Faktiskt,
Call of Cthulhu är ett coolt ramverk för rollpersoner som trevar lite för långt och får ta konsekvenserna. Kampanjerna är oftast rena mysterielösargrejer eller pulpaction och, även om det finns några riktigt läsvärda kampanjer, så har jag studsat från de flesta av dem direkt som närmast helt ospelbara. Inklusive hyllade verk som
Masks of Nyarlathotep.
Warhammer Fantasy Role Play (har bara läst första utgåvan) är också ett skitcoolt spel, med massor av riktigt spelbara och roliga regler, men
The Enemy Within är en märklig linjär kvalitetsbergochdalbana som ömsom är väldigt spännande och ömsom nästan buskis. Osäker på om den faktiskt ens var tänkt att vara kampanj när det begav sig, eller mer blev så med tiden.
Kult, samma sak. Intressant spel om att upptäcka en mörkare verklighet genom vårt personliga mörker (och sparka karatesparkar, av någon anledning). Men
Den svarta madonnan är en snöpligt linjär närmast skönlitterär berättelse som känns som att läsa "lore" mer än något spelbart.
Jag tror, som hobbyteori, att vi minns många av de här grejerna som bra för att vi hade roligt med våra spelgrupper. Inte för att de egentligen behöver vara "bra" egentligen. Men jag tror ärligt talat vi ger kampanjer och äventyr på tok för mycket cred. Vi borde ge oss själva mer cred istället!
Vi behöver inte färdigskrivna äventyr eller kampanjer. De är bara stödhjulen som vi väljer att inte ta bort.