Jag tänker att det beror på vad man vill simulera, eller emulera som man så vill. Alltså vad KP/HP faktiskt betyder i det specifika spelet. Ofta verkar det ha att göra med något sorts abstrakt mått på att hålla ut i strid. En level 15 karaktär i t ex DnD är väl närmare nån sorts halvgud eller episk hjälte, och en sån skulle enligt genrens logik kunna vara bättre på att slåss än en elefant.
Visst, om man vill anstränga sig för att missförstå
Såklart. Men det var nog inte vad som avsågs i citatet
"Realism BRP" eftersträvar ju realism, inte D&D-logik.
Jag fattar. Jag tycker bara att det är intressant att tänka på angående realism, valet av vad och hur något ska simuleras. Att förlora t ex 3 ”hp” i ett spel kan betyda något helt annat i ett annat, och bägge kan eftersträva någon form av realism. Det ena kanske är faktiska skador, det andra är nån sorts utmattning, typ. Bägge är i mina ögon egentligen ganska kassa verktyg för att beskriva verkligheten, men de kan funka för spelets ändamål.Såklart. Men det var nog inte vad som avsågs i citatet
Jag håller med, men tänker att man vänder på det. Ett pandarbrytande vapen bör vara pansarbrytande och våld mot huvudet bör resultera i skador o.s.v. Sedan om KP avser trauma, utmattning, blodförlust eller vad det nu är är kanske inte så noga så länge man känner att konsekvenserna är hyfsat rimliga. Att det rör sig om en abstraktion tycker jag är givet om vi snackar BRP. Så nära som möjligt är nära nog.
Det var inte min avsikt att missförstå. Men du skrev "Om jag förutsätter att spelet regler ämnar simulera de naturlagar odyl som jag är van vid från mitt liv här på jorden så skulle jag säga att spelet eftersträvar realism." Jag kanske övertolkade dig? Jag läste det som att realism i spel för dig var att spelet simulerar våra naturlagar. Berätta gärna hur jag gick fel.Visst, om man vill anstränga sig för att missförstå
Prexis, roligt att göra rollpersoner. Förbaskat roligt. Jag gillar ett system som låter mig börja som ung gruvarbetare och under spelets gång kan utvecklas åt vilket håll som helst.
Spelvärlden jag aldrig har fått spela i :-( , står o gråter i hyllan. (Ja, jag gillar genomtänkta världsbyggen...och skulle säkrt gilla culturegaming, om jag visste vad det vaDet är ingen rak BRP, utan mer av en kusin, men Eon bygger på en mer spelvärldssimulationistisk grunddesign, där allt i spelvärlden delar samma metaregler (SLPer har samma stats som RP, etc), och där världen hänger samman med djup historia. Och iom Eon 4 så är även spelet modernt och betydligt mer lättspelat än tidigare. Just sayin'.
)Det är rätt tydligt att definitionen av "realistiskt" BRP (eller annat system) skiljer sig. Sedan uppfattar jag att det ibland finns en raljerande ton mot de som vill ha ett mer simulationistiskt/realistiskt fantasyspel.
Fantasyvärldarna kan ju till exempel ha naturlagar som mer eller mindre matchar våra egna. En spelvärld där människor löper stor risk för bestående hjärnskador efter hårda slag mot huvudet matchar vår värld mer än en där de mest ser stjärnor och sedan glatt hoppar upp igen efter att blivit dängda med en jättehammare. Även när vi spelar spel i vilda high fantasy-världar brukar vi också förvänta oss att vissa saker matchar vår världs naturlagar – obevakade saker flyter inte ut i rymden eftersom det inte finns någon gravitation, tiden rör sig i en bestämd riktning, med mera. Även i det mindre förväntar vi oss ofta att naturlagarna är samma – om jag är klurig och vill få en stenvägg att rämna genom att hälla vatten i en spricka och lägga en isbesvärjelse bygger ju min problemlösning på interaktionen mellan ett fantastiskt element (ismagin) och ett realistiskt (att vatten som fryser till is expanderar).
Jag menar mer att världen funkar på ett sätt vi kan begripa. Även om jordskorpan är ett sköldpadsskal så förutsätter realism-BRP att vi kan använda settingen som gränssnitt snarare är spelförmågor. Alltså, vi kan kasta upp saker i settingen i luften förvissade att något som liknar gravitation kommer se till så att saken landar och så designas eventuella fallregler enligt samma princip. Om saken istället svävar iväg förstår vi att det är magi eller fuffens.
Jag skulle noga säga att nya DoD passar rätt bra in på allt detta.
De inledande hjälteförmågorna är ju inte tvingande, man kan välja andra.
Fair enough, jag kan köpa det resonemanget. Det är nog att jag upplever att begreppet ofta leder till diskussioner i stilen "det är orealistiskt att ta på sig en helrustning på 10 sekunder - men vad då då, det finns ju drakar i den här världen" som gör att jag ofta brukar försöka använda omskrivningar istället för att direkt säga att något är realistiskt eller ej. Dessutom är det ju svårt att göra ett spelsystem som samtidigt är strängt realistiskt och spelbart så man landar nog oftast i att man strävar åt det realistiska hållet men måste sätta gränsen för den strävan någonstans för att det skall vara kul att spela.
Det är en viktig poäng, och många system som eftersträvar någon sorts emulering av "hur det verkligen borde vara" har nog också ett annat mål – nämligen att producera output som ger denna känsla, oavsett om det exakt matchar hur det borde vara. Till exempel ger nog Eons stridssystem, som har nämnts tidigare, egentligen ett lite mindre realistiskt resultat just eftersom det ger väldigt specifik output – det kan omöjligt vara så att frekvensen av benbrott, artärblödningar, utslagna tänder och liknande i stridssystemet exakt matchar hur det "borde vara". Hade man bara gjort ett system med ett binärt "vem vinner/förlorar" hade det potentiellt kunnat vara mer realistiskt, då den egna tolkningen av resultaten hade kunnat bli bättre än det reglerna återger. Istället fyller reglerna rollen att ge en viss form av output som fungerar som prompter för att beskriva ett faktum som är realistiskt – att det är smärtsamt, grisigt och hemskt att slå varandra med vassa metallbitar.
Ja, det är ju inte som om de där naturlagarna som gör det lättare att ta på sig helrustningar har någon annan inverkan på spelvärlden. De är så att säga extremt specifika och begränsade i sin omfattning.
Exakt.
Jag vet inte om jag vill kalla det för realism. Om vi spelar i en setting där vi seglar runt med Spelljammer-skepp i flogiston-havet mellan planeterna, så kommer gravitationen förmodligen inte att fungera exakt så.
Jag tycker detta är det centrala - problemet med realism och argumentet mot realism.
Det är en spännande infallsvinkel att ta upp D&D som realistiskt. Det får mig att tänka på hur de äldsta versionerna av D&D spelades. OD&D (främst, men även några av de andra tidigare versionerna) byggde ganska mycket på att spelvärlden till stor del var realistisk - åtminstone när det kom till sådant det inte fanns direkta regelsystem för eller inte tillhörde de direkt övernaturliga inslagen.
De tre sakerna - och ännu mer varför systemet använder kroppsdelar - kan antagligen förklaras med att Steve Perrin var med och grundade SCA, och stridssystemet i BRP är baserat på hans fighting-erfarenheter därifrån. Du slåss av naturliga skäl bara mot människor. Skärpa är inte relevant kring SCA-vapen. Och till skillnad från många historiska rustningar måste din SCA-rustning vara tillräckligt heltäckande för att faktiskt skydda överallt (jag tycker personligen att BRP-rustningar ofta borde ha en tärning som skyddsvärde, på det vis som Symbaroum gör).
