WRNU:s bokklubb 2023

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Terry Pratchett: a life with Footnotes - Rob Wilkins

1672750730079.png


Det här är den officiella biografin, skriven av Rob Wilkins som var Pratchetts assistent i över femton år. Allt baserat på personliga minnen, intervjuer med familj och bekanta, men framför allt på den stora hög anteckningar som skulle bli Pratchetts självbiografi som aldrig blev klar innan det var försent.

Det här är den andra biografin jag läser om Pratchett, och den är klart mer personlig. Wilkins berättar ofta om sina egna direkta minnen av sin tidigare arbetsgivare. Alltifrån hans egen nörderi (han var bl.a. med och arrangerade det andra Discworldkonventet i England, även om han var besökare redan på det första) och dråpliga anekdoter från arbetstiden, till det tragiska slutet när alzheimers tagit över helt.

Wilkins är en bra berättare, och det är precis lagom balans mellan de olika delarna av självbiografin. Lagom familj, lagom fans, lagom nörderi, lagom översikt, lagom djupdykning, etc. Väl avvägt och planerat. Vi får se massor av Pratchetts åsikter om sina förläggare och redaktörer (positiva), adaptioner av hans material (nästan alltid negativa), och så vidare. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att jag vill ha mer. Mycket mer.

Återigen - Pratchett skrev fem böcker med Stephen Baxter, men han nämns på typ en sida om ens det. Skys filmatiseringar (Hogfather, etc) bearbetas mycket djupare än Cosgrove Halls tecknade dito som knappt nämns ens i förbifarten.

Pratchett höll tömmarna extremt hårt om sin skapelse och efter premiären av Nation Royal National Theatre (typ engelska Dramaten) bad han om ursäkt till skådespelarna för att de fick stå ut med det där. Boken var han mest stolt över i sin hela bibliografi, teatermanuset någon annan skrivit däremot... Jag vill ha mer av just det här - var är Stephen Briggs, liksom? Briggs var hans kompis i över tjugo år och fick förtroendet att skriva om så gott som varenda bok till teatermanus, skrev sidoböcker, mm. Var är Josh Kirby och Paul Kidby? De är knappt med alls.

En anekdot som jag inte riktigt blev glad av handlar för övrigt om den enda gång Wilkins gått och hälsat på Kirby. Då fick han reda på att Kirby får £1750 för varje omslag, vilket inte är jättemycket ens i den branschen efter sisådär trettio år i yrket. Typ tre sidor innan räknade Pratchett och Wilkins ut att en Discworld-bok i snitt är 100 k ord, och att Pratchett för det för c:a £10 per ord han skriver bara på förskottet. Det lämnade lite unken smak i munnen att det där aldrig kommenterades.

Topp 3 bitar jag gillar med denna bok!
  1. Pratchett var kompis med Brian May från Queen! Eller i alla fall bekant. Pratchett var amatörastronom, och hamnade ofta på stjärnskådarpartaj hemma hos en kompis, som också bjöd in bl.a. just Brian May. Så det har inte bara umgåtts, de har umgåtts flera gånger!
  2. Boken går in på djupet kring sjukdomen Alzheimers, precis som Pratchett ville ha det. Han var ute mycket i media innan det blev försent och höll brandtal om hur viktigt det var att få fram alla delar av sjukdomen och skicka pengar till forskning och så vidare. En så tragiskt vanlig sjukdom, och så ytterst lite resurser på den. Här får vi se Pratchett bli inkontinent, närmast få narkolepsi, bli förvirrad av småsaker och till slut bara försvinna in i de totala minnesluckornas dimma. Hemskt är bara förnamnet.
  3. Pratchett var inte jovialisk och tramsig bara för att han skrev humor. Han var arg. På orättvisor, på idioter, på det mesta. Framför allt var han arg på as som inte accepterar att andra människor har ett värde i sig. Den här boken går in på den ilskan gång på gång på gång, på ett sätt den av Burrows verkligen inte gjorde. Jag har sett den ilskan titta fram ibland bakom hans ögon i en del intervjuer. Fascinerande att se hur mycket mer som fanns dolt där.
TLDR
Läs den här om du har det minsta intresse av Pratchett. Wilkins är bra författare, och det finns massor här att hämta. Men var beredd på att du ändå vill ha mer när du är klar.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Sunnanäng - Astrid Lindgren



Tycker du att Bröderna Lejonhjärta är sorglig och läskig? Då har du inte sett ens början av mörkret i Astrid Lindgrens författarskap.

Det här är en kort novellsamling á fyra sagor. Hennes noveller, utöver Nils Karlsson Pysslingen och möjligen Allra Käraste Syster, är vad jag märkt rätt så bortglömda. Jag tror det beror på det vackra och sorgliga i dem. Särskilt i Sunnanäng.

För aldrig har nog Lindgren skrivit så vansinnigt vackert i språket. Aldrig har det varit sådant avgrundsdjup hopplöshet med botten i ångest och tragedi.

Alla noveller börjar med orden För länge sedan i fattigdomens dagar... och sen blir det värre.

Novellerna handlar i tur och ordning om fattiga barn som dör, fattigt barn som dör, fattigt barn som blir bergtaget och nästan dör, samt fattigt barn som är dödssjukt och nästan dör. Jisses. Men alltihop vävs in i ett vansinnigt vackert språk, som sagt, och dessutom får vi ständigt se barnens hopp om en bättre morgondag. Som vuxen går det att läsa genom metaforen och se vad som händer "på riktigt", men texten som skriven är vacker och sorgligt mörk som det är.

De två första novellerna, Sunnanäng och Spelar min Lind, Sjunger min Näktergal, är antagligen mina favoriter i hela Astrid Lindgrens stora bibliografi. Jag blir fortfarande tjock i halsen av att läsa dem än idag.

TLDR
Läs. Nu. Helst igår.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
1673507211484.png

Jag blev just klar med Light Between Worlds av Laura E Weymouth.

Den är tydligen, får jag läsa nu i efterhand, en YA-roman. Jag vet inte riktigt; jag tänkte verkligen inte på den som sådan när jag läste. Är alla romaner med unga huvudpersoner YA? Jag vet inte.

Det här är en bitvis rätt tung bok, som fokuserar på en ung kvinnas depression i den tidiga efterkrigstidens england. Tre syskon – två systrar, en bror – transporterades nämligen till det distinkt Narniadoftande riket Woodlands under en av bombräderna i kriget, och återvände samma ögonblick – men efter att ha levt flera år där. Plötsligt var de tillbaka, och återigen tillbaka i sina yngre kroppar, men med flera års erfarenhet av en annan värld, av krig och vänskap och magi. Två av syskonen, de äldre, kände aldrig riktigt att de passade in i Woodlands, och längtade tillbaka till vår värld. Den yngsta systern däremot… hon hade ett "woodlands heart", det här var första gången i sitt liv hon verkligen kände sig "hemma".

Hur hanterar man en sån grej? När man vet att man inte kommer att kunna resa tillbaka?

Överhuvudtaget ganska tunga teman klädda i en ganska lätt skrud av portalfantasy. Lejonparten av boken, allt utom ett antal flashbacks, är nämligen helt fritt från magiska förtecken – möjligen lite magisk realism i form av förföljande symbolik och sammanträffanden och så, men på det hela taget är det mest en berättelse om två systrar och deras respektive försök att hantera sina liv i ett helt vanligt 1950-tal.

Och som någon som mått rätt dåligt i perioder finns det ganska mycket att känna igen sig i.

Jag tyckte om den här. Jag tyckte mycket, mycket om den.
 

Attachments

Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Allt jag fått lära mig - Tara Westover



Tara Westovers självbiografi var en enorm snackis för några år sedan. Educated heter den på engelska, och handlar om hennes uppväxt i rurala Idaho, hennes väg genom högre utbildning och fram till att hon tar avstånd från sina föräldrar. Den som läser romanen förstår varför.

Westover växer upp i en stor familj med många syskon, där pappan driver skrotupplag och byggfirma, och mamman är barnmorska och senare blir storentreprenör inom healing och essentiella oljor. Alla är också djupt troende mormoner, liksom i princip hela bygden. Westover lägger tydligt fokus på att det inte är mormonismen som skapar alla trauman och såren i familjen, utan istället hennes fars brutala fundamentalism och domedagsmentalitet.

Pappan är nämligen prepper av extremaste slag. Han investerar alla pengar i förråd, vapen och skyddsrum. Torrfoder, bensin och ammunition är viktigare än att barnen ska ha nya kläder eller ens tvål. Säkerhetstänket på hans byggen och skrotupplag är inte att tänka på, pengarna måste till Guds arbete (prepping). Det gör bland annat att barnen (som självklart måste hjälpa till) arbetar sex meter upp i luften utan hjälm, säkerhetslinor eller annat stående på en lastpall utan räcken sex meter upp i luften…

Så olyckor blir det gott om. Av alla de möjliga slag, som ofta ger permanenta men. Ingen av barnen vet dock något annat eftersom de förvägrats skolgång. Pappan menar att det är Staten som indoktrinerar dem. Barnen har inte ens födelsebevis och går inte i till vare sig doktor eller tandläkare. Det är våld inom familjen, vansinne och (antagligen) bipolaritet, förtryckande husfader och storebror av värsta sort, och knappt någon känsla av att flykt är möjlig.

Språkligt är Westover en rysligt medryckande författare. Särskilt i kapitlen om alla trafikolyckor eller byggolyckor sitter man som på nålar för man vet vad som ska hända, men hon håller en fången ändå. De makabra efterverkningarna är nästan lugnare än uppbyggnaden. Hon berättar öppet om kulturens hjälp att hitta en ny verklighet, och hur trots att hon aldrig gått i skolan en dag kommer in på college via högskoleprovet. Det blir resan ut ur hennes uppväxt. Skildringen av hur hon som aldrig satt foten utanför hembygden till och med kommer in på Cambridge och känner sig som definitionen av en fisk på cykel har hon sin chans. Hon tar den.

Det är en känsloladdad historia, men utan att bli smörig eller för mycket. Det är snarast ärligt och rått och obehagligt eftersom det är en obehaglig historia.

Det här är en grymt bra bok. Jag förstår varför den blev så stor som den blev. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Innocent Mage - Karen Miller

1673618375032.png

Det här är lite lätt ovanlig fantasy, fast ändå inte. I hela boken förekommer inga arméer, magiska svärd, långa vildmarksresor eller tunga quests för att rädda världen. Inga alver, dvärgar, drakar, magiska artefakter, eller orcher så långt ögat kan nå. Men ändå är den tydligt standardfantasy.

Det finns en liten konspiration som följer en gammal profetia, en ond magiker, en fet hovintrig mellan prinsen och hans syster och så vidare. Men det är liksom inte i fokus så mycket. Det är också bra språk, och jag kände aldrig att det jag läste var onödig filler. Bra och lagom etablering av värld, backstory och allt som hör fantasyn till. Välkonstruerad bok, helt enkelt.

Vår huvudperson är Asher, en ung fiskare på 20 år som rymmer hemifrån för att söka lyckan i storstan. Hans mål är att tjäna pengar under ett år för att sedan återvända till sin åldrande far och sex storebröder. Då ska han köpa en egen fiskebåt, ta hand om fadern på hans ålders höst och visa sina storebröder att han visst kan själv! Typ.

Väl i huvudstaden råkar han vara på en marknad när prins Gar kommer förbi. En fyrverkeripjäs skrämmer prinsens häst till panik, Asher lyckas lugna den och får bums ett välbetalt jobb i slottets stall som tack för hjälpen. Därefter blir han och prinsen vänner över tid. De bondar över hästar, och prinsen inser att Asher har huvudet på skaft, och lite underförstått inser läsaren att han mår bra av att ha en vän som inte smörar och vill göra politisk karriär, utan faktiskt är rakt igenom ärlig mot prinsen. Efter en tid leder det till att Asher får jobb som prinsens assistent för Olken-frågor.

Världsbygge
Världen är nämligen uppdelad i överklassen Doranen som har magi (prinsen, bla) och underklassen Olken, som inte har det. Det finns en backstory om hur överklassen för flera sekler sedan flydde till landet från en ond magiker, byggde en magisk mur mot fienden och kungaätten sedan dess håller den uppe med hjälp av kontinuerlig vädermagi. Kul, men inte jätterelevant för större delen av boken. Det handlar mer om vardagsrelationen mellan våra två huvudpersoner utvecklas över tid i storstaden och hur den prövas av domstolsmål till möten med kungliga rådet till lite vad som helst.

Världen har relativt låg fantasyhalt, med undantag magikerna då förstås. Teknologiskt är det lite senare än standard och tryckpressar är så vanliga att en av birollerna driver en bokhandel. Världen är också rätt trevlig och försiktigt optimistisk. Det har inte utfärdats något dödsstraff på över ett sekel förrän det sker här, tex. Även om Doranen är den lagstadgade överklassen finns det rejält med möjligheter att skrapa ihop både makt och rikedom för Olken. Jag har sett betydligt dystopiskare fantasyvärldar, helt enkelt. Världen är lite mysputtrig, trots de mörkare inslagen i samhällsbygget.

TLDR
Bra fantasy. Kanske inget för den totale nybörjaren, men klart läsvärd för den som gillar genren i allmänhet och i synnerhet för den som tröttnat på krig och slagfält i sin fantasy.
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Det finns ingen bok som heter There is no antimemetics division.

Eller jo, det finns det ju, jag ville bara vara lite rolig.

Jag har en helt irrationell och orimlig känsla av att SCP Foundation är lite töntig. Jag vet inte alls när den känslan kom eller vad den beror på. kanske är det för att jag tyckte det var asballt när jag var yngre? Något slags "jag var dum i huvudet då och var alldeles för lättimponerad"? Å andra sidan gillar jag ju fortfarande Isaac Asimov och jag gillar dessutom fortfarande Marilyn Mansons musik trots att jag verkligen inte är speciellt imponerad av honom som person längre.

Så jag vet inte. Jag ska nog försöka bearbeta den känslan lite. För SCP Foundation är ju i grunden rätt ballt. Ett tidigt internetbaserat kollaborativt skrivprojekt med delvis sammanhängande creepypastas centrerade kring en fiktiv organisation som jagar, neutraliserar och fångar in märkliga och farliga objekt och varelser. Och som, såvitt jag kan se, överlevt till 2023 utan att tas över av någon sida av kulturkriget*. Det låter ju som precis min sylt.

* Men jag måste undersöka den saken; hur vanligt det t.ex. är att skriva… jag vet inte, texter där transpersoner eller homosexuella får vara med helt oproblematiskt. Eller där typ demokratiska partiet beskrivs med ett SCP-nummer och deklareras jättefarligt.

Sedan finns det såklart en massa larv också. En del SCP-objekt som helt enkelt inte är scary, berättelser som mest är töntiga. Ett jättefult rollspel som inte verkar bra nånstans. Men det kan man ju ignorera.

Och istället kan man läsa den här boken, som till och med finns gratis online. Men jag betalade. Och den är riktigt bra! Detta är alltså en ganska prolific SCP-författare som samlat en hel del av sitt mer sammanhängande skrivande i en volym. Det är alltså inte bara en massa SCP-entries, utan huvudsakligen vanlig fiktion – en serie noveller och short stories med röd tråd. En del är lite lösrykta eller ger bara ett annat perspektiv, andra följer direkt på varandra. Det gemensamma temat är memetiska hot – SCP:er som är mer konceptuella än fysiska. Varelser med "memetiskt skydd" som får en att glömma att man sett dem. Idéer som bokstavligt talat tar över folks hjärnor och äter upp dem inifrån.

Jag gillar det verkligen. Min sylt, som sagt. Memetik och specialagenter, liksom.

Jag gillar att författaren lyckas skriva allt detta utan att antyda att någon av de farliga idéerna är typ… socialism. Eller w-ordet.
Däremot är det lite tråkigt att det är ganska heteronormativt. Visst, stark och aktiv kvinna i prominent roll. Men det enda förhållandet som gestaltas tror jag är ett heterosexuellt, och jag såg inga tecken på andra "normbrytanden".

Men… det är verkligen en nitpick i det här fallet. Detta är en idéburen bok med fokus på memetik och intressanta konceptuella hot relaterade till det. Och som sådan är den riktigt, riktigt bra och jag rekommenderar den varmt.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Awakened Mage - Karen Miller

1675239840233.png

För den som inte redan gissat det är det här alltså uppföljaren till boken ovan. Det är en duologi, vilket är en behagligt kort form av fantasysvit. Det finns en uppföljarserie á två böcker till, men de behöver man absolut inte läsa, för här tar historien bekvämt slut.

Handling och story
Vi fortsätter direkt efter där bok ett slutar. Ashers meteoriska karriär fortsätter stiga. Han tillhör som bekant underklassen Olken, och det magikunniga överklassfolket Doranen ser inte med blida ögon när han befordras från kronprinsens assistent i Olkenfrågor till fullfjädrad regeringsmedlem och Olkenansvarig för hela landet på egna ben. När boken börjar har landets ärkemagiker hamnat i koma efter en svår olycka, orsakad av den onde skurken Morg som återkommit till landet efter att ärkemagikern öppnat ett litet titthål i den gigantiska magiska barriären mot ondskan norrut. Morg besatte ärkemagikern utan någons vetskap, men sitter nu fast i den komadrabbade kroppen utan att kunna göra något förrän kroppen antingen dör och han blir fri, alternativt han blir frisk nog att hoppa över till en annan kropp. Kul grej. Väldigt fantasy. Jag gillar't.

Under tiden velar kungen om hur han ska göra med att tillsätta en ny ärkemagiker eller invänta tillfrisknande, vilket skapar stora politiska intriger. Kungens viktigaste uppgift är som bekant vädermagin, och ärkemagikerns coachande och forskning är en central del för att det ska funka. Kanske den mäktigaste posten i hela kungariket näst kungen.

Det hela slutar med att Morg lyckas manövrera sig upp till position som kung, avrättar Asher (eller...?) och börjar montera ner den stora magiska barriären. Men Asher klarar sig, lär sig magi och återvänder till huvudstaden för en stor sammandrabbning med Morg samtidigt som staden faller samman.


Värld och språk och sånt
Det är en bra bok det här. Inte fantastisk, och jag tror till och med den tappar lite mot förra boken. Men det är aldrig dåligt eller tråkigt. Världen är fortfarande rätt trevlig, genomtänkt och småskalig på precis rätt nivå. Även om persongalleriet är ganska litet får jag aldrig känslan av att det endast är de som finns i den stora staden, eller för den delen på resorna ut på landsbygden. Världen känns befolkad och full av folk som lever sina egna liv.

Det är också fullt av kul detaljer i hur de använder magin till vardags. En av de enklaste trollformlerna överklassen kan är att skapa små bubblor med ljussken, vilket de naturligtvis har med sig överallt så fort det blir mörkt. Det installeras till och med som gatlyktor åt Olken. Eller när ärkemagikern har brutit närapå varenda ben i kroppen och hamnat i koma? Då ligger han inte på en brits, utan självklart är det ett gäng läkarlärlingar som turas om att hålla honom flytande i luften i lagom arbetshöjd för landets skickligaste överläkare. Jag gillar sånt.

Språkligt är Miller bra. Det är driv i storyn och språket flyter på hela tiden utan att fastna i onödiga sidospår om väder, natur, mat eller kläder. Möjligen kanske jag tycker hon återanvänder vissa språkliga tics lite för ofta. Huvudpersonen kunde gärna haft en eller två favoritsvordomar till att växla med, tex. Men jag har läst betydligt sämre språk i genren av folk med betydligt mer renommé (*host* Robert Jordan *host*).

TLDR
Bra bok, värd att läsa. Inte en världsomvälvande upplevelse, men sådär allmänt bra och kompetent fantasy av någorlunda standardtyp.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
1675790050831.png

Jag blev klar med The Light Brigade av Kameron Hurley.

Det är inte en subtil roman, men rätt bra ändå. Milfic-scifi med socialistiskt patos och lite "unstuck in time"-grejs som påminner mer om Moment 22 än om Edge of Tomorrow. War is bad, mmmkay?

Jag vet inte hur mycket mer jag ska skriva utan att spoila för mycket. Jag tyckte om den; den var lagom lång och rätt välskriven. Har man något slags fäbless för militärfiktion med soldater som har det jobbigt, och dessutom gillar hyfsat episk och politisk scifi så rekommenderar jag den.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Det susar i säven - Kenneth Grahame (bilder av David Roberts)

1675928842584.png


Mer barnboksklassiker för barnen! Den här gången i en nyversion med fler och mer antropomorfa illustrationer.

Det susar i säven är en väldigt, väldigt engelsk historia. Den handlar om fyra antropomorfa djurvänner, men främst radarparet Mullvaden och Vattenråttan. De umgås med, och pratar mycket om, Paddan och Grävlingen. Dessutom diverse andra vänner som Uttern, etc. Men dessa fyra är det vårt drama kretsar kring.

Allt är väldigt lågt i insats fram till slutet, och kretsar tydligt kring det engelska sekelskiftet i både logik och umgängesformer. Vännerna dricker te, äter rostat bröd, går på långa promenader och ror i älven. Konflikterna handlar i början mest om att det är svårt för Mullvaden att lära sig ro, eller att det är pinsamt när Paddan hälsar på eftersom han alltid skrävlar och inte kan föra sig i sociala sammanhang. Men över tid händer det grejer.

Paddan hamnar i fängelse, rymmer, jagas av poliser, och när han till slut kommer hem igen har hans älskade hem och herrgård Paddeborg tagits över av elaka vesslor! Våra fyra vänner får med andra ord ge sig in och röja ut rövarbandet som tagit över.

Allt är skrivet med väldigt poetiskt och flödande språk. Likt farbror Tolkien kan Grahame spendera en halv sida på att beskriva en solnedgång och andra halvan på att beskriva de böljande sädesfälten därunder. I början känns det lite segt och utdraget, men när man vant sig hjälper det till rätt ordentligt. När Mullvaden går vilse i Stora Skogen så till den milda grad att han får övernatta under några löv i ett ihåligt träd (som en luffare!) är man redan insvept i språkets utsvävningar och kan komma till ro i dess beskrivningar av nattens mystiska ljud, känslan av den krypande kylan och allt annat som verkligen gör att den här lilla utflykten känns både skrämmande och mörk på ett sätt det inte gjort om det först nu rullat fram språkliga utläggningar.

Den funkar hur fint som helst för en nästan-sjuåring. Det till och med längtades till nästa kapitel och vi pratade om boken mellan läsningarna mer än jag minns vi gjort sedan Ronja Rövardotter.

Rekommenderas varmt, trots den lite sega tröskeln i första kapitlet.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
1675973546282.png

Just läst färdigt Knightingale av Jon Ford.

Boken utspelar sig i samma universa som hans bok The Scorched Sky, som var en ensemblebok kraftigt inspirerad av mmorpg't City of Heroes. Den första boken utspelade sig i vad som är en motsvarighet till The Rikti Invasion i City of Heroes och där hjältar är relativt ovanliga. Bok 2 i samma serie skall heta The Broken Ground, och skall utspela sig 10 år efteråt. Den här boken är första boken i en sidoserie han kallar The Femme Fatales, och handlar om enbart en karaktär, och vad som händer denne under dessa 10 år. I det här fallet Gale Knightley, även känd som Knightingale.

Hon är en helare, som just tagit examen som läkare. Boken handlar om vad som händer när hon som superhjältinna svarar på ett larm, och misslyckas rädda en patient. Hon fylls av grubbel om varför hennes krafter inte räckte till och vad hon hade kunnat gjort annorlunda. En besatthet att finna svar gör att hon börjar en resa där hon tar sig vatten över huvudet i sitt sökande efter svar.

Boken är välskriven, och man får ett klart tydligare grepp om karaktären. Författaren liknade The Scorched Sky med första Avengers-filen och den här andra serien som solofilmerna med respektive karaktär. Man behöver inte ha läst The Scorched sky för att gilla den här, men det underlättar, Man behöver naturligtvis också gilla superhjältar.

Nu känner jag författaren sedan tiden då City of Heroes var officiellt online, men jag tror att jag skulle uppskatta den även utan det faktumet. Att det sedan nu råkar finnas ett antal "pirat"-servrar där spelet har återuppstått är en helt annan sak. Jag för min del vill se fortsättningen på båda serierna.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
A Wizard of Earthsea - Ursula K Le Guin

1677066817415.png

Det här är fantasy när den är som bäst.

Det finns en anledning till att Le Guin fortfarande trycks om och om igen, och vann en hel drös priser och beröm från andra författare. Det förtjänar den.

Vi följer en person, den unge Ged, från barndom upp genom åren. Han visar tidigt fallenhet för magi, och lär sig allt han kan av sin amatörhäxa till faster och sedan den lokale trollkarlen. När det är tydligt att han har rejäl potential skickas han till trollkarlsskolan på ön Roke, och där lär han sig allt de har att lära ut. Sedan reser han runt i Övärlden, pratar med drakar, landar i ett mystiskt torn, brottas med mörkret självt, och växer steg för steg upp till en vuxen man och genuint intressant karaktär.

Men det är liksom inte allt. För även om det hela har en form av en bildungsroman skriven för de yngre tonåren är språket helt jäkla magiskt. Ingen (förutom möjligen självaste JRR) har lika bra fångat det mytiska i språket. Här känns det som om vi gör ett nedhopp i Övärldens stora, stora historia, allt sett ur Geds ögon. Namn och platser fladdrar förbi, och på det sätt bara en mästare kan beskriver Le Guin bara med en mening eller två, men fångar ändå känslan av att hela personen eller platsen lever och frodas. Det finns ruiner av äldre civilisationer, gömda grottor i bergen, mystiska eremiter på landsbygden, halvt okända och slutna imperier på kanten av civilisationen, bortglömda drakar som sover på fjärran stränder, och runt allt detta det evigt omslutande havet utan slut. Det är en uråldrighet och självklarhet som förmedlas så nyanserat att man verkligen känner sig på plats på Övärldens karga öar.

Själva världen
Övärlden är en arkipelag av små och medelstora öar, men aldrig så stora att en häst är ett bättre val än en båt. De allra flesta har en båt av liten modell, men större skepp finns förstås också. På det stora hela är det dock en nästan helt icke-våldsam roman. Det finns lite plundringar och sjörövare som gör strandhugg, men inga slagfält och militärer. Det våld som förekommer är därmed alltid personligt, och Ged interagerar så gott som aldrig med någon som helst maktelit, kungar eller kejsare.

Det som gör världen charmig, utöver Le Guins fantastiska berättarspråk, är hur mycket tid som läggs på att förklara de lysande idéerna om magi och hur den funkar. Allt baseras på namn, och den som kan någons, eller någots, sanna namn har makt över den. Därför är all magiundervisning i princip sju års ständiga glosförhör där man lär sig det Sanna Språket, det som endast drakar kan tala obehindrat och det sägs att världens skapare en gång talade i tidens begynnelse. Ged är alltså vår huvudpersons sanna namn, och inte det han använder till vardags. Alla utom en handfull människor kallar honom Sparvhök.

Storyn då?
Själva grunden i Geds historia är att hitta sig själv. I sin ungdom gjorde han ett magiskt misstag på grund av sin stolthet, och öppnade porten till ett av mörkrets namnlösa väsen som inget hellre vill än att ta över Ged, bli honom och därmed få hans namn, det som krävs för att finnas på riktigt. Geds liv blir först ett försök att gömma sig från detta mörkrets väsen, sedan en flykt, sedan en insikt om att det inte går att fly och ett försök att rädda sig själv.

Fantastiskt bra. Kortfattat, kärnfullt, och utan en enda överflödig mening. Jag har läst den många gånger förr, men det här är första gången jag läser den på engelska.

TLDR
En klassiker av en anledning. Rekommenderas varmt.
 

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
345
Screenshot_20230318_135833_Libby.jpg

Jag har lyssnat på The Ballad of Black Tom av Victor LaValle, läst av Kevin R. Free (som jag gillar att lyssna på). Det är en kort (3 timmar) Cthulhu-berättelse. Rekommenderar den definitivt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
SVJ - Roald Dahl

1679313579281.png

Mitt i all debatt om att organisera om hans språk har jag läst vad jag tror är hans kanske bästa bok (håller på med Matilda just nu, den är i samma klass). I projektet “läsa barnboksklassiker för barnen” har vi nu kommit till den både läskigaste och gladaste boken. Här har språket dessutom hållit riktigt bra.

Allt börjar med den lilla Sophie som bor på barnhem. Mitt i natten vaknar hon, och råkar få syn på en jätte, beväpnade med en mystisk jättetrumpet och stor svart slängkappa. Jätten ser att hon sett honom, kidnappar henne till Jättarnas Land så hon inte ska skvallra, och förklarar där att han egentligen är den Stora Vänliga Jätten (SVJ).

Till skillnad från de andra jättarna är han som sagt snäll och vänlig, men också liten. Han är visserligen tio gånger så lång som Sophie, men de andra jättarna är dubbla hans länd. Och de äter barn.

För det här är ju vad boken handlar om. Att stoppa barnätande monsterjättar, och Sophie har en plan. Hon och SVJ ska övertyga självaste drottningen av England att skicka både militär och flygvapen mot jättarna. Det ni. Och det funkar.

Vägen dit och karaktärer
Boken har ett problem med infodumpar, det är helt klart. Större delen av tiden i Jättarnas Land består av att Sophie sitter och lyssnar när SVJ berättar saker för henne. Hur han fångar drömmar, var människor smakar bäst, vad en zebrurka är, hur det kommer sig att jättarna inte syns när de hälsar på i människornas värld, och så vidare. Det blir rätt tradigt. Men när det är fart i berättelsen, särskilt när de sätter sin plan i verket, går det undan med ett huj!

Sophie är en bra huvudperson med huvudet på skaft och en genuint bra plan. Även om SVJ tar betydligt mer plats än hon, gör hon tusen gånger mer än Kalle, ni vet han med chokladfabriken. En bra och välrundad karaktär.

Skurkjättarna är precis rätt nivå av monstruösa, och bilderna fångar dem finfint. Quentin Blake är hundra procent i sitt esse här.

1679313603328.png
Minns att lillkillen till vänster i bild är c:a 8 meter lång.

Slutet
Ja, det slutar lyckligt, som (nästan) alla Dahl-böcker. Jättarna fångas, tvingas äta zebrurkor resten av livet, och blir turistattraktion i England. SVJ själv får ett lagom stort hus och får äntligen gå i skolan.

Bra grejer. Jag gillar’t. Jag tror Dahl hade lite samma tankar som Don Bluth, och jag själv håller med om dem, att barn klarar av rätt mycket hemskheter så länge det slutar lyckligt och allt visar sig vara värt det.

TLDR
Bra bok. Till och med riktigt bra bok, om än med vissa strukturproblem i farten. Helt klart läsvärd.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
The Tombs of Atuan - Ursula K Le Guin

1679319020508.png

Åter till Övärlden! Första gången jag läser den här boken någonsin, för övrigt. Den här gången är klaustrofobi på temat. Både faktiskt och metaforiskt.

Vi följer den unga Tenar. Hon föddes samma dag, kanske samma ögonblick som den gamla översteprästinnan i Atuan dog. Därmed är hon bevisligen en reinkarnation och ska bli nästa översteprästinna. Som litet barn, knappt fem år gammal, kidnappas hon av resten av prästerskapet till ön Atuan med sina gravkamrar där hon uppfostras strängt religiöst.

Men det biter inte riktigt. Tenars rebelliska ådra kvarstår, och hon får aldrig riktigt tillbörlig respekt för De Namnlösa eller de andra äldre prästinnorna och eunuckerna. Hon tvivlar, hör rykten om Övärlden utanför som hon aldrig kommer få se, om de onda trollkarlarna med kättersk magi, och mycket annat. Ön Atuan ligger nämligen i det Kargiska Imperiet, en avkrok i Övärldens nordöstra hörn, långt bort från den ordinarie kultursfären i resten av böckerna. Kargerna är annorlunda, udda och mystiska enligt övärldsborna - bara det att de är kritvita i hyn, liksom.

Men så bryts allt av att Trollkarlen från Övärlden dyker upp. I gravkamrarna är han på jakt efter en uråldrig magisk artefakt och lyckas bli tillfångatagen av Tenar utan att någon annan vet om det. Hennes nyfikenhet får henne att fråga om allt hon inte vet, och till slut hjälper hon honom rymma. Tillsammans lämnar de Atuan, och Tenar är fri.

Teman
Den här boken är tung med tema. Att få se Sparvhök äldre och i mentorns roll är fint, och hur hans lugn synkar med Tenars rebelliska ådra är riktigt välgjort. De lever och frodas med varandra på ett sätt som tydliggör bådas perspektiv och världsbilder när de studsar mot varandra. Vansinnigt bra gjort.

Det största temat är just klaustrofobi. Efter att i förra boken hoppat runt en hel del i Övärlden är vi här bara på en enda ö. Dessutom ofta i mörker och under jord. Ställer man det bredvid Tenars fångenskap i religionens makt är det inte svårt att se paralleller. Det är snyggt gjort. Känslan av att bryta sig fri, inte bara från det fysiska och praktiska, utan rentav sina egna tankebanor är genomgående. Tenar ifrågasätter, och Sparvhök och världen utanför står inte alltid i det bästa ljus. Det gillar jag. Saker är mer komplicerade än så även i verkliga livet.

Fantasy då?
Det här är mer lågmäld fantasy än förra boken. Mer mörka gudar och onda strukturer, imperier som finansieras av rövare och strandhugg, och dylikt. Det är inte samma känsla av äventyr som i första boken alls, där vi ju möter trollkarlar, drakar och seglar bort till världens slut med Sparvhök.

Likafullt är det en sökande historia. LeGuin använder fantasyn för att frigöra sig från direkta paralleller i vår värld, till skillnad från många fantasyförfattare som ju oftast har fantasyvikingar, fantasyromare och så vidare. Men här blir det svårare att hitta vad som är rätt och sant utanför orden i sig självt, och Tenars sökande går tillbaka till henne själv istället för att läsaren ser “Aha, fantasy-Finland är bättre än fantasy-Rom” som det finns risk för i den här typen av kulturutforskande. Det blir personligare. Det är bra.

Språk
Le Guin är skitbra. Vad trodde ni? Det är samma känsla av myt och legend i språket, en känsla av en ögonblicksbild genom ett litet fönster in i en mycket större och levande världs stora sagosamlingar. Det är en upplevelse att läsa. Jag är mycket förtjust i det här formatet, där vi i förbifarten får två meningar om något och det ändå känns som om en hel värld beskrivits framför ens ögon.

TLDR
Bland det bästa jag läst i fantasyväg, även om den är lite för filosofisk för att sticka i handen på vem som helst. Karaktären Tenar är det som lyfter boken mest, men på det stora hela är jag nog mer förtjust i Trollkarlen från Övärlden än så länge. Men med tanke på hur bra den här var är det inte omöjligt att jag omvärderar nästa gång jag läser de. Så nära är de.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Åter till Övärlden!
Fin recension. Alltid kul att läsa. Är detta första vändan för dig att läsa hela serien? Tenar kommer ju så småningom bli en än viktigare figur i berättelsen.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Fin recension. Alltid kul att läsa. Är detta första vändan för dig att läsa hela serien? Tenar kommer ju så småningom bli en än viktigare figur i berättelsen.
Första gången jag läser mer än första, korrekt. Dessutom första gången jag läste även första på engelska.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Första gången jag läser mer än första, korrekt. Dessutom första gången jag läste även första på engelska.
Härligt, gissar att du kommer gilla allihop. Rekommenderar att även läsa Tales from Earthsea, även om det är mer roligt än ett måste.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Härligt, gissar att du kommer gilla allihop. Rekommenderar att även läsa Tales from Earthsea, även om det är mer roligt än ett måste.
Jag räknar med att läsa allt. Jag har tagit paus efter första trilogin och läser annat, inklusive annat hon skrivit, men återkommer snart.
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
Jag räknar med att läsa allt. Jag har tagit paus efter första trilogin och läser annat, inklusive annat hon skrivit, men återkommer snart.
Kvalitetstappet efter trilogin är dramatiskt. Tales är väl det bästa av det, men…
 
Top