Inte idag, men jag tänkte ändå dela med mig av hur jag känner att Culture Gaming och potentiellt dödliga strider gör allting bättre.
Vi spelar RuneQuest, på gränsen till kaosnästet i Dorastor. Rollpersonerna har sedan tidigare en småskalig men lönsam handel med spindelfolket i Spindelskogen, där de byter bronsföremål mot spindelsilke.
En köpman i klanen "erbjuder" dem ett samarbete mot en (alldeles för stor) del av vinsten. Det är en shakedown, och rollpersonerna säger blankt nej, något de i efterhand funderar på om de borde ha funderat mer kring.
Köpmannen försöker lägga fram sitt case inför spindelfolket, men rollpersonerna lyckas skjuta ned det hela - de har trots allt hjälpt dem förr, medan det här är en främling. Den ekonomiska kalkylen är aldrig riktigt det intressanta - personliga lojaliteter är.
Det hela böjar eskalera när köpmannen först börjar samla stöd hos missnöjda personer i klanen, och sedan tar det hela till klanrådet, med dramatiska uttalanden om hur rollpersonerna gjort allt det här på eget initiativ och hur det inte kommer klanen och de fattiga i den till nytta. Det har fördelen att det är huvudsakligen sant. Rollspersonerna scramblar med att hålla tal (Orate), dra i sina kontakter (Loyalty(Clan)) och i slutänden erbjuda en andel av intäkterna till klanens kassa. De får igenom det hela , men till den extra kostnaden.
Köpmannen i fråga ger fortfarande inte upp, utan samlar ihop ett band av troll, en grupp extra tvivelaktiga andra äventyrare (tips: moraliskt undermåliga andra äventyrare är jättebra att ta med i de flesta rollspel!), och ett par dussin malcontents från klanen och marscherar till Spindelfolket för att få igenom sina krav med våld eller hot om våld. Rollpersonerna försöker först stävja det diplomatiskt inom klanstyret, men Våld är alltid ett alternativ, och klanen ställer sig närmast automatiskt på den egna sidan, oberoende av moraliska betänkligheter. Om några inom klanen vill plundra främlingar är det helt OK.
Rollpersonerna skrapar ihop sina blandade underlydande för att kunna marschera sin egen styrka (av jämförbar storlek) för att avstyra det hela. Vi kommer till en standoff inne i skogen, shamanerna på vardera sidan börjar plocka fram sina andar, vapen är dragna... och plötsligt börjar alla på bägge sidor inse hur riskabel situationen faktiskt är. Ryker man ihop och något går det minsta fel lär det resultera i frändedråp, vilket är det värsta som finns både socialt och med hur det bjuder in Kaos - frändedråp är den sortens saker som som minimum lär leda till förvisning och potentiellt kan ödelägga hela klaner, och det är inte den minsta ursäkt att det var självförsvar, att man hade rätten på sin sida, eller något sådant. Men angriparsidan känner att de inte kan bara backa ur - om inte annat har de lejt folk att betala, och det är litet av en hedersfråga nu.
I slutänden blir det snöda förhandlingar där rollpersonerna måste lova bort ännu en bit av inkomsterna till köpmannen, men mot litet genuin hjälp med handelskontakterna. De är (med god rätt!) övertygade om att han kommer att försöka blåsa dem, men sånt går att hålla på en i alla fall fungerande nivå. I slutänden har rollpersonerna fått slita hund för att bara förlora en mindre del av sina handelsinkomster, men de har fått klart förbättrade relationer med spindelfolket som sett hur de är redo att stå upp för dem, och har fått ett förbättrat rykte hemma i klanen som ansvarstagande typer. Inget av detta är inget!