Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 5,666
Håller nog inte med. Fast i ärlighetens namn var det nog 20 år sedan jag läste om hela serien, strax efter att Tales och The Other Wind kom.
WRNU:s bokklubb 2023
- Thread starter Khan
- Start date
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
För en annan brandfackla är The Dispossessed
a) Bättre än The Left Hand of Darkness
b) En dystopi och inte en utopi
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Just nu håller jag på med serien Annals of the Western Shore som jag missat i min ungdom. De är FRUKTANSVÄRT bra. Den första läste jag för ett tag sedan och är nu halvvägs genom trean på engelska. Tvåan och trean är en halvmil bättre än ettan, och då var ettan redan galet bra. Mer nedtonad fantasy än Trollkarlen från från Övärlden, och varken drakar eller demoner förekommer. Mest lågmäld magi, och massor med rejäla genomgångar av kulturkrockar och hemskheter. Recension på gång. Rekommenderar dem om man vill ha mer som är som Trollkarlen från Övärlden i stämning, om än inte i värld.
Vi får se om jag håller med om kvalitetstappet i bok fyra. Har aldrig läst någon av dem mer än ettan förr, faktiskt.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Medborgarna - Henrik Bromander
Jag har tidigare kallat Bromander den mest intressanta författaren av alla aktiva i landet, särskilt pga hans romaner Högspänning och Vän av Ordning. Så jag hade höga förväntningar på den här novellsamlingen. Det borde jag nog inte haft.
Det är inte det att något av det som pågår är dåligt eller fel, egentligen. Allt är habilt skrivet, även om det ibland blir lite väl fånigt språk. Bromanders i vanliga fall subtila strösslande med vardagsdetaljer blir i novellformat lite fumligt. Särskilt när det blir under bältet. Novellerna i sig är vitt skilda, och det verkar som om de skrivits utan någon sorts inbördes tema eller tanke. Mest att de är skrivna och det var dags för en bok.
Det var bara två av dem som riktigt grep mig. Den ena är den första delen i en längre novell som ständigt byter perspektivkaraktär. Den mikrodoserande tjänstepersonen utan styrsel på sitt jobb, som behöver hjälp för att ens stå ut med tillvaron är en genuint fascinerande karaktär.
Den andra är historien om den militante miljörättskämpen David, vars barn- och ungdom vi får följa parallellt med att vi ser vad han tänker göra precis just nu. En skildring av hur kärlek till naturen och skogen uppkommer, hur man kan hitta trygghet i livet när man inte har den i människorna runt sig. Bra skit.
Men för en bok på 300 sidor är det tyvärr inte nog. Det som lockar mig i Bromanders skrivande är i första hand hans sätt att djupdyka ner i en persons perspektiv och hur man från det kan se alla vinklar av den personens världsbild. Utifrån det får man som läsare både insyn i ett helt annat sätt att tänka och leva, och förstås också hjärngympa när man försöker se genom filtret av huvudpersonens smala perspektiv till vad som egentligen pågår. Så mycket av det blir det inte i novellformat. Det är lite som om Bromander sätter krokben för sig själv.
Jag hade nog hellre sett att någon eller några av de här novellerna omarbetades till romaner istället. Eller åtminstone att de fick tredubblas i längd, och släng de övriga novellerna som inte fick plats. Titelnovellen Medborgarna är inte så värst mycket att hänga i julgranen, men det kliar liksom i hjärnan på mig när jag läser den, för jag känner hela tiden att det här har potentialen att bli skitbra om det lilla medborgargardet hade fått undersökas ordentligt. Det finns mängder med stoff åt Bromander att gräva i där som bara sprintas förbi just nu.
TLDR
Nä, den här var tyvärr en besvikelse. Läs hellre någon av hans andra böcker.
Jag har tidigare kallat Bromander den mest intressanta författaren av alla aktiva i landet, särskilt pga hans romaner Högspänning och Vän av Ordning. Så jag hade höga förväntningar på den här novellsamlingen. Det borde jag nog inte haft.
Det är inte det att något av det som pågår är dåligt eller fel, egentligen. Allt är habilt skrivet, även om det ibland blir lite väl fånigt språk. Bromanders i vanliga fall subtila strösslande med vardagsdetaljer blir i novellformat lite fumligt. Särskilt när det blir under bältet. Novellerna i sig är vitt skilda, och det verkar som om de skrivits utan någon sorts inbördes tema eller tanke. Mest att de är skrivna och det var dags för en bok.
Det var bara två av dem som riktigt grep mig. Den ena är den första delen i en längre novell som ständigt byter perspektivkaraktär. Den mikrodoserande tjänstepersonen utan styrsel på sitt jobb, som behöver hjälp för att ens stå ut med tillvaron är en genuint fascinerande karaktär.
Den andra är historien om den militante miljörättskämpen David, vars barn- och ungdom vi får följa parallellt med att vi ser vad han tänker göra precis just nu. En skildring av hur kärlek till naturen och skogen uppkommer, hur man kan hitta trygghet i livet när man inte har den i människorna runt sig. Bra skit.
Men för en bok på 300 sidor är det tyvärr inte nog. Det som lockar mig i Bromanders skrivande är i första hand hans sätt att djupdyka ner i en persons perspektiv och hur man från det kan se alla vinklar av den personens världsbild. Utifrån det får man som läsare både insyn i ett helt annat sätt att tänka och leva, och förstås också hjärngympa när man försöker se genom filtret av huvudpersonens smala perspektiv till vad som egentligen pågår. Så mycket av det blir det inte i novellformat. Det är lite som om Bromander sätter krokben för sig själv.
Jag hade nog hellre sett att någon eller några av de här novellerna omarbetades till romaner istället. Eller åtminstone att de fick tredubblas i längd, och släng de övriga novellerna som inte fick plats. Titelnovellen Medborgarna är inte så värst mycket att hänga i julgranen, men det kliar liksom i hjärnan på mig när jag läser den, för jag känner hela tiden att det här har potentialen att bli skitbra om det lilla medborgargardet hade fått undersökas ordentligt. Det finns mängder med stoff åt Bromander att gräva i där som bara sprintas förbi just nu.
TLDR
Nä, den här var tyvärr en besvikelse. Läs hellre någon av hans andra böcker.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Colin Dann - Djuren i Gamla Skogen
Hörni åttiotalister! Minns ni den här gamla TV-serien?
Det är inte alla som vet det, men barnprogrammet bygger på en barnbok från början. En oväntat mörk och tragisk barnbok.
Ytligt är historien väldigt lik klassikern Den Långa Flykten, men saknar i princip alla likheter utöver att en samling djur ska ta sig från punkt A till punkt B. Här är det mängder med olika djurslag, inga inslag av mytologi och religion, och mycket mer episodiskt berättande.
Djuren i Gamla Skogen måste fly! Deras hem håller på att avyttras av människor som ska bygga ut, och de flyr mot De Vita Hjortarnas Park, ett naturreservat långt bort. Innan de reser svär de en högtidlig ed om samarbete och att växtätarna inte ska behöva vara rädda för köttätarna. Ska de komma fram måste allas förmågor komma till nytta.
Resan leds av Räv, tillsammans med gamle Grävling. Andra förmågor är Padda (som ibland lider hårt av att inte få blöta ner sig), Mullvad (som lider stort av dålig impulskontroll och skäms för att han är så långsam), och andra som Huggorm, Uggla och diverse Igelkottar och Kaniner.
Formatet är ganska enkelt och i ärlighetens namn rätt rollspelsvänligt. Karaktärerna ställs inför ett problem, och försöker hjälpas åt för att ta sig an det. Nu är en jägare och hans jakthund oss på spåren, vilket är jobbigt. Vad gör vi? Nu måste vi hitta ett ställe att klara oss genom en brutal åskstorm. Vad gör vi? Nu måste vi försöka överleva en aggressiv skogsbrand. Vad gör vi? Steg för steg kommer de närmare naturreservatet, men på vägen sker många hemska saker.
Den första stora, konkreta hemskheten är ett gäng ödlor som väljer att stanna på ett skjutfält precis i närheten av Gamla Skogen. Det är bra miljö för dem, och alla bjuder adjö. Strax därefter kommer skogsbranden. Efter att våra vänner lyckats fly skogsbranden minns de ödlorna. Hur det gick för dem får vi aldrig veta, men det är ganska uppenbart att risken är stor att de dog utanför bild.
Några kapitel senare ska de över en motorväg. Det går an för de snabbare djuren, men för kaninungarna är det svårt. De som får mest ångest är de åldrade igelkottarna, som med sina pensionärsknän inte kan röra sig så fort som de borde, får panik och rullar ihop sig. Det går som ni tror. Det är ohyggligt tragiskt och visas verkligen som det.
För döden får chansen att verkligen kännas, trots att det i stort är en problemlösningsbaserad äventyrsbok. Det gör att jag verkligen gillar boken. För även om den dras med en hel del föråldrade problem (varför är 85% av alla djur hanar, tex?) är det en bok som vågar visa barn hemska saker utan att göra det gulligt eller förenklat. Allt är på allvar, och jag som vuxen blir genuint underhållen.
Även om jag egentligen läste den här som kontroll innan jag läser den högt för sexåringen (den får nog vänta något år eller två till) blev jag själv indragen i berättelsen på ett sätt jag inte alls räknade med. Boken var helt klart läsvärd även om jag är både för gammal och redan visste hur det skulle sluta.
Rekommenderad läsning.
Hörni åttiotalister! Minns ni den här gamla TV-serien?
Det är inte alla som vet det, men barnprogrammet bygger på en barnbok från början. En oväntat mörk och tragisk barnbok.
Ytligt är historien väldigt lik klassikern Den Långa Flykten, men saknar i princip alla likheter utöver att en samling djur ska ta sig från punkt A till punkt B. Här är det mängder med olika djurslag, inga inslag av mytologi och religion, och mycket mer episodiskt berättande.
Djuren i Gamla Skogen måste fly! Deras hem håller på att avyttras av människor som ska bygga ut, och de flyr mot De Vita Hjortarnas Park, ett naturreservat långt bort. Innan de reser svär de en högtidlig ed om samarbete och att växtätarna inte ska behöva vara rädda för köttätarna. Ska de komma fram måste allas förmågor komma till nytta.
Resan leds av Räv, tillsammans med gamle Grävling. Andra förmågor är Padda (som ibland lider hårt av att inte få blöta ner sig), Mullvad (som lider stort av dålig impulskontroll och skäms för att han är så långsam), och andra som Huggorm, Uggla och diverse Igelkottar och Kaniner.
Formatet är ganska enkelt och i ärlighetens namn rätt rollspelsvänligt. Karaktärerna ställs inför ett problem, och försöker hjälpas åt för att ta sig an det. Nu är en jägare och hans jakthund oss på spåren, vilket är jobbigt. Vad gör vi? Nu måste vi hitta ett ställe att klara oss genom en brutal åskstorm. Vad gör vi? Nu måste vi försöka överleva en aggressiv skogsbrand. Vad gör vi? Steg för steg kommer de närmare naturreservatet, men på vägen sker många hemska saker.
Den första stora, konkreta hemskheten är ett gäng ödlor som väljer att stanna på ett skjutfält precis i närheten av Gamla Skogen. Det är bra miljö för dem, och alla bjuder adjö. Strax därefter kommer skogsbranden. Efter att våra vänner lyckats fly skogsbranden minns de ödlorna. Hur det gick för dem får vi aldrig veta, men det är ganska uppenbart att risken är stor att de dog utanför bild.
Några kapitel senare ska de över en motorväg. Det går an för de snabbare djuren, men för kaninungarna är det svårt. De som får mest ångest är de åldrade igelkottarna, som med sina pensionärsknän inte kan röra sig så fort som de borde, får panik och rullar ihop sig. Det går som ni tror. Det är ohyggligt tragiskt och visas verkligen som det.
För döden får chansen att verkligen kännas, trots att det i stort är en problemlösningsbaserad äventyrsbok. Det gör att jag verkligen gillar boken. För även om den dras med en hel del föråldrade problem (varför är 85% av alla djur hanar, tex?) är det en bok som vågar visa barn hemska saker utan att göra det gulligt eller förenklat. Allt är på allvar, och jag som vuxen blir genuint underhållen.
Även om jag egentligen läste den här som kontroll innan jag läser den högt för sexåringen (den får nog vänta något år eller två till) blev jag själv indragen i berättelsen på ett sätt jag inte alls räknade med. Boken var helt klart läsvärd även om jag är både för gammal och redan visste hur det skulle sluta.
Rekommenderad läsning.
soda
Warrior
- Joined
- 13 Feb 2014
- Messages
- 345
Jag har lyssnat på Svenska kulter av Anders Fager, läst av Anders Fager!
Skräckfantastik på lätt svenska. Mycket provocerande att lyssna på för någon med mitt förfinade sinne för språk. Nej, jag skojar, men förstår ni känslan? Det här är en novellsamling med läskiga berättelser. Berättelserna är ganska bra egentligen och har alla en sorts ökande febrighet.
Skräckfantastik på lätt svenska. Mycket provocerande att lyssna på för någon med mitt förfinade sinne för språk. Nej, jag skojar, men förstår ni känslan? Det här är en novellsamling med läskiga berättelser. Berättelserna är ganska bra egentligen och har alla en sorts ökande febrighet.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Matilda - Roald Dahl
Fler barnboksklassiker! Den här gången blir det en som jag är säker på att de flesta här har en relation till. Jag tror det är den de allra flesta både läst av Dahl och håller högst i hela hans skriftsamling.
Hur som. Lilla Matilda växer upp i en riktigt usel familj. Mamma är blåst blonderad tramsmorsa som bara spelar bingo, pappa är sunkig svindlare som säljer begagnade bilar. Matilda själv är hyperbegåvad, på nivån att hon lär sig själv att läsa utan input ens från storebrorsan. Innan hon ens börjat skolan kan hon komplicerade mattetal, har läst sig igenom hela bibliotekets barnavdelning, och har gjort en massa avancerade hyss för att hämnas på sina föräldrar som konsekvent beter sig som skräp mot henne.
Sen börjar hon skolan, träffar världens bästa lärare, världens hemskaste rektor, och utarbetar en plan för att hjälpa den ena samtidigt som hon stjälper den andra. Ni kan aldrig ana vad som händer sen.
Roald Dahl och kvinnoporträtt
Ja, det är ju inte någon hemlighet att Dahl inte är bra på att skriva kvinnor. Jag vet att han var rätt sexistisk och misogyn (och sade en hel del antisemitisk skit) privat, och mycket av det spiller över i hans böcker. Det finns snälla, någorlunda passiva och ordningsamma flickor (Sophie i SVJ, till exempel) och det finns skurkaktiga vuxna kvinnor (Häxorna, framför allt). Men det finns två undantag. Nu var det länge sedan jag läste Häxorna, men jag vill minnas att huvudpersonens cigarrökande mormor är en rätt fräck karaktär, som verkligen har karaktär. Sedan är det hela boken Matilda. Två bra vuxna kvinnokaraktärer, om än idealiserade i form av läraren och bibliotekarien. Det gör att de skurkiga balanseras mycket bättre än i någon annan bok.
Särskilt två sticker ut. Låt oss börja med skurkarnas skurk - den elaka rektorn. Hon är perfekt skurk i en barnbok. Barnhatare, våldsam på ett cartoonigt sätt, aggressiv, exploderar, enormt stor och stark, och förstås elak även mot alla andra vuxna så det inte går att be dem om hjälp. Det kan skrivas (och har skrivits) enorma mängder akademika om henne och det förstår jag. Hon är det bästa exemplet jag vet på hur man gör en endimensionell karaktär rätt. Lysande skrivit.
Den andra är förstås Matilda. Hon börjar boken som en klassisk passiv och snäll flicka, men sen visar det sig finnas mycket mer under motorhuven. Även om hon konstant är artig och snäll mot andra är det något helt annat som finns i hennes egna tankar. Hon planerar, genomför, och är i allmänhet en rebell som vill ha det hon tycker hon behöver. Punkt. Allt klätt i en korrekt och väldigt engelsk skrud, förstås. Hon är utan tvekan lätt för barnen att leva in sig i, baserat på min sexårings reaktion när det började bli läskigt.
Det här med äckel
Roald Dahl, förstärkt av Quentin Blakes utmärkta illustrationer, jobbar mycket med äckel. Skurkarna är smutsiga, fula, vidriga och så vidare. Hjältarna är däremot vackra, söta, snygga och så vidare. Jag har mer problem med hjältarnas perfektion än skurkarnas äckelhet. Det här är ändå en barnbok, och då ingår det ju att ha med fruktansvärda skurkar i deras uselhet. Tänk på alltifrån klassiskt fula tomtar och troll (häxan Hia-Hia!) hela vägen upp till modernare skurkar. Fula skurkar är skoj! Särskilt för barn! Låt tusen snorkråkor snora, för tusan hakar!
Nä, problemet är att hjältarna inte får vara lika smutsiga och äckliga som skurkarna. Matilda må vara överintelligent, men hon är ändå ett barn. Hade hon fått ärva några av sin mammas och pappas gener i utseendet med sunkiga framtänder eller fäbless för att leka i lerpölar hade jag haft mycket mindre problem med boken. För Roald Dahls enkla uppdelning i vacker = god och ful = skurk är tråkig. Enkel och fördummande. För det är konstant. Det groteska som barn så ofta tycker är roligt är förbehållet skurkarna.
Hur som.
Boken som helhet?
Om vi nu antar att författaren är död är det i sig en riktigt bra barnbok. Jag blev själv rejält underhållen och målgruppen likaså. Möjligen är den lite lång i sitt episodiska format, och ett eller annat kapitel kunde nog strukits. Tekniskt sett börjar inte själva “plotten” förrän i bokens sista fjärdedel.
Men det gör ingenting. Det är en kul att hänga med karaktärerna, och Matildas skola och lilla stad är en kul värld att lära känna. Det är väldigt lätt att mellan raderna se att även de vuxna är rädda för rektorn eftersom de själva gått i den skola där hon är chef.
Men…
Översättningen är inte klockren. Nu har jag inte (vad jag minns) läst boken på engelska, men då och då hickar meningsstrukturen till. Även namnen känns lite fel. Fru Domderasson är inte lika klockrent som Miss Trunchbull. Matildas efternamn är egentligen Wormwood, ett helt vanligt efternamn på engelska, men på svenska blev det Vidrigsson. Inte alls lika bra. Det retar mer än de ibland lätt anglicistiskt uppbyggda meningar som här och där studsar in på boksidorna.
TLDR
Matilda är en bra, men inte perfekt bok. Jag förstår de som menar att det är Dahls bästa, även om jag personligen håller SVJ för ett strå vassare.
Rekommenderad läsning, särskilt för barn runt sex-sju.
Fler barnboksklassiker! Den här gången blir det en som jag är säker på att de flesta här har en relation till. Jag tror det är den de allra flesta både läst av Dahl och håller högst i hela hans skriftsamling.
Hur som. Lilla Matilda växer upp i en riktigt usel familj. Mamma är blåst blonderad tramsmorsa som bara spelar bingo, pappa är sunkig svindlare som säljer begagnade bilar. Matilda själv är hyperbegåvad, på nivån att hon lär sig själv att läsa utan input ens från storebrorsan. Innan hon ens börjat skolan kan hon komplicerade mattetal, har läst sig igenom hela bibliotekets barnavdelning, och har gjort en massa avancerade hyss för att hämnas på sina föräldrar som konsekvent beter sig som skräp mot henne.
Sen börjar hon skolan, träffar världens bästa lärare, världens hemskaste rektor, och utarbetar en plan för att hjälpa den ena samtidigt som hon stjälper den andra. Ni kan aldrig ana vad som händer sen.
Roald Dahl och kvinnoporträtt
Ja, det är ju inte någon hemlighet att Dahl inte är bra på att skriva kvinnor. Jag vet att han var rätt sexistisk och misogyn (och sade en hel del antisemitisk skit) privat, och mycket av det spiller över i hans böcker. Det finns snälla, någorlunda passiva och ordningsamma flickor (Sophie i SVJ, till exempel) och det finns skurkaktiga vuxna kvinnor (Häxorna, framför allt). Men det finns två undantag. Nu var det länge sedan jag läste Häxorna, men jag vill minnas att huvudpersonens cigarrökande mormor är en rätt fräck karaktär, som verkligen har karaktär. Sedan är det hela boken Matilda. Två bra vuxna kvinnokaraktärer, om än idealiserade i form av läraren och bibliotekarien. Det gör att de skurkiga balanseras mycket bättre än i någon annan bok.
Särskilt två sticker ut. Låt oss börja med skurkarnas skurk - den elaka rektorn. Hon är perfekt skurk i en barnbok. Barnhatare, våldsam på ett cartoonigt sätt, aggressiv, exploderar, enormt stor och stark, och förstås elak även mot alla andra vuxna så det inte går att be dem om hjälp. Det kan skrivas (och har skrivits) enorma mängder akademika om henne och det förstår jag. Hon är det bästa exemplet jag vet på hur man gör en endimensionell karaktär rätt. Lysande skrivit.
Den andra är förstås Matilda. Hon börjar boken som en klassisk passiv och snäll flicka, men sen visar det sig finnas mycket mer under motorhuven. Även om hon konstant är artig och snäll mot andra är det något helt annat som finns i hennes egna tankar. Hon planerar, genomför, och är i allmänhet en rebell som vill ha det hon tycker hon behöver. Punkt. Allt klätt i en korrekt och väldigt engelsk skrud, förstås. Hon är utan tvekan lätt för barnen att leva in sig i, baserat på min sexårings reaktion när det började bli läskigt.
Det här med äckel
Roald Dahl, förstärkt av Quentin Blakes utmärkta illustrationer, jobbar mycket med äckel. Skurkarna är smutsiga, fula, vidriga och så vidare. Hjältarna är däremot vackra, söta, snygga och så vidare. Jag har mer problem med hjältarnas perfektion än skurkarnas äckelhet. Det här är ändå en barnbok, och då ingår det ju att ha med fruktansvärda skurkar i deras uselhet. Tänk på alltifrån klassiskt fula tomtar och troll (häxan Hia-Hia!) hela vägen upp till modernare skurkar. Fula skurkar är skoj! Särskilt för barn! Låt tusen snorkråkor snora, för tusan hakar!
Nä, problemet är att hjältarna inte får vara lika smutsiga och äckliga som skurkarna. Matilda må vara överintelligent, men hon är ändå ett barn. Hade hon fått ärva några av sin mammas och pappas gener i utseendet med sunkiga framtänder eller fäbless för att leka i lerpölar hade jag haft mycket mindre problem med boken. För Roald Dahls enkla uppdelning i vacker = god och ful = skurk är tråkig. Enkel och fördummande. För det är konstant. Det groteska som barn så ofta tycker är roligt är förbehållet skurkarna.
Hur som.
Boken som helhet?
Om vi nu antar att författaren är död är det i sig en riktigt bra barnbok. Jag blev själv rejält underhållen och målgruppen likaså. Möjligen är den lite lång i sitt episodiska format, och ett eller annat kapitel kunde nog strukits. Tekniskt sett börjar inte själva “plotten” förrän i bokens sista fjärdedel.
Men det gör ingenting. Det är en kul att hänga med karaktärerna, och Matildas skola och lilla stad är en kul värld att lära känna. Det är väldigt lätt att mellan raderna se att även de vuxna är rädda för rektorn eftersom de själva gått i den skola där hon är chef.
Men…
Översättningen är inte klockren. Nu har jag inte (vad jag minns) läst boken på engelska, men då och då hickar meningsstrukturen till. Även namnen känns lite fel. Fru Domderasson är inte lika klockrent som Miss Trunchbull. Matildas efternamn är egentligen Wormwood, ett helt vanligt efternamn på engelska, men på svenska blev det Vidrigsson. Inte alls lika bra. Det retar mer än de ibland lätt anglicistiskt uppbyggda meningar som här och där studsar in på boksidorna.
TLDR
Matilda är en bra, men inte perfekt bok. Jag förstår de som menar att det är Dahls bästa, även om jag personligen håller SVJ för ett strå vassare.
Rekommenderad läsning, särskilt för barn runt sex-sju.
Jag har läst Segraren av Stanislaw Lem (1964)
Rymdskeppet segraren landar på en öde planet för att lista ut varför rymdskeppet Kondor tappade kontakten. De finner snart att liv verkar vara begränsat till djupt i havet och ha underlig förmåga att märka av magnetiska fält...
Lite som Blood Music är det här en science fiction-roman som introducerar koncept som dyker upp igen och igen i modernare SF. En del av texten läggs på tekniska utläggningar som åldrats så där men så fort de börjar diskutera fenomenen som skeppsbesättningen stöter på så tänder det till. Också plus för att de har robotar (med elektroniska hjärnor) som agerar mer som verktyg - jag vet att det är Hollywood som är besatt av att göra alla robotar till psykotiska mördare men det är ändå trevligt att se gammal SF med robotar som inte gör sånt.
Värd att läsa idag? En del av prosan är lite tungrodd, men det centrala mysteriet och varför/hur fungerar. Som med Blood Music är det inte berättelsen som återanvänts utan en del koncept, så det finns en del intressanta saker att hämta - men var beredd på att ett lager av gammal SF tillkommer.
Rymdskeppet segraren landar på en öde planet för att lista ut varför rymdskeppet Kondor tappade kontakten. De finner snart att liv verkar vara begränsat till djupt i havet och ha underlig förmåga att märka av magnetiska fält...
Lite som Blood Music är det här en science fiction-roman som introducerar koncept som dyker upp igen och igen i modernare SF. En del av texten läggs på tekniska utläggningar som åldrats så där men så fort de börjar diskutera fenomenen som skeppsbesättningen stöter på så tänder det till. Också plus för att de har robotar (med elektroniska hjärnor) som agerar mer som verktyg - jag vet att det är Hollywood som är besatt av att göra alla robotar till psykotiska mördare men det är ändå trevligt att se gammal SF med robotar som inte gör sånt.
Värd att läsa idag? En del av prosan är lite tungrodd, men det centrala mysteriet och varför/hur fungerar. Som med Blood Music är det inte berättelsen som återanvänts utan en del koncept, så det finns en del intressanta saker att hämta - men var beredd på att ett lager av gammal SF tillkommer.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Voices - Ursula K LeGuin
Tyvärr översattes inte fler böcker i den här trilogin än den första, så jag gick vidare på engelska istället.
Handling
Vi befinner oss i en medelhavsdoftande fantasystad, där vår huvudperson Memer försöker hanka sig fram under ockupationens hårda styre. För Memer är det här allt hon vetat om, eftersom hon är ett av alla de barn som så att säga blev till ofrivilligt (för att använda en extrem omskrivning) när den invaderande armén plundrade och härjade i staden.
Men hon växer upp i ett före detta rikemanshus, och uppfostras av en av adelsmännen. Hon och alla andra ansuler förvägras sin kultur, sina minnen och sin religion av ockupanterna av aldernas armé. Ansulerna är vana vid många och personliga gudar, tjocka böcker och någorlunda jämlikhet mellan könen. Alderna tvingar dem till att tro på den enda guden och hans heliga eld, förbjuder det skrivna ordet helt och förtrycker kvinnor helt och hållet. Enda sättet Memer kan röra sig på stadens gator alls är om hon klär ut sig till pojke.
Så en dag händer något märkligt. Staden får besök av huvudpersonerna från förra boken. Orrec Caspro och Gry (nu gifta) har blivit berömda som sagoberättare och musikanter, och reser hela världen runt. De är långt från sitt fantasyskottland Uppländerna, och här är de i teorin för att samla och lära sig nytt material. Men Orrec har också skrivit sången “Liberty” som tolkats som en upprorssång på plats i staden.
Samtidigt börjar det pysa och pågå interna stridigheter i ockuperande makten, och alderna är inte en så enhetlig styrmakt som man kan tro.
Teman
Vi får allt berättat från Memers ögon. Hon är mellan världar på alla de sätt, mellan barn och vuxen, mellan ald och ansul, även mellan pojke och flicka genom sina utklädnader. Hon ser förtrycket och berättar om alltifrån svält och våldtäkter till plundringar och ångest. Det är aldrig för mycket eller i mina ögon smaklöst, men det är chockerande att Le Guin inte skyggar för att beskriva alla krigets fasor. Även de som inte vanligen brukar förekomma i fantasyböcker.
Att få den djupdykningen in i världen som Memers perspektiv ger är intressant. För det handlar om att gå vidare. Hur löser man en sån här konflikt utan våld? Det finns våldsamma män på ansulernas sida trots att de är förbjudna att ha vapen och militär, och alderna har en klassisk armé. Men är en öppen konflikt den bästa lösningen? Kommer inte bara alderna få förstärkning och förtrycket förlängas då? Kan ansulerna gå med på en status som underlydnande, om än inte trälar, om det betyder att de får röra sig och leva i större frihet än idag, även om allt inte blir exakt som förr?
Det är svåra frågor Le Guin bjuder på. Men det funkar. Alla perspektiv får pratas om, och allt ställs mot de vardagliga problemen som “hur får vi mat på bordet” och “jag vill inte att mitt hus ska brännas ner”. Det är väl det som egentligen är huvudtemat. Det finns inga enkla lösningar och allt kräver kompromisser, särskilt med ens övermakt.
TLDR
En överraskande komplex bok. En ruskigt bra bok. Jag förstår inte varför den här sviten inte är lika känd som Övärlden, för den är tammetusan närapå lika bra. Vissa aspekter till och med bättre.
Rekommenderas extremt varmt.
Tyvärr översattes inte fler böcker i den här trilogin än den första, så jag gick vidare på engelska istället.
Handling
Vi befinner oss i en medelhavsdoftande fantasystad, där vår huvudperson Memer försöker hanka sig fram under ockupationens hårda styre. För Memer är det här allt hon vetat om, eftersom hon är ett av alla de barn som så att säga blev till ofrivilligt (för att använda en extrem omskrivning) när den invaderande armén plundrade och härjade i staden.
Men hon växer upp i ett före detta rikemanshus, och uppfostras av en av adelsmännen. Hon och alla andra ansuler förvägras sin kultur, sina minnen och sin religion av ockupanterna av aldernas armé. Ansulerna är vana vid många och personliga gudar, tjocka böcker och någorlunda jämlikhet mellan könen. Alderna tvingar dem till att tro på den enda guden och hans heliga eld, förbjuder det skrivna ordet helt och förtrycker kvinnor helt och hållet. Enda sättet Memer kan röra sig på stadens gator alls är om hon klär ut sig till pojke.
Så en dag händer något märkligt. Staden får besök av huvudpersonerna från förra boken. Orrec Caspro och Gry (nu gifta) har blivit berömda som sagoberättare och musikanter, och reser hela världen runt. De är långt från sitt fantasyskottland Uppländerna, och här är de i teorin för att samla och lära sig nytt material. Men Orrec har också skrivit sången “Liberty” som tolkats som en upprorssång på plats i staden.
Samtidigt börjar det pysa och pågå interna stridigheter i ockuperande makten, och alderna är inte en så enhetlig styrmakt som man kan tro.
Teman
Vi får allt berättat från Memers ögon. Hon är mellan världar på alla de sätt, mellan barn och vuxen, mellan ald och ansul, även mellan pojke och flicka genom sina utklädnader. Hon ser förtrycket och berättar om alltifrån svält och våldtäkter till plundringar och ångest. Det är aldrig för mycket eller i mina ögon smaklöst, men det är chockerande att Le Guin inte skyggar för att beskriva alla krigets fasor. Även de som inte vanligen brukar förekomma i fantasyböcker.
Att få den djupdykningen in i världen som Memers perspektiv ger är intressant. För det handlar om att gå vidare. Hur löser man en sån här konflikt utan våld? Det finns våldsamma män på ansulernas sida trots att de är förbjudna att ha vapen och militär, och alderna har en klassisk armé. Men är en öppen konflikt den bästa lösningen? Kommer inte bara alderna få förstärkning och förtrycket förlängas då? Kan ansulerna gå med på en status som underlydnande, om än inte trälar, om det betyder att de får röra sig och leva i större frihet än idag, även om allt inte blir exakt som förr?
Det är svåra frågor Le Guin bjuder på. Men det funkar. Alla perspektiv får pratas om, och allt ställs mot de vardagliga problemen som “hur får vi mat på bordet” och “jag vill inte att mitt hus ska brännas ner”. Det är väl det som egentligen är huvudtemat. Det finns inga enkla lösningar och allt kräver kompromisser, särskilt med ens övermakt.
TLDR
En överraskande komplex bok. En ruskigt bra bok. Jag förstår inte varför den här sviten inte är lika känd som Övärlden, för den är tammetusan närapå lika bra. Vissa aspekter till och med bättre.
Rekommenderas extremt varmt.
soda
Warrior
- Joined
- 13 Feb 2014
- Messages
- 345
Jag har lyssnat på Into the Drowning Deep av Mira Grant, 17 timmar. Ett forskningsfartyg ger sig ut på jakt efter sjöjungfrur i Challengerdjupet. Kryptid-skräck, således. Det här är väldigt dumt och utförandet för verkligen tankarna till B-film. Folk är dumma och enkelspåriga, det är dåligt researchat (vilket i sammanhanget där alla är forskare är extra förtjusande), och berättelsen är helt enkelt inte berättad "rätt". Det hade ju exempelvis antagligen blivit mer spännande om man inte redan i första kapitlet vet med total säkerhet att sjöjungfrurna är monster. Och, så stör det ju också lite att det är "near future sci-fi" som utspelar sig 2022. Rekommenderas: Nja...
... men, samtidigt har jag blivit väldigt inspirerad.
Sen har jag läst med mina ögon också, Legends & Lattes av Travis Baldree. Orc-barbaren Viv pensionerar sig från äventyrande och öppnar ett café. Det blir mysigt. Rekommenderas: Ja.
... men, samtidigt har jag blivit väldigt inspirerad.
Sen har jag läst med mina ögon också, Legends & Lattes av Travis Baldree. Orc-barbaren Viv pensionerar sig från äventyrande och öppnar ett café. Det blir mysigt. Rekommenderas: Ja.
TobiasEkwall
Swordsman
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 774
Jag minns serien! Jag kommer aldrig glömma serien! Igelkotten! På motorvägen! Fasanerna! Gud! FASANERNA!Colin Dann - Djuren i Gamla Skogen
Hörni åttiotalister! Minns ni den här gamla TV-serien?
Det är inte alla som vet det, men barnprogrammet bygger på en barnbok från början. En oväntat mörk och tragisk barnbok.
Ytligt är historien väldigt lik klassikern Den Långa Flykten, men saknar i princip alla likheter utöver att en samling djur ska ta sig från punkt A till punkt B. Här är det mängder med olika djurslag, inga inslag av mytologi och religion, och mycket mer episodiskt berättande.
Djuren i Gamla Skogen måste fly! Deras hem håller på att avyttras av människor som ska bygga ut, och de flyr mot De Vita Hjortarnas Park, ett naturreservat långt bort. Innan de reser svär de en högtidlig ed om samarbete och att växtätarna inte ska behöva vara rädda för köttätarna. Ska de komma fram måste allas förmågor komma till nytta.
Resan leds av Räv, tillsammans med gamle Grävling. Andra förmågor är Padda (som ibland lider hårt av att inte få blöta ner sig), Mullvad (som lider stort av dålig impulskontroll och skäms för att han är så långsam), och andra som Huggorm, Uggla och diverse Igelkottar och Kaniner.
Formatet är ganska enkelt och i ärlighetens namn rätt rollspelsvänligt. Karaktärerna ställs inför ett problem, och försöker hjälpas åt för att ta sig an det. Nu är en jägare och hans jakthund oss på spåren, vilket är jobbigt. Vad gör vi? Nu måste vi hitta ett ställe att klara oss genom en brutal åskstorm. Vad gör vi? Nu måste vi försöka överleva en aggressiv skogsbrand. Vad gör vi? Steg för steg kommer de närmare naturreservatet, men på vägen sker många hemska saker.
Den första stora, konkreta hemskheten är ett gäng ödlor som väljer att stanna på ett skjutfält precis i närheten av Gamla Skogen. Det är bra miljö för dem, och alla bjuder adjö. Strax därefter kommer skogsbranden. Efter att våra vänner lyckats fly skogsbranden minns de ödlorna. Hur det gick för dem får vi aldrig veta, men det är ganska uppenbart att risken är stor att de dog utanför bild.
Några kapitel senare ska de över en motorväg. Det går an för de snabbare djuren, men för kaninungarna är det svårt. De som får mest ångest är de åldrade igelkottarna, som med sina pensionärsknän inte kan röra sig så fort som de borde, får panik och rullar ihop sig. Det går som ni tror. Det är ohyggligt tragiskt och visas verkligen som det.
För döden får chansen att verkligen kännas, trots att det i stort är en problemlösningsbaserad äventyrsbok. Det gör att jag verkligen gillar boken. För även om den dras med en hel del föråldrade problem (varför är 85% av alla djur hanar, tex?) är det en bok som vågar visa barn hemska saker utan att göra det gulligt eller förenklat. Allt är på allvar, och jag som vuxen blir genuint underhållen.
Även om jag egentligen läste den här som kontroll innan jag läser den högt för sexåringen (den får nog vänta något år eller två till) blev jag själv indragen i berättelsen på ett sätt jag inte alls räknade med. Boken var helt klart läsvärd även om jag är både för gammal och redan visste hur det skulle sluta.
Rekommenderad läsning.
Men jag visste inte att det var en bok ursprungligen, kul! Men jävlar vad tragisk serien var när man var typ 8
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Den fantastiska räven - Roald Dahl
Mer högläsning av Roald Dahl för sex-och-ett-halvt-åringen! Det är något med farbror Dahl som klickat med ungen. Själv har jag inte läst den här förr.
Den här gången är det en väldigt tunn bok. Kanske en tredjedel så lång som Matilda. Det är också mer sagostämning än det är i andra böcker av Dahl, som annars mest har inslag av saga (jättar, häxor, etc) men behandlar det fullkomligt självklart utan sagospråk.
Men här har vi tre elaka bönder som på olika sätt är dahlskt groteska och fula. De är trötta på att Herr Räv knycker och äter deras höns, gäss och kalkoner. Så de börjar jaga honom i ständigt mer komiska överdrifter. Först jaktgevär, sedan gräva ut hans gryt, sedan gräva med gigantiska grävskopor. Inte att det hjälper, för herr Räv är synnerligen listig!
Han gräver sig in i de tre bondgårdarna och fixar mat ändå, fixar ett stort nytt gryt, bjuder in skogens djur på kalas, och firar stort att allt är som det ska, trots dummerjönsarna däruppe.
Fast ändå…
Nä, det här var inte så mycket att hänga i påskriset. Dahl är för det mesta misogyn, men här var det nästan på parodiska nivåer. Fru Räv är långt bak i hemmet hela boken och mest hejar på sin man på avstånd. Böndernas fruar är knappt nämnda, men finns ändå. Bara karlar gör saker i hela boken. Meh.
Handlingen är också rätt banal. Det är en tråkig story som mest bygger på att skurkarna är så parodiskt skurkiga att det är okej att gentlemannatjuven herr Räv knycker av dem. Det är liksom inte som att han förklarar någon moralisk skillnad mellan dem och så, som det ofta finns i Dahls andra böcker. Här är det mest rakt, rätt träigt och utan större komplikationer.
Jag har svårt att se varför det här räknas som en klassiker, i ärlighetens namn. Hade det inte stått Dahls namn på boken har jag svårt att se att den ens fått en andra upplaga. På riktigt.
TLDR
Nä. Den här kan man hoppa över.
Mer högläsning av Roald Dahl för sex-och-ett-halvt-åringen! Det är något med farbror Dahl som klickat med ungen. Själv har jag inte läst den här förr.
Den här gången är det en väldigt tunn bok. Kanske en tredjedel så lång som Matilda. Det är också mer sagostämning än det är i andra böcker av Dahl, som annars mest har inslag av saga (jättar, häxor, etc) men behandlar det fullkomligt självklart utan sagospråk.
Men här har vi tre elaka bönder som på olika sätt är dahlskt groteska och fula. De är trötta på att Herr Räv knycker och äter deras höns, gäss och kalkoner. Så de börjar jaga honom i ständigt mer komiska överdrifter. Först jaktgevär, sedan gräva ut hans gryt, sedan gräva med gigantiska grävskopor. Inte att det hjälper, för herr Räv är synnerligen listig!
Han gräver sig in i de tre bondgårdarna och fixar mat ändå, fixar ett stort nytt gryt, bjuder in skogens djur på kalas, och firar stort att allt är som det ska, trots dummerjönsarna däruppe.
Fast ändå…
Nä, det här var inte så mycket att hänga i påskriset. Dahl är för det mesta misogyn, men här var det nästan på parodiska nivåer. Fru Räv är långt bak i hemmet hela boken och mest hejar på sin man på avstånd. Böndernas fruar är knappt nämnda, men finns ändå. Bara karlar gör saker i hela boken. Meh.
Handlingen är också rätt banal. Det är en tråkig story som mest bygger på att skurkarna är så parodiskt skurkiga att det är okej att gentlemannatjuven herr Räv knycker av dem. Det är liksom inte som att han förklarar någon moralisk skillnad mellan dem och så, som det ofta finns i Dahls andra böcker. Här är det mest rakt, rätt träigt och utan större komplikationer.
Jag har svårt att se varför det här räknas som en klassiker, i ärlighetens namn. Hade det inte stått Dahls namn på boken har jag svårt att se att den ens fått en andra upplaga. På riktigt.
TLDR
Nä. Den här kan man hoppa över.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
I, Claudius - Robert Graves
Det här är en av mina absoluta favoritböcker. Som allra minst är den på topp fem över de bästa böcker jag läst.
Vi befinner oss i Roms absoluta toppskikt under romarrikets glansdagar. Själva romanen utspelar sig under lång tid, och börjar när Augustus står på toppen av sin karriär som kejsare. Här inleder vår huvudperson Claudius sin levnadsbana. Genom hans berättarröst - för allt är skrivet som hans självbiografi - vet vi att han sitter på kejsartronen på slutet av sitt liv. Men resan dit? Den är lång, komplicerad och framför allt inte med flit.
Bakgrund
Claudius har otur. Han är halt, döv på ena örat, stammar och har mycket bräcklig hälsa i ungdomen. Allt detta gör att han, trots sin höga status som tvättäkta Claudier och till och med styvbarnbarn till självaste Augustus, inte har så mycket att komma med i den romerska elitens ögon. Han får nöja sig med att sitta still, plugga historia och hålla sig till det akademiska. Då är han ur vägen och gör ingen till åtlöje.
Claudius beskriver sin egen personliga resa med giftermål, familjehögtider och hur karriären som historiker utvecklar sig. Men samtidigt beskriver han hela hovdramat lite snett utifrån, men aldrig helt från en säker plats. Han har insyn i successionsordningen och blir mycket rädd när Augustus ättlingar börjar dö en efter en efter en på mystiska sätt. Av en av sina idoler (historikern Pollio) får han rådet att spela upp sin stamning, klumpighet och sjukdomsbild, så att han verkligen inte ses som ett hot. Det lever sedan Claudius efter. Med tanke på att Claudius far, bror och till och med son dör under mystiska omständigheter var det inte ett dumt råd.
Hovdrama
Det här är mästerligt beskrivet hovdrama. Fast jag redan vet hur det kommer gå (både som historienörd och för att jag läst boken på svenska innan) är det alltid spännande. Berättarrösten gör utvikningar i privata anekdoter om alltifrån matvanor till förkärleken för tärningsspel till små pikar åt andra samtida filurer. Det känns hela tiden levande och samtida på ett enormt engagerande sätt.
Folk dör också som flugor. Många på grund av Livia, Augustus andra maka och Claudius farmor. Hon är helt klart en av litteraturhistoriens bästa skurkar. Relationen mellan Claudius och hans storebror Germanicus är genuint rörande. När Caligula tar makten är allt kaos och galenskap på femtioelfte nivån med absurd och plötslig död som ständigt hot dygnets alla timmar. Fantastiskt skrivet.
Historicitet och eftermäle
Det här är en bok som ständigt dyker upp på listor av typen “världens hundra bästa böcker”. Det förtjänar den definitivt. Robert Graves är en rejält påläst författare, som har koll på vad som hänt på riktigt (i så stor mån som möjligt) och dessutom kryddar med autentiska rykten och konspirationsteorier från den tid han skildrar, vilket gör att man som glad historienörd verkligen myser. Det här är ett lysande exempel på att man både kan göra en bok rimligt historiskt korrekt och ändå göra den fantastiskt engagerande. Och hör sen.
Som bok har den också hyllats av enorma mängder fantasy- och SF-författare. Det är ingen slump att Asimov döpte sitt kanske mest hyllade verk till just I, Robot, till exempel. George R R Martin har baserat flera av sina karaktärer på hur Graves framställde dem i boken - främst är Stannis baserad på Tiberius, tex.
Sen tycker jag också att boken nästan bör stå i fantasyhyllan. Det förekommer gudar, tecken från ovan, mörk magi och episka svärdsdueller. Det är så nära fantasy man kan komma utan att det explicit är det det är. Slut parentes.
TLDR
En av de bästa böcker jag vet om. Läs den om du är det minsta intresserad av historia, fantasy eller bara bra litteratur.
Det här är en av mina absoluta favoritböcker. Som allra minst är den på topp fem över de bästa böcker jag läst.
Vi befinner oss i Roms absoluta toppskikt under romarrikets glansdagar. Själva romanen utspelar sig under lång tid, och börjar när Augustus står på toppen av sin karriär som kejsare. Här inleder vår huvudperson Claudius sin levnadsbana. Genom hans berättarröst - för allt är skrivet som hans självbiografi - vet vi att han sitter på kejsartronen på slutet av sitt liv. Men resan dit? Den är lång, komplicerad och framför allt inte med flit.
Bakgrund
Claudius har otur. Han är halt, döv på ena örat, stammar och har mycket bräcklig hälsa i ungdomen. Allt detta gör att han, trots sin höga status som tvättäkta Claudier och till och med styvbarnbarn till självaste Augustus, inte har så mycket att komma med i den romerska elitens ögon. Han får nöja sig med att sitta still, plugga historia och hålla sig till det akademiska. Då är han ur vägen och gör ingen till åtlöje.
Claudius beskriver sin egen personliga resa med giftermål, familjehögtider och hur karriären som historiker utvecklar sig. Men samtidigt beskriver han hela hovdramat lite snett utifrån, men aldrig helt från en säker plats. Han har insyn i successionsordningen och blir mycket rädd när Augustus ättlingar börjar dö en efter en efter en på mystiska sätt. Av en av sina idoler (historikern Pollio) får han rådet att spela upp sin stamning, klumpighet och sjukdomsbild, så att han verkligen inte ses som ett hot. Det lever sedan Claudius efter. Med tanke på att Claudius far, bror och till och med son dör under mystiska omständigheter var det inte ett dumt råd.
Hovdrama
Det här är mästerligt beskrivet hovdrama. Fast jag redan vet hur det kommer gå (både som historienörd och för att jag läst boken på svenska innan) är det alltid spännande. Berättarrösten gör utvikningar i privata anekdoter om alltifrån matvanor till förkärleken för tärningsspel till små pikar åt andra samtida filurer. Det känns hela tiden levande och samtida på ett enormt engagerande sätt.
Folk dör också som flugor. Många på grund av Livia, Augustus andra maka och Claudius farmor. Hon är helt klart en av litteraturhistoriens bästa skurkar. Relationen mellan Claudius och hans storebror Germanicus är genuint rörande. När Caligula tar makten är allt kaos och galenskap på femtioelfte nivån med absurd och plötslig död som ständigt hot dygnets alla timmar. Fantastiskt skrivet.
Historicitet och eftermäle
Det här är en bok som ständigt dyker upp på listor av typen “världens hundra bästa böcker”. Det förtjänar den definitivt. Robert Graves är en rejält påläst författare, som har koll på vad som hänt på riktigt (i så stor mån som möjligt) och dessutom kryddar med autentiska rykten och konspirationsteorier från den tid han skildrar, vilket gör att man som glad historienörd verkligen myser. Det här är ett lysande exempel på att man både kan göra en bok rimligt historiskt korrekt och ändå göra den fantastiskt engagerande. Och hör sen.
Som bok har den också hyllats av enorma mängder fantasy- och SF-författare. Det är ingen slump att Asimov döpte sitt kanske mest hyllade verk till just I, Robot, till exempel. George R R Martin har baserat flera av sina karaktärer på hur Graves framställde dem i boken - främst är Stannis baserad på Tiberius, tex.
Sen tycker jag också att boken nästan bör stå i fantasyhyllan. Det förekommer gudar, tecken från ovan, mörk magi och episka svärdsdueller. Det är så nära fantasy man kan komma utan att det explicit är det det är. Slut parentes.
TLDR
En av de bästa böcker jag vet om. Läs den om du är det minsta intresserad av historia, fantasy eller bara bra litteratur.
Jag har äntligen läst klart Space Opera. Den har nu följt mig genom tre olika E-boksläsare… (Jag tappade bort en, fortsatte läsa på min gamla backup, och köpte sedan en ny som ersättare för den jag tappade bort…
Det här är typ… Ett kärleksbrev till sprudlande mångfald, som handlar om en rymdversion av Eurovision och är skriven i en stil som nog mest av allt påminner mig om Douglas Adams.
Några utomjordingar upptäcker Jorden, och eftersom människor har potential att bedömas vara medvetna varelser och inte bara något slags automatoner, så tvingas de in i det ultimata testet: de ska tävla i rymd-eurovision, och kommer de sist så utplånas hela civilisationen. Utomjordingarna Esca kommer till jorden med en lång lista med artister som de vill ha med – såna som gått hem i galaxen i stort. Problemet är att typ alla på listan är döda eller fiktiva eller sådär, så till slut kommer man längst ner – och där är bokens huvudpersoner, Decibel Jones and the Abslute Zeroes. De har visserligen splitrats, en av dem är död, och ingen av dem är direkt på höjden av sin karriär längre, men…
Tja. Det här är en bok som absolut inte lever på sin komplexa plot. Tvärtom hade man nog knappt kunnat skriva en novell om man bara skulle ha med själva plotten. Nej, boken lever, i likhet med Liftarens Guide, på sina sidospår, random observationer, långa utläggningar om kostiga utpomjordingar och deras sexliv och så vidare. Som sagt, kärleksbrev till sprudlande mångfald. Mer känsla än hjärna alla gånger. Och trots det så gillade jag den. Författaren är liiiiiite för förtjust i att stapla bimeningar på varandra, men överlag var det här en läsning som gjorde mig glad, och i slutet så fällde jag ändå ett par tårar vilket var lite awkward eftersom jag satt på pendeltåget hem.
Nästa bok jag läser blir nog Peter Watts' Echopraxia, och nästa jag skriver om här blir nog Pandora's Star av Peter F Hamilton som jag snart lyssnat klart på.
Det här är typ… Ett kärleksbrev till sprudlande mångfald, som handlar om en rymdversion av Eurovision och är skriven i en stil som nog mest av allt påminner mig om Douglas Adams.
Några utomjordingar upptäcker Jorden, och eftersom människor har potential att bedömas vara medvetna varelser och inte bara något slags automatoner, så tvingas de in i det ultimata testet: de ska tävla i rymd-eurovision, och kommer de sist så utplånas hela civilisationen. Utomjordingarna Esca kommer till jorden med en lång lista med artister som de vill ha med – såna som gått hem i galaxen i stort. Problemet är att typ alla på listan är döda eller fiktiva eller sådär, så till slut kommer man längst ner – och där är bokens huvudpersoner, Decibel Jones and the Abslute Zeroes. De har visserligen splitrats, en av dem är död, och ingen av dem är direkt på höjden av sin karriär längre, men…
Tja. Det här är en bok som absolut inte lever på sin komplexa plot. Tvärtom hade man nog knappt kunnat skriva en novell om man bara skulle ha med själva plotten. Nej, boken lever, i likhet med Liftarens Guide, på sina sidospår, random observationer, långa utläggningar om kostiga utpomjordingar och deras sexliv och så vidare. Som sagt, kärleksbrev till sprudlande mångfald. Mer känsla än hjärna alla gånger. Och trots det så gillade jag den. Författaren är liiiiiite för förtjust i att stapla bimeningar på varandra, men överlag var det här en läsning som gjorde mig glad, och i slutet så fällde jag ändå ett par tårar vilket var lite awkward eftersom jag satt på pendeltåget hem.
Nästa bok jag läser blir nog Peter Watts' Echopraxia, och nästa jag skriver om här blir nog Pandora's Star av Peter F Hamilton som jag snart lyssnat klart på.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Jag har läst böckerna om Binti av Nnedi Okorafor, i svensk utgåva av Palaver press. Scifi om himbaflickan Binti, harmoniseringsmästare och begåvad astrolabiumkonstruktör, som blivit antagen till universums främsta lärosäte.
Mycket handling och många fina grejer på inte så många sidor. Hand i handske för min del.
Rekommenderas.
Mycket handling och många fina grejer på inte så många sidor. Hand i handske för min del.
Rekommenderas.
Hans E Magnusson
CAPS LOCK
Dragons of Deceit, den senaste Dragonlance boken lyssnade igenom under veckan.
Helt ok.
Helt ok.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Claudius, guden - Robert Graves
En uppföljare? Tja, varför inte. Den första boken handlar om Claudius som någorlunda vanlig medborgare. Bok två handlar om livet som kejsare.
Kejsarlivet
Berättarrösten är samma, språkbilden och de många utvikningarna likaså. Men här är det tajtare i tid. Claudius var chef för romarna i tolv år, men blev det först när han var femtio. Alltså täcker den här boken c:a 12 år och den första betydligt mer.
Claudius gör vad han kan för att hantera de många fallgroparna som finns för kejsare. Märk väl att allt inte är lätt bara för att han sitter på absolut makt över romarriket, det är fortfarande enormt mycket politik att hantera. Men det går bra. Överraskande bra. Claudius bygger hamn, upprättar tempel, krossar uppror och erövrar till och med Britannien. Det sista är till överraskande stor del hans egen förtjänst också, eftersom han lyckas med en hel del taktiska manövrar som hans officerare vid fronten inte fått kläm på. Ibland är det praktiskt att studerat militärhistoria och -strategi i över fyrtio år, trots att man aldrig fått omsätta det i praktiken förrän nu.
Det enda stora problemet är på hemmaplan. Claudius fru Messalina har bluffat honom totalt, och är tusenfalt mer korrupt än vad han själv kan tro. Det vecklas upp under historiens gång, och det är rätt tydligt att Claudius visserligen är bra mycket smartare än vad alla andra tror, men samtidigt har enorma luckor i sin intelligens. Han är godtrogen, särskilt mot sin hustru och vissa rådgivare, och har en brist på social kompetens i allmänhet när han ska slappna av. Det märks att han är oerhört skärpt i vissa fall, men ohyggligt otränad i andra. En välavvägd och välskriven karaktär.
Men…
Ett av de stora problemen här är att en väldigt viktig karaktär egentligen har varit med hela tiden, men inte var med i första boken. Herodes Agrippa, judarnas konung, är en gammal barndomsvän till Claudius. De undervisades samtidigt av den store Atenodorus, och han är en av de få som aldrig skrattat åt vår huvudperson. Därför ser Claudius honom som en av sina bästa vänner, vilket gör det rätt mystiskt att han inte ens nämns förrän i absolut sista kapitlet och då bara ytterst flyktigt. Här krävs fyra rätt långa kapitel i början av bok två för att lösa alla knutar och introducera denna viktiga filur till handlingen. Inte den smidigaste lösningen, direkt.
Det är också svårare att upprätthålla charaden kring att Claudius låtsas vara dum, men egentligen är klipsk. För han gör en hel del katastrofala val och missar i sina dagar, varav en del verkligen inte går att förklara med annat än att han är kolossalt korkad, godtrogen och/eller aningslös. Det är en sak att han inser när han sitter här och minns tillbaka att hans gode vän kanske fuskade i det där tärningsspelet den där gången, så Claudius trodde att det var ett tecken från gudarna att tärningarna föll exakt som de gjorde, varpå han invaderade Britannien. Men en annan sak att i flera år leva i total okunskap om vad som egentligen försiggår kring sin egen hustru, hur väl hon än lindat honom runt fingret. Det hade kunnat lösas snyggare rent berättarmässigt än att Claudius ibland är smart och ibland är dummare än MTR-tågens ledning, med tanke på den absurda omfattning av Messalinas korruption och dårskap.
Hela boken slutar också i moll och tragik, som ni säkert kan ana. När Claudius gift sig med sin fjärde hustru, och har installerat Nero i successionsordningen bredvid sin egen son, är det som om luften gått ur honom. Han ser vartåt framtiden är på väg, risken att Agrippina är nästa Livia, att Nero är nästa Caligula, och att han själv snart kommer gå ur tiden. Tragiskt, mörkt och sorgset.
Totalt då?
Jo, det här är en värdig uppföljare i samma fina balans mellan historicitet och spännande roman. Den är inte lika bra som den första, men det är inte så konstigt. Det är långt lättare att sitta på nålar när man hejar på en underdog, som ständigt klarar sig med en hårsmån från att bli indragen i än den ena, än den andra komplotten. Det är inte lika intressant med någon som sitter på tronen som någon som beskådar historiens vingslag runt den lite i sidled som sagt.
Med det sagt är det absolut inte dåligt någonstans. Claudius våndor kring att drabbats av kunglighet och vad han ska göra med det. Är han värdig alla titlar? Måste han leva upp till dem? Kan han använda den makt han är rädd för till att göra gott på något sätt ändå? Den inre resan är lika intressant som förra gången, även om det aldrig känns lika allvarligt som sist. Det är lite mindre farligt när huvudpersonen både har livvakter och dessutom lyckats få dem att tycka om honom, trots allt.
TLDR
Bra uppföljare, men inte lika bra som ettan. Läs definitivt ettan först, om du gillar den är det här en naturlig fortsättning.
En uppföljare? Tja, varför inte. Den första boken handlar om Claudius som någorlunda vanlig medborgare. Bok två handlar om livet som kejsare.
Kejsarlivet
Berättarrösten är samma, språkbilden och de många utvikningarna likaså. Men här är det tajtare i tid. Claudius var chef för romarna i tolv år, men blev det först när han var femtio. Alltså täcker den här boken c:a 12 år och den första betydligt mer.
Claudius gör vad han kan för att hantera de många fallgroparna som finns för kejsare. Märk väl att allt inte är lätt bara för att han sitter på absolut makt över romarriket, det är fortfarande enormt mycket politik att hantera. Men det går bra. Överraskande bra. Claudius bygger hamn, upprättar tempel, krossar uppror och erövrar till och med Britannien. Det sista är till överraskande stor del hans egen förtjänst också, eftersom han lyckas med en hel del taktiska manövrar som hans officerare vid fronten inte fått kläm på. Ibland är det praktiskt att studerat militärhistoria och -strategi i över fyrtio år, trots att man aldrig fått omsätta det i praktiken förrän nu.
Det enda stora problemet är på hemmaplan. Claudius fru Messalina har bluffat honom totalt, och är tusenfalt mer korrupt än vad han själv kan tro. Det vecklas upp under historiens gång, och det är rätt tydligt att Claudius visserligen är bra mycket smartare än vad alla andra tror, men samtidigt har enorma luckor i sin intelligens. Han är godtrogen, särskilt mot sin hustru och vissa rådgivare, och har en brist på social kompetens i allmänhet när han ska slappna av. Det märks att han är oerhört skärpt i vissa fall, men ohyggligt otränad i andra. En välavvägd och välskriven karaktär.
Men…
Ett av de stora problemen här är att en väldigt viktig karaktär egentligen har varit med hela tiden, men inte var med i första boken. Herodes Agrippa, judarnas konung, är en gammal barndomsvän till Claudius. De undervisades samtidigt av den store Atenodorus, och han är en av de få som aldrig skrattat åt vår huvudperson. Därför ser Claudius honom som en av sina bästa vänner, vilket gör det rätt mystiskt att han inte ens nämns förrän i absolut sista kapitlet och då bara ytterst flyktigt. Här krävs fyra rätt långa kapitel i början av bok två för att lösa alla knutar och introducera denna viktiga filur till handlingen. Inte den smidigaste lösningen, direkt.
Det är också svårare att upprätthålla charaden kring att Claudius låtsas vara dum, men egentligen är klipsk. För han gör en hel del katastrofala val och missar i sina dagar, varav en del verkligen inte går att förklara med annat än att han är kolossalt korkad, godtrogen och/eller aningslös. Det är en sak att han inser när han sitter här och minns tillbaka att hans gode vän kanske fuskade i det där tärningsspelet den där gången, så Claudius trodde att det var ett tecken från gudarna att tärningarna föll exakt som de gjorde, varpå han invaderade Britannien. Men en annan sak att i flera år leva i total okunskap om vad som egentligen försiggår kring sin egen hustru, hur väl hon än lindat honom runt fingret. Det hade kunnat lösas snyggare rent berättarmässigt än att Claudius ibland är smart och ibland är dummare än MTR-tågens ledning, med tanke på den absurda omfattning av Messalinas korruption och dårskap.
Hela boken slutar också i moll och tragik, som ni säkert kan ana. När Claudius gift sig med sin fjärde hustru, och har installerat Nero i successionsordningen bredvid sin egen son, är det som om luften gått ur honom. Han ser vartåt framtiden är på väg, risken att Agrippina är nästa Livia, att Nero är nästa Caligula, och att han själv snart kommer gå ur tiden. Tragiskt, mörkt och sorgset.
Totalt då?
Jo, det här är en värdig uppföljare i samma fina balans mellan historicitet och spännande roman. Den är inte lika bra som den första, men det är inte så konstigt. Det är långt lättare att sitta på nålar när man hejar på en underdog, som ständigt klarar sig med en hårsmån från att bli indragen i än den ena, än den andra komplotten. Det är inte lika intressant med någon som sitter på tronen som någon som beskådar historiens vingslag runt den lite i sidled som sagt.
Med det sagt är det absolut inte dåligt någonstans. Claudius våndor kring att drabbats av kunglighet och vad han ska göra med det. Är han värdig alla titlar? Måste han leva upp till dem? Kan han använda den makt han är rädd för till att göra gott på något sätt ändå? Den inre resan är lika intressant som förra gången, även om det aldrig känns lika allvarligt som sist. Det är lite mindre farligt när huvudpersonen både har livvakter och dessutom lyckats få dem att tycka om honom, trots allt.
TLDR
Bra uppföljare, men inte lika bra som ettan. Läs definitivt ettan först, om du gillar den är det här en naturlig fortsättning.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Danny bäst i världen - Roald Dahl
Mer barnboksklassiker! Ungen gillar Roald Dahl, så varför inte bara fortsätta med fler? Den här har jag inte läst förr, ens som barn.
Vad är det som pågår?
Nu är vi någonstans i femtiotalets England, i en värld som är klart mycket mer jordnära än Dahls böcker jag hittills läst. Huvudrollen är en pojke på nio år (titelns Danny) och han är även berättarröst. Vi får höra om hans vardag i det fattiga grevskapet där han bor hos sin pappa som har en bilverkstad enligt modell Macken, några kilometer från en liten landsortsby. Det är lugn idyll och allmän glädje som råder över stämningen.
Även om Danny och hans pappa bor ensamma i en husvagn utan el, och det finns en tragisk historia om mamman som dog när Danny bara var några månader, är det hela en rätt trevlig och glad världsbild i grunden. Tänk Bullerbyn, fast färre barn. Eller kanske Åsa-Nisse för barn, vilket ni kommer förstå när vi kommer in på handlingen.
Finns det någon handling då?
Likt många andra böcker av Dahl är det mycket världsbygge först, och först halvvägs in (eller ännu mer) börjar själva handlingen. Inte att det gör något egentligen, det är trevligt och gemytligt att umgås med Danny, hans far och alla lätt excentriska filurer som bebor den engelska landsbygden. Vi introduceras därför också tidigt till bokens överlag frånvarande skurk Herr Hazell.
Hazell är bygdens rike knös och godsägare. Han äger i stort sett all mark i hela grevskapet, och det enda han bryr sig om mer än sin överdrivet flådiga Rolls Royce är höstens jaktsäsong. I hans skogar är det fasaner man jagar. Och vilka fasaner sen!
Så självklart är Dannys pappas stora fascination i livet tjyvjakt på fasaner. Det verkar som om nästan varenda vuxen människa i Dannys närhet håller på med det förresten. Doktorn, prästen, till och med konstapel Samways. Det blir med andra ord lite svensk buskis över det hela när det mellan raderna läggs upp som en klasskamp mot herr Hazell, och konkret i texten läggs upp som ett glatt pojkboksäventyr för Danny. Det är kul att tvåla till den dryge herr Hazell genom att sabotera det enda han egentligen tycker om här i livet. Och rättvist också, även om det rent tekniskt sett är olagligt.
Roald Dahl? Igen?
Mycket känns igen från andra Dahl-böcker. Det är knappt någon kvinna med, till exempel. Skurken är pompöst fet och dryg. Men det är kul att han håller sig så nära verkligheten som han gör här. Inga jättar, häxor, galna uppfinnare eller annat tokigt dahlskt.
Språkmässigt är det väldigt bra flyt, och precis lagom många ord som behöver förklaras för ungen. Dahl har blivit en barnboksfavorit av en anledning. Det är spännande, äventyrligt och kul på samma gång.
TLDR
På det stora hela en bra barnbok, men nog inte Dahls bästa. Passar lite äldre barn än de andra, skulle jag tro. Går absolut att läsa.
Mer barnboksklassiker! Ungen gillar Roald Dahl, så varför inte bara fortsätta med fler? Den här har jag inte läst förr, ens som barn.
Vad är det som pågår?
Nu är vi någonstans i femtiotalets England, i en värld som är klart mycket mer jordnära än Dahls böcker jag hittills läst. Huvudrollen är en pojke på nio år (titelns Danny) och han är även berättarröst. Vi får höra om hans vardag i det fattiga grevskapet där han bor hos sin pappa som har en bilverkstad enligt modell Macken, några kilometer från en liten landsortsby. Det är lugn idyll och allmän glädje som råder över stämningen.
Även om Danny och hans pappa bor ensamma i en husvagn utan el, och det finns en tragisk historia om mamman som dog när Danny bara var några månader, är det hela en rätt trevlig och glad världsbild i grunden. Tänk Bullerbyn, fast färre barn. Eller kanske Åsa-Nisse för barn, vilket ni kommer förstå när vi kommer in på handlingen.
Finns det någon handling då?
Likt många andra böcker av Dahl är det mycket världsbygge först, och först halvvägs in (eller ännu mer) börjar själva handlingen. Inte att det gör något egentligen, det är trevligt och gemytligt att umgås med Danny, hans far och alla lätt excentriska filurer som bebor den engelska landsbygden. Vi introduceras därför också tidigt till bokens överlag frånvarande skurk Herr Hazell.
Hazell är bygdens rike knös och godsägare. Han äger i stort sett all mark i hela grevskapet, och det enda han bryr sig om mer än sin överdrivet flådiga Rolls Royce är höstens jaktsäsong. I hans skogar är det fasaner man jagar. Och vilka fasaner sen!
Så självklart är Dannys pappas stora fascination i livet tjyvjakt på fasaner. Det verkar som om nästan varenda vuxen människa i Dannys närhet håller på med det förresten. Doktorn, prästen, till och med konstapel Samways. Det blir med andra ord lite svensk buskis över det hela när det mellan raderna läggs upp som en klasskamp mot herr Hazell, och konkret i texten läggs upp som ett glatt pojkboksäventyr för Danny. Det är kul att tvåla till den dryge herr Hazell genom att sabotera det enda han egentligen tycker om här i livet. Och rättvist också, även om det rent tekniskt sett är olagligt.
Roald Dahl? Igen?
Mycket känns igen från andra Dahl-böcker. Det är knappt någon kvinna med, till exempel. Skurken är pompöst fet och dryg. Men det är kul att han håller sig så nära verkligheten som han gör här. Inga jättar, häxor, galna uppfinnare eller annat tokigt dahlskt.
Språkmässigt är det väldigt bra flyt, och precis lagom många ord som behöver förklaras för ungen. Dahl har blivit en barnboksfavorit av en anledning. Det är spännande, äventyrligt och kul på samma gång.
TLDR
På det stora hela en bra barnbok, men nog inte Dahls bästa. Passar lite äldre barn än de andra, skulle jag tro. Går absolut att läsa.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Powers - Ursula K Le Guin
Sista boken i trilogin Annals of the Western Shore. Likt de två tidigare handlar den här om förtryck. Men nu handlar det om slaveri i första hand, och autokratiska samhällen i andra hand. till skillnad från i tvåan är föregående boks huvudpersoner frånvarande i nästan hela boken, och dyker bara upp i en kort fnutt på slutet.
Plot
Vår huvudperson är Gav, som är slav i ett överklasshem. Han lever ett rätt bra liv, och leker genom barndomen med både herremännens och slavarnas barn. Under dagarna får han sitta med hos den privatlärarslav som familjen hyrt in för att lära herremannabarnen läsa, skriva, räkna, historia, poesi, etc. Målet är att Gav själv ska ta över som lärare en vacker dag.
Livet är idylliskt för det allra mesta, trots slaveriet. Jag får bilden av klassiska Grekland, eller kanske Rom i miljöer, kultur och vyer, om än inte i namn. När ungarna på sommarens lantställe börjar bygga en avancerad lek baserad på (absolut inte) trojanska kriget, med utgrävning av vallgrav och allt, är det svårt att inte hitta parallellerna till Barnen i Bullerbyn. På allvar.
Men det finns förstås mörker. En av herremannabarnen har enorma humörsvängningar. När han blir arg går han bärsärk, och han har i bokens början ihjäl ett fyraårigt slavbarn. Det är skillnad på folk och folk, trots allt.
Och sen då?
Jo, det hela eskalerar så till den milda grad att Gav flyr. Han söker sig till det alla slavar viskat om i åratal - den Robin Hood-liknande hjälte som samlar förrymda slavar i sin fristad ute i skogen långt från stan. Men när han väl kommer dit visar det sig att utopin inte var så fantastisk trots allt. Autokratin i systemet förgör allt hopp.
Gav söker sig sedan till sitt allra första hem, där han blev stulen under en slavräd när han bara var ett knappt år gammal. Han hittar sin direkta familj, tas om hand av sin moster och kusiner, och blir en i samhället. Men det är inte hans värld längre, trots att han äntligen är på den plats som rent objektivt är hemma.
Låter som rätt mycket?
Det är det. Men boken är föredömligt kortfattad, och även om mycket tid läggs på att bygga upp dessa tre distinkt olika samhällen, blir det aldrig torftigt eller världsbygge för världsbyggets skull. Allt handlar om Gav och hur han försöker förstå och passa in, och tyvärr att han aldrig gör det.
Han utsätts genom bokens gång för enorma mängder trauma, både fysiskt och psykiskt. Att bli sliten från sin trygga tillvaro gång på gång på gång är inte ett litet kaos att hantera. Varje ärr bär han med sig till nästa ställe, och det är djupt gripande att följa hans resa ut från hans inrutade slavtillvaro till den öppnare, men också mer skrämmande, stora värld som finns utanför staden han växt upp i.
Vad handlar boken om då, egentligen?
Slaveri och autokrati och frihet. Men också om Gavs resa förstås. Vad är frihet, egentligen? Det är en fråga som utforskas på många sätt hela vägen igenom boken. Först är han på flykt från det konkreta hotet att bli ihjälslagen av sin ägare. Sedan från den autokratiske härskaren i skogen. Sedan från de för honom förtryckande samhällsnormerna i sitt familjehem. När blir han egentligen fri?
Svaret är att han egentligen aldrig vet. Han tror han är det på varje ställe han kommer till, men upptäcker att det finns olika sorters förtryck. Som fantasyfantast är det fascinerande historier att läsa och kulturer att utforska. Massor med inspiration till egna rollspelsvärldar, insulära kulturer att möta och allt annat. Le Guin har sitt vanliga, fantastiska språk, och det är tydligt att hon lagt mycket tid på att få de olika kulturerna att hänga ihop internt. Även om de är mycket olika från varandra känns det helt klart som tre kulturer som är påverkade av varandra på olika sätt, särskilt slavkulturen och “fristaden”. Ruskigt välskrivet. Både språkligt och strukturmässigt.
Såatte…
Det här är en tung bok. Till och med tyngre än de båda föregångarna i serien. Men den är nog också bäst av de tre. Jag hoppas att vi med lite mer tid och perspektiv ska hålla de här lika högt som Övärlden. Visst innehåller de mycket mer lågmäld magi, saknar drakar och andra stora fantasytroper. Men gör det något? Svar nej. För böckerna gör precis det fantasy kan göra så sjujäkla bra - metafor utan direkta analogier. Det går att läsa in alla möjliga sorters förtryck och relationella problem i de tre kulturerna. Jag såg en hel del högstadiemobbing i skolmiljön även om det handlade om slavar och herremän.
TLDR
Den tredje boken är bäst i trilogin. Och då är de två andra ändå ruggigt bra. Alla tre rekommenderas, men glöm inte att den sista är bäst.
Sista boken i trilogin Annals of the Western Shore. Likt de två tidigare handlar den här om förtryck. Men nu handlar det om slaveri i första hand, och autokratiska samhällen i andra hand. till skillnad från i tvåan är föregående boks huvudpersoner frånvarande i nästan hela boken, och dyker bara upp i en kort fnutt på slutet.
Plot
Vår huvudperson är Gav, som är slav i ett överklasshem. Han lever ett rätt bra liv, och leker genom barndomen med både herremännens och slavarnas barn. Under dagarna får han sitta med hos den privatlärarslav som familjen hyrt in för att lära herremannabarnen läsa, skriva, räkna, historia, poesi, etc. Målet är att Gav själv ska ta över som lärare en vacker dag.
Livet är idylliskt för det allra mesta, trots slaveriet. Jag får bilden av klassiska Grekland, eller kanske Rom i miljöer, kultur och vyer, om än inte i namn. När ungarna på sommarens lantställe börjar bygga en avancerad lek baserad på (absolut inte) trojanska kriget, med utgrävning av vallgrav och allt, är det svårt att inte hitta parallellerna till Barnen i Bullerbyn. På allvar.
Men det finns förstås mörker. En av herremannabarnen har enorma humörsvängningar. När han blir arg går han bärsärk, och han har i bokens början ihjäl ett fyraårigt slavbarn. Det är skillnad på folk och folk, trots allt.
Och sen då?
Jo, det hela eskalerar så till den milda grad att Gav flyr. Han söker sig till det alla slavar viskat om i åratal - den Robin Hood-liknande hjälte som samlar förrymda slavar i sin fristad ute i skogen långt från stan. Men när han väl kommer dit visar det sig att utopin inte var så fantastisk trots allt. Autokratin i systemet förgör allt hopp.
Gav söker sig sedan till sitt allra första hem, där han blev stulen under en slavräd när han bara var ett knappt år gammal. Han hittar sin direkta familj, tas om hand av sin moster och kusiner, och blir en i samhället. Men det är inte hans värld längre, trots att han äntligen är på den plats som rent objektivt är hemma.
Låter som rätt mycket?
Det är det. Men boken är föredömligt kortfattad, och även om mycket tid läggs på att bygga upp dessa tre distinkt olika samhällen, blir det aldrig torftigt eller världsbygge för världsbyggets skull. Allt handlar om Gav och hur han försöker förstå och passa in, och tyvärr att han aldrig gör det.
Han utsätts genom bokens gång för enorma mängder trauma, både fysiskt och psykiskt. Att bli sliten från sin trygga tillvaro gång på gång på gång är inte ett litet kaos att hantera. Varje ärr bär han med sig till nästa ställe, och det är djupt gripande att följa hans resa ut från hans inrutade slavtillvaro till den öppnare, men också mer skrämmande, stora värld som finns utanför staden han växt upp i.
Vad handlar boken om då, egentligen?
Slaveri och autokrati och frihet. Men också om Gavs resa förstås. Vad är frihet, egentligen? Det är en fråga som utforskas på många sätt hela vägen igenom boken. Först är han på flykt från det konkreta hotet att bli ihjälslagen av sin ägare. Sedan från den autokratiske härskaren i skogen. Sedan från de för honom förtryckande samhällsnormerna i sitt familjehem. När blir han egentligen fri?
Svaret är att han egentligen aldrig vet. Han tror han är det på varje ställe han kommer till, men upptäcker att det finns olika sorters förtryck. Som fantasyfantast är det fascinerande historier att läsa och kulturer att utforska. Massor med inspiration till egna rollspelsvärldar, insulära kulturer att möta och allt annat. Le Guin har sitt vanliga, fantastiska språk, och det är tydligt att hon lagt mycket tid på att få de olika kulturerna att hänga ihop internt. Även om de är mycket olika från varandra känns det helt klart som tre kulturer som är påverkade av varandra på olika sätt, särskilt slavkulturen och “fristaden”. Ruskigt välskrivet. Både språkligt och strukturmässigt.
Såatte…
Det här är en tung bok. Till och med tyngre än de båda föregångarna i serien. Men den är nog också bäst av de tre. Jag hoppas att vi med lite mer tid och perspektiv ska hålla de här lika högt som Övärlden. Visst innehåller de mycket mer lågmäld magi, saknar drakar och andra stora fantasytroper. Men gör det något? Svar nej. För böckerna gör precis det fantasy kan göra så sjujäkla bra - metafor utan direkta analogier. Det går att läsa in alla möjliga sorters förtryck och relationella problem i de tre kulturerna. Jag såg en hel del högstadiemobbing i skolmiljön även om det handlade om slavar och herremän.
TLDR
Den tredje boken är bäst i trilogin. Och då är de två andra ändå ruggigt bra. Alla tre rekommenderas, men glöm inte att den sista är bäst.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Jag har läst Miras stora skoldag (länk till förlagets sida) av Stina Klintberg och David Henson. En bilderbok om Mira som ska börja skolan och känner sig så stor stor stor när hon kommer dit första dagen, och så liten liten liten bland allt det nya när mamma har gått.
Fint skrivet, fantastiska bilder av David Henson. Bland annat en liten extrabild på slutet som gjorde att jag var tvungen att läsa om boken en gång till eftersom jag insåg att det fanns något jag hade missat första varvet.
Dubbelplusbra om att börja skolan och att vara/ha en kompis.
Fint skrivet, fantastiska bilder av David Henson. Bland annat en liten extrabild på slutet som gjorde att jag var tvungen att läsa om boken en gång till eftersom jag insåg att det fanns något jag hade missat första varvet.
Dubbelplusbra om att börja skolan och att vara/ha en kompis.