Jag är så jävla trött på D&Ds dominans

[Mogger]

Något som jag finner fascinerande är att jag som snart 50-årig rollspelnörd är helt opverkad av D&D:s dominans. Jag har aldrig spelat spelet*, jag har aldrig läst det, i någon form eller någon kompatibel modul eller liknande. Det närmaste jag har kommit är ett och annat datorspel som tydligen använde reglerna men jag brydde mig ärligt talat inte så mycket om dem. Trots det har jag alltså spelat högvis av spel, hyfsat regelbundet, sedan 80-talet. Jag har läst ännu fler och t.o.m skapat egna.

Jag är inte det minsta trött på D&D:s dominans för den påverkar mig inte på något sätt överhuvudtaget. Med det utbud som finns är det exakt hur enkelt som helst att undvika detta

*Vi spelade någon form av ironisk "OSR" i början på 90-talet, men det var nog bara 2-3 ggr och inget som satte några större spår.

 

[Gerkub]

Mja, nu var det ju inte "D&D är dåålit" vi diskuterade.

Utan "D&D är rövuselt på att emulera vissa genrer och stämningar" samt att "folk använder D&D till sånt ändå".

Jo precis, jag bara menar att det behöver inte vara ett så stort problem. I D&D skapas stämningen främst av äventyren, av världsbygget och av din spelgrupp. Jfr med valfritt Zelda-spel, vad finns det för mekaniker där? Att slåss och att samla/crafta grejer? Stämningen där kommer främst från världen och storyn. Jag kan förstå invändningar som att man inte gillar att striderna tar för lång tid och det kan bli repetitivt, men jag tycker inte att de "tvingar" en att slakta alla man möter. Murderhoboism och Munchkinism omtalas ofta som sjukt lågstatusbeteende i D&D-fandom, men om man vill ha det kan man skapa en setting där det funkar. I en gullig setting skulle jag absolut inte tillåta att spelare mot förmodan skulle vilja döda fredliga varelser. Om man har en ambition att göra en Zelda-inspirerad dnd-setting så är "barntillåten" strid inget konstigt. Dessutom finns utrymme att göra mycket mer än i ett tv-spel, som att skapa allianser och intriger med NPCs, ha relationsdrama inom gruppen, driva ett kafé, osv. Det blir lite vad man gör det till, "trots" reglerna, som du skrev.

 

[Brödbane]

Något som jag finner fascinerande är att jag som snart 50-årig rollspelnörd är helt opverkad av D&D:s dominans.

Direkt kanske, men spelet har ju haft en hel indirekt påverkan på allt rollspeligt sedan hobbyn födelse.
Allt från t20:s ikoniska plats som typ universell symbol till det klassbaserade levlandet och murderhobons särställning bland rollpersonsarketyper. Tänker att nästa alla spel har påverkats av det, om inte annat genom att aktivt ta avstånd från det. Har svårt att tänka mig att Kopparhavets Hjältar eller Drakar och Demoner sett likadant ut om inte DnD hade funnits.

 

[Mogger]

Har svårt att tänka mig att Kopparhavets Hjältar eller Drakar och Demoner sett likadant ut om inte DnD hade funnits.

Den historiken har du ju i Fandrakes böcker, men det är ju rätt tydligt att Äventyrsspel, och svensk rollspelshistoria, faktiskt har en helt egen tradition, om än baserad på Chaosiums BRP.

 

[Gamiel]

Gäller 3e utgåvan men om jag mins rätt så hadde @Mekanurg o @Krille :s värdsbok till T20 Modern Lemuria ett antal klasser vars tema och förmågor inte hadde något med strid att göra.

 

[Sömniga Isaac]

Den historiken har du ju i Fandrakes böcker, men det är ju rätt tydligt att Äventyrsspel, och svensk rollspelshistoria, faktiskt har en helt egen tradition, om än baserad på Chaosiums BRP.

Det skulle vara intressant att se ett släktträd mellan alla de större systemen och deras undergrenar för att få en uppfattning om deras påverkan på varandra. Tänker att liksom språk så går det ju att härleda ett släktskap även om påverkan mellan några av språken i trädet med tiden minskat allt eftersom de utvecklats i sina egna riktningar.

 

[Gamiel]

Gäller 3e utgåvan men om jag mins rätt så hadde @Mekanurg o @Krille :s värdsbok till T20 Modern Lemuria ett antal klasser vars tema och förmågor inte hadde något med strid att göra.

Så det är inte systemet i sig själv som är problemet utan att de flesta regelskapare/författare väljer att bara fokusera på förmågor som gäller strid och skada.

 

[Anthrox]

Något som jag finner fascinerande är att jag som snart 50-årig rollspelnörd är helt opverkad av D&D:s dominans. Jag har aldrig spelat spelet*, jag har aldrig läst det, i någon form eller någon kompatibel modul eller liknande. Det närmaste jag har kommit är ett och annat datorspel som tydligen använde reglerna men jag brydde mig ärligt talat inte så mycket om dem. Trots det har jag alltså spelat högvis av spel, hyfsat regelbundet, sedan 80-talet. Jag har läst ännu fler och t.o.m skapat egna.

Jag är inte det minsta trött på D&D:s dominans för den påverkar mig inte på något sätt överhuvudtaget. Med det utbud som finns är det exakt hur enkelt som helst att undvika detta

*Vi spelade någon form av ironisk "OSR" i början på 90-talet, men det var nog bara 2-3 ggr och inget som satte några större spår.

*Mental high-five*

 

[Bifur]

Något som jag finner fascinerande är att jag som snart 50-årig rollspelnörd är helt opverkad av D&D:s dominans. Jag har aldrig spelat spelet*, jag har aldrig läst det, i någon form eller någon kompatibel modul eller liknande. Det närmaste jag har kommit är ett och annat datorspel som tydligen använde reglerna men jag brydde mig ärligt talat inte så mycket om dem. Trots det har jag alltså spelat högvis av spel, hyfsat regelbundet, sedan 80-talet. Jag har läst ännu fler och t.o.m skapat egna.

Jag är inte det minsta trött på D&D:s dominans för den påverkar mig inte på något sätt överhuvudtaget. Med det utbud som finns är det exakt hur enkelt som helst att undvika detta

*Vi spelade någon form av ironisk "OSR" i början på 90-talet, men det var nog bara 2-3 ggr och inget som satte några större spår.

Haha, samma här, fast jag är nog mer på linjen att det finns en hel del indirekt påverkan.

 

[McKatla]

Nog sjutton styr systemets fokus vad som kommer mest naturligt till spelbordet! Ett spel med utförliga regler för strid, men som lämnar det mesta som inte är strid till "spelarkompetens", kommer att innehålla strid (mycket strid!) om en vill ha ut det mesta av systemet. Så klart. Jag menar, varför köpa tre tjocka böcker med detta fokus om du INTE vill spela strider?

Sedan GÅR det att ta vilket system som helst och spela något annat med det, javisst, men det är lite som att simma mot strömmen: det är inte den riktningen som är enklast eller mest naturlig.

Ett spel som skall fånga in Min granne Totoro eller Kickis expressbud borde med fördel leta efter något annat regelpaket – även om jag kan förstå det val de (tyvärr) fattade av (förmodat) rent kommersiella skäl. Jag menar, vad har krigare, barbarer, rangers osv alls för relevans i dessa spelvärldar? Och DnD:s formler har inte mycket gemensamt med det vi ser i filmerna...

 

[Mekanurg]

Gäller 3e utgåvan men om jag mins rätt så hadde @Mekanurg o @Krille :s värdsbok till T20 Modern Lemuria ett antal klasser vars tema och förmågor inte hadde något med strid att göra.

Just så -- Sjöbjörn, Gnist, Stigfinnare, med flera.

 

[Mogger]

Haha, samma här, fast jag är nog mer på linjen att det finns en hel del indirekt påverkan.

Det gör det naturligtvis. På hobbyn generellt är den stor. Men inte riktigt på de spel jag främst har spelat.

 

[afUttermark]

För mig är det ju lite samma som med Mogger. Fast jag har testat rollspelet en gång och då hade jag ultra tråkigt och blev bitter. Dessutom spelade jag alltid easy på Baldurs gate + chaotic good på min datamaskin.

Det är först nu på senare år som jag fattat att det är så sjukt stort. Och främst genom alla mina myskompisar här på forumet.
Kan också bero på att jag pratar väldigt lite om rollspel med kollegor och elever. Och andra människor som jag träffar irl.

 

[Skarpskytten]

Det har sagts mycket insiktsfullt (@CapnZapp mfl) och mycket dumt (ingen nämnd, ingen glömd) i den här tråden, men jag ids inte riktigt ta tag allt detta för tillfället (pga bla köksrenovering). Vill dock säga att när vi i min DnD5-kampanj körde elva spelmöten på rad utan strid, så märkte vi inte alls av att stridskapitlet i reglerna hindrade oss. Inte heller att det var omöjligt att lösa problem genom att spelarna tänkte, eller använde sina trollformler smart, eller bara pratade med SL-personer. Jeremy Craaford kom inte heller hem till mig och sa att jag spelade fel.

Haters gonna hate, antar jag. Vilket verkar onödigt, då inget i livet borde vara enklare än att strunta i 5e om man inte gillar det. Dominera lär det göra många år framåt, oavsett vad vi tycker om det.

Påminner er om den här tråden: https://www.rollspel.nu/threads/saker-som-är-skitbra-med-d-d-5e.76629/.

 

[krank]

Nog sjutton styr systemets fokus vad som kommer mest naturligt till spelbordet! Ett spel med utförliga regler för strid, men som lämnar det mesta som inte är strid till "spelarkompetens", kommer att innehålla strid (mycket strid!) om en vill ha ut det mesta av systemet. Så klart. Jag menar, varför köpa tre tjocka böcker med detta fokus om du INTE vill spela strider?

Det här resonemanget bygger på ett par antaganden jag menar inte nödvändigtvis stämmer. Till exempel ser jag inte riktigt varför man skulle vilja få ut "det mesta av systemet". Jag har nog inte "velat få ut det mesta" av ett enda system jag använt, tror jag.

Sedan är det helt enkelt inte sant att det automatiskt blir mycket strid bara för att man har stridsregler och i övrigt kör player skill. Kutulu har mer komplexa regler för strid än får något annat i spelet – ändå blir det sällan eller aldrig strid, för det är inte där fokus i äventyren ligger. Strid är dessutom sjukt farligt, och uppmuntras verkligen inte.

Sedan ä'r det heller inte sant att man nödvändigtvis måste vilja ha strid bara för att man t.ex. köper grunduppsättningen D&D-böcker. Man kan till exempel köpa dem för att de betraktas som helt enkelt det du ska/måste ha om du vill spela i… Eberron eller vad för D&D-värld som nu lockar. Många har ju idag uppfattningen att bara D&D är "riktigt" rollspel, så många köper inte för att de vill åt strid utan för att de vill spela rollspel, och det är bara D&D som är riktigt rollspel, och D&D är de här böckerna.

 

[Troberg]

På amerikanska rollspelsform diskuteras det mycket om hur rollspel absolut inte får disrespekta mig som spelare och som kund. Att ett äventyr skulle ha rasism eller misogyni som tema är i princip helt otänkbart.

Det där ser jag också som ett problem. D&D är väldigt mycket byggt på att "alla kan vara vad de vill", och det känns som att ta ett smörgåsbord, köra alltihop i en mixer tills det är en smet, och sedan servera det.

Kontraster ger drama, ger rollspelsbränsle, ger världsbygge. Jag är helt OK med, låt säga, en romerskinspirerade fantasycivilisation som delar in ickemänniskor i två kategorier: slavar och arenafoder. Amazoner som är som ett extremfeministiskt Sparta. Civilisationer som offrar folk på löpande band. Inte för att det är bra samhällen, utan för att det är samhällen som skapar äventyr, konflikter, drama. Begränsningar skapar utmaningar.

 

[Troberg]

Många har ju idag uppfattningen att bara D&D är "riktigt" rollspel, så många köper inte för att de vill åt strid utan för att de vill spela rollspel, och det är bara D&D som är riktigt rollspel, och D&D är de här böckerna.

Japp, den uppfattningen har jag också mött. Lite som den klassiska "Is it an iPhone"-videon:

 

[Gerkub]

Nog sjutton styr systemets fokus vad som kommer mest naturligt till spelbordet! Ett spel med utförliga regler för strid, men som lämnar det mesta som inte är strid till "spelarkompetens", kommer att innehålla strid (mycket strid!) om en vill ha ut det mesta av systemet. Så klart. Jag menar, varför köpa tre tjocka böcker med detta fokus om du INTE vill spela strider?

Varför köpa böcker där det står D&D på? För att man, som @entomophobiac skrev innan, får ta del av en identitet, ett varumärke, med de fördelar och nackdelar det innebär. Man kommer ha jättelätt att hitta spelare, man kommer kunna ta del av gemenskaper, forum där man kan få tips, ta del av massvis av material, hacks, homebrews, osv. Många spelare bryr sig inte om system, speciellt om de är nya, och i min erfarenhet ser de ofta inte spelets begränsningar, utan bara dess möjligheter.

Sedan GÅR det att ta vilket system som helst och spela något annat med det, javisst, men det är lite som att simma mot strömmen: det är inte den riktningen som är enklast eller mest naturlig.

Ja jag är intresserad av regler och speldesign och ser gärna innovativa regler för t ex ett Ghibli-spel. Men jag är också intresserad av psykologin bakom spelande, vad gör ett spel kul för vissa och tråkigt för andra? Är det verkligen bara "systemet" som gör spelet? Kan något som är för strömlinjeformat och anpassat till genren kännas stelt och styrt? Min tes är lite att det är intressant att utforska andra parametrar än ren ändamålsmässig regeldesign när man designar spel, tänker jag.

Ett spel som skall fånga in Min granne Totoro eller Kickis expressbud borde med fördel leta efter något annat regelpaket – även om jag kan förstå det val de (tyvärr) fattade av (förmodat) rent kommersiella skäl. Jag menar, vad har krigare, barbarer, rangers osv alls för relevans i dessa spelvärldar? Och DnD:s formler har inte mycket gemensamt med det vi ser i filmerna...

Det finns flera Ghibli-inspirerade indiespel och det finns inget som hindrar att det görs fler! T ex det här Spirited Away-aktiga matlagningsspelet verkar mysigt.

Dessutom är det inga problem att skinna om klasserna krigare, barbarer, osv, och trollformler, så att de passar settingen.

 

[Svarte Faraonen]

Visserligen finns det väl ett ganska brett spektrum av Ghibliinspiration att välja från? Regler för att skjuta någon eller bli beskjuten är inte relevanta i något inspirerat av Min granne Totoro eller Kikis expressbud, men de har nog sin plats om man låter sig inspireras av Prinsessan Mononoke eller Porco Rosso.

 

[Skarpskytten]

Visserligen finns det väl ett ganska brett spektrum av Ghibliinspiration att välja från? Regler för att skjuta någon eller bli beskjuten är inte relevanta i något inspirerat av Min granne Totoro eller Kikis expressbud, men de har nog sin plats om man låter sig inspireras av Prinsessan Mononoke eller Porco Rosso.

Laputa har också rätt våldsamma inslag. Men inget blod!