WRNU:s bokklubb 2023

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Nero: Hans liv och samtid - Carlo Maria Franzero

1683874035403.png


Det här är en urgammal bok. 1955 är den ifrån, alltså ett helt år yngre än min mor, och i dagsläget nästan 70 år. Men trots det är den klart läsvärd ändå.

Boken rör sig i gränslandet mellan biografi och roman, och Franzero lägger många ord i munnen på kejsar Nero, hans omgivande bekantskaper och familj. Inga direkta referenser till förstahandskällor finns heller, även om det märks att Franzero läst sin Suetonius och Cassius Dio, och så vidare.

Det som däremot finns är enorma utvikningar om miljön, folket och allt möjligt som målar upp världen på en riktigt fin detaljnivå. Till exempel beskriver Franzero vid ett tillfälle en kejserlig bankett, och går in på detaljer om matlagning, kryddor, bordsskick, och till och med vad de olika kategorierna av köksslavar kallas. Långa beskrivningar som inte för historien framåt, men som är guld värt för en historieintresserad. Och för den delen för den som gillar att bygga värld själv.

Handlingen då?
Det mesta tror jag ni har koll på sedan innan. Nero är en av de kejsare som brukar slåss om förstaplatsen i tävlingen “sämsta härskare i romarrikets historia” tillsammans med Caligula, Commodus, och kanske Caracalla och Elagabalus. En total och brutal galning som torterade alla som sade emot. Men var det verkligen så?

Nja, svarar Franzero. Han målar upp Nero mer som en konstnärssjäl och bohem, som snarare inte har koll på något annat, än aktivt hatar. När Nero vill stå på scen och spela lyra får han med sig folk utan att förstå att det är en halv bataljon av betalda applåderare som tagit plats i salongen, betalda av hans närmaste rådgivare i smyg. När han ställer upp i olympiska spelen vinner han alla grenar han deltar i, inklusive fyrspannskapplöpning där han kraschar och inte avslutar loppet. Underligt det där.

Men det är också flera gånger Nero får en lite mer lyckad profil än tidigare. Han tar hand om folket ordentligt, till exempel. De tar honom till sitt hjärta för allt bröd och skådespel han frikostigt bjuder på. Den berömda jättebranden i Rom tas om hand så gott det går av en kejsare som inte vet vad han håller på med. Han försöker verkligen, men når inte hela vägen in i mål. När han för att lugna ner sig själv efter en hektiskt dag med alldeles för lite sömn med att spela lyra för sig själv (en sång om Troja, om jag minns rätt) är det någon som skvallrar. Vips är ryktet om att Nero brydde sig så lite om sin stad att han musicerade medan den brann igång.

Problemet blir då när den mer mänskliga Nero ställs mot det som faktiskt hänt. Det kommer som en enorm emotionell whiplash när de sadistiska och människofientliga bitarna av Neros personlighet dyker upp. Som när han vill straffa de kristna, och korsfäster över 1000 stycken på en gång, samtidigt som han sätter eld på dem. Eller när han sparkar sin gravida fru i magen tills hon dör. Det blir en alldeles för hård kontrast till den Nero som Franzero målar upp att det inte riktigt går att ta in i samma huvudperson.

Så nä, även om Nero kanske var en något mer sympatisk filur än hans rykte gör gällande betyder inte det att han faktiskt var en trevlig (eller ens mänsklig) typ i allmänhet. När han dör i slutet på boken är det inte direkt så man gråter som läsare, även om Franzero försöker få det till åtminstone delvis en tragedi.

TLDR
Om man kan stå ut med emotionell whiplash runt huvudpersonen är det här en fantastisk bok om Rom och romarriket under första århundradet. Eller runt 815 Ad Urba Condita.

Rekommenderas till historienördar, men kanske inte så många andra.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Trollkarlens Elefant - Kate DiCamillo

1684134787869.png

Mer barnböcker! Kate DiCamillo är nog den största just nu aktiva barnboksförfattaren jag vet om, översatt till femtioelva språk och med ett tjugotal böcker under bältet. Det här är den enda bok jag läst av henne.

Det finns inte mycket till story. På allvar. I den lilla vinterstaden Baltese får vi möta mängder av människor. Allas liv påverkas på något sätt av att en trollkarl trollar fram en elefant när han egentligen tänkt sig en bukett liljor. Hur påverkas folk (och elefanten själv) av att det kommer en elefant?

Starten är klockren. En föräldralös pojke går till marknaden för att köpa bröd, men går istället till en spåkvinna. Där får han reda på att hans lillasyster lever och att en elefant kan leda honom till henne. Alla pusselbitar som ska till faller på plats från start, nu ska vi se vad hur vi tar oss dit.

Svaret är… långsamt och segt och i sidled. Istället för att få en rak handling berättad ur huvudpersonens perspektiv, med den brinnande ivern att hitta sitt försvunna syskon, får vi en massa sidohistorier om hur femtioelva olika vuxnas liv förändrats av en elefant och lite om vilka de är i allmänhet. Av de som beskrivs är det väl trollkarlen (som hamnat i fängelse), polisen (som är den enda bra vuxna i huvudpersonens liv) och möjligen grevinnan som köper elefanten som jag kan gå med på behöver beskrivas ingående. Men det är så många till som inte tillför någonting. Jag är skeptisk.

Allt beskrivs med ett H C Andersen-doftande språk som inte riktigt lyckas måla upp den sagovärld det känns som DiCamillo eftersträvar. Kanske är det översättarens fel, kanske är det sidledsberättandet. Funkar gör det i vilket fall inte.

Det som lockade ungen min var helt klart att få reda på mer om barnet som vill få tag på sin lillasyster. Allt annat blev då onödiga sidospår. Att låta vuxna ta så mycket plats känns fel, när POV-karaktären är barn och dessutom femtio gånger intressantare än någon annan i historien.

TLDR
Meh. Först i bokens sista femtedel tar det fart på riktigt, och även om det blir femtioelva namn att jonglera är det äntligen något som händer. Men det är inte värt att orka ända dit. Den här kan man hoppa över.
 
Last edited:

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
345
Jag har lyssnat på Nettle & Bone av T. Kingfisher. Mysig mörk sagofantasy, skulle jag säga. Jag fascineras av lättheten i hur gruppen av personer sätts samman. Det känns rollspelsinspirerande att det inte måste vara så krångligt. Charmigt! Överlag en bra bok. (y)

Jag har också lyssnat på Summer Sons av Lee Mandelo. "Southern gothic" om coola ungdomar som blandar street race med akademi. Spöken och förbannelser! Det är lite trögt i början men tar sig. Framförallt det mest gay jag någonsin läst (vilket kanske säger mer om mig än om boken, i och för sig)! Rekommenderas. (y)
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Jag såg att Lords of Uncreation kommit ut, så jag skyndade mig att köpa och läsa den. Kanske är det bara att jag just nu lyssnar mig igenom Peter F. Hamiltons Judas Unchained, men jag kände ett starkt behov av bra rymdopera som inte är skriven av en konservativ, nationalistisk tönt som förläst sig på Ayn Rand. Och Adrian Tchaikovsky brukar jag ju gilla! Jag läste Shards of Earth och sedan Eyes of the Void förra året, och nu fick jag äntligen fortsätta.

1684948304295.png

Jag slukade den här boken rätt snabbt, för att vara mig – jag läser ju bara på vissa pendeltågsresor. När jag lyckas hålla mig vaken. Men ja, som vanligt drog Tchaikovsky in mig med sin lättlästa prosa, episka scope och intressanta karaktärer. Jag tycker fortfarande om det här universat; en mänsklighet som är en diaspora och stora världsförgörare som gör konstverk av planeter är mumma för mig. Jag gillar fortfarande de olika fraktionerna, som kanske inte är superunika men som har tillräckligt mycket egenheter för att kännas skojjiga och fräscha.

Jag tänker nog inte säga något om storyn i den här boken utom att trilogins övergripande story och universats centrala hemligheter knyts ihop på ett sätt som jag fann tillfredsställande. Jag gillar ju episka plots som handlar om hur verkligheten är beskaffad, och det levererade den här trlogin på ett bra sätt.

Så ja. Bra skit.
 

aknaton

Apostat
Joined
3 Jun 2008
Messages
256
Location
Ronneby
Jag har läst om Clive Barkers Weaveworld ('Den blodbestänkta väven' i svensk översättning).

Weaveworld.jpg
(Bild från Wikipedia, CC attribution-share alike license 3.0)

Jag läste boken första gången direkt när den kom ut i pocket (1988?). Minns att jag älskade den då.

Eftersom jag av hälsoskäl har lite svårt att läsa längre texter numera så lyssnade jag denna gång på Weaveworld som ljudbok.

Boken handlar om Cal som snubblar (bildligt och bokstavligt) över en magisk matta som ger honom en vision av en magisk värld. Det visar sig att mattan är en tillflyktsort för ett släkte av changelings (ursäkta svengelskan i texten) kallat Seer-kind. De hade vävt in sig i mattan i början av 1900-talet eftersom de var jagade av the Scourge, en varelse som åtminstone tror sig vara ärkeängeln Uriel.

Nu letar handelsmannen Shadwell och häxan Immaculata efter mattan för att sälja den. Och här börjar denna intrikata historia rullas upp.

Barker har ett målande språk och boken är spännande. Personteckningen är dock inte djup, men tillräcklig. Man kan se lite processfilosofiska tankar i boken. Hur allt hänger ihop och inget är statiskt, blivandets ontologi helt enkelt. Sen finns det kritik av vår krämarmentalitet genom figuren Shadwell.

Jag gillar den fortfarande mycket, kanske för att det var en stor ungdomsupplevelse kanske för att det faktiskt är en bok som håller.
 

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
345
Jag har lyssnat på mer skräck - denna gång Just Like Home av Sarah Gailey, läst av Xe Sands. Det handlar om Vera som kommer hem till sitt barndomshem, huset hennes pappa byggt, för att förbereda för mammans nära förestående död.

Jag gillade den, det var läskigt på många olika sätt, vilket på något sätt är en spoiler, sorry. Rekommenderas! 👍
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
Läste just färdigt Moon over Soho av Ben Aaronovitch. Det är bok 2 i Rivers of London-serien. Den ger lite mer världsbyggande än bok 1, och huvudpersonen lite mer kompetent. Den börjar med dödsfallet av en Jazz-musiker.

Föredrar dock andra urban fantasy-serer som The Dreden Files och The Laundry Files.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Naddap dlöks - Roald Dahl

1685950269627.png

En kortare bok av nästan-sjuåringens favoritförfattare. Väldigt kort, till och med. Själv läste jag den aldrig som barn, utan det här är första gången.

Boken handlar om att det är helt okej att gaslighta och ljuga för kärleks skull, och att du gör rätt som stjäl din potentiella fästmös favorithusdjur så länge hon inte märker något. Då kommer du få gifta dig med henne och leva lycklig i alla dina dagar.

Jag är skeptisk.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Så jag har läst The Talon of Horus och Black Legion av Aaron Dembski-Bowden.



Nu, döm mig för att jag läser 40k böcker! Döm mig, jag har ett problem! Man, det är inte ens 40k böckerna man kan försvara!

Okej, så det finns 40k böcker jag kan försvara att jag läser. Ciaphas Cain av Sandy Mitchell är faktisk en parodi som driver med fascister och är roliga på ett Terry Pratchett sätt. Gaunt's Ghosts av Dan Abnett handlar faktiskt om trauma och normala människor i den värsta möjliga regimen. Men Black Legion serien av Aaron Dembski-Bowden? Trots att jag genuint tycker att de är jättebra kan jag inte försvara det här.

Okej, så båda böckerna handlar om Iskandar Khayon som är den mest trenchcoats och katanas karaktären någonsin. Han har en magisk tiger och en magisk varg och en demon riddare och en magisk yxa och en magisk tarot kortlek och en kniv med en dikt på från en död planet och… Han är en magisk supersoldat trollkarl i rymden som var med i en legion av supersoldat trollkarlar som förrådde kejsarriket de slogs för. Efter att inbördeskriget gick åt helvetet för alla och halvguden som ledde dem dog flydde alla de förrädiska supersoldaterna in i en del av rymden som ligger nära helvetet. Allting är dåligt i nära helvetet och de olika legionerna slåss mot varandra av småaktiga anledningar.

Handlingen i båda böckerna (det är en trilogi men den tredje är uppskjuten tills solen exploderar för författaren måste vänta och se vad som händer i andra 40k böcker) handlar om hur Khayon och en grupp andra supersoldater hittar en ny ledare som kan ena supersoldaterna, sedan hur de enar alla de förrädiska supersoldaterna i den Svarta Legionen (som i titeln!).

Böckerna är upplagda som Dolores Claiborne av Stephen King i att Khayon är gripen av kejsardömets underrättelsetjänst (Inkvisitionen) och berättar om den Svarta Legionen. Så allting är genom hans synvinkel. Och Khayon vill att du ska veta 3 saker:

1: Hur cool han är.

2: Hur moraliskt rättfärdigade den Svarta legionen är i sitt krigande mot kejsardömet.

3: Hur alla andra är en jävla idiot.


Men Khyon är en kille som har svårt att se sina egna brister så vad vi egentligen lär oss är:

1: Khyon är en snubbe som har enormt svårt att släppa något. Han kan inte släppa sina vänner, sina mentorer, sina känslor eller sina egna misstag. Han mår fortfarande dåligt över saker som gått fel för så länge sedan att alla andra slutat bry sig. Han låter inte sin syster dö utan tvingar henne leva vidare som AI:n i ett rymdskepp. Han drar runt sin gamla lärare som han aldrig ens gillade och han hordar prylar för att tänk om han skulle förlora något?! Men han vill inte att någon ska veta det. För då är han sårbar och inget är värre än att vara sårbar. Hans bästa vän är en rymd svartalv som dog och han använder sin telekinesis för att bokstavligt talat pumpa blodet genom hennes kropp… Men han kan ju inte erkänna för någon att han är kär i henne, då kan han ju bli sårad! Han vågar inte ens berätta för henne.

2: Den Svarta Legionen har en bra poäng, men de flydde som fegisar och nu krigar de bara med folk som hade inget med vad de är arga över att göra. Det är över, släpp det! Ni är skurkarna!

3: Khyon har svårt med känslor och när folk gör saker för att de känner saker blir han orimligt arg på dem. Men när Khyon har känslor gör han de dummaste sakerna och sedan hävdar han att det inte alls var känslor utan var baserat på logik och fakta!


5 av 5 jättebra, läs dem! Men liksom, jag kan inte rekommendera dem!
 

Attachments

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
1: Khyon är en snubbe som har enormt svårt att släppa något. Han kan inte släppa sina vänner, sina mentorer, sina känslor eller sina egna misstag. Han mår fortfarande dåligt över saker som gått fel för så länge sedan att alla andra slutat bry sig. Han låter inte sin syster dö utan tvingar henne leva vidare som AI:n i ett rymdskepp. Han drar runt sin gamla lärare som han aldrig ens gillade och han hordar prylar för att tänk om han skulle förlora något?! Men han vill inte att någon ska veta det. För då är han sårbar och inget är värre än att vara sårbar. Hans bästa vän är en rymd svartalv som dog och han använder sin telekinesis för att bokstavligt talat pumpa blodet genom hennes kropp… Men han kan ju inte erkänna för någon att han är kär i henne, då kan han ju bli sårad! Han vågar inte ens berätta för henne.

...

3: Khyon har svårt med känslor och när folk gör saker för att de känner saker blir han orimligt arg på dem. Men när Khyon har känslor gör han de dummaste sakerna och sedan hävdar han att det inte alls var känslor utan var baserat på logik och fakta!
Låter 100% som en helt vanlig snubbig snubbe, tycker jag. Framför allt det där om att se alla andra som irrationella och sig själv som jätterationell och logisk.

Om han fanns idag, skulle han gilla Andrew Tate och Jeepers Peeperson?
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Låter 100% som en helt vanlig snubbig snubbe, tycker jag. Framför allt det där om att se alla andra som irrationella och sig själv som jätterationell och logisk.

Om han fanns idag, skulle han gilla Andrew Tate och Jeepers Peeperson?
Han känns väldigt mycket som personen som behöver en stor manlig förebild och ledare på det där riktigt dåliga sättet. Ledaren här är Abaddon the Despoiler för alla är rymd supersoldater i helvetet, men det hade lika bra kunnat vara någon influenser eller extrem politisk ledare.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Tiberius och Nero - Suetonius

1686136255814.png

En kort och nätt volym med två av Suetonius kejsarbiografier, med latin och svenska parallellt på varsin sida på varje uppslag.

Suetonius skrev sina biografier runt år 100-110, kanske lite senare. Han trillade av pinn år 122, så som senast strax där innan. Med andra ord är det ganska nära i tid gentemot de han skriver om, och fler gånger skriver han både ett och annat om vem han hört alltifrån. Ofta sin far eller andra i generationen över. Många gånger skriver han också att vissa säger A, andra säger B om vissa omstridda detaljer eller händelseförlopp.

Suetonius är på ett ungefär lika långt bort från sina ämnen som om någon idag skulle skriva en biografi om Per-Albin Hansson (Tiberius) eller Palme (Nero). Det är med andra ord rimligt att tro att han har rätt bra koll på det här. Eftersom båda kejsarna slutar i vanära och deras ätt är utdöd skulle han heller inte tjäna något på att vare sig svartmåla eller skönmåla dem. Med det sagt är det väl rimligt att tro att han kanske tagit i lite åt det negativa hållet.

För hos båda finns det gott om extrema beskrivningar av deras ondska och mörker som fortfarande chockar åratal efteråt. Nero som sätter eld på kristna, tex. Eller Tiberius enorma orgier med både underåriga och motvilliga. Det finns många och väldiga hemskheter beskrivna. Men vissa saker drar jag mig lite för.

Det är mycket tydligt att våra värderingar har förändrats sedan Suetonius tid, och en av de mest klassiska saker man kunde göra på hans tid för att förnedra någon var att prata om dem som mottagare i ett homosexuellt förhållande. Särskilt Nero råkar ut för detta, och det är inte särskilt svårt att läsa “Nero gjorde sig till hans kvinna” som om det är ytterst nedlåtande. Men även Tiberius råkar ut för likande saker. Med tanke på hur noga Suetonius är med att nyansera och prata källor (jämfört med andra samtida, tex Tacitus och Plutarchos) är det fascinerande att han inte visar tvivel kring sånt här hemligt som hänt i slutna rum utan alltför många vittnen.

Men men.

Gillar du romartid? Gillar du att gå till originalkällorna? Rekommenderad läsning.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
5 kejsarbiografier - Plutarchos

1686293676024.png

Mer gamla romare! Fast en grek den här gången. Allt skrivet runt första sekelskiftet efter Kristus.

Det här är fem biografier plockade från Plutarchos stora Parallella liv, en intressant version av biografigenren. Ursprungligen är det runt fyrtio olika biografier i par, en romare och en grek, där Plutarchos fokuserar på deras likheter, olikheter och parallella val och moral. Framför allt moralen är målet då de ursprungligen var tänkta som uppbygglig litteratur inom filosofin och då just morallära. Det betyder dock inte att Plutarchos nödvändigtvis slarvat med historiciteten, men att han kanske fokuserat mindre på detaljerna ibland och satsat mer på att försöka hitta drivkrafterna bakom.

Redan strax efter publikation var det dock rätt vanligt att man struntade i hela grejen med parallella liv, och plockade hejvilt bland de många biografierna för samlingsvolymer. Just här har vi fem stycken om Coriolanus, Cato den äldre, Crassus, Caesar och Marcus Antonius. Inga greker alls, som ni märker.

Jag tycker nog att Plutarchos är mer lätt att komma in i än Suetonius. Är det bara att han inte är lika dömande? Kanske. Är det bättre översättare och roligt med mängder av fotnötter som förklarar självklarheter om romarnas vardag och alla namn som flyger runt? Kanske.

Hur som. Det här är klart värt att läsa om man har det minsta intresse av romartid. Jag är lite förvirrad på urvalet bara, eftersom jag vet att Plutarchos skrev om Cicero, Pompejus Magnus, Marius, Sulla, Brutus, och många fler som känns som om de borde varit med istället för Cato d ä och Coriolanus. Inte att de är tråkiga att läsa, men när de tre sista har ett fint överlapp i vad som händer och pågår känns det underligt att inte de två första gör det också. Tiden runt republikens kollaps är intressantast i boken med klar marginal.

Om jag måste plocka en favorit är det nog Marcus Antonius, för jädrar i min lilla låda vad hans liv är en berg-och-dal-bana. Fantastisk story. Jag förstår att farbror Shakespeare byggde sin pjäs på den här texten i första hand. Om jag minns rätt gjorde han även så med Caesar, fast då med stort inflytande av biografin om Brutus också förstås.

TLDR
Gillar du romare? Gillar du historia i allmänhet? Har du minsta intresse av originalkällor? Du kan inte välja fel om du läser Plutarchos.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Legends & Lattes - Travis Baldree



Det här är precis vad bokens tagline utlovar. High fantasy. Low stakes. Good company

Allt börjar med att äventyraren Viv lägger av. Hon har varit på sitt sista äventyr, och har bestämt sig för att istället satsa på en exklusiv och udda nymodighet. Kaffe.

Med de senaste femton årens besparingar köper hon ett gammalt nedgånget stall i en storstad, bygger om det till café och kör igång. Tillsammans med ett gäng nya vänner organiserar hon om menyn, får kläm på den gnomiska nästan-steampunkiga baristamaskinen, och bygger långsamt upp en stadig kundkrets som fascineras av denna mystiska dryck.

Det är egentligen allt. De allra flesta trådarna i berättelsen handlar om relationerna mellan Viv, hennes nya anställda Tandri och Thimble, byggaren Cal och de många stamkunderna. Har vi råd att bygga ut köket? Vad skulle det kosta? Vågar vi testa de här nya kakorna på menyn? Hur gör vi bäst reklam? Är det bättre med små bås eller ska vi ha långbord? Den där barden som kommer och spelar ibland, ska vi skriva avtal med honom lite mer långsiktigt? Trollkarlsstudenten som kommer utan att köpa något, kan vi med att köra ut honom utan att det blir dålig stämning? Och så vidare.

Men det finns också lite större orosmoment. Dels har den lokala maffian åsikter om att nya affärsverksamheter behöver beskydd så inget tråkigt ska hända, dels har Viv inte den bästa relationen till sina gamla äventyrarkumpaner, och Tandri har problem med en stalker.

Allt rullar på i en snyggt balanserad småputtrighet där mängder av små trådar rör på sig pö om pö, vilket gör att det sällan känns stillastående även om det inte direkt är mycket som händer. Det är vardagsliv skildrat på rätt sätt. Våra huvudroller, och de många birollerna, är riktigt fint skrivna med tydligt distinkta röster. De båda huvudpersonerna Viv och Tandri är karaktärer man vill läsa mer om.

Världen då?
Alltihop sker mot en backdrop av extremt high fantasy-DnD-värld. Huvudpersonen är en orch, hennes kumpan Tandri en tieflingsuccubus, de får en råttmänniska som bagare, och det spritter av både dvärgar, gnomer, alver, stenfolk, och allt möjligt annat. Det finns kvasisteampunk, det finns en modern penningekonomi, magiker i mängder, och mycket, mycket mer.

Jag måste säga att jag tilltalas av självklarheten i hur världen beskrivs. Bland alla galenskaper finns den där vardagslunken och det görs aldrig en grej av att det är en värld med extra allt och dubbel topping. Att berätta en så vardagsnära historia i en extremt fantasytung värld funkar mycket bättre än om det vore en mer lugn värld med våra ögon sett.

TLDR
Gillar du välskrivna karaktärer? Gillar du annorlunda fantasy? Gillar du kaffe? Då är det här en bok för dig. Rekommenderas till alla som gillar fantasy, men lite extra till de som vill ha variation bland alla magiska svärd och rädda-världen-grejer.

Väl värd sin nominering till Nebula 2022.
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
I, Claudius - Robert Graves

View attachment 12460

Det här är en av mina absoluta favoritböcker. Som allra minst är den på topp fem över de bästa böcker jag läst.

Vi befinner oss i Roms absoluta toppskikt under romarrikets glansdagar. Själva romanen utspelar sig under lång tid, och börjar när Augustus står på toppen av sin karriär som kejsare. Här inleder vår huvudperson Claudius sin levnadsbana. Genom hans berättarröst - för allt är skrivet som hans självbiografi - vet vi att han sitter på kejsartronen på slutet av sitt liv. Men resan dit? Den är lång, komplicerad och framför allt inte med flit.

Bakgrund
Claudius har otur. Han är halt, döv på ena örat, stammar och har mycket bräcklig hälsa i ungdomen. Allt detta gör att han, trots sin höga status som tvättäkta Claudier och till och med styvbarnbarn till självaste Augustus, inte har så mycket att komma med i den romerska elitens ögon. Han får nöja sig med att sitta still, plugga historia och hålla sig till det akademiska. Då är han ur vägen och gör ingen till åtlöje.

Claudius beskriver sin egen personliga resa med giftermål, familjehögtider och hur karriären som historiker utvecklar sig. Men samtidigt beskriver han hela hovdramat lite snett utifrån, men aldrig helt från en säker plats. Han har insyn i successionsordningen och blir mycket rädd när Augustus ättlingar börjar dö en efter en efter en på mystiska sätt. Av en av sina idoler (historikern Pollio) får han rådet att spela upp sin stamning, klumpighet och sjukdomsbild, så att han verkligen inte ses som ett hot. Det lever sedan Claudius efter. Med tanke på att Claudius far, bror och till och med son dör under mystiska omständigheter var det inte ett dumt råd.

Hovdrama
Det här är mästerligt beskrivet hovdrama. Fast jag redan vet hur det kommer gå (både som historienörd och för att jag läst boken på svenska innan) är det alltid spännande. Berättarrösten gör utvikningar i privata anekdoter om alltifrån matvanor till förkärleken för tärningsspel till små pikar åt andra samtida filurer. Det känns hela tiden levande och samtida på ett enormt engagerande sätt.

Folk dör också som flugor. Många på grund av Livia, Augustus andra maka och Claudius farmor. Hon är helt klart en av litteraturhistoriens bästa skurkar. Relationen mellan Claudius och hans storebror Germanicus är genuint rörande. När Caligula tar makten är allt kaos och galenskap på femtioelfte nivån med absurd och plötslig död som ständigt hot dygnets alla timmar. Fantastiskt skrivet.

Historicitet och eftermäle
Det här är en bok som ständigt dyker upp på listor av typen “världens hundra bästa böcker”. Det förtjänar den definitivt. Robert Graves är en rejält påläst författare, som har koll på vad som hänt på riktigt (i så stor mån som möjligt) och dessutom kryddar med autentiska rykten och konspirationsteorier från den tid han skildrar, vilket gör att man som glad historienörd verkligen myser. Det här är ett lysande exempel på att man både kan göra en bok rimligt historiskt korrekt och ändå göra den fantastiskt engagerande. Och hör sen.
Som bok har den också hyllats av enorma mängder fantasy- och SF-författare. Det är ingen slump att Asimov döpte sitt kanske mest hyllade verk till just I, Robot, till exempel. George R R Martin har baserat flera av sina karaktärer på hur Graves framställde dem i boken - främst är Stannis baserad på Tiberius, tex.

Sen tycker jag också att boken nästan bör stå i fantasyhyllan. Det förekommer gudar, tecken från ovan, mörk magi och episka svärdsdueller. Det är så nära fantasy man kan komma utan att det explicit är det det är. Slut parentes.

TLDR
En av de bästa böcker jag vet om. Läs den om du är det minsta intresserad av historia, fantasy eller bara bra litteratur.
Jag har läst Jag, Claudius. Den här boken har stått på min lista länge. Skälet är att jag har sett den brittiska teveserien från 1976. Det är filmad teater, det finns nästan inga statister, nästan ingen rekvisita, och allt är helt uppenbart filmat i en studio. Men den har karaktärer och drama och bra skådisar. Jag har sett den flera gånger.

Eftersom livet är kort och den ena boken jagar ut den andra så har jag liksom aldrig kommit fram till den här boken. Jag har ifos läst Graves bok om Belisarius, men den är rätt träig. Men @Khans recension fick mig att ta tag i det här. Jag lånade boken från mitt folkbibliotek och läste den.

Och den är verkligen fantastisk. Det är två saker som gör den här boken. Det ena är berättaren, den snusförnuftige men också underfundige outsidern och överlevnadskonstnären Claudius. Det andra är berättelsen, som även om den troligen överdriver Livias, Tiberius och Caligulas ondska, väldigt fint fångar den romerska kejsarätten och hur den åt upp sig själv, och hur den handikappade och idiotförklarade Claudius, längst ned på hackordningen, genom en serie mord och naturliga dödsfall helt osannolikt slutar som kejsare. Med andra ord har boken måhända fel i sak ibland, men den är konstnärligt sann.

Nu hoppas jag att det inte går typ två årtionden till innan jag läser Claudius, guden. Men just nu står i alla fall Lord Dunsany, The King of Elflands Daughter före på listan. Och så ska jag läsa ut Tacitus bok om fyrkejsaråret också ...
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Norra Latin - Sara Bergmark Elfgren

1687960318153.png

Bra bok. Milt uttryckt.

Premiss och handling
Vi skiftar fokus mellan två personer i samma klass på gymnasieskolan Norra Latin. I teaterklassen går både Tamar som är inflyttad från Östersund, inte känner någon och inte tror hon passar in. I den andra ringhörnan har vi Clea, en nepobaby som redan hunnit med att ha huvudrollen i en julkalender som barn, har en mamma med fast anställning på Dramaten, och snart blir ihop med Mads Mikkelsens Mikael Persbrandts Jack Helanders son Tim. Skilda världar, fast samma klass.

Tamar dras långsamt in i en spökhistoria om den (mycket) lokala legenden om Erling Jensen, en elev som sägs ha dött på skolan för många år sedan. Går han igen? Hjälper han elever han tycker om? Och vad händer med de han ogillar?

Clea hanterar sin trasiga pojkvän under större delen av romanen, och dras först mot slutet in i historien om Erling Jensen.

Språk och sånt
SBE har ett riktigt bra språk. Jag är förstås inte den huvudsakliga målgruppen för en tonårsroman, men gillar allt ändå. Det känns aldrig för svårt utan att kännas fördummande, och det är väl avvägt hur allt skiljer sig åt mellan de båda perspektiven. Det Tamar gör får vi ofta se ur Cleas ögon i nästa kapitel och vice versa. Ofta tolkar de saker totalt olika, och särskilt märkbart blir det när den osäkra, nervösa och ensamma Tamar ses som näsvis och avståndstagande ur Cleas ögon.

I vilket fall. Boken känns verkligen inte som om den är 400+ sidor. Det är nästan så jag önskar att boken var längre. SBE är nämligen galet bra på att hålla saker hemliga utan att man förstår att det är det hon gör. Det är i efterhand flera uppenbara grejer som jag närapå slog mig för pannan om när jag kom till förklaringarna och ihopknytningen i slutet av boken.

Andra saker att prata om
Om det är något jag ska klaga på är det nog att det blir lite av en infodump i bokens sista fjärdedel. Huvudrollerna får en enormt lång förklaring på det stora mysteriet som borde ta flera timmar i verkligheten. Med tanke på hur mycket bättre det görs i hennes nästa bok känns det lite klumpigt. Men det är verkligen bara om jag måste klaga på något.

Flera av de saker jag verkligen gillar händer först mot bokens slut, efter det stora mysteriet. Det kan jag inte riktigt prata om nu, men boken har ett genuint bra slut på fler sätt än ett. Särskilt glad är jag att den trasige pojkvännen får stå till svars för sitt eget beteende och ställs mot väggen. Bra skit. Till och med riktigt, riktigt bra skit.

TLDR
En ruskigt bra övernaturlig thriller för ungdomar i gymnasiemiljö. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,531
Jag har läst om Grim av Sara Bergmark Elfgren.

Den är nog ett strå vassare än Norra Latin, men det kan till stor del vara för att jag nog har lättare att identifiera mig med hårdrockande tonåringar än med teaternördar. Jag gick ju natur på gymnasiet, jag.

Men jag gillar nog det mindre tydliga i hur det övernaturliga skildras i Grim också. Är det där och självklart? Eller tror folk bara det och är duktiga på självsuggestion?

Bra jäkla bok det också. Rekommenderas.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Eftersom Peter Watts Blindsight är en av de böcker de senaste åren som gjort starkast intryck – jag tänker fortfarande på dess grundläggande koncept då och då – så hade jag höga förväntningar på Echopraxia, som ju utspelar sig i samma universum.

1688228824612.png

Jag tror kanske att det var ett misstag. Det finns mycket jag känner igen – samma tuggmotstånd och svårlästhet, samma användning av esoteriska men hyfsat vetenskapligt grundade koncept, samma attention to detail, samma obryddhet vad gäller att förklara saker. Jag fick bläddra bakåt minst lika ofta här som i Blindsight. Och det är absolut så att den här boken gav mig ett par nya intressanta koncept (kanske främst gud som virus/kod.

Men… den grep absolut inte tag i mig lika mycket. Koncepten kändes inte lika intressanta. Jag hade ännu svårare att hänga med i plottens vändningar och missade flera grejer som hände. Och flera delar av det som aldrig riktigt förklaras var jag nog helt enkelt för korkad för att begripa. Så på det hela taget blev det här en sämre läsupplevelse för mig. Inte en dålig. Men jag tror inte att Echopraxia kommer att leva hyresfritt i mitt huvud det närmaste året.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,908
IMG_9981.jpeg

Jag har läst Här ligger jag och överlever, skriven av Rebecca Ozolins-Eng. Det är en självbiografisk bok som skildrar vilken kamp det kan vara att ta sig igenom psykisk ohälsa, bland annat anorexia och självskadebeteende.

Historien tar sin början när Rebacca är liten och fortsätter sedan genom skolåren och efteråt tills hon är i sena 20-årsåldern. Mycket fokus läggs på skolåren vilka är fulla av bland annat mobbing, utanförskap, festande och psykisk ohälsa. Det är en väl öppen och ärlig skildring.

Vad som är speciellt för mig i denna bok är att det är min bästa vän som skrivit boken. Jag omnämns dessutom, fast med annat namn. Det är därför omöjligt för mig att kunna bedöma boken objektivt. Att läsa om allt hemskt min bästa vän fått genomgå hugger såklart i hjärtat och hur en utomstående skulle känna vet jag inte.

Det är onekligen speciellt att läsa en självbiografisk bok som ens bästa vän skrivit och där man själv förekommer. Jag var ju med vid många av de händelser som skildras och att få ta del av hur en annan person uppfattade samma händelser är minst sagt omvälvande, på ett bra och spännande sätt!

Språket i boken är väldigt talspråkligt med direkt tilltal. Jag tycker att detta fungerar alldeles utmärkt, det gör det till en mer personlig berättelse, som att Rebecca sitter bredvid en och berättar i förtroende. Detta är jag rätt säker på att jag hade tyckt varit riktigt bra även om jag inte känt författaren, ett bra talspråk i skrift är svårt att få till och jag älskar när det görs bra!

Då jag blev väldigt berörd av boken måste jag naturligtvis rekommendera den! Rekommendationen är ju dock på en speciell premiss, det vill säga att jag känner författaren. Men jag tror att om man har ett intresse för självbiografiska böcker om psykisk ohälsa kommer man uppskatta den oavsett!
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,509
Location
Köping
Nu har jag läst ut Iain M Banks bok Consider Phlebas.

9781857231380_200x_consider-phlebas_haftad.png

Det är den första boken i Banks Culture-serie. The Culture finns, de är en transhumanistisk civilisation styrd av AI. Men vår huvudperson Horza jobbar inte för dem utan för Idirerna, fanatiskt religiösa trebenta jättar, mer för att han tycker illa om The Culture än att han gillar Idirerna. Ungefär en fjärdedel in i boken får vi som läsare veta att Horza faktiskt har ett uppdrag, och på vägen dit blir han indragen i ett "Free Company" (ett pack rymdpirater), gör några misslyckade uppdrag med dem innan han hamnar på en ringvärld. Reseäventyr ala Hobbit och Colour of Magic alltså.

Tydligen var en tv-serie på tal men skrotades 2020.

Kul:
  • The Culture är inte så petiga med definitionen på "människa". Tre av medlemmarna i piratgänget är nåt slags hivemind, några människor är ludna (inklusive Horzas partner Yalson), någon bifigur beskrivs som transparent. Det här nämns i förbigående om det inte gäller huvudroller, jag får intrycket att det kan knalla förbi blåa människor utan att det är viktigt nog att det nämns.
  • Idirer är dock inte människor, jag tror mig kunna läsa mellan raderna att de är triradialt symmetriska, med vidare evolution - en arm har blivit locket till ett blåsorgan. Det är kul med spejsade utomjordingar.
  • Yalson avslöjar mot slutet att Horza har gjort henne gravid. Jaha, tänkte jag, då har åtminstone en av dem plotrustning - hon kanske dör för att motivera honom, eller överlever för att bära vidare hans "minne". Plot twist: Det finns ingen plotrustning.
Mindre kul:
  • Måste författare ha med så gräsliga tortyrscener? Boken börjar med att Horza ska dränkas i gerontokraternas* latrin när den fylls under en middag. Och det är bara den näst gräsligaste tortyrscenen i boken. Jaja.
Det finns några äldre diskussioner här på forumet om Culture-böckerna där Consider Phlebas pekas ut som en av de sämre i serien. Lite trög är den bitvis, det ska byggas väldigt mycket värld, och visst tar det som någon skrev 80 sidor för ett tåg att krocka men det bådar gott om det är den sämsta boken. Player of Games och Use of Weapons står på tur i bokhyllan.

*) Månadens ord, ändå.
 
Top