Jag är lite kritisk mot ”terapi-samhället” eller vad man ska kalla det, att allt ska (pseudo)psykologiseras. Men tänker att det inte är så konstigt, att ju mer isolerade och alienerade människor blir, desto mer uppstår ett behov att fylla ett tomrum som kanske innan har varit olika gemenskaper. Den typen av terapi-språk kan kanske göra den vardagliga smärtan att bara leva blir till något mer upphöjt. Sen skapas ju som du skriver en del av det här behovet av ekonomiska intressen, typ som skönhetsideal i reklam, fast som ”inre” mentala skönhetsideal. Att man ska vara stark och självständig och perfekt på olika vis.
Samtidigt är det skitbra att man kan prata på det på olika vis, att man kan få hjälp, och känna att man inte behöver vara ensam i sin misär. Så det är dubbelt tycker jag! Men jag tycker att det också borde vara okej att bara få vara, att allt behöver kanske inte alltid terapias om man inte måste.
För att knyta an till tråden tror jag därför att det är bra att skilja på t ex en fantastisk rollspelsupplevelse med stark katarsis, och terapi som har syfte att bota någon. Rollspel, konst, musik, osv, är värdefulla i sig, även om de såklart har positiva effekter.