En till klan
Jag vet inte vad klanen skall heta, men det är en typisk klan med goblin- och troll-liknande karaktärer, utan att för den sakens skull vara just svartfolk, vilket kan vara trevligt. Tänkt att komplettera svartfolksklanen, alltså:
#1: Traskpjatt
Några av Ondskans minst hotfulla krabater är de man kallar traskpjattar, en ras med knähöga små luddiga figurer med fläckig, ljusbrun päls och stora käftar. Traskpjattar ger ett litet komiskt intryck, då de rultar fram med vaggande gång över grottgångarna som små tafatta valpar, och det intrycket förstärks när man försöker resonera med dem. Traskpjattar har nämligen ett mycket lågutvecklat intellekt, och de klarar sig endast någorlunda väl när de kan förlita sig på sina djuriska insikter och slipper försöka analysera situationer, lösa problem och andra komplicerade handlingar som kräver en civiliserad tankeförmåga.
Traskpjattar har dessutom lite problem med att utrycka sig. De stammar, glömmer bort vad de skulle säga mitt i meningar och har på köpet ett mycket kargt ordförråd som inte lämpar sig för några avancerade utläggningar. Dessutom pratar de med mycket primitiva talorgan så att det blandas in ylanden, morrningar och diverse gruffande läten mitt bland stavelserna så fort som traskpjattarna blir för exalterade. Det finns otaliga historier om hur en traskpjatt försökt varna sin spejargrupp för att han är förföljd av några alvjägare, men då det tagit så lång tid för budskapet att nå fram att alverna hunnit spåra upp den lille odugligen och dödat hela gruppen.
#2: Långöra
Långöron är en ras med meterlånga rackare som kännetecknas av deras långa, slokande öron. De har kort päls över hela kroppen, springer lika väl på alla fyra som de kan gå upprätt och deras djuriska uppsyn förstärks av deras råttlika anleten. Långöron är så pass djuriska att de ogärna använder kläder och rustningar, men de slåss däremot helst med tillhyggen och klarar faktiskt av att hantera så komplicerade vapen som armborstar, trots att de på egen hand inte kan tillverka mer sofistikerade vapen än spjut och primitiva klubbor.
Långöron är giriga, snikna, småsinta och totalt opålitliga. De har låg rang och råkar ut för mycket otrevligheter på grund av deras höga temperament och oförmåga att vara andra till lags, men denna ensamvargsmentalitet gör dem också förutsägbara, vilket i många manipulatörers ögon gör dem ofarliga, och det kan mycket väl vara anledningen till att de ändå klarar sig så pass bra i grotthierarkin. När de väl börjar utveckla ett sinne för intrigerande kommer de säkerligen bli utdöda inom loppet av en generation...
#3: Brunryggar
Brunryggarna är en sorts atletiska gorillor med tjock, yvig päls och långa, seniga armar. De har stora krumhorn som löper ut från deras tinningar och det får deras kantiga ansikte att se mer demoniskt ut än djuriskt. Brunryggarna är dock oblygt primitiva till sättet och bryr sig föga om civiliserade påhitt som bestick och maskiner med rörliga delar. De har svårt att hantera föremål och slåss helst med deras blotta nävar, men det gör de å andra sidan desto bättre, Brunryggar är så pass starka att de kan slita av folk armarna eller vrida sönder deras halsar. Överhuvudtaget har de en förkärlek för att ta tag i kroppsdelar och vrida och slita i dem tills de inte utgör ett hot mot brunryggen längre. De lär sig snabbt vilka delar som är mest fördelaktiga att vrida och slita i för att oskadliggöra sina motståndareså fort som möjligt...
Brunryggar är ohälsosamt lättlurade och håglösa. De planerar inga lömska planer, de försöker inte intrigera ut några ärkefiender och de är överhuvudtaget inte kapabla till några grövre illdåd än att försöka sno sina grannars mat vid middagsbordet. Det är tur för dem. På så vis tar nämligen ingen och misstänker dem när gruppledaren har blivit lönnmördad eller när något har saboterats. De används inte sällan som livvakter eller provsmakare av folk på höga poster med många påhittiga fiender.
#4: Nidvingar
Nidvingarna är en urålderlig ras med högt inflytande och anseende i klanen. De ser ut som små markattor, med mörksvart hud som syns på ansiktet och händerna, och med vit, lång, sträv päls över resten av kroppen. Under deras armar hänger mörka hudveck som kan spännas ut som fladdermusvingar när nidvingarna sträcker ut armarna. De har god flygförmåga och har inga problem med att stiga i höjd genom att flaxa med armarna, så de behöver inte förlita sig på enbart glidflygning såsom flygande ekorrar. Nidvingarna kan navigera med hjälp av sonar, men har så välutvecklat mörkerseende att det sällan är behövligt. De är annars mest fruktade för deras ofelbara luktsinne. Nidvingar kan, om de får koncentrera sig ordentligt och om de inte störs av yttre påverkan, till och med notera så subtila skillnader som ökad transpiration och blodtillförsel att de kan känna på lukten när någon ljuger, blir sexuellt attraherad eller är skrämd, med mera.
Nidvingar är ytterst sofistikerade varelser, och älskar att klä sig i pråliga silkesklädnader sydda med guld-och silvertråd. De gillar schalar, säckiga ballongbyxor och använder ett komplicerat system med många tunna ankel- hals- och armringar för att visa sin rang och sociala status. Dessa tas endast av när de beger sig ut på spaningsuppdrag. Nidvingar har dock många funktioner i Ondskans arméer. De är skickliga administratörer, habila arbetsfördelare och de har utomordentliga förutsättningar för att både bli omtyckta underhuggare såsom lömska rygghuggare. Det är tur att de saknar kroppsbyggnaden som krävs för att själva utgöra ett reellt hot i väpnad strid, för det är den enda anledningen till att de besitter någon form av lydnad och respekt överhuvudtaget.
#5: Krumhornskolosser
Krumhornskolosserna är en avlägsen släkting till brunryggarna och liknar dem mycket till utseendet. De är dock betydligt högre, en fullvuxen koloss sträcker sig över tre meter när han rätar på ryggen, och de brukar således ha problem med att ta sig fram i de flesta grottgångar, på sina håll kommer de inte in alls. Kolosserna är lika brutala som brunryggarna, men där deras kusiner mest uppför sig som ett gäng lågutvecklade apor, så besitter kolosserna över ett imponerande intellekt. De är kontemplativa, fundersamma och mycket insiktsfulla. Kolosserna är födda till att bli fältherrar eller militära rådgivare, och de brukar alltid bli mycket populära bland deras överordnade. Krumhornskolosserna är hederliga såtillvida att de finner det ärelöst att skylla bort sina egna misslyckanden på oskyldiga småparvlar. De tar hellre stolt (dåraktigt?) och erkänner sina tillkortakommanden och hoppas på en andra chans eftersom de tidigare visat sig dugliga nog. Kolosserna tvekar dock inte inför tanken på att bedriva de mest kompromisslösa rävspel för att sparka undan benen på skvallrande angivare, lismande rövslickare eller andra som saknar känsla för heder och ära. För sådana visas ingen respekt och ges aldrig någon nåd från Krumhornskolossernas håll.
Kolossernas kroppar är täckta av lång, yvig, vildvuxen päls som är ljusbrun kring hand- och fotlederna, men som över större delen av kroppen blir gråsvart eller silverfärgad. De ogillar krångliga kläder (då det är svårt för dem att få rum att klä på sig sådana i små grottutrymmen) utan nöjer sig med att vira ett tygstycke runt midjan, trä en poncho över huvudet och linda en sorts bred turban på skallen. När de är ute i strid brukar de skydda sig med stora, avlånga sköldar och slåss med grova klubbor eller kättingvapen. Krumhornskolloserna har, som namnet antyder, två väldigt imponerande krumhorn som går ut från pannan, löper runt huvudet i en vid cirkel och slutar framför käken som om de vore två decimeterlånga betar. Då kolosserna gärna pryder dessa med bjällror och mässingsöverdrag leder de effektivt folks uppmärksamhet upp mot deras grova anleten, inte minst då de även är förtjusta i piercing, tatueringar på panna och kinder samt dekorativa (nåja) flätor i deras skägg och huvudbehåring.
---
Typ. Klurklurklur. Jag försöker få till lite annorlunda raser här. Kanske inspireras du av några av mina idéer?
/Rising