Bara av nyfikenhet, vad väger du in i det hela när du säger "anstränger sig för att skapa narrativet genom vad man gör i spelet"?
Oberoende vad jag spelar för spel så spelar jag alltid troget karaktären och dennes bakgrund och lojaliteter och i de flesta spel som jag spelar nu för tiden så är det minst lika mycket det som "testas" i spelet som ett scenario eller en dungeon. Och då spelar jag absolut inte Story now utan "vanlig djävla trad". Och jag förväntar mig att min spelledare både skall känna till det och säkra upp att världen reagerar på det, på mina felslut och tillkortakommanden, hur mina relationer går sönder och förändras, hur andras lojaliteter stressas av mina ageranden etc.
Är det åt det hållet du tänker när du säger anstränga sig att skapa narrativet eller är det något annat?
Det beror litet på vad vi pratar om för spel. I krigsspelsexemplet ovan är det att göra annat än vad bedömer är det bästa sättet att vinna på för att man i stället vill uppnå något annat, som ett utfall man tycker är lustigt. Vi kan nog säga samma sak om maximalt hård D&D-gamism.
Men de flesta spelar ju inte så, och då handlar det om andra saker. Det du skriver tycker jag inte är att anstränga sig för att skapa story (inte nödvändigtvis, i alla fall) utan normalt förväntat trad-spel. Men antag att du t.ex. avsiktligt missförstår något en SLP säger och ger dig ut på något helt annat än det avsedda, eller gör en avsiktligt vantolkning av evidensläget som
varken motsvarar vad du som spelare eller din rollperson har anledning att göra, eller söker en helt omotiverad konflikt (återigen, framför allt om den är omotiverad både ur spelar- och rollpersonsperspektivet), eller utan synbarlig anledning blir förälskad i skurken (till skillnad från om det finns rollpersonsanledning, för då är det jättecoolt!), då tycker jag det hamnar där. Att i stället orsaka den sortens komplikationer utifrån saker som redan fanns på ditt rollformulär (som att du är hetlevrad, hatar ankor, eller något sådant) skulle jag snarare klassa som helt vanligt tradd-spelande. Särskilt om rollpersonen inte skapats för bara just det här scenariot.
Kanske uttryckt så här - försöker du forcera berättelse ur ett meta-perspektiv? Sådant här har vi terminologi för - det handlar om
stances. Det du beskriver är en typisk "actor stance", att man försöker agera inifrån sin rollperson. Rollpersonen vet ingenting om berättelsens tema eller vad det är för premiss som ska adresseras, är inte intresserad av att skaffa sig onödiga besvär och komplikationer (men kan ha väldigt annorlunda idéer om vad som är "onödigt"), har inget intresse av att förloppet ska bli ett starkt narrativ, och så vidare. Sedan finns det knappast vattentäta skott här - din rollperson är ju trots allt ingen verklig person, och du har utrymme att lyfta fram egenskaper och relationer
du känner är mer intressanta just nu, så det blir snarare en skala.