Resa under medeltiden
- Thread starter Dilandau
- Start date
Resa så pass varendaste dag är väl inte särskilt troligt.
Gå 40km per dag under en resa - där man inte skall göra någonting annat ansträngande under dagen - det kunde de nog göra flera dar i rad, tills de kom fram till resmålet.
Gå 40km på en dag och slåss mot slemma monster (som äventyrare tenderar att göra) är nog inget man klarar mer än högst ett par dagar i rad - att slåss kräver mycket energi.
anth
Vetefan
Och jag anser fortfarande att svaret är ja.
En vältränad person har inga som helst problem att gå 4-5 mil per dag 5 dagar i veckan, om det skulle vara hens "arbete".
Nu har jag mycket svårt att se vilken sorts arbete som faktiskt skulle kräva 4 mils gång per dag - kanske brevbärare?
Tänk på att yrket "äventyrare" är fantasy-hittepå som det egentligen inte har någon riktig motsvarighet. Det närmaste är väl Landsknecht, eller upptäcksresande som Henry Morton Stanley och Sven Hedin.
Även om människokroppen klarar av mer än vad man tror så kräver den fortfarande vila, så man går definitivt inte 5 mil om dagen 7 dagar i veckan.
Mogger
Hipsteranka
Ok, ja alltså?
Eller definitivt nej?
Haha, ok, du säger samma som oss andra helt enkelt.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Okej, så jag mejlade Dick Harrison.
Uppgifterna om svenska restider i post #30 bygger på hur snabbt biskoparna i de här städerna kunde skicka brev till varandra - det handlar om kurirer, inte vanliga bönder på väg till marknaden med ett gross ägg. Oklart om vi talar om fotgängare eller ryttare.
Vi har ju då dock Marjorie Nice Boyers uppgifter om dagsresor för franska fotgängare på uppåt fem mil per dag. På bättre vägar än vad vi hade i Sverige på 1300-talet.
Uppgifterna om svenska restider i post #30 bygger på hur snabbt biskoparna i de här städerna kunde skicka brev till varandra - det handlar om kurirer, inte vanliga bönder på väg till marknaden med ett gross ägg. Oklart om vi talar om fotgängare eller ryttare.
Vi har ju då dock Marjorie Nice Boyers uppgifter om dagsresor för franska fotgängare på uppåt fem mil per dag. På bättre vägar än vad vi hade i Sverige på 1300-talet.
Last edited:
Mogger
Hipsteranka
Hmmm... Långsamt för kurir, kan jag tycka, iaf om man har tillgång till stall längs vägen. Ponnyexpressen kunde ta sig 12 mil/dag med hjälp av den tekniken. Men fullt möjligt att svenska biskopar inte hade tillgång till sådant.
Men bra klargörande! Perfekt att ha Dick Harrison inom räckhåll när det tryter!
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,090
Det kanske inte är så orimligt med tanke på skillnaden i infrastruktur. Ponexpressen är ju 1800-tal, och vi kanske kan anta att de hade ridbar väg hela vägen. De hade ju definitivt vägstationer där de kunda byta pony och vila ut (f.ö. likt romerska mansio, karavanserajer etc). Medan i sverige pratar vi om de svenska skogarna vilka under medeltid nog hade det skralt med vägar och broar.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag tänker likadant! 40 km per dag på dåliga svenska vägar om vi antar att det är en fotkurir.
Lite längre fram, tidigmodern tid, kunde man med skjuts (häst och vagn med byte av hästar) tydligen resa fem till tio mil på en dag i Sverige, längre fram på 1700-talet tio till tolv mil.
Ymir
Liten kantbaron
I Europa är vi lyckligt lottade med landskap, sedan.
Alla som behövt resa genom åren har inte haft det så lätt. Närr jag bodde i Yunnan i Kina besökte jag landskap så dramatiska, branta, ogenomträngliga och oframkomliga att man som svensk blev helt hämförd. I Nujiang-dalen, som har de mest extrema och undersöka landskap jag sett, finns byar inklämda i extremt branta dalar man bara kan nå via vägar bokstavligen uthuggna i klippsidor, där man stundtals måste gå på halvt sönderfallande broar av brädor som lagts mellan klipputsprång, och ett snedsteg räcker för att du ska störta till din död - eller sugas ned i en totalt absurt rasande fors. Faktum är att den stora floden i dalen, Nujiang, har ett namn som betyder just "Den vredgade floden", och det är välförtjänt. Den är både bred och extremt strid, med talrika enorma forsar - att doppa sig i den är inte ens att tänka på, det vore nära nog insta-death. Invånarna har istället av hävd extremt primitiva och hårresande linbanor, med vilka de åker/klättrar över forsarna. Jag och syrran hittade en gång en stig i en bergsskreva i molnskogen, som var delvis utkarvad i klippsidan, och gick vindlande och spännande längst en flod djupt, djupt ned i en svinbrant sänka. Men vi kunde inte sluta följa den, för där fanns ett tydligt spår av skräp (alltför vanligt i Kina), som antydde att folk av någon anledning använde den regelbundet. Efter en lång trek kom vi till den mest isolerade by jag någonsin sett, utspridd bland lutande åkrar på en mycket brant bergssida. I alla riktningar var dimhöljda bergstoppar. Vi kunde inte riktigt kommunicera med byborna, men vi förstod att de betraktade stigen vi tagit som den lite längre vägen till "civilisationen" - vi kunde alltid, om vi ville, korsa berget istället. Tydligen gjorde byborna det regelbundet. Och det var verkligen inget litet berg, även om vi inte pratar Himalaya i just denna del av Yunnan.
Lägg sedan till att detta landskap historiskt var ett där tigrar levde och frodades.
Och nu har vi inte ens börjat prata om de riktiga Himalaya-landskapen. Om man bara gått i fjällen är det svårt att förstå hur mycket mer oframkomliga de är, i jämförelse. Extremt branta, gigantiska bergsryggar, störtande raviner ner i floddalar, kolossala sluttningar med bara löst grus, forsar och vattenfall, snöstormar, laviner och glaciärsprickor...
Och ändock gick historiskt, genom landskap som dessa, den berömda Tevägen, där stora laster te fraktades av bärare och på mulor mellan tedistrikten i Yunnan och Indien. Den kan förstås inte mäta sig med Sidenvägen, men har ändå en lång och intressant historia som jag rekommenderar att läsa om. Det närmaste jag själv kommit att dö var förmodligen när jag gjorde ett dumdristigt försök att hajka ett berg på Tevägen... Men det är en annan historia.
Första bilden nedan är stigen till byn, andra bilden är byn, som hette Yaotou. Tredje bilden är Tiger Leaping Gorge, en annan dramatisk plats i Yunnan.
Alla som behövt resa genom åren har inte haft det så lätt. Närr jag bodde i Yunnan i Kina besökte jag landskap så dramatiska, branta, ogenomträngliga och oframkomliga att man som svensk blev helt hämförd. I Nujiang-dalen, som har de mest extrema och undersöka landskap jag sett, finns byar inklämda i extremt branta dalar man bara kan nå via vägar bokstavligen uthuggna i klippsidor, där man stundtals måste gå på halvt sönderfallande broar av brädor som lagts mellan klipputsprång, och ett snedsteg räcker för att du ska störta till din död - eller sugas ned i en totalt absurt rasande fors. Faktum är att den stora floden i dalen, Nujiang, har ett namn som betyder just "Den vredgade floden", och det är välförtjänt. Den är både bred och extremt strid, med talrika enorma forsar - att doppa sig i den är inte ens att tänka på, det vore nära nog insta-death. Invånarna har istället av hävd extremt primitiva och hårresande linbanor, med vilka de åker/klättrar över forsarna. Jag och syrran hittade en gång en stig i en bergsskreva i molnskogen, som var delvis utkarvad i klippsidan, och gick vindlande och spännande längst en flod djupt, djupt ned i en svinbrant sänka. Men vi kunde inte sluta följa den, för där fanns ett tydligt spår av skräp (alltför vanligt i Kina), som antydde att folk av någon anledning använde den regelbundet. Efter en lång trek kom vi till den mest isolerade by jag någonsin sett, utspridd bland lutande åkrar på en mycket brant bergssida. I alla riktningar var dimhöljda bergstoppar. Vi kunde inte riktigt kommunicera med byborna, men vi förstod att de betraktade stigen vi tagit som den lite längre vägen till "civilisationen" - vi kunde alltid, om vi ville, korsa berget istället. Tydligen gjorde byborna det regelbundet. Och det var verkligen inget litet berg, även om vi inte pratar Himalaya i just denna del av Yunnan.
Lägg sedan till att detta landskap historiskt var ett där tigrar levde och frodades.
Och nu har vi inte ens börjat prata om de riktiga Himalaya-landskapen. Om man bara gått i fjällen är det svårt att förstå hur mycket mer oframkomliga de är, i jämförelse. Extremt branta, gigantiska bergsryggar, störtande raviner ner i floddalar, kolossala sluttningar med bara löst grus, forsar och vattenfall, snöstormar, laviner och glaciärsprickor...
Och ändock gick historiskt, genom landskap som dessa, den berömda Tevägen, där stora laster te fraktades av bärare och på mulor mellan tedistrikten i Yunnan och Indien. Den kan förstås inte mäta sig med Sidenvägen, men har ändå en lång och intressant historia som jag rekommenderar att läsa om. Det närmaste jag själv kommit att dö var förmodligen när jag gjorde ett dumdristigt försök att hajka ett berg på Tevägen... Men det är en annan historia.
Första bilden nedan är stigen till byn, andra bilden är byn, som hette Yaotou. Tredje bilden är Tiger Leaping Gorge, en annan dramatisk plats i Yunnan.
Last edited:
Lupus Maximus
Tekniker
Bara för att gemene man inte rörde på sig mycket, så fanns det de som gjorde det. Nu fanns ju inte Romerska legioner under medeltiden. Men de var kända för att just kunna förflytta sig långa sträckor. Det var ju inte så att de kunde ta tåget upp till nuvarande Frankrike. Deras primära förflyttningssätt var att marschera, med sin personliga utrustning. Men deras 30km/dag dag efter dag med så pass mycket packning ansågs rätt imponerande.
En kurir som knappast har mycket utrustning att släpa på, om det inte är väldigt kuperad terräng eller hemskt väder, borde inte ha några problem att tillryggalägga 40km på en dag, och ha energi nog att fortsätta nästa dag. Sedan kan stigarna eller vad man nu följer vara slingrande och gå runt olika hinder, så fågelvägen kan vara kortare.
Har för mig det var på 90-talet. Men två killar fick för sig att vandra Sverige runt efter värnplikten. De sista dagarna gick de tydligen nästan 10 mil per dag. "Hemlängtan och nedförsbacke" var deras kommentar.
Om man tittar på värnpliktsstatistik så var det runt 50-talet som "kvalitén" på de värnpliktiga började sjunka. Innan dess jobbade de flesta inom jordbruk, skogen, eller industrier och folk förflyttade sig mest via egen kraft.
Så att en grupp äventyrare i god fysisk form kan förflytta sig långa sträckor är inte bara klart rimligt utan även troligt.
En kurir som knappast har mycket utrustning att släpa på, om det inte är väldigt kuperad terräng eller hemskt väder, borde inte ha några problem att tillryggalägga 40km på en dag, och ha energi nog att fortsätta nästa dag. Sedan kan stigarna eller vad man nu följer vara slingrande och gå runt olika hinder, så fågelvägen kan vara kortare.
Har för mig det var på 90-talet. Men två killar fick för sig att vandra Sverige runt efter värnplikten. De sista dagarna gick de tydligen nästan 10 mil per dag. "Hemlängtan och nedförsbacke" var deras kommentar.
Om man tittar på värnpliktsstatistik så var det runt 50-talet som "kvalitén" på de värnpliktiga började sjunka. Innan dess jobbade de flesta inom jordbruk, skogen, eller industrier och folk förflyttade sig mest via egen kraft.
Så att en grupp äventyrare i god fysisk form kan förflytta sig långa sträckor är inte bara klart rimligt utan även troligt.
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,090
Jag tycker bilden blir väldigt tydlig. Lupus Maximus nämner de romerska legionerna och 30km/dag. Detta är då på goda vägar med
Om man då tittar på vad som verkar vara ett standardavståndsmått som parasang/rast/legua/skogsmil på c.a. 5-6km så får du 4-5 raster på en dags marscherande. Det känns mycket rimligt.
Det stämmer ju även väl med avstånden mellan mansios på de romerska vägarna. Och med Xenofons hopliter enligt anabasis. Så 30 km för truppförflyttningar (och oxkärror), 40-60 för kurir, på väg, känns rimligt.
Om man då tittar på vad som verkar vara ett standardavståndsmått som parasang/rast/legua/skogsmil på c.a. 5-6km så får du 4-5 raster på en dags marscherande. Det känns mycket rimligt.
Mogger
Hipsteranka
Skönt att nå lite konsensus! Och att källkritik lönar sig!
Bra jobbat wrnu!
Och att källkritik lönar sig! Bra jobbat wrnu!
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Det där är vad militärer kallar forced march. Truppen kroknar rejält efter två sådana dagsmarscher.
Lupus Maximus
Tekniker
Kan också vara värd att ta en titt på slaget vid Hastings 1066. Enligt https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Hastings så finns det uppfattningar om att den den Saxiska hären hären marscherade drygt 40km per dag i en vecka för att komma fram. De förlorade. Men enligt wikipedia-sidan så är uppfattningen att det har mer att göra med några taktiska missar, samt avsaknaden av kavalleri; men de hade energi att strida en hel dag utan tid för någon egentlig återhämtning utöver en natts vila.
Minimoni
Homelander
Jag håller med i det du säger, men är inte en del av ekvationen också att den Saxiska hären egentligen inte hade så många fler val än att strida? De kunde självklart retirera direkt men jag misstänker att de redan från början underskattade den Normandiska hären då de tre veckor tidigare besegrat en Norsk här vid Stamford Bridge och därför beslutade sig att strida.
Lupus Maximus
Tekniker
Det vågar jag inte svara på, men det låter rimligt att de inte hade något annat val. Reträtt för att strida en annan dag skulle mycket väl kunnat givit Normanderna bra mycket mer fördelar än vad mer vila skulle innebära för Saxarna. Men det å andra sidan skulle också stärka tesen att Saxarna inte var helt slutkörda när de kom fram.
Minimoni
Homelander
Jag håller med, jag tror också att Saxarna faktiskt stred för sina hemtrakter mot en för dem utländsk här som talade ett annat språk kan ha ingjutit en del krafter som gjorde det mindre svårt att ta strid.(Talar inte om nationalism här då det är som alla vet ett senare påfund, men det främmande har alltid varit mer skrämmande än det bekanta. Så kanske hellre en inhemsk tyrann än en som talade ett främmande språk etc?)
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Det handlade nog mest om kämparnas svurna trohet gentemot Harold. I den där miljön spelade ju lojalitetseder en stor roll.
Mogger
Hipsteranka
Jag tror att det är lite vanskligt att utifrån ett slag för nästan 1000 år sedan avgöra hur långt man kan gå varje dag och hur en eventuell marschtakt spelade in på kämparnas stridsiver
Last edited:
Minimoni
Homelander
Absolut, men det var också i längden den egna familjen, byn, vänner som var hotade om fienden vann. Saxarna kunde ju knappast veta vilken doktrin Normanderna hade gällande våldtäkter, plundring eller skövling och detta tror jag absolut spelade in väldigt mycket hos den enskilde stridande. Jag ingen expert på just varken Saxare eller Normander, men jag är religionshistoriker och har läst mycket litteratur om väldigt många olika folkslag under många olika tidsåldrar. Den stridandes liv ur ett underperspektiv har jag dock främst läst om hur Ryssland och dess soldater sett och upplevt sin vardag i en mängd olika krig. Men då människor är människor oavsett var de kommer från så brukar just skyddet av den egna hembygden väga tungt för den försvarande hären oavsett om det är före eller efter nationalismen som tanke får fäste.