WRNU:s serieklubb 2023
- Thread starter Khan
- Start date
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Av de jag läst skulle jag välja Extremity, men Wonder Woman: Dead Earth eller Beta Ray Bill: Argent Star funkar också om man vill ha DC eller Marvel respektive.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Putins Ryssland - Darryl Cunningham
Det här är en seriedokumentär om farbror Putin. Vi följer honom från barndomen in i KGB, politiken och hela vägen upp till ryska maktens absoluta topp. Det är en ohyggligt kritisk seriebok, som sig bör. Vi får stifta bekantskap med både det aktiva monstret Putin som fängslar, förgiftar och avrättar motståndare, och det passiva dito som misslyckas kapitalt med att hantera kriser och korruption. Det finns många stora katastrofer i Ryssland som vi knappt har koll på här i väst som skapat enorma rubriker och följder på hemmaplan - bränder, jordbävningar, huskollapser, med mera.
Det jag läste var en nyutgåva där allt börjar med ett kort nyskrivet förord om invasionen av Ukraina, som då befann sig i sin absoluta linda i början av 2022. Jag hoppas det kommer en till utgåva med en uppdatering av det förordet.
Är det här då en läsvärd bok? Svaret måste nog bli ett tydligt nja. Mer av en sammanställning och presentation av Putins liv och leverne än en bok med nya insikter om vem han egentligen är. Mer wikipediaartikel än djupdykning, så att säga. Det finns väl en fördel med att det är en seriebok, och det är att den når andra målgrupper. Jag hade aldrig kommit mig för att läsa en biografi över Putin, men den här var inga problem att traggla mig igenom.
TLDR
En helt ok bok om Putin, men förvänta dig inga djupare insikter. Snarare mer detaljer om det du redan vet.
Det här är en seriedokumentär om farbror Putin. Vi följer honom från barndomen in i KGB, politiken och hela vägen upp till ryska maktens absoluta topp. Det är en ohyggligt kritisk seriebok, som sig bör. Vi får stifta bekantskap med både det aktiva monstret Putin som fängslar, förgiftar och avrättar motståndare, och det passiva dito som misslyckas kapitalt med att hantera kriser och korruption. Det finns många stora katastrofer i Ryssland som vi knappt har koll på här i väst som skapat enorma rubriker och följder på hemmaplan - bränder, jordbävningar, huskollapser, med mera.
Det jag läste var en nyutgåva där allt börjar med ett kort nyskrivet förord om invasionen av Ukraina, som då befann sig i sin absoluta linda i början av 2022. Jag hoppas det kommer en till utgåva med en uppdatering av det förordet.
Är det här då en läsvärd bok? Svaret måste nog bli ett tydligt nja. Mer av en sammanställning och presentation av Putins liv och leverne än en bok med nya insikter om vem han egentligen är. Mer wikipediaartikel än djupdykning, så att säga. Det finns väl en fördel med att det är en seriebok, och det är att den når andra målgrupper. Jag hade aldrig kommit mig för att läsa en biografi över Putin, men den här var inga problem att traggla mig igenom.
TLDR
En helt ok bok om Putin, men förvänta dig inga djupare insikter. Snarare mer detaljer om det du redan vet.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,529
Jag har läst Eurotrash av Christian Kracht.
En medelålders författare som heter samma sak som författaren av boken (enormt oklart hur sant något i boken är) åker runt med sin missbrukande mamma i Schweiz. De pratar, ibland om hur tråkigt det vore att läsa en bok om dem.
Meningarna är ofta en halv eller hel sida långa. Ibland handlar de om flera olika saker. Det är uppenbart ett stilistiskt drag men jag hatar det.
Jag gillade den mer än jag trodde jag skulle! De första 50 något sidorna tills mamman är med är jättedåliga. Men när boken börjar handla om att författaren hanterar sin mammas skit (metaforiskt och faktiskt med en stomipåsen) blir den bättre. Problemet är någonstans att mamman är en intressant karaktär men det döljs genom författarens meterlånga utsvävande meningar och stycken!
Jag gillar att det handlar om författaren men att en massa saker är fel. Som grejen där han inte säger att han saknar sin pappa utan saknar Bowie… Men han säger fel skiva som den sista Bowie skivan och alla historierna är egentligen om pappan.
Sedan markerar han att han använder en massa litterära grepp men sedan gör han det inte. Vilket är med mening men ändå bara… Irriterande?
Det är tyvärr en bok av en författare om att vara en författare. Och den dödar nästan alla de bra idéerna med meta stuff. Även om vissa idéer skiner igenom och vissa referenser är bra! Liksom, i en bok om att du inte kan spegla verkligheten, går de ”Skiv mer som Knausgård”. Ni vet, killen som bara försöker görs den grejen.
Zebran på framsidan är ett kul skämt på vår bekostnad som läsare. Det måste jag ge honom…
Så 2 av 5. Men den första 4e delen är oläslig?
En medelålders författare som heter samma sak som författaren av boken (enormt oklart hur sant något i boken är) åker runt med sin missbrukande mamma i Schweiz. De pratar, ibland om hur tråkigt det vore att läsa en bok om dem.
Meningarna är ofta en halv eller hel sida långa. Ibland handlar de om flera olika saker. Det är uppenbart ett stilistiskt drag men jag hatar det.
Jag gillade den mer än jag trodde jag skulle! De första 50 något sidorna tills mamman är med är jättedåliga. Men när boken börjar handla om att författaren hanterar sin mammas skit (metaforiskt och faktiskt med en stomipåsen) blir den bättre. Problemet är någonstans att mamman är en intressant karaktär men det döljs genom författarens meterlånga utsvävande meningar och stycken!
Jag gillar att det handlar om författaren men att en massa saker är fel. Som grejen där han inte säger att han saknar sin pappa utan saknar Bowie… Men han säger fel skiva som den sista Bowie skivan och alla historierna är egentligen om pappan.
Sedan markerar han att han använder en massa litterära grepp men sedan gör han det inte. Vilket är med mening men ändå bara… Irriterande?
Det är tyvärr en bok av en författare om att vara en författare. Och den dödar nästan alla de bra idéerna med meta stuff. Även om vissa idéer skiner igenom och vissa referenser är bra! Liksom, i en bok om att du inte kan spegla verkligheten, går de ”Skiv mer som Knausgård”. Ni vet, killen som bara försöker görs den grejen.
Zebran på framsidan är ett kul skämt på vår bekostnad som läsare. Det måste jag ge honom…
Så 2 av 5. Men den första 4e delen är oläslig?
Attachments
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
The nice house on the lake - James Tynion IV och Alvario Martinez Bueno
Gillar du existentiell, psykologiskoch tragisk världbyggarskräck, där minst hälften av allt handlar om att förstå och manipulera reglerna i hur världen funkar? Vill du ha karaktärer som känns verkliga och tredimensionela? Är du trött på skräck som handlar om mördare i lustiga masker och motorsågar/machete/kökskniv/etc. som jagar tonåringar med blod och mord som slut?
Då tror jag du kommer gilla The nice house on the lake.
Handlingen
Eftersom det är spåjlers till tusen redan i slutet av första tidningen ska jag inte gå in på djupet. Startpunkten är i alla fall att en person runt de 30 vid namn Walter har fått låna ett riktigt lyxigt hus vid en sjö i bergen under en vecka på sommaren. Så han bjuder dit alla sina bästa vänner, från rätt olika bitar av livet. Några känner varandra sedan innan, några känner bara honom. Några är vänner sedan länge - högstadiet, college - andra är rätt nya bekantskaper. Väl där chockas alla av lyxen med pool, grill, varsitt sovrum till 12 (!) personer + Walter själv och så vidare.
Sen träffar skiten fläkten. På vilket sätt vill jag inte säga. Storyn förtjänar att upplevas, inte berättas om. Kan ni undvika spåjlrar, gör det.
Miniserien som format
Det här är 12 tidningar, samlade i två volymer. Handlingen är slut efter det, men jag fick känslan av att det eventuellt kan komma en volym till av några repliker i sista kapitlet. Det behöver det verkligen inte göra, för här är resan slut på ett klart tillfredsställande sätt. Varje kapitel fokuserar lite extra på en av de tolv gästerna, hur de hanterar situationen och hur de en gång lärde känna Walter. Det berättelse som vävs ihop över tid, genom olika perspektiv och härligt akronologiskt, är en fascinerande mänsklig historia, som även utan skräckelementen kunde bli en riktigt bra dramaserie. Rakt av.
Att det är ett tydligt slut, och framför allt välplanerat från början, gör att det hela känns ruskigt bra att läsa. Två volymer på det här sättet är precis lagom långt dessutom. Inte för kort och stressat, inte för långt och utdraget. Det var lite svårt i början att hålla koll på alla tretton huvudpersoner innan jag lärt mig namn och deras inbördes kopplingar, men det gav sig fort. Redan i tidning tre hade jag sådan koll på rubbet att det inte var något problem.
TLDR
Det är svårt att prata om varför det här är så bra utan att börja spåjla, och det vill jag verkligen inte göra. Så jag nöjer mig med att säga att den är klart läsvärd, särskilt om man gillar mer tung skräck.
Gillar du existentiell, psykologiskoch tragisk världbyggarskräck, där minst hälften av allt handlar om att förstå och manipulera reglerna i hur världen funkar? Vill du ha karaktärer som känns verkliga och tredimensionela? Är du trött på skräck som handlar om mördare i lustiga masker och motorsågar/machete/kökskniv/etc. som jagar tonåringar med blod och mord som slut?
Då tror jag du kommer gilla The nice house on the lake.
Handlingen
Eftersom det är spåjlers till tusen redan i slutet av första tidningen ska jag inte gå in på djupet. Startpunkten är i alla fall att en person runt de 30 vid namn Walter har fått låna ett riktigt lyxigt hus vid en sjö i bergen under en vecka på sommaren. Så han bjuder dit alla sina bästa vänner, från rätt olika bitar av livet. Några känner varandra sedan innan, några känner bara honom. Några är vänner sedan länge - högstadiet, college - andra är rätt nya bekantskaper. Väl där chockas alla av lyxen med pool, grill, varsitt sovrum till 12 (!) personer + Walter själv och så vidare.
Sen träffar skiten fläkten. På vilket sätt vill jag inte säga. Storyn förtjänar att upplevas, inte berättas om. Kan ni undvika spåjlrar, gör det.
Miniserien som format
Det här är 12 tidningar, samlade i två volymer. Handlingen är slut efter det, men jag fick känslan av att det eventuellt kan komma en volym till av några repliker i sista kapitlet. Det behöver det verkligen inte göra, för här är resan slut på ett klart tillfredsställande sätt. Varje kapitel fokuserar lite extra på en av de tolv gästerna, hur de hanterar situationen och hur de en gång lärde känna Walter. Det berättelse som vävs ihop över tid, genom olika perspektiv och härligt akronologiskt, är en fascinerande mänsklig historia, som även utan skräckelementen kunde bli en riktigt bra dramaserie. Rakt av.
Att det är ett tydligt slut, och framför allt välplanerat från början, gör att det hela känns ruskigt bra att läsa. Två volymer på det här sättet är precis lagom långt dessutom. Inte för kort och stressat, inte för långt och utdraget. Det var lite svårt i början att hålla koll på alla tretton huvudpersoner innan jag lärt mig namn och deras inbördes kopplingar, men det gav sig fort. Redan i tidning tre hade jag sådan koll på rubbet att det inte var något problem.
TLDR
Det är svårt att prata om varför det här är så bra utan att börja spåjla, och det vill jag verkligen inte göra. Så jag nöjer mig med att säga att den är klart läsvärd, särskilt om man gillar mer tung skräck.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Esthers Notebooks (volym 2-3) - Riad Sattouf
För ett tag sedan läste jag volym ett. Nu är det dags för Esther att bli både elva och tolv. Vi går vidare.
Det här är klassisk frankobelgisk humor. Där jobbar man ju inte med strippar, utan med helsidor med en punchline. Samma sak här, med skillnaden att Riad Sattouf fortsätter följa Esther och hur hennes världsbild som barn speglar dagens Paris och Frankrike. En dokumentär humorserie, så att säga. Jag gillar’t.
Vi får små blickar in i vardagen hos dagens ungdom. Esther kommer från en familj i lägre medelklass, skildrar kulturkrockar med olika skoltyper och stadsdelar, men det är främst hennes barnperspektiv som både skapar fniss och funderingar. Hur ser en elvaåring på politiska debatter på TV när det är valår? Hur tänker en tolvåring när hon äntligen får sin mobil efter att ha suktat efter en iPhone i hela livet?
En del är skrämmande (elvaåringars politiska insikt tex), en del annat är skoj för att barn är barn, och en del är genuint roligt för att det är bra utnyttjande av seriemediet. Sattouf frågar ibland hur vad Esther tycker om sina serier, och får då kommentarer om vad han tidigare tecknat om henne. Det blir ett metaperspektiv som är överraskande kul.
TLDR
Det här är kul. På riktigt. Rekommenderad läsning.
För ett tag sedan läste jag volym ett. Nu är det dags för Esther att bli både elva och tolv. Vi går vidare.
Det här är klassisk frankobelgisk humor. Där jobbar man ju inte med strippar, utan med helsidor med en punchline. Samma sak här, med skillnaden att Riad Sattouf fortsätter följa Esther och hur hennes världsbild som barn speglar dagens Paris och Frankrike. En dokumentär humorserie, så att säga. Jag gillar’t.
Vi får små blickar in i vardagen hos dagens ungdom. Esther kommer från en familj i lägre medelklass, skildrar kulturkrockar med olika skoltyper och stadsdelar, men det är främst hennes barnperspektiv som både skapar fniss och funderingar. Hur ser en elvaåring på politiska debatter på TV när det är valår? Hur tänker en tolvåring när hon äntligen får sin mobil efter att ha suktat efter en iPhone i hela livet?
En del är skrämmande (elvaåringars politiska insikt tex), en del annat är skoj för att barn är barn, och en del är genuint roligt för att det är bra utnyttjande av seriemediet. Sattouf frågar ibland hur vad Esther tycker om sina serier, och får då kommentarer om vad han tidigare tecknat om henne. Det blir ett metaperspektiv som är överraskande kul.
TLDR
Det här är kul. På riktigt. Rekommenderad läsning.
Last edited:
Paal
Imaginär fantast
- Joined
- 10 Nov 2011
- Messages
- 1,433
Även lämpligt för barn i typ den åldern?
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Njae. Vissa skämt är lite för mörka. Men det kanske bara är jag som är blödig? Det går nog hem om de är lite härdade.
Tellurion av Matt Rhodes
En weard fantasy nättserie med det utmärkande i sin berättarstil att är helt utan textbubblor av något slag, en berättarröst, eller någon typ av undertext och varje uppdatering är bara en ruta, med varierande tidsspan mellan de olika rutorna.
Serien handlar om en namnlös ung man (häddan efter kallad "Grabben") som verkar vara medlem av ett mediokert tjuvargäng som överger honom när deras försök till en kupp misslyckas i seriens första rutor, han blir räddad av en "robot-riddare" (ingen häst men han är ridderlig) som söker klingan till sitt svärd (han har fästet med hjalt och slidan), under resans gång så börjar han träna upp Grabben i att slåss. Av någon anledning så är robot-riddaren eftersökt av en grupp svärdssvingande krigare som de måste undvika, och efter ett tag in i serien träffar de på en kvinnlig kunskapare som är fångad av dessa krigare. De fritar henne och hon fortsätter hänga med dem eftersom hon tycks tro att de är ute efter samma sak (som sagt ingen text som förklarar så man får gissa sig fram ibland).
Jag rekommenderar den här serien skarpt. Den är väldigt väll tecknad, världen som byggs upp är intressant och annorlunda, vi får se karaktärer utvecklas från ruta till ruta och ibland inser man inte att vad som sker i ena rutan refereras till efterföljande om man inte har ögonen med sig - t.ex. så finns det en ruta där Grabben hjälper en tant med att bära vatten, tanten sitter och stickar med blått garn, och i nästa ruta där Grabben och robot-riddaren gömmer sig undan krigarna så har Grabben en ny halsduk, stickad i blått gran.
Här är första rutan, han till vänster är Grabben
En weard fantasy nättserie med det utmärkande i sin berättarstil att är helt utan textbubblor av något slag, en berättarröst, eller någon typ av undertext och varje uppdatering är bara en ruta, med varierande tidsspan mellan de olika rutorna.
Serien handlar om en namnlös ung man (häddan efter kallad "Grabben") som verkar vara medlem av ett mediokert tjuvargäng som överger honom när deras försök till en kupp misslyckas i seriens första rutor, han blir räddad av en "robot-riddare" (ingen häst men han är ridderlig) som söker klingan till sitt svärd (han har fästet med hjalt och slidan), under resans gång så börjar han träna upp Grabben i att slåss. Av någon anledning så är robot-riddaren eftersökt av en grupp svärdssvingande krigare som de måste undvika, och efter ett tag in i serien träffar de på en kvinnlig kunskapare som är fångad av dessa krigare. De fritar henne och hon fortsätter hänga med dem eftersom hon tycks tro att de är ute efter samma sak (som sagt ingen text som förklarar så man får gissa sig fram ibland).
Jag rekommenderar den här serien skarpt. Den är väldigt väll tecknad, världen som byggs upp är intressant och annorlunda, vi får se karaktärer utvecklas från ruta till ruta och ibland inser man inte att vad som sker i ena rutan refereras till efterföljande om man inte har ögonen med sig - t.ex. så finns det en ruta där Grabben hjälper en tant med att bära vatten, tanten sitter och stickar med blått garn, och i nästa ruta där Grabben och robot-riddaren gömmer sig undan krigarna så har Grabben en ny halsduk, stickad i blått gran.
Här är första rutan, han till vänster är Grabben
Det här var ju helt fantastiskt. Otroligt skickligt berättat, och varje ruta ser ut som en stillbild ur världens snyggaste animerade film!Tellurion av Matt Rhodes
En weard fantasy nättserie med det utmärkande i sin berättarstil att är helt utan textbubblor av något slag, en berättarröst, eller någon typ av undertext och varje uppdatering är bara en ruta, med varierande tidsspan mellan de olika rutorna.
Serien handlar om en namnlös ung man (häddan efter kallad "Grabben") som verkar vara medlem av ett mediokert tjuvargäng som överger honom när deras försök till en kupp misslyckas i seriens första rutor, han blir räddad av en "robot-riddare" (ingen häst men han är ridderlig) som söker klingan till sitt svärd (han har fästet med hjalt och slidan), under resans gång så börjar han träna upp Grabben i att slåss. Av någon anledning så är robot-riddaren eftersökt av en grupp svärdssvingande krigare som de måste undvika, och efter ett tag in i serien träffar de på en kvinnlig kunskapare som är fångad av dessa krigare. De fritar henne och hon fortsätter hänga med dem eftersom hon tycks tro att de är ute efter samma sak (som sagt ingen text som förklarar så man får gissa sig fram ibland).
Jag rekommenderar den här serien skarpt. Den är väldigt väll tecknad, världen som byggs upp är intressant och annorlunda, vi får se karaktärer utvecklas från ruta till ruta och ibland inser man inte att vad som sker i ena rutan refereras till efterföljande om man inte har ögonen med sig - t.ex. så finns det en ruta där Grabben hjälper en tant med att bära vatten, tanten sitter och stickar med blått garn, och i nästa ruta där Grabben och robot-riddaren gömmer sig undan krigarna så har Grabben en ny halsduk, stickad i blått gran.
Här är första rutan, han till vänster är Grabben
Creatures of Gothenburg
En instagram nättserie som jag upptäckte genom att skaparen hadde ett bord på Stockholms Internationella Seriefestival i år, där han sålde små samlingsalbum av sin serie.
Serien är en vardagslivs serie, som handlar om det vardagliga livet och dess sorger och lyckor, utanförskap och gemenskape, men i en värld där mytologiska och fantasy raser och djur är en normal del av befolkningen och djurlivet, och det har alltid varit så - ex. så var jätten Glenn och hjälpte till att bygga staden -
innebär det att man borde klassa den som magisk-realism?
Jag gillade den här serien och rekommenderar den.
En instagram nättserie som jag upptäckte genom att skaparen hadde ett bord på Stockholms Internationella Seriefestival i år, där han sålde små samlingsalbum av sin serie.
Serien är en vardagslivs serie, som handlar om det vardagliga livet och dess sorger och lyckor, utanförskap och gemenskape, men i en värld där mytologiska och fantasy raser och djur är en normal del av befolkningen och djurlivet, och det har alltid varit så - ex. så var jätten Glenn och hjälpte till att bygga staden -
innebär det att man borde klassa den som magisk-realism?Jag gillade den här serien och rekommenderar den.
Otaku Elf vol. 1-5 (lånade från Haninge biblioteksväsen)
En vardagslivs serie som handlar om 16 åriga Koito Koganei som är den nyblivna mikon vid Takamimi-helgedomen, hon tar sin uppgift seriöst och är i den perioden man försöker vara så "vuxen" som möjligt. Problemet (för Koito) är att helgedomens gud, Elda, är en månghundraårig alv (från en fantasy värld, tillkallad till Japan för ca. 400 år sedan) som inte bara är en nörd utan lider av social fobi, och hellre vill bygga modeller eller spela tv-spel än utföra sina ritualer.
Här är de fyra första sidorna:
(via scans_daily | Otaku Elf (dreamwidth.org) )
Serien hoppar mellan vardagslivs humor - med bl.a. återkommande: Koito försöker få Elda att utföra sina uppgifter (vilket hon inte vill för hon har saker att nörda ner sig i, eller det involverar att gå ut), Koito försöker vara/verka mer vuxen och på ett eller annat sätt får sin bubbla spräckt, Elda försöker få tag på något hennes samlar mani (eller FOMO) bara kräver att hon måste ha, etc. - och att författaren deklarerar "Jag tänker tusan i mig använda min kandidat i Edo-periodens folk-/populärkultur till något!" (min tolkning) genom att något i den nuvarande historien leder till att Elda berättar om någon typ av kultur yttring/social funktion/liknande som fanns under Edo-perioden, många gånger som ett sätt att påpeka att det hon har nördat ner sig i har gamla anor.
Det finns också en del "punchlines" som bygger på att Elda trots allt är en alv, med allt vad det innebär av övermänsklig skönhet (som oftast inte märks men kommer fram med minimalt arbete), bra bågskytte (Elda nämner att hon är väldigt ringrostig när hon ombeds skjuta pil, men träffar ändå mitt-i-prick), och liknande.
Jag gillar den här serien. Den är trevlig, lugn, rolig, ingen (än så länge) överbyggande historia utan den är helt episodisk (även om den bygger vidare på vad som sket tidigare). Och utläggen om Edo-periodens folkkultur är utmärkt inspiration för världsbyggande, speciellt när man som jag ska SL:a Legend of 5 Rings.
Ur en världsbyggande synpunkt så kan man väll nämna att det finns vissa problem: bl.a känns konstigt att Koito inte vet om sin guds personlighet, trots att hennes familj har varit mikoer för henne i generationer och flera andra i stadsdelen känner till det (men ur berättar synpunkt gör ju det blir lättare att ha konflikter, och att det finns en anledning att saker behöver förklaras för någon och där med läsarna). Eller att Eldas fysiska förmåga varierar beroende på vad som är kul. Och några till, med det är något man bara kan ignorera eftersom det är en humor manga där världsbyggande är en ursäkt för historien och inte något historien ska hålla sig för hårt till.
En vardagslivs serie som handlar om 16 åriga Koito Koganei som är den nyblivna mikon vid Takamimi-helgedomen, hon tar sin uppgift seriöst och är i den perioden man försöker vara så "vuxen" som möjligt. Problemet (för Koito) är att helgedomens gud, Elda, är en månghundraårig alv (från en fantasy värld, tillkallad till Japan för ca. 400 år sedan) som inte bara är en nörd utan lider av social fobi, och hellre vill bygga modeller eller spela tv-spel än utföra sina ritualer.
Här är de fyra första sidorna:
(via scans_daily | Otaku Elf (dreamwidth.org) )
Serien hoppar mellan vardagslivs humor - med bl.a. återkommande: Koito försöker få Elda att utföra sina uppgifter (vilket hon inte vill för hon har saker att nörda ner sig i, eller det involverar att gå ut), Koito försöker vara/verka mer vuxen och på ett eller annat sätt får sin bubbla spräckt, Elda försöker få tag på något hennes samlar mani (eller FOMO) bara kräver att hon måste ha, etc. - och att författaren deklarerar "Jag tänker tusan i mig använda min kandidat i Edo-periodens folk-/populärkultur till något!" (min tolkning) genom att något i den nuvarande historien leder till att Elda berättar om någon typ av kultur yttring/social funktion/liknande som fanns under Edo-perioden, många gånger som ett sätt att påpeka att det hon har nördat ner sig i har gamla anor.
Det finns också en del "punchlines" som bygger på att Elda trots allt är en alv, med allt vad det innebär av övermänsklig skönhet (som oftast inte märks men kommer fram med minimalt arbete), bra bågskytte (Elda nämner att hon är väldigt ringrostig när hon ombeds skjuta pil, men träffar ändå mitt-i-prick), och liknande.
Jag gillar den här serien. Den är trevlig, lugn, rolig, ingen (än så länge) överbyggande historia utan den är helt episodisk (även om den bygger vidare på vad som sket tidigare). Och utläggen om Edo-periodens folkkultur är utmärkt inspiration för världsbyggande, speciellt när man som jag ska SL:a Legend of 5 Rings.
Ur en världsbyggande synpunkt så kan man väll nämna att det finns vissa problem: bl.a känns konstigt att Koito inte vet om sin guds personlighet, trots att hennes familj har varit mikoer för henne i generationer och flera andra i stadsdelen känner till det (men ur berättar synpunkt gör ju det blir lättare att ha konflikter, och att det finns en anledning att saker behöver förklaras för någon och där med läsarna). Eller att Eldas fysiska förmåga varierar beroende på vad som är kul. Och några till, med det är något man bara kan ignorera eftersom det är en humor manga där världsbyggande är en ursäkt för historien och inte något historien ska hålla sig för hårt till.
Nu har jag läst albumet Murder Falcon av Daniel Warren Johnson (text och bild) och Mike Spicer (färg). Låt oss börja med att titta på en av de första sidorna:
Så monster från en otäck helvetesdimension dyker upp på jorden och röjer runt. Vanliga vapen kan inte stoppa dem, men som tur är finns det något som kan: andra monster som får sin styrka när hårt rockande musiker spelar på sina magiska instrument. Den deprimerade gitarristen Jake träffar på en muskulös varelse med ett falkhuvud och en cybernetisk arm, och tillsammans samlar de ihop Jakes gamla band för att rädda jorden från helvetesmonster i allmänhet och superondingen Magnum Khaos i synnerhet.
Låter det fånigt? Ja, antagligen. Låter det knäppt? Ja, definitivt. Är det helt otroligt bra? JA!
Hela serien är som ett bisarrt musikalbum från 70-talet där rockmusiker räddar världen med sina instrument. Det är snyggt, annorlunda, och man sitter med ett leende på läpparna genom hela* albumet för att det är totalt jävla galet.
*Ja, utom de tragiska bitarna, som även de är bra, fast på ett helt annat sätt.
Vi får fantastiska bilder på en jättemammut som spetsar ett monster på betarna, och på hangarfartyg med hundra enorma högtalare på fördäck. Och några svenska dödsmetallrockare sminkade som Kiss.
Rekommenderas alldeles otroligt varmt!
Så monster från en otäck helvetesdimension dyker upp på jorden och röjer runt. Vanliga vapen kan inte stoppa dem, men som tur är finns det något som kan: andra monster som får sin styrka när hårt rockande musiker spelar på sina magiska instrument. Den deprimerade gitarristen Jake träffar på en muskulös varelse med ett falkhuvud och en cybernetisk arm, och tillsammans samlar de ihop Jakes gamla band för att rädda jorden från helvetesmonster i allmänhet och superondingen Magnum Khaos i synnerhet.
Låter det fånigt? Ja, antagligen. Låter det knäppt? Ja, definitivt. Är det helt otroligt bra? JA!
Hela serien är som ett bisarrt musikalbum från 70-talet där rockmusiker räddar världen med sina instrument. Det är snyggt, annorlunda, och man sitter med ett leende på läpparna genom hela* albumet för att det är totalt jävla galet.
*Ja, utom de tragiska bitarna, som även de är bra, fast på ett helt annat sätt.
Vi får fantastiska bilder på en jättemammut som spetsar ett monster på betarna, och på hangarfartyg med hundra enorma högtalare på fördäck. Och några svenska dödsmetallrockare sminkade som Kiss.
Rekommenderas alldeles otroligt varmt!
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
A silent voice - Yoshitoki Ōima
Oj. Det här var bra på ett sätt jag inte sett på länge.
Story
Vår huvudperson heter Shoya. Han är klassens självklare ledare i mellan- och högstadiet. Historien börjar när den nya eleven Shoko, en döv tjej utan vänner i skolan, börjar i deras klass och Shoya med vänner mobbar skiten ur henne. Ingen i klassen säger emot, många är med på noterna, men Shoya är värst med god marginal. Till slut blir det så illa att Shoko byter skola (igen) och all mobbning hamnar i ljusan dag. Plötsligt är allt Shoyas fel. Allt. Precis allt. Han går från ledare till längst ner i hackordningen. Sen gör vi ett tidshopp.
Nu är det gymnasiet och snart studentdags. Shoya har varit ensam länge. Väldigt länge. Men så bestämmer han sig för att det enda rätta är att försöka rätta till det han gjort fel en gång. Han hittar Shoko igen, och blir vän med henne, trots allt. Han hjälper henne att återknyta kontakten med Miyoko, den enda klasskamraten som var snäll mot henne. Tillsammans med en ny kompis som är lika utanför som Shoya bildar de en liten klick med långsamt spirande vänskap och glädje.
Naturligtvis är inte allt så enkelt, och det är många steg på vägen mot att genuint nå den punkt där Shoya har gottgjort allt ont han orsakat Shoko. Men han slutar inte försöka.
Tecknarstil
Det är i grunden enkel manga i shojo-stil. Bra bakgrunder, realism, svartvitt, ni vet. Men det finns flera detaljer som sätter sig hårt. Bland annat är det sällan vi får se andras ansikten när Shoya känner sig ensam. Bilderna klipper bort deras huvuden, utan att det känns onaturligt. Det förstärker känslan av isolering och utsatthet. De få gånger vi får se klasskamraternas ansikten tecknas de med ett stort kryss rakt över ansiktet. Noll intresse för Shoya, och vice versa. Sjukt bra metafor för att känna sig ensam trots att man är omgiven av folk.
Shoya ser också sliten ut, men väldigt subtilt. Han är inte sådär normsnygg som det lätt blir även i manga, utan han får ha påsar under ögonen, skrynkliga kläder och rufsigt hår. Det känns verkligen som om han mår skit. Jag gillar’t.
Totalt
Sju volymer extremt välskräddad manga. Den handlar om riktigt komplexa teman som förlåtelse, självinsikt, att genuint försöka ändra på det man gjort fel och så vidare. Det blir aldrig helt enkla svar, men det finns åtminstone svaret att man bör försöka. Blanda det med ett helt gäng välskrivna karaktärer (inte bara Shoya och Shoko) så är det helt klart läsvärt.
Rekommenderas varmt, även till de som inte nödvändigtvis gillar gymnasiedrama i Japansk skolmiljö.
Oj. Det här var bra på ett sätt jag inte sett på länge.
Story
Vår huvudperson heter Shoya. Han är klassens självklare ledare i mellan- och högstadiet. Historien börjar när den nya eleven Shoko, en döv tjej utan vänner i skolan, börjar i deras klass och Shoya med vänner mobbar skiten ur henne. Ingen i klassen säger emot, många är med på noterna, men Shoya är värst med god marginal. Till slut blir det så illa att Shoko byter skola (igen) och all mobbning hamnar i ljusan dag. Plötsligt är allt Shoyas fel. Allt. Precis allt. Han går från ledare till längst ner i hackordningen. Sen gör vi ett tidshopp.
Nu är det gymnasiet och snart studentdags. Shoya har varit ensam länge. Väldigt länge. Men så bestämmer han sig för att det enda rätta är att försöka rätta till det han gjort fel en gång. Han hittar Shoko igen, och blir vän med henne, trots allt. Han hjälper henne att återknyta kontakten med Miyoko, den enda klasskamraten som var snäll mot henne. Tillsammans med en ny kompis som är lika utanför som Shoya bildar de en liten klick med långsamt spirande vänskap och glädje.
Naturligtvis är inte allt så enkelt, och det är många steg på vägen mot att genuint nå den punkt där Shoya har gottgjort allt ont han orsakat Shoko. Men han slutar inte försöka.
Tecknarstil
Det är i grunden enkel manga i shojo-stil. Bra bakgrunder, realism, svartvitt, ni vet. Men det finns flera detaljer som sätter sig hårt. Bland annat är det sällan vi får se andras ansikten när Shoya känner sig ensam. Bilderna klipper bort deras huvuden, utan att det känns onaturligt. Det förstärker känslan av isolering och utsatthet. De få gånger vi får se klasskamraternas ansikten tecknas de med ett stort kryss rakt över ansiktet. Noll intresse för Shoya, och vice versa. Sjukt bra metafor för att känna sig ensam trots att man är omgiven av folk.
Shoya ser också sliten ut, men väldigt subtilt. Han är inte sådär normsnygg som det lätt blir även i manga, utan han får ha påsar under ögonen, skrynkliga kläder och rufsigt hår. Det känns verkligen som om han mår skit. Jag gillar’t.
Totalt
Sju volymer extremt välskräddad manga. Den handlar om riktigt komplexa teman som förlåtelse, självinsikt, att genuint försöka ändra på det man gjort fel och så vidare. Det blir aldrig helt enkla svar, men det finns åtminstone svaret att man bör försöka. Blanda det med ett helt gäng välskrivna karaktärer (inte bara Shoya och Shoko) så är det helt klart läsvärt.
Rekommenderas varmt, även till de som inte nödvändigtvis gillar gymnasiedrama i Japansk skolmiljö.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Andra bra Kyle Starks är Rock Candy Mountain (den tecknade han själv), Assassination (med Erica Henderson från Squirrel Girl) och det han skrev för Rick & Morty-serien.
Poromaa
Veteran
- Joined
- 3 Jul 2016
- Messages
- 100
Det ska sägas att nedan följer omfattande och inte rakt igenom serierelaterade utsvävningar. Inte ens ett TL: DR bjudes. Med detta sagt:
Bah, ynka Madeleinekakor!
Trots att jag gärna följer denna tråd kan jag inte berömma mig för att vara en serieläsare. Häromåret hörsammade jag dessbättre Kahns uppmaning och läste Die, men det hör tyvärr till undantagen.
Med det sagt har jag på senare tid ägnat åtskilliga timmar åt att ta mig an närmare 3000 seriesidor av äldre slag. Detta kom sig av att jag under en genomgång bland illa märkta lådor i förrådets mörkare hörn gjorde det oväntade fyndet av en komplett samling av serietidningen Hulk, utgiven på Atlantic Förlag mellan 1980 och 1984.
Upptäckten var i sig inte helt orimlig, då denna tidning väl var ett tidigt uttryck av kommande samlarbeteende. När mitt barndomshem rensades ut för något kvartssekel sedan fick dock en kombination av generositet, ungdomligt högmod och sviktande sentimentalitet mig att skänka bort alla en gång omhuldade ägodelar från uppväxten (för övrigt inkluderande allt vad rollspel hette). Uppenbarligen tog dock min mor på sig att spara just Hulksamlingen för min räkning, varför den under årtionden måste ha flyttats runt mellan åtskilliga förvaringsplatser tills den nu åter plötsligt såg dagens ljus. Även om jag inte minns när jag senast ägnat tidningen en tanke kunde jag inte gärna undvika att börja bläddra för gamla tiders skull.
Hågkomster är förstås vad de är såhär ett fyrtiotal år senare, men det var slående hur minnesbilder och associationer började hagla i takt med att sidorna vändes. Vad jag kommer ihåg väcktes min nyfikenhet innan skolåldern av glimtar ur TV-serien Den Otrolige Hulken, som tycks ha sänts i Sverige under andra halvan av 1981. Jag är också tämligen övertygad om att den första tidningen jag kom över nytt i butik var julnumret från samma år, inhandlat på mataffären Torgkassen som då låg på annan adress vid Vaksala torg i Uppsala.
Att tidningen Hulk sedan visade sig ha ytterst lite gemensamt med TV-serien behöver kanske inte påpekas, men det var uppenbarligen inget som störde mig då. Eftersom jag låg närmare två år efter i utgivningen tog jakten efter tidigare nummer snart vid. Några lyckades vi beställa direkt från Atlantic Förlag, däribland nummer 2/1981 som av skicket att döma gissningsvis plockats fram ur någon ovarsam arkivpärm. Mest lyckosamma var dock oförtröttliga besök i den lilla butiken Prisfyndet vars unket trivsamma, möjligen småsura och lätt svettanstrukna lukt av begagnade serietidningar gör sig påmind vid blotta tanken på den dunkla lokalen. Då min mor engagerades i de flesta led framstår hennes ovilja att lättvindigt lämna bort samlingen som tämligen begriplig, när jag tänker på saken.
För övrigt har Prisfyndet imponerande nog överlevt genom åren. Att man breddat verksamheten och nu bland annat har en trevlig rollspelshylla i de varsamt uppfräschade lokalerna är förstås heller inget som avskräcker mig från att titta förbi vid besök i min gamla hemstad.
Men åter till Hulk. Milda efterforskningar visar att materialet i tidningen publicerades i förlagan The Incredible Hulk under en tolvårsperiod mellan 1972 och 1984. Att den svenska utgåvan hann ikapp utgivningen på bara några år förklaras delvis av mer välmatade tidningar, men uppenbarligen hoppade man också över åtskilliga berättelser vilket bidrar till en del tämligen besynnerliga övergångar mellan nummer (inte minst då ett antal historier tidigt i utgivningen även är tryckta i märkbart felaktig kronologisk ordning). Därtill ses i vissa berättelser så tvära kast att man kan misstänka att delar av någon anledning utelämnats.
När jag nu åter tog mig an samlingen från början till slut var det första som slog mig hur bryskt läsaren välkomnas. Den inledande berättelsen ”Ledarens djävulska plan” trycktes ursprungligen i nummer 157 av The Incredible Hulk, drygt tio år efter att Hulk först dykt upp. Efter en kort presentation av titelfiguren och några tämligen godtyckliga nedslag i seriens persongalleri kastas läsaren rakt in i den pågående och inte okomplicerade handlingen. Som en illustration tar jag mig friheten att hänsynslöst sammanfatta det första numret, då jag ser risken att inspirera någon till själv söka upp tidningen som försumbar.
En förmodat framliden Hulk har just återkommit från ett mikrokosmos, där han tydligen hamnat efter att ha förminskats av ett serum. En romans med det atomstora rikets drottning fick ett trist slut då Hulk plötsligt växte till sig igen och trampade hela världen ur sin bana. Bruce Banners kärlek Betty Ross - dotter till Hulks fiende General ”Åskan” Ross - står samtidigt i begrepp att gifta sig med rivalen Glenn Talbot. På en rymdstation tar den förlamade superskurken Ledaren på telepatisk väg kontroll över den mer jordnära konkurrenten Noshörningen i syfte att hämnas på Hulk för ospecificerade oförätter. Skurkkombon konfronterar Hulk för att provocera honom att ödelägga Bettys bröllop. Snart nog slåss dock Hulk och Noshörningen på utsidan av den skenande skytteln, då det gått upp för den superintelligente Ledaren att det kanske vore enklare att bara låta de båda försvinna i rymdens djup. Istället för skytteln oväntat kombattanterna till världen Motjorden, vars skarpare Utvecklaren hastigt hinner kommentera saken. Hulk blir på Motjorden indragen bland stridande falanger av antroposofiska nymänniskor och råkar även på dess motsvarigheter till Betty, General Ross och Bruce Banner. Efter ännu en holmgång med Noshörningen tar sig Hulk åter ombord på skytteln för att färdas genom rymden i väntan på nästa nummer.
Med tanke på att ovanstående obekymrat avhandlas på mindre än 40 sidor framstår Hulks värld som långt mer bisarr än jag minns den, även om man utan knot accepterar den grundläggande premissen om Bruce Banners alter ego. Fler rymdutflykter väntar i kommande nummer och Hulk hinner även åter förminskas och bland annat bokstavligen tillbringa ett äventyr i Glenn Talbots hjärna. Han gör nedslag i Conanliknande fantasyvärldar och på havets botten medan bortglömda makter mycket väl kan ha efterlämnat en flygande ö dold bland molnen. Såväl mytologiska varelser som platser dyker upp och bland många andra hinner Hulk träffa magiker, träskmonster, animaler, vålnader och mängder av utomjordiska livsformer mellan varven. Här och var lämnas även utrymme åt försiktiga ansatser till den vardagsdramatik TV-seriens tog fasta på. General Ross ansätts väl så hårt av byråkrater och även Kalla kriget gör sig i Hulkifierad form gång efter annan påmint. Den något svårförutsägbara världen tycks också vara förvånansvärt liten då till synes häpnadsväckande sammanträffanden hör till vardagen. Den rollspelare som ryser under lapptäcken torde finna ett och annat att invända mot även här.
För att inte tala om alla dessa superhjältar. Och skurkar, för den delen. Då Hulk alltså tar sin början en god bit in på titelfigurens bana har han uppenbart redan hunnit träffa på många motståndare och möjliga allierade åtskilliga gånger, vilket ofta gör det svårt att förstå både sammanhang och signifikans av dessa återseenden. Därtill står det åtminstone vid denna genomläsning klart att Hulk också är en del av den större Marvelvärlden. Utöver att bekanta ansikten dyker upp titt som tätt kan även berättelser som påbörjats på annat håll mycket väl ta vid eller återupptas i Hulk. I sammanhanget kan nämnas att berättelsen ”Utfall mot Alcatraz” i nummer 12/1981 ovan tydligen hämtats från den amerikanska tidningen Captain America och möjligen vore mer begriplig om man följde denna. Allt detta kan man förstås läsa in sig på i godan ro dessa dagar, men då Marvel på den tiden utöver Hulk mig veterligen i Sverige endast representerades av tidningarna Spindelmannen och Fantastiska Fyran lär få referenser ha undgått att flyga över mitt obekymrade huvud. Till tidningens heder ska sägas att man knappast var ovetande om situationen och rättframma kommentarer som nedan - efter att X-männen oförhappandes tittat in på den sista, skälvande sidan av nummer 4/1980 - piggar onekligen upp.
All denna brokighet till trots framstår Hulks äventyr stundom som tämligen enahanda. Inte minst i tidigare nummer är många sinsemellan varierande historier ändå likartat uppbyggda, där en antagonist etableras - ofta omständigt och med hänvisningar till i sammanhanget svårbegriplig Marvelhistoria enligt ovan - för att därefter nedläggas av Hulk i en raskt avklarad batalj. Möjligen har huvudpersonen sina dramaturgiska begränsningar och många av de starkare berättelserna ger också Hulk en förhållandevis perifer roll. Bland dessa kan nämnas ”På 5000 famnars djup” (nummer 9/1980), ”Shangri-La syndromet!” (4/1981), ”Monstret” (5/1982), ”I väntan på Fanatiska Fyran” [korrekt stavat] (7/1982), ”En sann samuraj!” (9/1982), ”What a day for a daydream” (1/1983), ”Världens undergång!” (11/1983) och ”Gamla soldater dör inte…” (9/1984), som alla låter världen kring Hulk skina på sina mångskiftat osannolika vis medan han själv på sitt egna sätt fungerar som läsarens ställföreträdande. Annars får jag säga att mer makabra historier som ”Vinden viskar…Vendigo!” (8/1980), ”Med Man-Thing blir det tre!” (3/1981), ”Hungrige Billy” (9/1981) och ”Man ska inte kasta Hulk om man sitter i glashus” (10/1982) har sin särskilda charm, även det också är begripligt att det rör sig om udda fåglar i utgivningen. Jag lärde mig för övrigt en gång ordet ”makabra” i just nummer 3/1981, även om det dröjde ytterligare en tid innan jag upplystes om att det inte rimmade på ”bra”.
Det sista året av Hulks utgivning tar delvis en annan riktning. Dels upplåts betydande delar av tidningen åt serien Våghalsen. Där både Fantastiska Fyran och Sagor från Midgård (med en gissningsvis ung upplaga av Tor) tidigare gjort kortare gästspel rör det sig här snarare om en delad tidning, och då Våghalsen såväl grafiskt som tematiskt ter sig avsevärt mörkare än sin gröna kollega skär sig läsningen gärna. Därtill tar Bruce Banners intellekt kontroll över Hulk, som därmed försvinner i sin klassiska form. Greppet öppnar onekligen upp nya möjligheter och förvaltas omsorgsfullt inte minst i den Marvelstinna, högst självrefererande dubbelhyllningen ”Amnesti..!” och ”Godkännandet” i nummer 12/1983. Man kan dock som en då samtida popkulturell motsvarighet kanske nämna det plötsligt avsminkade Kiss, sensationellt till en början men snart inte utan en känsla av att något essentiellt också gått förlorat. I ett vidare perspektiv var denna fas av Hulks historia såvitt jag förstår också menad som en parantes, men då utgivningen av Hulk råkade upphöra under denna tid får den i tidningen en signifikans som knappast var menad.
Jag minns tydligt hur jag köpte nummer 9/1984 i kvartens minimala kiosk och hur innehavaren bakom luckan kommenterade att omslaget såg ruskigt ut. Å andra sidan mindes jag också att detta presenterades som det sista numret, vilket visade sig helt fel (även om det faktum att man plötsligt tipsar om tidningen Tarzans son snarare än nästa nummer av Hulk sannolikt kan ses som en vink). I efterhand läser jag mig till att Semic övertog Marvelrättigheterna vid denna tid och redan samma år började ge ut den kortlivade tidningen Hulken. Denna har jag inte ens några falska minnen av och jag skulle gissa att mitt intresse som självutnämnt mogen nioåring ändå var på upphällningen när Hulk lades ned. Det sista numret ter sig nu också som en passande avslutning där Hulk i en självmedveten sekvens besöker Marvelredaktionen för att ansvarsfullt reflektera över hur han ska ställa sig till General Ross senaste upptåg. Även om så förstås inte var fallet får jag nu känslan av att Hulk outtalat tackar för tiden som varit, redo att gå vidare, klippa sig och skaffa ett jobb.
Det var intressant att ta sig an samlingen igen, även om jag inte ska påstå att det lämnade anmärkningsvärd mersmak. Nog för att jag blir lite nyfiken på Hulks tidigaste dagar och det är uppenbart att det redan för fyrtio år sedan bokstavligen fanns världar av Marvelmaterial att fördjupa sig i om man skulle känna sig manad. Genomläsningen av Hulk framstod dock som väl ojämn och - den föga återhållsamma världen till trots - stundom småtrist för att verkligen uppmuntra till djärvare språng. Tog jag mig för att läsa mer serier föreställer jag mig att tiden kunde användas på mer givande vis. Utan någon form av nostalgisk koppling till materialet är säkerligen tidningar som Hulk av väl begränsat intresse.
Men en sådan koppling har jag ju uppenbarligen i det här fallet. Att på det här viset få översköljas av djupt begravda minnen om sedan länge utdöda kvartersbutiker, passivt-aggressiva meningsutbyten vuxna emellan om det lämpliga i att överhuvudtaget låta barn ta del av sådan våldsbejakande läsning och närmast outhärdlig väntan på upplösningen av särskilt raffinerade klipphängare är väl i sig något att uppskatta. Finns möjligheten att göra om detta om ytterligare ett antal decennier skulle jag att jag gissningsvis värdera saken än högre. Oavsett är nu samlingen mer omsorgsfullt arkiverad för framtiden. Det första numret utlovar att det med tiden kommer vara guld värt, vilket faktiskt tycks stämma även om man i allra bästa fall verkar få nöja sig med något halvt gram. Det verkliga värdet skulle jag gissa ligger på ett annat plan. Jag kanske inte helhjärtat kan rekommendera Hulk, men definitivt att titta i förrådet någon gång ibland.
Och det är klart, skulle jag en dag finna denna samlingsvolym av seriens första år på Prisfyndets hyllor kunde jag väl knappast säga emot?
Bah, ynka Madeleinekakor!
Trots att jag gärna följer denna tråd kan jag inte berömma mig för att vara en serieläsare. Häromåret hörsammade jag dessbättre Kahns uppmaning och läste Die, men det hör tyvärr till undantagen.
Med det sagt har jag på senare tid ägnat åtskilliga timmar åt att ta mig an närmare 3000 seriesidor av äldre slag. Detta kom sig av att jag under en genomgång bland illa märkta lådor i förrådets mörkare hörn gjorde det oväntade fyndet av en komplett samling av serietidningen Hulk, utgiven på Atlantic Förlag mellan 1980 och 1984.
Upptäckten var i sig inte helt orimlig, då denna tidning väl var ett tidigt uttryck av kommande samlarbeteende. När mitt barndomshem rensades ut för något kvartssekel sedan fick dock en kombination av generositet, ungdomligt högmod och sviktande sentimentalitet mig att skänka bort alla en gång omhuldade ägodelar från uppväxten (för övrigt inkluderande allt vad rollspel hette). Uppenbarligen tog dock min mor på sig att spara just Hulksamlingen för min räkning, varför den under årtionden måste ha flyttats runt mellan åtskilliga förvaringsplatser tills den nu åter plötsligt såg dagens ljus. Även om jag inte minns när jag senast ägnat tidningen en tanke kunde jag inte gärna undvika att börja bläddra för gamla tiders skull.
Hågkomster är förstås vad de är såhär ett fyrtiotal år senare, men det var slående hur minnesbilder och associationer började hagla i takt med att sidorna vändes. Vad jag kommer ihåg väcktes min nyfikenhet innan skolåldern av glimtar ur TV-serien Den Otrolige Hulken, som tycks ha sänts i Sverige under andra halvan av 1981. Jag är också tämligen övertygad om att den första tidningen jag kom över nytt i butik var julnumret från samma år, inhandlat på mataffären Torgkassen som då låg på annan adress vid Vaksala torg i Uppsala.
Att tidningen Hulk sedan visade sig ha ytterst lite gemensamt med TV-serien behöver kanske inte påpekas, men det var uppenbarligen inget som störde mig då. Eftersom jag låg närmare två år efter i utgivningen tog jakten efter tidigare nummer snart vid. Några lyckades vi beställa direkt från Atlantic Förlag, däribland nummer 2/1981 som av skicket att döma gissningsvis plockats fram ur någon ovarsam arkivpärm. Mest lyckosamma var dock oförtröttliga besök i den lilla butiken Prisfyndet vars unket trivsamma, möjligen småsura och lätt svettanstrukna lukt av begagnade serietidningar gör sig påmind vid blotta tanken på den dunkla lokalen. Då min mor engagerades i de flesta led framstår hennes ovilja att lättvindigt lämna bort samlingen som tämligen begriplig, när jag tänker på saken.
För övrigt har Prisfyndet imponerande nog överlevt genom åren. Att man breddat verksamheten och nu bland annat har en trevlig rollspelshylla i de varsamt uppfräschade lokalerna är förstås heller inget som avskräcker mig från att titta förbi vid besök i min gamla hemstad.
Men åter till Hulk. Milda efterforskningar visar att materialet i tidningen publicerades i förlagan The Incredible Hulk under en tolvårsperiod mellan 1972 och 1984. Att den svenska utgåvan hann ikapp utgivningen på bara några år förklaras delvis av mer välmatade tidningar, men uppenbarligen hoppade man också över åtskilliga berättelser vilket bidrar till en del tämligen besynnerliga övergångar mellan nummer (inte minst då ett antal historier tidigt i utgivningen även är tryckta i märkbart felaktig kronologisk ordning). Därtill ses i vissa berättelser så tvära kast att man kan misstänka att delar av någon anledning utelämnats.
När jag nu åter tog mig an samlingen från början till slut var det första som slog mig hur bryskt läsaren välkomnas. Den inledande berättelsen ”Ledarens djävulska plan” trycktes ursprungligen i nummer 157 av The Incredible Hulk, drygt tio år efter att Hulk först dykt upp. Efter en kort presentation av titelfiguren och några tämligen godtyckliga nedslag i seriens persongalleri kastas läsaren rakt in i den pågående och inte okomplicerade handlingen. Som en illustration tar jag mig friheten att hänsynslöst sammanfatta det första numret, då jag ser risken att inspirera någon till själv söka upp tidningen som försumbar.
En förmodat framliden Hulk har just återkommit från ett mikrokosmos, där han tydligen hamnat efter att ha förminskats av ett serum. En romans med det atomstora rikets drottning fick ett trist slut då Hulk plötsligt växte till sig igen och trampade hela världen ur sin bana. Bruce Banners kärlek Betty Ross - dotter till Hulks fiende General ”Åskan” Ross - står samtidigt i begrepp att gifta sig med rivalen Glenn Talbot. På en rymdstation tar den förlamade superskurken Ledaren på telepatisk väg kontroll över den mer jordnära konkurrenten Noshörningen i syfte att hämnas på Hulk för ospecificerade oförätter. Skurkkombon konfronterar Hulk för att provocera honom att ödelägga Bettys bröllop. Snart nog slåss dock Hulk och Noshörningen på utsidan av den skenande skytteln, då det gått upp för den superintelligente Ledaren att det kanske vore enklare att bara låta de båda försvinna i rymdens djup. Istället för skytteln oväntat kombattanterna till världen Motjorden, vars skarpare Utvecklaren hastigt hinner kommentera saken. Hulk blir på Motjorden indragen bland stridande falanger av antroposofiska nymänniskor och råkar även på dess motsvarigheter till Betty, General Ross och Bruce Banner. Efter ännu en holmgång med Noshörningen tar sig Hulk åter ombord på skytteln för att färdas genom rymden i väntan på nästa nummer.
Med tanke på att ovanstående obekymrat avhandlas på mindre än 40 sidor framstår Hulks värld som långt mer bisarr än jag minns den, även om man utan knot accepterar den grundläggande premissen om Bruce Banners alter ego. Fler rymdutflykter väntar i kommande nummer och Hulk hinner även åter förminskas och bland annat bokstavligen tillbringa ett äventyr i Glenn Talbots hjärna. Han gör nedslag i Conanliknande fantasyvärldar och på havets botten medan bortglömda makter mycket väl kan ha efterlämnat en flygande ö dold bland molnen. Såväl mytologiska varelser som platser dyker upp och bland många andra hinner Hulk träffa magiker, träskmonster, animaler, vålnader och mängder av utomjordiska livsformer mellan varven. Här och var lämnas även utrymme åt försiktiga ansatser till den vardagsdramatik TV-seriens tog fasta på. General Ross ansätts väl så hårt av byråkrater och även Kalla kriget gör sig i Hulkifierad form gång efter annan påmint. Den något svårförutsägbara världen tycks också vara förvånansvärt liten då till synes häpnadsväckande sammanträffanden hör till vardagen. Den rollspelare som ryser under lapptäcken torde finna ett och annat att invända mot även här.
För att inte tala om alla dessa superhjältar. Och skurkar, för den delen. Då Hulk alltså tar sin början en god bit in på titelfigurens bana har han uppenbart redan hunnit träffa på många motståndare och möjliga allierade åtskilliga gånger, vilket ofta gör det svårt att förstå både sammanhang och signifikans av dessa återseenden. Därtill står det åtminstone vid denna genomläsning klart att Hulk också är en del av den större Marvelvärlden. Utöver att bekanta ansikten dyker upp titt som tätt kan även berättelser som påbörjats på annat håll mycket väl ta vid eller återupptas i Hulk. I sammanhanget kan nämnas att berättelsen ”Utfall mot Alcatraz” i nummer 12/1981 ovan tydligen hämtats från den amerikanska tidningen Captain America och möjligen vore mer begriplig om man följde denna. Allt detta kan man förstås läsa in sig på i godan ro dessa dagar, men då Marvel på den tiden utöver Hulk mig veterligen i Sverige endast representerades av tidningarna Spindelmannen och Fantastiska Fyran lär få referenser ha undgått att flyga över mitt obekymrade huvud. Till tidningens heder ska sägas att man knappast var ovetande om situationen och rättframma kommentarer som nedan - efter att X-männen oförhappandes tittat in på den sista, skälvande sidan av nummer 4/1980 - piggar onekligen upp.
All denna brokighet till trots framstår Hulks äventyr stundom som tämligen enahanda. Inte minst i tidigare nummer är många sinsemellan varierande historier ändå likartat uppbyggda, där en antagonist etableras - ofta omständigt och med hänvisningar till i sammanhanget svårbegriplig Marvelhistoria enligt ovan - för att därefter nedläggas av Hulk i en raskt avklarad batalj. Möjligen har huvudpersonen sina dramaturgiska begränsningar och många av de starkare berättelserna ger också Hulk en förhållandevis perifer roll. Bland dessa kan nämnas ”På 5000 famnars djup” (nummer 9/1980), ”Shangri-La syndromet!” (4/1981), ”Monstret” (5/1982), ”I väntan på Fanatiska Fyran” [korrekt stavat] (7/1982), ”En sann samuraj!” (9/1982), ”What a day for a daydream” (1/1983), ”Världens undergång!” (11/1983) och ”Gamla soldater dör inte…” (9/1984), som alla låter världen kring Hulk skina på sina mångskiftat osannolika vis medan han själv på sitt egna sätt fungerar som läsarens ställföreträdande. Annars får jag säga att mer makabra historier som ”Vinden viskar…Vendigo!” (8/1980), ”Med Man-Thing blir det tre!” (3/1981), ”Hungrige Billy” (9/1981) och ”Man ska inte kasta Hulk om man sitter i glashus” (10/1982) har sin särskilda charm, även det också är begripligt att det rör sig om udda fåglar i utgivningen. Jag lärde mig för övrigt en gång ordet ”makabra” i just nummer 3/1981, även om det dröjde ytterligare en tid innan jag upplystes om att det inte rimmade på ”bra”.
Det sista året av Hulks utgivning tar delvis en annan riktning. Dels upplåts betydande delar av tidningen åt serien Våghalsen. Där både Fantastiska Fyran och Sagor från Midgård (med en gissningsvis ung upplaga av Tor) tidigare gjort kortare gästspel rör det sig här snarare om en delad tidning, och då Våghalsen såväl grafiskt som tematiskt ter sig avsevärt mörkare än sin gröna kollega skär sig läsningen gärna. Därtill tar Bruce Banners intellekt kontroll över Hulk, som därmed försvinner i sin klassiska form. Greppet öppnar onekligen upp nya möjligheter och förvaltas omsorgsfullt inte minst i den Marvelstinna, högst självrefererande dubbelhyllningen ”Amnesti..!” och ”Godkännandet” i nummer 12/1983. Man kan dock som en då samtida popkulturell motsvarighet kanske nämna det plötsligt avsminkade Kiss, sensationellt till en början men snart inte utan en känsla av att något essentiellt också gått förlorat. I ett vidare perspektiv var denna fas av Hulks historia såvitt jag förstår också menad som en parantes, men då utgivningen av Hulk råkade upphöra under denna tid får den i tidningen en signifikans som knappast var menad.
Jag minns tydligt hur jag köpte nummer 9/1984 i kvartens minimala kiosk och hur innehavaren bakom luckan kommenterade att omslaget såg ruskigt ut. Å andra sidan mindes jag också att detta presenterades som det sista numret, vilket visade sig helt fel (även om det faktum att man plötsligt tipsar om tidningen Tarzans son snarare än nästa nummer av Hulk sannolikt kan ses som en vink). I efterhand läser jag mig till att Semic övertog Marvelrättigheterna vid denna tid och redan samma år började ge ut den kortlivade tidningen Hulken. Denna har jag inte ens några falska minnen av och jag skulle gissa att mitt intresse som självutnämnt mogen nioåring ändå var på upphällningen när Hulk lades ned. Det sista numret ter sig nu också som en passande avslutning där Hulk i en självmedveten sekvens besöker Marvelredaktionen för att ansvarsfullt reflektera över hur han ska ställa sig till General Ross senaste upptåg. Även om så förstås inte var fallet får jag nu känslan av att Hulk outtalat tackar för tiden som varit, redo att gå vidare, klippa sig och skaffa ett jobb.
Det var intressant att ta sig an samlingen igen, även om jag inte ska påstå att det lämnade anmärkningsvärd mersmak. Nog för att jag blir lite nyfiken på Hulks tidigaste dagar och det är uppenbart att det redan för fyrtio år sedan bokstavligen fanns världar av Marvelmaterial att fördjupa sig i om man skulle känna sig manad. Genomläsningen av Hulk framstod dock som väl ojämn och - den föga återhållsamma världen till trots - stundom småtrist för att verkligen uppmuntra till djärvare språng. Tog jag mig för att läsa mer serier föreställer jag mig att tiden kunde användas på mer givande vis. Utan någon form av nostalgisk koppling till materialet är säkerligen tidningar som Hulk av väl begränsat intresse.
Men en sådan koppling har jag ju uppenbarligen i det här fallet. Att på det här viset få översköljas av djupt begravda minnen om sedan länge utdöda kvartersbutiker, passivt-aggressiva meningsutbyten vuxna emellan om det lämpliga i att överhuvudtaget låta barn ta del av sådan våldsbejakande läsning och närmast outhärdlig väntan på upplösningen av särskilt raffinerade klipphängare är väl i sig något att uppskatta. Finns möjligheten att göra om detta om ytterligare ett antal decennier skulle jag att jag gissningsvis värdera saken än högre. Oavsett är nu samlingen mer omsorgsfullt arkiverad för framtiden. Det första numret utlovar att det med tiden kommer vara guld värt, vilket faktiskt tycks stämma även om man i allra bästa fall verkar få nöja sig med något halvt gram. Det verkliga värdet skulle jag gissa ligger på ett annat plan. Jag kanske inte helhjärtat kan rekommendera Hulk, men definitivt att titta i förrådet någon gång ibland.
Och det är klart, skulle jag en dag finna denna samlingsvolym av seriens första år på Prisfyndets hyllor kunde jag väl knappast säga emot?
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Why don’t you love me - Paul B. Rainey
Hej och hå. Misärhumor. Ångestskämt. Barn lider och vi läsare ska skratta åt det. Föräldrar som inte drar jämnt, är djupt deprimerade och allt möjligt som skevar. Extremt mörk och nattsvart humor, med andra ord.
Men när man väl kommit in i att skämten handlar om föräldrar som köper glass till sig själva, men inte till sina barn, och allt börjat rulla framåt i storyn börjar vi lära känna våra båda huvudpersoner.
Claire är sjukskriven för extremt tung depression, och beter sig som ett as mot alla som inte låter henne vara ifred. Mark är hennes man, och har ingen aning om hur han blivit mellanchef på ett IT-företag och stressar sönder sig själv av att arbeta med något han verkligen inte kan. Ovanpå det ta hand om en fru och två barn i småskoleåldern som inte direkt kan ta hand om sig själva.
Den mycket, mycket, MYCKET mörka humorn är något jag har väldigt svårt för själv. Att skratta åt föräldrar som inte bryr sig om sina barn är liksom inget jag är så förtjust i. Det tog mig därför runt en tredjedel av boken innan jag hamnat i rätt sinnesstämning. Men när jag väl var där är det en genuint välskriven humorserie.
Teckning och format
Allt är i svartvitt med enkla figurer och ansikten. Allt känns rätt opersonligt, vilket förstärker den mörka humorn. Mycket mörker även i bild, med tunga skuggor och svart snarare än vitt som neutral bakgrund för det mesta. Allt känns lite ofärdigt, lite kladdigt, som om man inte riktigt vill ta på bilderna. Svårt att sätta fingret på exakt hur jag menar, men det ser verkligen ut som om man blir smutsig om man tar på bilderna. Jag gillar’t.
Formatet i stort är helsidor i storlek som någon sorts klassisk söndagssida. En serietidning vänd på sidan, kan man säga. Det gör att det blir mycket info i varje sida innan punchlinen kommer, vilket passar ypperligt för det mer karaktärsdrivna formatet.
Och särskilt bra för vad som händer halvvägs in i storyn, på ett ungefär. Utan förvarning stjälps allt över ända, och våra huvudpersoner är plötsligt någon annanstans. Fasen, till och med storyns genre bryts. Plötsligt blir det en deckarhistoria när karaktärerna försöker fatta vad som hänt, och varför allting inte är som det var nyss. Och sedan inser de att ||det hänt förut och är (till stor del i alla fall ) anledningen till deras ångest och lidande||. Sen blir allt en SF-filosofisk pratgrej på slutet och TJO FÖR DEN LEDE vad jag var inne i den mot slutet till.
TLDR
En mycket underlig historia, som är något helt annat mot slutet än i början. Gillar du mörk humor är det perfekt för dig, men även om du gillar de lite mer filosofiskt lagda böckerna om hur vi alla är sammanknutna vare sig vi vill eller inte.
Klar läsvärd.
Hej och hå. Misärhumor. Ångestskämt. Barn lider och vi läsare ska skratta åt det. Föräldrar som inte drar jämnt, är djupt deprimerade och allt möjligt som skevar. Extremt mörk och nattsvart humor, med andra ord.
Men när man väl kommit in i att skämten handlar om föräldrar som köper glass till sig själva, men inte till sina barn, och allt börjat rulla framåt i storyn börjar vi lära känna våra båda huvudpersoner.
Claire är sjukskriven för extremt tung depression, och beter sig som ett as mot alla som inte låter henne vara ifred. Mark är hennes man, och har ingen aning om hur han blivit mellanchef på ett IT-företag och stressar sönder sig själv av att arbeta med något han verkligen inte kan. Ovanpå det ta hand om en fru och två barn i småskoleåldern som inte direkt kan ta hand om sig själva.
Den mycket, mycket, MYCKET mörka humorn är något jag har väldigt svårt för själv. Att skratta åt föräldrar som inte bryr sig om sina barn är liksom inget jag är så förtjust i. Det tog mig därför runt en tredjedel av boken innan jag hamnat i rätt sinnesstämning. Men när jag väl var där är det en genuint välskriven humorserie.
Teckning och format
Allt är i svartvitt med enkla figurer och ansikten. Allt känns rätt opersonligt, vilket förstärker den mörka humorn. Mycket mörker även i bild, med tunga skuggor och svart snarare än vitt som neutral bakgrund för det mesta. Allt känns lite ofärdigt, lite kladdigt, som om man inte riktigt vill ta på bilderna. Svårt att sätta fingret på exakt hur jag menar, men det ser verkligen ut som om man blir smutsig om man tar på bilderna. Jag gillar’t.
Formatet i stort är helsidor i storlek som någon sorts klassisk söndagssida. En serietidning vänd på sidan, kan man säga. Det gör att det blir mycket info i varje sida innan punchlinen kommer, vilket passar ypperligt för det mer karaktärsdrivna formatet.
Och särskilt bra för vad som händer halvvägs in i storyn, på ett ungefär. Utan förvarning stjälps allt över ända, och våra huvudpersoner är plötsligt någon annanstans. Fasen, till och med storyns genre bryts. Plötsligt blir det en deckarhistoria när karaktärerna försöker fatta vad som hänt, och varför allting inte är som det var nyss. Och sedan inser de att ||det hänt förut och är (till stor del i alla fall ) anledningen till deras ångest och lidande||. Sen blir allt en SF-filosofisk pratgrej på slutet och TJO FÖR DEN LEDE vad jag var inne i den mot slutet till.
TLDR
En mycket underlig historia, som är något helt annat mot slutet än i början. Gillar du mörk humor är det perfekt för dig, men även om du gillar de lite mer filosofiskt lagda böckerna om hur vi alla är sammanknutna vare sig vi vill eller inte.
Klar läsvärd.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Skymningens färdkamrater - Francois Bourgeon
En frustrerande läsning.
Tecknarmässigt
Det här är skitbra. Rent magiskt bra ibland. Ruta för ruta är det till och med bland det snyggaste jag sett. Dessutom har farbror Bourgeon extremt bra koll på det 1300-tal han beskriver.
Det hela utspelar sig i trettonhundratalets mitt någonstans i Frankrike. Herrarna är ofta klädda i bycocket, pilgrimen har pilgrimshatt med (vad jag kan se) korrekta märken i, och det är till och med patinor på fötterna ibland. En filur har en pilgrimsorgel! <3 Det är heller inte så urtvättat och skitigt som det ofta är i medeltidsskildringar, utan färgen får spraka ordentligt när det finns utrymme för det.
Det här är motsatsen till Braveheart. Extremt välgjord research ner på minsta detaljnivå i bild, och jag har inte hittat en enda detalj i den historiska korrektheten som skaver. Kudos för det. Tråkigt bara på själva berättelsen.
Handlingen
Det är här det faller. Bourgeon kan teckna, definitivt. Men han är för det första inte alls lika bra på att teckna sidor och uppslag som han är ruta för ruta. Det är rörigt ibland. Lite för ofta sker enorma händelser inklämt i små tajta rutor utan att man hänger med i allt signifikant. Jämfört med mästaren Jeff Smith och Bone är det genuint förvirrande. Till och med jämfört med andra frankobelgare (som Tintin, Spirou, Asterix, etc) är det inte optimalt.
Den berättelse Bourgeon väljer att berätta är tyvärr inte heller så fokuserad. Det är en skarp start, bra flöde när våra tre huvudpersoner råkas och slår följe, men sen tar det liksom aldrig fart igen i något av de album som ingår i den här samlingsutgåvan. Känslan av att det hittas på allt eftersom utan styrsel är stark och försvinner aldrig. I första albumet sker ett stort skifte i andra halvan, där det plötsligt känns som om det är en helt annan genre. Definitivt som en helt annan idé.
Allt börjar nämligen med att en by på landsbygden ödeläggs av elaka härjare. De två överlevande (en ung herre och en ung dam som definitivt inte drar jämnt) slår följe med en tragiskt trasig riddare och man får känslan av att det här ska ta vägen någonstans. Antingen undersöka riddarens bakgrund, eller ge sig av på en resa mot hämnden på de som brände och mördade resten av byn.
Men nä. Det blir något helt annat som kommer från ett helt annat håll. Inte i någon av de tre påföljande albumen tas tråden upp igen. Det gör att hela handlingen känns mest som ett enda stort virrvarr av kanske och hm och meh och förlorade chanser.
TLDR
Titta gärna på bilderna. Bry dig inte nödvändigtvis om handlingen.
En frustrerande läsning.
Tecknarmässigt
Det här är skitbra. Rent magiskt bra ibland. Ruta för ruta är det till och med bland det snyggaste jag sett. Dessutom har farbror Bourgeon extremt bra koll på det 1300-tal han beskriver.
Det hela utspelar sig i trettonhundratalets mitt någonstans i Frankrike. Herrarna är ofta klädda i bycocket, pilgrimen har pilgrimshatt med (vad jag kan se) korrekta märken i, och det är till och med patinor på fötterna ibland. En filur har en pilgrimsorgel! <3 Det är heller inte så urtvättat och skitigt som det ofta är i medeltidsskildringar, utan färgen får spraka ordentligt när det finns utrymme för det.
Det här är motsatsen till Braveheart. Extremt välgjord research ner på minsta detaljnivå i bild, och jag har inte hittat en enda detalj i den historiska korrektheten som skaver. Kudos för det. Tråkigt bara på själva berättelsen.
Handlingen
Det är här det faller. Bourgeon kan teckna, definitivt. Men han är för det första inte alls lika bra på att teckna sidor och uppslag som han är ruta för ruta. Det är rörigt ibland. Lite för ofta sker enorma händelser inklämt i små tajta rutor utan att man hänger med i allt signifikant. Jämfört med mästaren Jeff Smith och Bone är det genuint förvirrande. Till och med jämfört med andra frankobelgare (som Tintin, Spirou, Asterix, etc) är det inte optimalt.
Den berättelse Bourgeon väljer att berätta är tyvärr inte heller så fokuserad. Det är en skarp start, bra flöde när våra tre huvudpersoner råkas och slår följe, men sen tar det liksom aldrig fart igen i något av de album som ingår i den här samlingsutgåvan. Känslan av att det hittas på allt eftersom utan styrsel är stark och försvinner aldrig. I första albumet sker ett stort skifte i andra halvan, där det plötsligt känns som om det är en helt annan genre. Definitivt som en helt annan idé.
Allt börjar nämligen med att en by på landsbygden ödeläggs av elaka härjare. De två överlevande (en ung herre och en ung dam som definitivt inte drar jämnt) slår följe med en tragiskt trasig riddare och man får känslan av att det här ska ta vägen någonstans. Antingen undersöka riddarens bakgrund, eller ge sig av på en resa mot hämnden på de som brände och mördade resten av byn.
Men nä. Det blir något helt annat som kommer från ett helt annat håll. Inte i någon av de tre påföljande albumen tas tråden upp igen. Det gör att hela handlingen känns mest som ett enda stort virrvarr av kanske och hm och meh och förlorade chanser.
TLDR
Titta gärna på bilderna. Bry dig inte nödvändigtvis om handlingen.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
När du kommer till Sirenens sång håller handlingen också.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Hm. Kanske värt att ta sig ända dit ändå. För det här var något jag hoppade av mitt i.