Resa så pass varendaste dag är väl inte särskilt troligt.@anth Tack för uppläxningen men det vi pratar om är om det är rimligt att tänka sig 5mil/dag som en livsstil. Alltså livet på vägen. Som en klassisk äventyrare, där vila snarare är undantag.
Och jag anser fortfarande att svaret är ja.@anth Tack för uppläxningen men det vi pratar om är om det är rimligt att tänka sig 5mil/dag som en livsstil. Alltså livet på vägen. Som en klassisk äventyrare, där vila snarare är undantag.
Ok, ja alltså?Och jag anser fortfarande att svaret är ja.
Eller definitivt nej?Även om människokroppen klarar av mer än vad man tror så kräver den fortfarande vila, så man går definitivt inte 5 mil om dagen 7 dagar i veckan.
Hmmm... Långsamt för kurir, kan jag tycka, iaf om man har tillgång till stall längs vägen. Ponnyexpressen kunde ta sig 12 mil/dag med hjälp av den tekniken. Men fullt möjligt att svenska biskopar inte hade tillgång till sådant.Okej, så jag mejlade Dick Harrison.
Uppgifterna om svenska restider i post #30 bygger på hur snabbt biskoparna i de här städerna kunde skicka brev till varandra - det handlar om kurirer, inte vanligen bönder på väg till marknaden med ett gross ägg. Oklart om vi talar om fotgängare eller ryttare.
Vi har ju då dock Marjorie Nice Boyers uppgifter om dagsresor för franska fotgängare på uppåt fem mil per dag. På bättre vägar än vad vi hade i Sverige på 1300-talet.
Det kanske inte är så orimligt med tanke på skillnaden i infrastruktur. Ponexpressen är ju 1800-tal, och vi kanske kan anta att de hade ridbar väg hela vägen. De hade ju definitivt vägstationer där de kunda byta pony och vila ut (f.ö. likt romerska mansio, karavanserajer etc). Medan i sverige pratar vi om de svenska skogarna vilka under medeltid nog hade det skralt med vägar och broar.Hmmm... Långsamt för kurir, kan jag tycka, iaf om man har tillgång till stall längs vägen. Ponnyexpressen kunde ta sig 12 mil/dag med hjälp av den tekniken. Men fullt möjligt att svenska biskopar inte hade tillgång till sådant.
Jag tänker likadant! 40 km per dag på dåliga svenska vägar om vi antar att det är en fotkurir.Det kanske inte är så orimligt med tanke på skillnaden i infrastruktur. Ponexpressen är ju 1800-tal, och vi kanske kan anta att de hade ridbar väg hela vägen. De hade ju definitivt vägstationer där de kunda byta pony och vila ut (f.ö. likt romerska mansio, karavanserajer etc). Medan i sverige pratar vi om de svenska skogarna vilka under medeltid nog hade det skralt med vägar och broar.
Det stämmer ju även väl med avstånden mellan mansios på de romerska vägarna. Och med Xenofons hopliter enligt anabasis. Så 30 km för truppförflyttningar (och oxkärror), 40-60 för kurir, på väg, känns rimligt.Deras primära förflyttningssätt var att marschera, med sin personliga utrustning. Men deras 30km/dag dag efter dag med så pass mycket packning ansågs rätt imponerande.
Det där är vad militärer kallar forced march. Truppen kroknar rejält efter två sådana dagsmarscher.Att gå 60 km går enligt Google Maps på ca 13 timmar.
Jag håller med i det du säger, men är inte en del av ekvationen också att den Saxiska hären egentligen inte hade så många fler val än att strida? De kunde självklart retirera direkt men jag misstänker att de redan från början underskattade den Normandiska hären då de tre veckor tidigare besegrat en Norsk här vid Stamford Bridge och därför beslutade sig att strida.Kan också vara värd att ta en titt på slaget vid Hastings 1066. Enligt https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Hastings så finns det uppfattningar om att den den Saxiska hären hären marscherade drygt 40km per dag i en vecka för att komma fram. De förlorade. Men enligt wikipedia-sidan så är uppfattningen att det har mer att göra med några taktiska missar, samt avsaknaden av kavalleri; men de hade energi att strida en hel dag utan tid för någon egentlig återhämtning utöver en natts vila.
Det vågar jag inte svara på, men det låter rimligt att de inte hade något annat val. Reträtt för att strida en annan dag skulle mycket väl kunnat givit Normanderna bra mycket mer fördelar än vad mer vila skulle innebära för Saxarna. Men det å andra sidan skulle också stärka tesen att Saxarna inte var helt slutkörda när de kom fram.Jag håller med i det du säger, men är inte en del av ekvationen också att den Saxiska hären egentligen inte hade så många fler val än att strida? De kunde självklart retirera direkt men jag misstänker att de redan från början underskattade den Normandiska hären och beslutade sig att strida.
Jag håller med, jag tror också att Saxarna faktiskt stred för sina hemtrakter mot en för dem utländsk här som talade ett annat språk kan ha ingjutit en del krafter som gjorde det mindre svårt att ta strid.(Talar inte om nationalism här då det är som alla vet ett senare påfund, men det främmande har alltid varit mer skrämmande än det bekanta. Så kanske hellre en inhemsk tyrann än en som talade ett främmande språk etc?)Det vågar jag inte svara på, men det låter rimligt att de inte hade något annat val. Reträtt för att strida en annan dag skulle mycket väl kunnat givit Normanderna bra mycket mer fördelar än vad mer vila skulle innebära för Saxarna. Men det å andra sidan skulle också stärka tesen att Saxarna inte var helt slutkörda när de kom fram.
Det handlade nog mest om kämparnas svurna trohet gentemot Harold. I den där miljön spelade ju lojalitetseder en stor roll.Jag håller med, jag tror också att Saxarna faktiskt stred för sina hemtrakter mot en för dem utländsk här som talade ett annat språk kan ha ingjutit en del krafter som gjorde det mindre svårt att ta strid.(Talar inte om nationalism här då det är som alla vet ett senare påfund, men det främmande har alltid varit mer skrämmande än det bekanta. Så kanske hellre en inhemsk tyrann än en som talade ett främmande språk etc?)
Absolut, men det var också i längden den egna familjen, byn, vänner som var hotade om fienden vann. Saxarna kunde ju knappast veta vilken doktrin Normanderna hade gällande våldtäkter, plundring eller skövling och detta tror jag absolut spelade in väldigt mycket hos den enskilde stridande. Jag ingen expert på just varken Saxare eller Normander, men jag är religionshistoriker och har läst mycket litteratur om väldigt många olika folkslag under många olika tidsåldrar. Den stridandes liv ur ett underperspektiv har jag dock främst läst om hur Ryssland och dess soldater sett och upplevt sin vardag i en mängd olika krig. Men då människor är människor oavsett var de kommer från så brukar just skyddet av den egna hembygden väga tungt för den försvarande hären oavsett om det är före eller efter nationalismen som tanke får fäste.Det handlade nog mest om kämparnas svurna trohet gentemot Harold. I den där miljön spelade ju lojalitetseder en stor roll.