt Oompa-loompierna framställs. Det är pygméskämt och "afrika"-skämt och de klär sig i bastkjolar och nöjer sig med att få betalt i kakaobönor, och jisses amalia. Deras sånger är femton gånger längre än de borde vara, och når dessutom noll poäng på subtilitetsskalan. Dahl låter dem rakt ut säga exakt vad moralen är, utan minsta inlindning eller tvetydighet. Bleh.

Dahl är också rätt sunkig i sina värderingar, även utanför den där kolonialismen. Av de fyra barnen som tvålas till är det liksom noll sympati, vilket är mycket märkligt. Den enda gången jag egentligen tycker det går som det ska är när Erika Salt får sällskap av föräldrarna i sopnedkastet. För där hamnar åtminstone en del av ansvaret där det hör hemma. Ska man skriva brutal moralkaka måste man ha en genomtänkt moral. Förtjänar verkligen Violetta Fagervy att förvandlas till ett badbollsstort blåbär när hennes enda brott är att tugga tuggummi stup i kvarten? Tjockisfobi så det skriker om det vad gäller andra karaktärer dessutom. Kom igen.

TLDR
Nä, den här håller inte alls så bra som jag trodde. Det är på nivån att jag börjar fundera på om den borde läsas alls, på grund av tråkig i allmänhet och elak i synnerhet.

Nästa stopp i Roald Dahl-land blir SVJ. Men det dröjer ett tag. Hoppas innerligt att den håller bättre.

Jag minns att denna bok skakade om mig rejält när jag var liten, på helt fel sätt. Jag gillade böcker som var läskiga och där riktigt otäcka saker kunde hända, men denna minns jag hade en känsla av elakhet och illvillighet. Minns att jag var både rädd och förvirrad över att man skulle finna det roligt att barn for illa. Min pappa tyckte att boken hade så dåliga värderingar att han vägrade läsa klart den, istället hade vi ett långt samtal om att man inte ska straffa och vara elaka mot barn som beter sig illa, utan prata med dem och vara snäll och mest var arg på föräldrarna för det är de som är ansvariga för barnens uppfostran. Jag har verkligen aldrig förstått storheten med denna bok. Konceptet med att få tillgång till en enorm magisk chokladfabrik är briljant, men fokus ligger verkligen på att skratta åt barn som far illa.

Rasismen var jag nog för liten för att förstå, men det gör mig ju inte mer sugen på en omläsning om man säger så...