Jag väcker denna tråd till liv igen, med en ny (?) aspekt.
Om SL är opartisk domare och det finns ett förberett scenario att förhålla sig till, så kan man också i efterhand utvärdera om det gick bra eller dåligt för spelarna. Kanske till och med "klarade de scenariot" eller inte? Vann eller förlorad de? Jag tänker att denna spelstil kommer uppmuntra spelarna att göra så bra rollfigurer som möjligt (optimera, min-maxa). Varje gång de dör så kommer de lära sig av sina (o-optimerade) misstag, och de kommer lära sig att de har större chans att klara äventyren bra, om de har "bra" karaktärer.
Nu vet jag inte vad motsatsen till "opartisk" domare är. Inkännande och anpassande spelledare? Well, den som är inkännande och anpassande spelledare kommer försöka se till att det finns något även för udda eller sämre karaktärer. IASL kommer anpassa äventyr efter gruppen, dess styrka och dess min-maxande, vilket eventuellt gör min-maxandet ganska onödigt.
För min del är min-maxande något man kan hålla på med i CCG och figurspel (men jag förstår att många gillar det i rollspel också - och det är såklart ok), och jag tycker det tar något ifrån rollspel. Så
- Om jag som SL vill uppmuntra min-maxande, så ska jag vara opartisk domare.
- Om jag som SL inte vill uppmuntra min-maxande, så ska jag vara IASL.
Jag spelleder mest, men ibland spelar jag. Om man som spelare försöker lyfta rollspel ovanför min-maxande, men blir bestraffad med rent taktiska/tekniska utmaningar som man inte klarar/överlever för att man inte min-maxat, då blir min-maxandet en förutsättning för att alls kunna rollspela sin karaktär. Om man som spelare kommer med i en ny grupp och får uppfattningen att "här min-maxar vi inte", och så gör man en "realistisk" karaktär med fokus på rollspel och karaktär, och så hamnar man direkt bakom sidlinjen (eller 6-feet-under), så känner man sig lite lurad.
Jag förstår verkligen idén med opartisk domare, och att rollspel är ett spel, och jag gillar den!
Men leder det inte oundvikligen till optimering och min-maxande?
Eller förväntas spelarna delta i ett "riktigt spel" där de inte gör sitt bästa för att vinna?
Jag har tyvärr inte orkat läsa igenom hela tråden, så jag ber om ursäkt om någon redan tagit upp det jag skriver.
För mig står opartiskt spelledande i motsats till fudge.
Ni som fudgear: varför rullade ni ens tärning om ni inte kan acceptera vad tärningarna visar?
Om det är en strid där rollpersonerna kan dö, men man inte vill att rollpersonerna ska dö; då får man väl bara säga att rollpersonerna vann striden utan att rulla tärning?
Om man har en fighter i DnD som slår fram d10 hp när denne går upp i level... Om man inte tycker om att slå 1 på d10, varför inte slå d8+2?
För mig är fudge helt enkelt obegripligt och jag har aldrig förstått hur man tänker om man tycker fudge är OK. Framförallt när det är så lätt att hitta på andra lösningar än just fudge.
Och nej, säg inte att de andra lösningarna är tråkigare än fudge. För mig är det fudge som är tråkigt. Upptäcker jag att en spelledare fudgear har denne förstört spelupplevelsen för mig.
Bara för att jag spelleder köpäventyr opartiskt betyder det inte att jag inte kan ändra i äventyren. Det viktiga är att jag gör ändringar INNAN spelmötet börjar. Det är under spelmötet man ska vara opartisk, inte innan/efter.
Jag förstår inte frågan om uppmuntra till att min-maxa.
Jag förutsätter att strider är farliga och att min rollperson kan dö i strid.
Om jag upptäcker att en spelledare fudgear så att jag inte dör så anser jag att min rollperson är odödlig. Jag kommer att kasta vapen och rustning och börja banka på det största och farligaste monstret med bara knytnävarana utan en tråd på kroppen - för jag kan inte dö.
Och nej. Jag anser inte att det är jag som förstör kampanjen. Jag anser att det är spelledaren som förstör kampanjen genom att göra mig odödlig. Min rollperson reagerar bara på spelvärlden på ett logiskt sätt när denne upptäcker att hen inte kan dö.
Nej, jag brukar inte min-maxa (även om jag kan det). Men i vissa spel, t.ex. DnD5, kan man göra sina rollpersoner olika bra. Med olika bra menar jag att skillnaden mellan den bästa och sämsta rollpersonen man kan göra med samma regler blir så stor att det helt enkelt inte är roligt att spela för de som inte min-maxat.
Min inställning är att det inte är spelarnas fel om min-maxande förstör spelet, utan spelkonstruktörernas. Det är spelkonstruktörernas ansvar att se till att min-maxande inte blir ett problem.
Man måste skilja på två olika former av min-maxande (den ena inte OK, den andra OK).
Den ena formen är att använda reglerna optimalt för att göra en så bra gubbe som möjligt.
Den andra är det som brukar kallas för "combat as war vs. combat as game", d.v.s. att man spelar så taktiskt som möjligt. Så som man brukar spela i OSR.
Det är en sak om rollpersonerna överlever för att att spelarna min-maxat.
Det är en helt annan sak om rollpersonerna överlever för att spelarna spelar taktiskt, smyger, letar fällor och flyr om det är för tufft motstånd.
Även om de flesta brukar säga att rollspel inte är ett skicklighetsspel så finns det skicklighet involverat.
Jag har sett DnD5-äventyr där grupper med nya DnD5-spelare blir TPK:ade, medan erfarna OSR-spelare går samma äventyr nästan helt oskadda.